Beställ vårt senaste nummer »

Karl Palmås

Lava, kött och memer

Cardiff, augusti, 2008. Akademisk konferens om Gilles Deleuze. Flera viktiga kännare på plats. Manuel DeLanda – den kanske mest spännande Deleuze-uttolkaren – närvarar däremot inte. Hans tankar figurerar dock i diskussionerna; vissa lovordar DeLandas bidrag, andra konferensdeltagare gör en poäng av att ta avstånd från dem. Eller är det personligheten DeLanda som rör upp känslorna? Under eftersnacket på puben, frikopplad från de akademiska formaliteterna, tar en av auktoriteterna bladet från munnen: »Manuel DeLanda är en jävla skitstövel».

Det är kanske inte förvånande att en person som döper sina anföranden till »Kicking social-constructivist ass» upplevs som arrogant. Det är heller inte förvånande att just universitetsfolk irriterar sig på en ex-filmare och ex-hackare som kringgått den traditionella akademiska karriärstegen, och därmed är relativt oberoende av akademin. Sannolikt är det detta oberoende som gör att DeLanda kostar på sig att raljera över de idag dominerande strömningarna inom kritik av kultur, samhälle och ekonomi. 

DeLandas utspel må – som vi skall se – vara onödigt konfrontativa, men de är också innovativa samläsningar av å ena sidan Deleuze och å den andra samtida naturvetenskap (främst komplexitetsteori samt evolutionärbiologi). 

Faktiska flöden och verklig virtualitet

DeLanda är främst intresserad av den ontologi som Deleuze utvecklade i samarbete med Félix Guattari. Denna, menar DeLanda, har sin styrka i att den tillåter oss att säga något om hur världen hänger samman, utan att falla tillbaka i den essentialism och determinism som postmodernismen gjorde upp med. Genom Deleuze kan vi återupprätta realismen – tanken om en värld som existerar oberoende av det mänskliga sinnets kapaciteter att uppfatta och beskriva den. Detta innebär, i sin tur, ett brott med de tolkande perspektiv som dominerat samhälls- och kulturanalysen under den senare delen av 1900-talet. 

Denna intellektuella manöver – förkastandet av både platonska transcendenta essenser och samtida tolkande perspektiv – hängs upp på idén att all materia har en inneboende kapacitet att formas till olika strukturer. På filosofiska: All materia har en immanent morfogenetisk potential. 

Deleuze beskriver denna immanens genom att tala om verkligheten såsom bestående av det faktiska (the actual; l’actuel) och det virtuella (the virtual; la virtuel). DeLanda skriver in sig i samma världsbild, men med en annan stil. Deleuzes framställning är kontintentaleuropeiskt poetisk; DeLandas anglo-amerikanskt koncis. Den förre föredrar att beskriva immanens och virtualitet med referenser till konsterna; den senare med referenser till naturvetenskaperna. Detta kan delvis förklaras utifrån de båda författarnas skilda mål. DeLanda kommenterar:

Det som främst hindrar folk från att förstå Deleuze är hans stil. Han skriver som om han vill bli missförstådd… Han byter terminologi i varje bok (det virtuella beskrivs som ett »konsistensplan» i en bok, en »kropp utan organ» i en annan, ett »maskiniskt fylum» i en tredje) och ger aldrig explicita defintioner (eller döljer dem väl). Jag antar att detta var ett försök från hans sida att motverka att terminologin stelnade till för tidigt, att hålla den flytande och brokig. Okej – men jag orkar inte med detta, och kan inte heller förvänta mig att komplexitetsteoretiker skall göra det. Därav poängen med att skriva boken Intensive Science and Virtual Philosophy, som ett sätt att visa hur komplexitetsteoretiker kan använda Deleuze tänkande.

