1
i en artikel i gp från den 31 mars 2008 nämnde en av Sveriges främre robotutvecklare Peter Nordin (docent i komplexa system och forskningschef på företaget iRobis) några möjliga scenarion för hur humanoida robotar skulle kunna användas inom en överskådlig framtid. Ett möjligt användningsområde som Nordin trodde på var – förutom den för honom mer eller mindre självklara serviceroboten (som hjälper gamla och sjuka i sina hem) – också kommunikationsroboten.
En kommunikationsrobot skulle kunna tillåta en person att närvara på möten på andra kontinenter utan att själv vara fysiskt närvarande. Hon skulle representeras av en robot vars kroppsspråk hon styr, som hon pratar och agerar igenom.
Även om det är svårt att se behovet av en sådan robot som skriande stort är detta icke desto mindre en vision som Nordin delar med en av de mest berömda robotutvecklarna i världen, närmare bestämt den smått excentriske Hiroshi Ishiguro vid universitetet i Osaka. En man som – med företaget Kokoro – utvecklat en serie androider, som de kallar actroider.
Ishiguros actroider har förvisso en påfallande stor visuell människo-likhet till skillnad från humanoida robotar vars apparans drar mot det mekaniska, mot visuell robot-likhet, men är i orörligt tillstånd inte mer människolika än anemiska kändisar i Madame Tussauds vaxkabinett.
Att skapa androider – det vill säga humanoida robotar som i sitt ideala tillstånd bör se ut precis om människor, ner till naglar, hår, tänder, och som helst också bör röra sig och agera som människor – är inom robotiken något som inte betraktas som särskilt opportunistisk; robotens människolikhet skulle på förhand (och särskilt om den är till förväxling lik människan) alstra en enorm mängd rent filosofiska konflikter och dilemman.
Inom filmens värld – Bladerunner, Terminator- och Alien-filmerna – är det möjligt att gestalta androider med total visuell och till och med psykologisk människolikhet – eftersom människor spelar androiderna. Och på så vis har också den dramatiska dualismen – kampen mellan det onda och goda, omänskliga och mänskliga, som människan och roboten turas om att representera i dessa fiktioner (vars briljans ligger i att aldrig nå någon equilibria mellan människa och maskin) – kunnat gestaltas med en allt större effektivitet.
Men när det kommer till att skapa androider som tekniskt skulle motsvara de ställföreträdande artefakterna inom science fiction-filmens värld är de tekniska utmaningarna fortfarande enorma. På samma gång existerar det också en djupt rotat psykologisk motvilja mot denna typ av robotar. En aversion (och fascination) som kan skönjas i science fiction alltsedan ordet »robot» myntades av Karel Capek i pjäsen r.u.r från 1921, men även långt innan dess i olika berättelser och myter i vilka artificiella människor
figurerar: Golem, Pygmalion, Mary Shellys Frankenstein, et cetera.
Eller som amerikanen Daniel Dinello formulerar det i Technophobia; Science Fiction Visions of Posthuman Technology: »In its devotion to technophobia, science fiction paints a repulsive picture of a future world where technology runs out of control and dominates all aspects of human behavior. […] Repeatedly, science fiction suggests that technology – symbolized by robots, androids, cyborgs, and other machines, as well as by clones – has developed its own life and its own agenda.»1. Enligt Dinello kan man betrakta science-fictiongenrens själva funktion som det motgift vi behöver för att befria oss från teknokratiska tankevirus och cybernetiska begär, genom att denna ständigt påminner oss om att den teknologi vi utvecklar kan glida oss ur händerna. (För övrigt lyckas Dinello med sin alarmerande och polemiska ton beskriva två av vår tids mer namnkunniga transhumanister, Hans Moravec och Ray Kurzweil – kompromisslösa siare om en posthuman värld – som mänsklighetens fiender.) Men av samma anledning som folk anställda på nasa av naturliga skäl torde läsa epos om rymden och rymdfärder har troligen även Hiroshi Ishiguro i synnerhet och robotutvecklare i allmänhet kännedom om science fiction-genren, och även då om de paranoida komplex som är dess obestridliga charm och vitalitet.
2
När det kommer till idag fysiskt existerade humanoida robotar kan man urskilja en helt annan linje vad gäller dessa tekniska artefakters utseende. Till exempel utvecklar Honda, Sony och Mitsubishi tekniskt avancerade humanoida robotar (asimo, Qrio, Wakamaru) som följer ett mekaniskt eller visuellt robotliknande estetiskt paradigm.
Genom att tillverka humanoida robotar som ser ut robotar, och som kanske till och med i någon mån definierar hur robotar ska se ut, gör dessa företag ett medvetet estetiskt val.
