Det finns bilder som inte lämnar mig någon ro, fotografier av sedan länge passerade ögonblick som öppnar en kanal till direkt beröring. Det kan vara fotografier tagna i ett avgörande ögonblick eller fotografier inför vilka vi som betraktare vet mer om det som ska ske än de människor som avbildas i dem. Det är fotografiets karaktär av avtryck av verkligheten som gör dessa bilder oavvisliga för mig.
Oförmågan att släppa vissa bilder är utgångspunkten för den serie tuschteckningar som presenteras här. Dessa kan betraktas som bearbetningar. Genom att teckna ställer jag mig i förbindelse med de fotograferade människorna ur det förflutna. Samtidigt rycks bilderna ur sitt historiska ögonblick och förvandlas till ett slags metaforisk skrift.
I mötet med vissa bilder uppstår en omedelbar beröring, som om jag stod i direkt förbindelse med det avbildade, fast på ett avdomnat sätt. Denna beröring springer ur vad Roland Barthes benämnde punctum, en reva i fotografiets kodade skikt, en pil som går förbi alla kulturella lager och träffar oss i vårt inre. Enligt Barthes framkallas denna beröring av till synes perifera detaljer som omedvetet påminner oss om något i vår historia.
Vissa bilder berör genom sin tragik, andra har en mer tvetydig dragningskraft. De är omöjliga att reda ut och vill av det skälet inte släppa taget. I fotografierna av Benito Mussolini och hans älskarinna Clara Petacci – tagna efter att de tillfångatagits och avrättats av partisanerna, för att sedan hängas upp i anklarna från taket på en bensinstation i Milano – finns en abjektal ambivalens mellan skräck och komik. Mussolini förefaller uppblåst, som en karikatyr av den pompösa bild han skapat av sig själv. I tecknandet tar jag mig in i bildrummet, blir en av människorna i folkmassan, ser blodet droppa från kropparna i solgasset.
Vad innebär det att se andras smärta? frågade Susan Sontag i sin bok Att se andras lidande. Från att tidigare ha ansett att bilder av lidande människor verkar avtrubbande på betraktaren ändrade hon här ståndpunkt och betonade möjligheten till beröring och identifikation. Det är också min utgångspunkt, dock i förening med en känsla av att aldrig komma människorna i bilderna nära. De förblir främmande för mig, som om jag betraktade dem från andra sidan av en ström flod. De är en del av min omvärld men fantomartade, avdomnade.
När jag tecknar hugger jag ut det historiska ögonblicket ur fotografiets nedfrysning, lyfter upp det, håller det i min hand, vrider på det och betraktar det ur olika vinklar, som för att lära känna den absurda tillvaro jag kastats in i och den avgrund som är människan. Det finns människor som vandrat här före mig. Situationer upprepas. Utan förvarning kan man ställas inför det fasansfulla. Vad skulle jag ha gjort i deras situation? Jag vänder tillbaka till historien för att dubbelexponera dess lämningar mot min egen tillvaro.