Ett av DeLandas mål är alltså att klargöra hur Deleuzes tankevärld hänger samman med naturvetenskapen. Exempelvis tar Intensive Science and Virtual Philosophy avstamp i hur det centrala konceptet multiplicitet (multiplicité) härletts ur tyske matematikern Bernhard Riemanns »mångfald» (manifold; Mannigfaltigkeit). Boken, som publicerades 2002, är delvis skriven för naturvetare, men DeLanda skriver minst lika mycket till de humanister och samhällsvetare som redan läst Deleuze. Flertalet av dessa saknar
nämligen Deleuzes naturvetenskapliga förförståelse, och missar därmed viktiga aspekter av tankegodset – till exempel översätts Deleuzes multiplicitetsbegrepp ofta felaktigt till »mångfald» i ordets vardagliga mening.

Poängen med att förtydliga den naturvetenskapliga kopplingen är inte att »förvetenskapliga» Deleuze, utan att just framhäva hans realism. I Deleuzes och Guattaris gemensamma arbete understryker de ofta att de inte skriver i metaforiska termer: Världen är inte som ett flöde av materia och energi; den är verkligen ett konkret flöde av materia och energi. I DeLandas arbete framhålls denna materalistiska aspekt ytterligare: Via referenser till termodynamik påminns läsaren att en stad kan ses som ett konkret flöde av människor, pengar och avlopp; via referenser till evolutionärbiologi påminns vi om att ett kulturliv kan ses som ett konkret flöde av kulturella replikatorer.

Just ordet »icke-metaforisk» är centralt i A Thousand Years of Nonlinear History, som publicerades 1997. I tre delar berättar
DeLanda den tusenåriga framväxten av dagens urbana ekonomier, biosfäriska ekologier, respektive språkliga system. Det
»flödesontologiska» perspektivet är i högsta grad närvarande: Del ett följer ekonomins energiflöden, del två studerar flöden av biomassa och gener, och del tre beskriver språket såsom ett flöde av lingvistiska replikatorer. En av bokens huvudpoänger är att dessa flöden – av lava och magma, av kött och gener, av memer och normer – kan beskrivas symmetriskt. Samma flödeslogiker kan uppkomma i olika miljöer, för olika material.

Inte heller detta skall förstås i metaforiska termer. Exempelvis lyfter boken fram parallellerna mellan tillblivelsen av en sandsten och en mänsklig hierarki. Här skall vi inte förstå sandstenen som en metafor för de hierarkier som vi ser i våra ekonomier. I DeLandas realism är det samma flödeslogiker som ligger bakom de bägge processerna – småstenar och sediment som blir till sandsten, samt människor, arkitekturer, teknologier, praktiker och diskurser som blir till hierarkier. Likadant är det med tropiska orkaner och ångmotorer: I de båda kontexterna ligger samma abstrakta logik bakom cirkulationen av luft och energi.

På detta sätt spelar dessa flödeslogiker en aktiv roll i tillblivelsen av sandsten och hierarkier. Vi kan inte se dessa logiker – de existerar som en inneboende kapacitet i all materia-energi – men vi kan se deras högst verkliga effekter. Det är som om den materiella världen »drabbas» av, eller »verkas på», av dessa abstrakta logiker.

Någonstans här – mitt i alla flummiga tankar om flöden och dolda logiker – kan det vara värt att stanna upp och ställa ett par frågor. För det första: går det verkligen att säga att allt i världen är ett flöde? För det andra: går det verkligen att bevisa att denna dolda aktör existerar? 

Dessa frågor korresponderar mot två tankesprång som läsaren av A Thousand Years of Nonlinear History förväntas göra. Det första är relaterat till hur vi människor ser på världen, inte minst till vår uppfattning av tid, rum och hastighet. En organism med en mycket längre livslängd än vi skulle sannolikt se att beståndsdelarna i en bit sandsten rör på sig, om än mycket långsamt. Det är genom »receptet» för denna rörelse, den process med vilken den långsamt sätts samman och löses upp, som den får sina specifika egenskaper. Stenen är inte, den är stadd i en process av blivande. Substantivet »sten» bör – precis som i Jorge Luis Borges text »Tlön, Uqbar, Orbis Tertius» – ses i verb-termer: En sten är det som »stenar». 