Om detta nu beror på en slags common sense eller om det delvis har att göra med att de rättat sig efter japansk hypotes, »Bukimi no tani» (»Den kusliga dalen») – som avråder robotkonstruktörer att sträva efter det människolika för sina produkter – kan man i och för sig bara spekulera i. Men tanken är intressant eftersom det i grund och botten handlar om vad människor är förmögna att läsa in i antropomorfa (tekniska) artefakter.
Hypotesen om den kusliga dalen lades fram i en artikel av den japanska robotdesignern Masahiro Mori 1970.
Mori hävdade att när till exempel humanoida robotar blir mer människolika, uppfattas de av betraktaren som möjliga att acceptera och omfatta med en viss förtrolighet fram till en viss punkt då brister eller defekter i den humanoida robotens framträdande får roboten att framstå som kuslig (»uncanny»/»unheimlich»). Så länge objektet framstod som tillräckligt olik människan skulle de människolika karaktärsdragen framstå som okomplicerade och skapa empati, men om objektet framstod som nästan helt mänsklig skulle de omänskliga dragen ställas i ett annat ljus och skapa en känsla av det främmande hos den mänskliga betraktaren.
I det linjediagram (figuren på höger sida) som illustrerar hypotesen beskrivs »den kusliga dalen» som den dal där människolikheten förvisso är stor men där den positiva bekantskapen med artefakten når en nivå som annars är reserverad för de negativa reaktioner som döda människokroppar eller en zombier skulle kunna väcka hos en mänsklig betraktare.
Mori menade därför att robotutvecklare inte borde göra sina kreationer alltför människolika till utseende och rörelsemönster, eftersom det enligt honom bland annat kunde väcka en medfödd rädsla för död och sjukdom hos människor. Som buddhist såg han därför en annan möjlighet för roboten och dess design, eller kanske rentav för dess »väsen»2.
En mekanisk handprotes skulle till exempel kunna formges för att se ut som glänsande ädelträ, som ytan på en Buddhastaty. Detta för att en hud av plast eller silikon skulle väcka förväntningar hos betraktaren av att vara en verklig människohand, av kött och blod. En förväntning som omedelbart skulle svikas när man i ett handslag skulle känna plastens köld och onaturliga konsistens.
Att bygga kompletta androider – som Hiroshi Ishiguro men även den amerikanska robotdesignern David Franlin Hanson försöker göra (med betoning på försöker) – skulle enligt Mori bara fördubbla den kusliga känslan flera gånger om: Maskiner som framträder som för människolika skulle vara förvirrande eller till och med skrämmande, eftersom att de kan påminna om figurer från mardrömmar eller från filmer om odöda.
Inom datoranimeringens värld är den kusliga dalen redan en väletablerad term i diskussioner om brister i framställningar av människolika karaktärer, deras motorik och apparans. Till exempel
betraktas den datoranimerade filmen Polarexpressen från 2004 som något av ett misslyckande på den här punkten. Recensenter menade att karaktärerna framstod som just kusliga, i den betydelse »den kusliga dalen» har. Valet att skapa så realistiska människokaraktärer som möjligt blir ett misslyckande i och med att den ena olikheten efter den andra – alltså i förhållande till en verklig människa – framträder; ryckighet, stelhet, livlös blick, et cetera.
Enligt Mori väcker en hälsosam person inga obehagskänslor och det gör heller inte en humanoid robot som Star Wars c-3po, på grund av att den inte strävar efter den visuella människolikhet som till exempel Ishiguro strävar efter med sina actroider.
3
Men oavsett om just androiden – till skillnad från roboten med stor visuell robot-likhet som c-3po eller Hondas asimo – ofrånkomligt är en potentiell exponent för de negativa fenomen som den kusliga dalen representerar finns det ändå anledningar att utveckla den här typen av robotar. Detta menar åtminstone Karl F MacDorman, vid universitetet i Indiana, och Ishiguro.3
Anledningen till att androider – humanoider med visuell människolikhet – uppfattas som kusliga till skillnad från humanoider med stark visuell robotlikhet, kan helt enkelt bero på, hävdar MacDorman och Ishiguro, att våra hjärnor »processar» androider som människor. Något som kan tyckas rimligt med tanke på människans till synes obegränsade inlevelseförmåga och empati. Ett sådant närmast socialpsykologiskt och fenomenologiskt perspektiv på androider alstrar nya utmaningar för kognitions- och samhällsvetenskapen. MacDorman och Ishiguro går till och med så långt att de förespråkar en etablering av androidvetenskap som universitetsämne. (Frågan är dock om inte en sådan disciplin i en viss mån redan kan sägas existera, till exempel inom kognitionsvetenskapen, som på olika lärosäten undersöker interaktionen mellan robotar och människor).
MacDorman och Ishiguro skriver att »utvärderingen av kognitiva, neuro- och samhällsvetenskapliga teorier kan nå nya nivåer av förfining med hjälp av androider, till skillnad från robotar med mekaniskt utseende eller dator-simulerade karaktärer, eftersom människor tillämpar en modell av en mänsklig annan [a human other] på androider, och när den modellen bryter samman, ges den negativa bedömning som är associerad med den kusliga dalen.»
