En bra kanon reder sig själv

»Det blir väldigt svårt för dagens unga att växa upp och förstå den stad som vi lever i utan att ha läst Ivar-Lo Johansson, August Strindberg eller Moa Martinson.»

Cecilia Wikström

1

folkpartisten Cecilia Wikström har gjort sig en politisk karriär genom att driva frågan om att vi borde inrätta en litterär kanon i Sverige. En kanon som förväntas »ge en klar signal om vikten av att ta del av det gemensamma språket och litteraturen», enligt en artikel hon publicerat i Sydsvenskan i juli 2006. Kanon ska ge oss (svenskar) en gemensam litterär bas och understryka behovet av en traditionell bildning, där svenska språket och den svenska litteraturen ska »inta högsätet». Inför EU-valet har Wikström breddat sin politiska agenda till att även innefatta förslaget om en europeisk litteraturkanon. Syftet är förstås det samma. De europeiska elevernas läs- och skrivfärdigheter är inte tillräckligt goda, med hjälp av en litterär kanon ska de bli bättre, och vårt rika litterära arv stärka vår gemensamma identitet.

I det inledande citatet påstår hon dessutom något mer: Stockholm som stad blir obegriplig för den som inte har tagit del av den litterära kanon. Med andra ord måste vi läsa den litteratur som har skrivits om en plats för att förstå den. Bara att vi bor i en stad, pratar med de andra invånarna där, vandrar på dess gator, gör oss alltså inte till en inkorporerad del av dess nu. För att få tillträde till den egentliga staden, dess inre får jag anta, måste vi ta del av de litterära verk som medvetet eller omedvetet kommit att representera den. Annars saknar vi den verkliga grunden för kommunikation med stadens invånarna. Vi kommer att säga något och de kommer att se på oss med blanka, oförstående blickar. Vi upprepar det vi nyss sa, men de förstår det ändå inte. De lutar sig fram emot oss och ber oss – med onödigt hög röst som om de talade till en halvdöv – att på nytt upprepa det vi sagt: Kan du vänligen säga det där igen, vi har ingen gemensam grund för kommunikation! Som svensk, född stockholmare, som europé, vill vi att den vi talar med besitter en gedigen bildning annars är chansen minimal att vi förstår varandra. Annars blir vi flyktiga, lätta att skingra.

Men nu är vi inte stockholmare, vi är göteborgare.

2

På Stadsbiblioteket i Göteborg träffar jag Ann-Christine Brunnström som tar fram underlag för vilka böcker som ska beställas till biblioteken åt de besökare som inte har svenska som modersmål. Många göteborgare talar idag arabiska, ryska, persiska och finska som första språk. Kinesiskan är en starkt växande nykomling. Och thailändska. Det efterfrågas böcker på polska och turkiska. Från politiskt håll har biblioteken i uppdrag att öka utlåningsstatistiken, och bredda sitt sortiment, både vad gäller tjänst­er och böcker på andra språk än svenska, men det är inte helt lätt att ta reda på hur göteborgarens lånebehov egentligen ser ut, förstår jag på Ann-Christine Brunnström. En del göteborgare tillhör olika minoritets­befolkningar; inte sällan är det en anledning till att de har flytt sina ursprungsländer. Om du talar ett språk som inte är tillåtet i det land där du bor är möjligheterna att lära sig skriva det förstås små. En del assyrier till exempel, menar Ann-Christine Brunnström, lär sig skriva assyriska i andra generationen, sett till när familjen flyttade till sitt nya land. Somaliska blev skriftspråk först på 70-talet, men att du har lärt dig ett alfabet gör dig inte automatiskt till en aktiv läsare. Från språkgrupper av den här sorten är efterfrågan på litteratur från biblioteket liten eller obefintlig.