Att vi människor ser stenen som fix och statisk är en »optisk illusion», orsakad av att vi ser på världen i en specifik tidsskala. Stenens icke-organiska liv blir åskådligt först om vi kan observera stenen över en tidsskala på tiotusentals år. Detsamma gäller en stads flödande natur: Genom time-lapse-fotografi av en stadsmiljö, som i till exempel filmen Koyaanisqatsi från 1983, kan betraktaren få en känsla för dess kontinuerliga blivande.

Detta tankesprång berör även rumsliga skalor. Den flödande verklighet som beskrivs av DeLanda består nämligen av flera nivåer av flödande entiteter. En mänsklig hierarki – exempelvis
ett företag – är en flödande sammansättning av människor, arkitekturer, teknologier, praktiker och diskurser. Dessa är alla, i sin tur, flödande, till exempel kan ju företagets kontor ligga i en byggnad vars arkitektur uppförts i sandsten. Verkligheten består alltså av kaskader av flödande tillblivelseprocesser, som i sin tur består av kaskader av flödande tillblivelseprocesser. Tillblivelser i en lägre spatio-temporal skala ligger till grund för tillblivelser i en högre skala. På detta sätt kan man beskriva världen »nerifrån och upp», genom att studera hur en tillblivelse leder in i en annan.

Det är såhär vi skall förstå det »icke-linjära» i DeLandas framställning. Berättelsen – från cirka år 1000 fram till nutid – är inte icke-linjär i Quentin Tarantinos mening. Den bygger alltså inte på en uppbruten och omkastad kronologi. Snarare utgår framställningen från den matematiska ickelinjäritet som är central för komplexitetsteorin, och som populäriserats genom »fjärilseffekten»: En fjäril som fladdrar med vingarna i Mexikanska gulfen påverkar vädret i Europa två månader senare. Små händelser kan få stora effekter. Vid vissa tillfällen i historien kan små, av varandra oberoende företeelser, haka i varandra, för att skapa det som komplexitetsteoretiker kallar en »emergent» helhet. Att skriva en icke-linjär historia är att berätta om de processer som gör att det historiska utfallet blir så mycket större än summan av de små händelser som förorsakat skeendet. 

Här stöter vi på det andra tankesprånget som A Thousand Years of Nonlinear history kräver av sin läsare: Att världen kan beskrivas som en samling emergenta fenomen. Filosofer brukar beskriva detta fenomen genom att tala om immanens, men DeLanda väljer här att lyfta naturvetenskapens studier av morfogenetiska processer. Tecken på dessa emergenta fenomen finns överallt omkring oss: Tänk dig en långsamt flödande ström av vatten. Om vattnets hastighet – flödets intensitet – ökar, så kommer den lugna vattenströmmen övergå till ett turbulent flöde. Strömmen av vatten har alltså genomgått ett kvalitativt skifte; en ny, spontant emergerande struktur har uppkommit. Vattenmolekyler har alltså en inneboende kapacitet att bilda turbulenta flöden – att »drabbas» av den dolda logik som vi förknippar med turbulens. Denna kapacitet lockas fram genom ökad intensitet i flödet av materia-energi.

Komplexitetsteoretiker har funnit olika vis att påvisa och visualisera dessa emergenta processer. Exempelvis kan vattenmolekylens bana i det turbulenta flödet representeras i ett matematiskt koordinatsystem. Turbulensens logik, mappat i det som naturvetare kallar »phase space»1, ser ut som en torus-yta (en donut). På samma vis kan konvektion – det fenomen som skapar väder – representeras genom en fjärilsliknande yta. 

DeLandas bidrag är också här att
han förankrar dessa naturvetenskapliga
rön i Deleuzes ontologi. Komplexitetsteoretikernas arbete kan nämligen ses som ett utforskande av materia-energins självorganiserande potential. På samma sätt kan nämnda mappningar i phase space ses som visualiseringar av det som Deleuze kallade den
»virtuella» aspekten av verkligheten – den dolda del av verkligheten som inhyser de abstrakta logiker som »verkar på» det faktiska flödet av materia-energi. Kort sagt: DeLanda har, genom att ersätta kopplingar till samtida naturvetenskap, påtalat att det nu finns goda skäl att godta Deleuzes vackra tankar om faktiska flöden och verklig virtualitet.