De menar att androidvetenskapen skulle integrera den tillväxande utvecklingen av robotar med humanvetenskapernas empiriska metodologi och studera människolikhetens signifikans i relationer mellan människa och maskin. I praktiken skulle det kunna innebära att man med vetenskapligheten som alibi utsätter försökspersoner för en del av de psykologiska prövningar som science-fiction redan utsätter oss för.
Även om Moris kusliga dal har fått en lätt dogmatisk och kanske till och med kultbetonad status, utan tvekan på grund av dess praktiska användbarhet inom en mängd olika fält (robotdesign, spelutveckling, datoranimation), är det en psykologisk intressant hypotes, om än spekulativ. Att den har ett svagt evidensvärde och bara med största svårighet kan tillerkännas en vetenskaplig status är i grund och botten irrelevant. Men att som MacDorman och Ishiguro vilja utveckla androider i syfte att vetenskapligt bekräfta att människor uppfattar den här typen av robotar som obehagliga framstår i grund och botten som ett tvivelaktigt incitament. Tolkningen måste bli att de i så hög grad begär utveckling av androider att de blundar för det irrationella i ambitionen. Det intressanta är att detta begär finns, och tillåts ta så oraffinerade psykologiska uttryck att det lånar de mest stupida visioner – som den om »kommunikationsroboten» – för att legitimera sin egen primitivitet.
4
Oavsett om robotingenjörer som Ishiguro och futurologer som Moravec och Kurzweil tycks lida av ett Dr Strangelovekomplex, är ändå tron på robotens framtid överlag väl förankrad också i den akademiska världen. Inte så konstigt med tanke på den modernitetskultur vi lever i och som, åtminstone enligt Anthony Giddens, karaktäriseras av att befinna sig mer i framtiden än i det förflutna.
I sin Flesh and Machines: How Robots Will Change Us (2002) menar Rodney Brook, professor i robotik på mit, att »den kommande revolutionen inom robotiken kommer att förändra vårt samhälles natur i grunden». Han menar också att det som i synnerhet gör robotar attraktiva för människor är det faktum att de kan vara »våra slavar», och att de utan egen vilja skulle göra det vi ber dem om. Om Brook med robotar avser androider eller humanoider är jag dock osäker på.
Det är hur som helst ett faktum att vår tids androider, av typen Ishiguros actroid, främst karaktäriseras av sina misslyckanden med att upprätta alla typer av människolikhet. Den nuvarande teknologin tillåter inte annat än att dessa framkallar besvikelse och eventuellt alltså kuslighetskänslor; vi »köper» dem inte: kulturindustrin har vant oss vid en annan typ av android, den som äger total visuell och psykologisk människolikhet fjärran från den kusliga dalen.
Det är delvis därför som jag antar att ekonomiska resurser, både när det kommer till statliga anslag och de multinationella bolagens investeringar, inte främst kommer att hamna i androidutvecklarnas fickor, utan hos påskyndare av den typ av humanoid robotkonstruktion som industrin redan visat sig villig att satsa på: robotar som asimo, Qrio, Wakamaru, som till sin design, ja, rentav till sina väsen söker robotlikheten i dess samtliga aspekter.
Detta emedan den visuellt robot-liknande humanoiden inte är en exponent för den mer kritiska sidan av den kusliga dalen över huvud taget, och som därmed kan betraktas som en åtminstone potentiellt gångbar kommersiell produkt i denna ännu mekaniska fas av den humanoida robotens historia.
Problemet med robotar över lag kommer nämligen inte bara att vara den problematik som skapas av antropomorfism och mänsklig projektion; den diskussion som refereras till i artikeln »Computing and Moral Responsibilty» i Stanford Encyklopedia of Philosophy (återfinns på nätet) kommer också att röra robotar (och deras mjukvara), och framför allt om de ges en design som ger ett förment löfte om förment mänskliga egenskaper (psykologisk människolikhet med allt vad det innebär av skyldigheter och rättigheter, ansvar och anvarsfrihet), något som vi inte ens vet om robotar i ens minimal omfattning någonsin kommer att kunna tillskrivas.
I sin artikel »A Robot in Every Home»4, nämner Bill Gates att det Japanska robotförbundet förutspår att industrin för robotar för allmänt bruk år 2025 kommer att omsätta femtio miljarder dollar till skillnad från dagens fem miljarder dollar.
Denna expansiva marknad kommer inte att omfatta den typ av robotar som nyss avhandlats. För som Gates skriver kommer de flesta robotar inte att se ut som C-3PO.
Ju vanligare rörliga, mekaniserade hjälpmedel blir desto svårare kommer det bli att säga exakt vad en robot är. Det är, menar Gates, möjligt att vi inte ens kommer att kalla dem för robotar. ν