I sin undersökning »invandrade göteborgares syn på biblioteksverksamhet» identifierar Ann-Christine Brunnström i första hand två mönster hos de grupper som inte har svenska som modersmål vad gäller deras användning av folkbiblioteken. Det ena syns främst hos de språkgrupper där en majoritet redan har etablerat sig i det svenska samhället. De lånar främst skönlitteratur på sina modersmål. Det andra mönstret gäller de som nyligen fått asyl, och som försöker etablera sig i samhället. De har behov av böcker som kan hjälpa dem att orientera sig på den nya platsen – och då är det inte Strindberg (eller Hylinger) som de söker sig till – utan faktaböcker, särskilt sådana som rör vardags­livets bestyr. När vi tittar på statistik­en över vilka böcker som lånas ut mest på arabiska kommer körkortsboken högt upp på listan, en kokbok och en bok av Ingela Björck: Sverige – en pocketguide: fakta, tips och råd till nya invånare. På persiska lånas det många relationsromaner. Dessa böcker – främst lånade av kvinnor – har stor rotation på de flesta språk. Ryska, finska, turkiska. På ryska och de nordiska språken lånas det också mycket deckare. På finska förstås också Arto Paasilinna.

Att det är stor efterfrågan på underhållningslitteratur har Ann-Christine Brunnström en förklaring till. Hon tar Susanna Alakoskis roman Svinalängorna som ett exempel. Den handlar om de fattiga arbetare som flyttade från Finland till Sverige för att arbeta. De tog monotona jobb, för att det var vad de kunde få, och de blev nedbrutna. Dessa personer var inte intresserade av att läsa klassiker när de på sin fritid kom till biblioteken. De vill ha underhållning, eskapism, något annat fanns det sällan ork till efter arbetet. Ann-Christine Brunnström menar att många av de som idag kommer till Sverige från andra språkområden har en liknande socioekonomisk bakgrund som personerna i Alakoskis roman. De frågar inte efter bildning, de behöver litteraturen för att stå ut.

Samtidigt är hon noga med att påpeka att det antagligen är vanligare bland de som läser på andra språk än svenska att frivilligt läsa böcker ur kanon, sett till de som fått sin utbildning i Sverige. I många länder, menar hon, har man en mer traditionell syn på bildning och fortsätter gärna läsa den litteratur man läst i skolan. Därför blir det också mer naturligt att låna låt säga Ibsen, som lär vara stor i Kina.

Det finns alltså en god efterfårgan på böcker ur den väster­ländska (och österländska) kanon på flera olika språk. Något som kan skapa oväntade kopplingar. En låntagare Ann-Christine Brunnström mötte frågade efter Hemsöborna på turkiska. Just den boken av Strindberg fanns inte översatt, däremot Fadren. Men den hade kvinnan som efterfrågade Strindbergs öbo­skildring redan läst. Hon skrattade och sa att den ingick i skolundervisningen i Turkiet. Ann-Christine Brunnströms tolkning av det, varför just Fadren är intressant för de turkiska läsarna, är att boken tar upp frågan huruvida det verkligen går att veta om man är far till sitt barn eller inte, något hon menar tilltalar en »hederskultur» som den turkiska. Om det är hela förklaringen går säkert att diskutera. Kopplingen är hur som helst intressant: genom den – enligt Cecilia Wikström – svenskaste av svensk litteratur, den som ska kanonisera människor från andra språkområden rakt in i svenskan, rakt in i den svenska stadens centrum, skulle det alltså finnas en tydlig koppling till det som vi (göteborgare) just nu vill framställa som det mest osvenska av osvenskt, den så kallade hederskulturen.

Men det var väl inte det Cecilia Wikström menade att upprättandet av en svensk litterär kanon skulle belysa. Det var inte i den riktningen insikten kulle gå, utan i den andra.

Sett till denna »det lästas kanon» tycks göteborgaren vara högst ordinär: en person som gillar att baka kakor, få chansen att fly vardagen en stund och kanske lära sig lista ut hur det där med mänskliga relationer kan tänkas fungera. Högt upp på rotationslistan finns också, förutom deckare och relationsromaner, populärpsykologiska böcker av den sort som ofta handlar om skillnaden mellan manligt och kvinnligt. Han lånar böcker om teknik och politik. Hon om relationer. Nu börjar vi alltså få en klar bild av göteborgaren och hur vi ska kunna skapa oss en gemensam bas med denne. Vi bör läsa kokböcker. Vi bör läsa relationsromaner och deckare. Strindbergs Fadren är ett bättre samtalsämne än Hemsöborna. Vi bör ha ett behov av att ta reda på hur vi bäst etablerar oss i samhället. För att koppla av läser vi en deckare.