Subjektet och språkbesatthet

I A New Philosophy of Society, utgiven 2006, beskriver DeLanda samhället som kaskader av tillblivelser. En kedja av emergenta fenomen bygger på varandra för att skapa det som vi kallar samhälle: En samling människor kan, genom vissa gruppdynamiker, skapa olika former av emergenta helheter – de konstellationer av interagerande människor som brukar kallas alltifrån »scener» och »sammanhang» till »gäng» och »gubbslem». Sådana emergenta helheter blir i sin tur komponenter som ingår i de emergenta helheter som vi kallar organisationer. Dessa blir i sin tur komponenter som ingår i ännu större emergenta helheter, som städer och nationer. På detta sätt kan samhället beskrivas »nerifrån och upp», utan att vi måste luta oss mot några deterministiska eller struktur-funktionalistiska tankar om »samhället som helhet».

Samtidigt kan denna kedja av emergenta fenomen spåras åt andra hållet, från människan och nedåt. Även det mänskliga subjektet bör, menar DeLanda, förstås som en emergent struktur. Människan är det som blir till i det kontinuerliga sammanförandet av en samling heterogena komponenter; biomassa, energi, memer, gener och så vidare. Denna emergens-influerade modell av subjektivitet och medvetande är baserad på David Humes tankar om hur det mänskliga subjektet blir till genom sinnliga intryck. Syn-, hörsel- och smakintryck – såväl som förnimmelser av stolthet och förödmjukelse, kärlek och hat – gör alla sitt unika intryck på subjektet, med olika grader av intensitet. En bok kan vara mer eller mindre intensivt röd, en förnimmelse av stolthet mer eller mindre uppfyllande. 

Det mänskliga sinnet besitter sedan en särskild förmåga att sätta samman alla dessa unika, heterogena intryck till ett lapptäcke av associerade idéer. Det är detta som möjliggör att människor oftast kan forma en mer eller mindre sammanhållen identitet. DeLanda är dock noga med att påpeka att denna samordning av heterogena intryck inte uppstår genom att vi omsätter dem till någon socialt uppkommen konvention; i synnerhet inte språk. Rödhetens och stolthetens intensiteter kan inte reduceras till en språklig kategori. Här bryter han alltså med det fokus på språk som idag dominerar inom filosofin kring det mänskliga subjektet. 

DeLandas brott mot intresset för språk är än mer markant i relation till den samhällsvetenskap och humaniora som under de senaste årtiondena fokuserat på att analysera verkligheten såsom bestämd av d

buy propecia online without prescription

iskurser och narrativ. I en intervju med DeLanda ställer mediateoretikern Paul Miller (också känd som remixkultur-pionjären dj Spooky) en lätt provokativ fråga: Har samtida kulturkritik fallit in i språkbesatt antropocentrism, och därmed tappat kontakt med verklighetens materialitet? Med sedvanlig raljans svarar DeLanda:

 

Jag håller med, lingvistikens och semiotikens dominans… har haft en negativ effekt, även inom konsten. Idag utbildas konststudenter av [postkolonialt] skamsna semiotiker eller postmoderna teoretiker, vilket gör dem rädda för materialiteten i deras valda medium, vare sig det är måleri, musik, poesi eller nya media. … Vi borde fästa mindre vikt vid språket; erkänna den roll det spelar som kommunikationsmedium, men sluta dyrka det såsom om det utgjorde verkligheten självt. 

Detta avståndstagande från »språkbesattheten» bör först och främst förstås i kontexten av det övergripande Deleuzianska projekt som nämnts ovan: Kan vi säga något om hur världen hänger samman, utan att falla tillbaka i den essensialism och determinism som vi ärvt från Platon? Enligt DeLanda har många språkligt inriktade samhällsvetare och humanister bastardiserat den poststrukturalistiska rörelsen till att hamna i en ny essensialism och determinism. De har, menar han, hamnat i en position där så gott som alla samhälleliga fenomen reduceras till och determineras av språk. Tanken om ett samhälle som en kaskad av heterogena, singulära, emergenta fenomen får stå tillbaka för bilden av ett samhälle som i slutändan alltid är determinerat av dominerande
diskurser.

Denna kritik baseras bland annat på Deleuzes läsning av Michel Foucault, som framhäver att disciplinerande maktapparater inte bara består av diskurser. Minst lika viktiga är de icke-mänskliga, materiella arrangemang som – när de råkar sammanfalla, och skapa resonans, med vissa diskurser – bildar sammanhållna maktstrukturer. Det klassiska exemplet är hur nya diskurser om avvikande beteende råkar hamna i samklang med panopticon-fängelsets arkitektur och dess särskilda fysikaliska egenskaper. Foucault underströk att dessa två fenomen – kriminalitetsdiskurserna och fängelseteknologierna, »det uttalbara» och »det synliga» – må ha uppstått vid samma tidpunkt, men inte kan reduceras till varandra. De bör ses som två unika men symbiotiskt samverkande fenomen.

En språkbesatt analys av maktstrukturer missar alltså det faktum att diskurser är verkningslösa fram tills dess att de hamnar i samklang med teknologier och andra materiella arrangemang. (Dessvärre har det blivit vanligt, inte minst i usa, att läsa Foucault på just ett icke-materalistiskt sätt.) För att anknyta till tanken om världen som en kaskad av emergenta fenomen: språkbesattheten missar att maktstrukturen uppstår just som en emergent helhet i sammanförandet av olika heterogena komponenter. Språkbesattheten leder i bästa fall till en halv maktanalys, i sämsta fall till en obefintlig sådan.

Den språkligt inriktade position som DeLanda kritiserar betraktar även språket som någonting fundamentalt mänskligt. Detta, menar han, blir ett sätt att återigen smyga in platonska transcendenta essenser i beskrivningen av världen. I A Thousand Years of Nonlinear history lanserar han istället tanken att även språkets tillblivelse präglats av abstrakt logik (precis som i fallen turbulens och konvektion, orkaner och ångmaskiner, sandstenar och hierarkier). Denna logik bygger på att yttranden och textsträngar ses som replikatorer med en kapacitet att kopiera sig själva, i meningen att de upprepas av människor. Dessa replikatorer »överlever» genom sådan upprepning, men bara under inverkan och styrning av vissa evolutionärt uppkomna kombinatoriska begränsningar.

Till skillnad från Chomsky-inspirerad lingvistik är denna »maskin» inte en mänsklig sådan: Den kan nämligen verka i flera kontexter, inte bara i mänskliga subjekts hjärnor. I teorin skulle man kunna »odla» ett språk i en dator, genom att låta datorn hitta på en strid ström av replikerbara textsträngar samt kombinatoriska begränsningar. På samma sätt kan man inte heller kalla den en specifik »språkmaskin», eftersom den teoretiskt sett skulle kunna ge upphov till andra strukturer än just språk. (Jämför med de abstrakta maskiner som ligger bakom både orkaner och ångmotorers funktion, eller både sandstenar och mänskliga hierarkier.)

När DeLanda talar om språk gör han det alltså  i replikator-termer, influerad av neodarwinistisk evolutionärbiologi. Även mänsklig kultur kan alltså ses som ett resultat av evolutionära processer: Begrepp, trender, normer och beteenden kopierar sig själva genom att vi människor väljer att
imitera varandra. På detta sätt blir också kulturen en flödande verklighet, där olika kulturella replikatorer
(ibland kallade »memer») verkas på av en viss utsorteringslogik. DeLanda menar att detta är samma abstrakta
logik som verkar på dna-strängarna i människors gener, och förkastar därmed tanken om dna som »livets essens»: Gener är bara en av flera typer av replikatorer som kopierar sig genom oss människor och gör oss till vad vi är. Den evolutionära logiken är inte förbehållen just gener. (Exempelvis pekar DeLanda på hur datorvetaren John Holland experimenterat med spontant uppkomna evolutionära processer inuti en dator.)