3

Det går att förstå att engagerade biblio­tekarier blir frustrerade över att deras arbetsplats köper in »tantsnusk», och hyllmeter av poesi måste slängas för att det ska frigöras plats. Folkbildningsbibliotekets uppdrag har förändrats: där ska inte bara erbjudas utlåning av böcker, utan också mötesplatser, tillgång till datorer och samhällsinformation. Människor (läs göteborgare) söker sig idag dit för att det är en plats att vara på. För att de där kan hitta information de behöver för att etablera sig i samhället, och för att stå ut med att leva där. Folkbiblioteken har i och med det här lämnat sin plats i marginalen och hamnat mitt i samhället.

För att det inte ska gå att missförstå det jag nu vill säga: konstens existensrätt måste försvaras mot ett samhälle där tendensen är att allt ska kunna mätas, likaså måste det finnas ekonomiska förutsättningar för att konstnärer och författare ska kunna skapa. Där det inte finns någon kulturell eller ekonomisk förutsättning för fri konst kommer det inte heller gå att hitta någon sådan. Och jag upplever det som lika fånigt att kokettera med att man aldrig har läst Thomas Mann eller Gertrude Stein, som motsatsen. Men här handlar det om den litterära kanons nytta.

Cecilia Wikström företräder tanken att den sköna konsten och litteraturen ska placeras mitt i samhället (och få lite ordning på det). Frågan är om det går. Den estetiskt kvalificerade litteraturen – den som säger något om de mänskliga villkoren – kommer inte att låna sig till vare sig ett politiskt, eller kommersiellt projekt, utan att genom sitt innehåll och sin form samtidigt motsäga detta. Jag tror helt enkelt inte att den litteratur som här lyfts fram snällt kommer ställa sig mitt i samhället utan att räcka ut tungan åt de makthavare som vill placera den där. Kafka bör väl ingå i den europeiska kanon, bara för att ta ett exempel om Wikström nu föreställer sig själv i Bryssels korridorer. Litteraturen är långsam. Den tar tid på sig att bli skriven. Det tar tid att läsa den. Det är litteraturens motstånd mot dumheten.

Samtidigt pekar »läsarnas kanon» ut en sorts grundläggande incitament för varför någon människa över huvud taget vänder sig till litteraturen som något som skulle kunna angå honom eller henne. Litteraturen kan hjälpa oss att förstå något om hur den tillvaro vi befinner oss i fungerar (till exempel för att vi ska kunna tenta av ett ämne som det är svårt att tillägna oss om vi inte får inhämta kunskap om det på ett språk vi behärskar). Den kan hjälpa oss att stå ut med ett liv som vi inte fullt ut har valt. Den kan skänka en stunds flykt från vardagen och låta oss komma tillbaka till den med vetskapen om att det kan finnas andra val att göra än de vi redan visste stod till buds. Kan göra. Det kan också räcka att veta att man inte är mer fången i sin livssituation än att man kan plocka upp en bok och för en stund ta sig till en annan plats (långt från Göteborg), växla in på andra tankar, för att det ska uppstå en känsla av frihet. Att vilja läsa på sitt modersmål behöver inte handla om att man är obenägen att bli en del av det samhälle man lever i, det kan lika väl handla om estetisk njutning. Inget språk som vi tillägnar oss senare i livet skapar samma associations­rikedom som det eller de vi lärde oss som barn. Det behöver inte ens handla om berättelser, eller klanger. Det skulle kunna handla om språkets själva materialitet. Hur språket känns, bokstävernas form.

Biblioteken har hamnat mitt i samhället, kanske kommer även den västerländska kanon att hamna där. För litteraturen är det ingen fara, den som är tillräckligt vital för att ha överlevt själva kanoniseringen kommer att klara också detta, men sett till glappet mellan Wikströms ambition och vad det stora antalet göteborgare läser, är det svårt att förstå hur det på det sättet ska kunna skapas en ny grund för kommunikation och gemensam identitet. Det finns ingen körkortsbok på arabiska i den västerländska kanon. Relationsromanerna är förvisso många, men av en annan sort än de som efterfrågas på biblioteken och knappast skrivna på persiska. Den som vill förstå något om sin stad – och om vad som gör litteratur angelägen – gör rätt i att vända sig till biblioteket, men det är tveksamt om det är Odyssén du bör plocka ned från hyllan om du vill ha något att prata om med de andra besökarna i fiket på bottenvåningen. Du får antagligen större framgång om du glider in där med en rysk deckare under armen.

Om det nu är för att konversera varandra som vi göteborgare läser och skriver böcker. ■