Omvänt leder denna evolutionäriserande manöver till att kulturens logik inte är mer mänsklig än andra evolutionära processer. Detta närmande till evolutionärbiologin är någonting vi kan kosta på oss om vi hela tiden är explicita med tesen att evolutionen är blind – att evolutionära processer inte är »goda», att de inte leder »uppåt» eller »framåt» mot något förmodat framtida optimum. Det går alltså inte att säga någonting som helst normativt med hänvisning till evolutionära processer. Genom DeLandas generaliserade evolutionsbegrepp – där genetiska replikatorer inte har företräde – hamnar vi alltså i ett nytt läge. Neodarwinismen framstår som det bästa sättet att gå bortom olika essentialismer och determinismer – såväl scientism som språkbesatthet.

Hierarkisering och hacking

Tanken om blinda utvecklingsprocesser är central också för DeLandas politiska ekonomi. Vi har redan sett hur de mänskliga samhällenas historia bör förstås utifrån materia-energins inneboende förmåga att formas till emergenta helheter. I denna icke-linjära historiesyn finns det ingen plats för överordnade lagar som antas styra samhällsutvecklingen. I A Thousand Years of Nonlinear history återkommer DeLanda flera gånger till omöjligheten i att en eventuell »kapitalism-lag» skulle kunna bestämma historiens utfall ovanifrån.
Världen går inte genom någon viss utvecklingsstege, och är inte föremål för någon särskild dialektisk drift mot något framtida mål. 

DeLanda vänder sig därför mot den vänster som bygger sin politik på en Marx-inspirerad analys av »kapitalismen», som riskerar att falla in i en essentialiserande och totaliserande beskrivning av »samhället som helhet» – just den typ av samhällsbeskrivning som DeLanda vill kringgå genom sin Deleuze-influerade ontologi. (Själv väljer han att inte använda k-ordet i beskrivningen av dagens ekonomi.) Han kostar till och med på sig att såga Deleuze och Guattari för att de inte bröt med Marx i tillräcklig utsträckning:

Jag ser marxism som Deleuze och Guattaris lilla oidipus, den lilla bit av säkert territorium som de måste komma hem till på kvällen efter en lång dag av vilt deterritorialiserande. Vem kan klandra dem för att behöva någonstans att slå sig till ro, en bekant plats med all den trygghet som skänks av den marxistiska traditionen (och dess kraftfulla ikonografi av martyrer och revolutionärer)? Frågan är om vi alla måste slå oss till ro på samma ställe? (Självklart behöver vi alla ett sådant, men måste vi alla välja samma? Borde vi inte alla ha olika ställen att slå oss till ro på, så att vi kollektivt kan utrota dem?) Jag anser att den främsta uppgiften för dagens vänster är att skapa en ny politisk ekonomi.

Låt oss spekulera lite i hur en sådan politisk ekonomi kan se ut. Ett första steg är att vi förskjuter vårt fokus från hur vi karaktäriserar den samtida ekonomin. Under de senaste århundradena har de västerländska samhällena – och ekonomierna i synnerhet – genomgått en markant homogenisering och hierarkisering. Även här utgår DeLanda från Foucaults arbete om modern disciplinering, men framställningen bygger även på ekonomhistorikern Fernand Braudel, som beskriver framväxten av den moderna ekonomin just som en hierarkiseringsprocess. Maktrelationen mellan arbete och kapital är, ur detta perspektiv, en av flera yttringar för denna hierarkiseringsprocess.

Denna framställning bryter alltså mot den gängse uppfattningen om att dagens ekonomi präglas av lika delar »kommodifiering», »marknadifiering», »liberalisering» och »individualisering». Sådana begrepp har säkerligen viss relevans – men vi kan trots allt konstatera att produktion och konsumtion aldrig varit fullt så hierarkiskt organiserade och fullt så centralstyrda som idag. Till exempel är fler än hälften av världens hundra största ekonomier idag företag, inte stater. Ett annat exempel är att de ekonomiska spelreglerna främjar tillblivelsen av monopolistiska och oligopolistiska företagshierarkier. Detta förhållande är kanske som mest påtagligt om man ser till utvecklingen kring ägandet av immateriell egendom. 

Ett andra steg i att närma sig denna nya politiska ekonomi är att studera upprinnelsen till dessa makthierarkier. Traditionella, Marx-influerade perspektiv beskriver gärna uppkomsten av ekonomiska maktstrukturer genom att referera till bourgeosins förehavanden. DeLanda, å sin sida, hävdar att de innovationer som visat sig vara centrala för organisationen av produktion och konsumtion i allmänhet utvecklats för krigsändamål. Modernitetens samhälleliga och ekonomiska organisationssätt härrör inte främst ur kapitalisters försök att förslava proletärer – de bör snarare ses som avlagringar av de teknologier och metoder som härrör från krigarfurstar, vapensmeder, och militära tänkare. (Denna historia berättas i DeLandas första bok, War in the Age of Intelligent Machines från 1991.) Kriget har förblivit den aktivitet som vi människor främst slösar vår energi på. Därför är det sannolikt att embryon till morgondagens ordningsformer nu odlas på ställen som fra och nsa.

Ett tredje steg är att finna strategier och taktiker för att lösa upp dessa makthierarkier. Som redan påpekats är en språkbesatt maktanalys i bästa fall halv. Den fokuserar på att avtäcka och dekonstruera de diskurser som antas dominera oss, och förbiser de materiella komponenter som håller makthierarkier samman. I sämsta fall är den språkbesatta analysen en obefintlig maktanalys, då den missar den »virtuella» aspekten i sammanhanget – exakt hur skapas en emergent helhet ur de ingående komponenterna? Vilken är den abstrakta logik som ligger bakom tillblivelsen av en viss struktur? Vår alternativa politiska ekonomi måste finna ett sätt att närma sig dessa frågor.

Här talar DeLanda växelvis om att »destratifiera verkligheten själv» samt om att »hacka verkligheten själv». Att »destratifiera» innebär, kort sagt, att lösa upp en hierarki. Hacking kan i denna kontext betyda att man öppnar upp en tidigare sluten och låst struktur, genom att förstå de komponenter som skapar den emergenta helheten. Strukturen blir då öppen för experimenterande, exempelvis genom att man pluggar in nya komponenter, vilka kan förlösa nya kapaciteter. På senaste upplagan av hackerkonferensen Chaos Communication Congress i Berlin i december 2008 visade några hackare upp hur de lyckats öppna upp den normalt sett slutna spelkonsolen Nintendo Wii. Genom att ladda upp ett vanligt Linux-operativsystem i den kunde de få den att göra saker som den vanligtvis inte gör. 

Samma hacker-etik kan användas på många olika sorters strukturer. Skulle man kunna hacka Volvo Personvagnar, på samma sätt som Otto von Busch hackade en skofabrik i norska Dale?2 Skulle det gå att öppna upp och omkonfigurera apparaten av anställda, teknologier och maskineri, och få konstellationen att agera autonomt från utländska ägare? Vilka komponenter i den emergenta helheten skall dras ut, vilka nya skall pluggas in?

Hacking kan även innebära att man finner sätt att använda den inneboende morfogenetiska potential som finns latent i vissa system. På Chaos Communication Congress kunde man också lyssna på en glidflygare som »hackar atmosfären» genom att utveckla en färdighet att se och förutspå de intensiva konvektions-processer som skapar uppåtvindar. Här är alltså hacking en omskrivning för att uppvisa en förmåga att se och agera utifrån verklighetens virtualitet.

Även detta kan appliceras i mer alldagliga ekonomiska kontexter. Genom en bättre förståelse för den verkliga virtualiteten i vår omvärld kan vi lära oss förhindra att vissa maktstrukturer – exempelvis manlig dominans på maktämbeten – blir till. Vi kan även lära oss hur självorganiseringens logik, som idag används i samordningen av produktionsprocesser inom nya media (exempelvis nämnda Linux-system) kan generaliseras till att fungera i andra ekonomiska sammanhang. På så sätt kan den samtida ekonomins monopolistiska tendenser brytas.

I DeLandas ickelinjära historia kan avgörande historiska utfall springa ur små händelser. Omvänt finns det exempel på strukturer som består, trots avsevärda ansträngningar till förändring. Historien består inte bara av plötsliga omsvängningar, den är även en berättelse om upprätthållna status quon; en lång rad av tillfällen då förändringsmöjlighetens fönster stängts. En radikal politik för vår tid borde därför bygga på projektet att lära oss förstå verklighetens virtualitet – att lära oss se och skriva om historiens bakomliggande kod. 

Det är i denna försiktiga förhoppning som A Thousand Years of Nonlinear History avslutas: vi människor kan bli bättre på att dra nytta av självorganiseringens abstrakta maskin; vi kan göra oss mindre beroende av maktstrukturer. ν

zp8497586rq
Kommentarer
  1. Scanning darkly skriver:

    Intressant introduktion! Har länge följt diskussionerna på bla din och Kullenbergs bloggar med stort intresse, men tyvärr utan att riktigt hänga med i alla vändningar ;) Har dock börjat läsa A Thousand Years…, en bok som kan rekommenderas! DeLanda är, i alla fall i den boken, förvånansvärt lättförståelig, även för någon med ytterst begränsade kunskaper om filosofi(som undertecknad). Jag har bara hunnit nosa på det första kapitlet, men DeLandas resonerande om den europeiska dominansen som ett resultat av en viss typ av ”turbulens” har vissa likheter med den teori som Jared M Diamond lägger fram i sin sin bekanta bok ”Guns, germs and steel”. Diamond pratar ju dels mycket om tillgången på föda och den ojämlika distributionen av växtarter och större, domesticeringsbara djur och hur detta flöde av materia-energi kommit att påverka olika samhällens varierande framgångar och tillkortakommanden. Dessutom pratar han om hur geografin(eller de geografiska flödena) har format de olika civilisationerna. Bland annat menar han att Europas speciella geografi(med långa kuststräckor, flera stora bergskjedjor etc) gjort det svårt för en grupp att lägga under sig hela kontinenten(i motsats till t ex Kinas ”plattare” geografi, vilket gjorde nationens starka centralmakt möjlig). Tack vare Europas splittring uppstod en konkurrens mellan staterna, en idé med tydliga likheter med DeLandas idéer om ”Arms races” och en ”turbulent dynamik”(minns inte om det är exakt det uttrycket han använder) i Europa. DeLanda pratar ju också om geografins påverkan, till exempel när han diskuterar nationernas benägenhet att tappa oceanernas enorma energipotentialer och bemästra deras flöden. Jag tyckte att det var en intressant likhet, speciellt då både ”A Thousand Years…” och ”Guns…” gavs ut 1997.(observera dock att Diamond inte alls pratar om flöden utan använder en mer ”traditionell”, populärvetenskaplig vokabulär. De båda författarna landar dock i mycket i liknande slutsatser).

  2. Kalle P skriver:

    Hej Scanning Darkly – roligt att du gillar texten! Det är alltid lurigt att introducera krångliga tankar – ju mer man konkretiserar desto större blir risken att man våldför sig på författarens subtila analyser – men än så länge har jag inte fått några ilskna mail. ;-)

    Ja, jag har främst fastnat för det första kapitlet i A Thousand Years…; det om ekonomi och städer. Visst är det vackert? Håller helt med, DeLanda är förhållandevis läsbar, även om idéerna i sig – det ”flödiga” och så-kallat ”posthumanistiska” i hans tankar – kan vara krångliga att smälta.

    Har inte läst Diamonds Guns, Germs & Steel, bara tjuvkollat i den, men som jag ser det enas båda böckerna i sin gemensamma materialism. (Jag har för mig att DeLanda hänvisar till andra materialistiska historiker som William McNeill.) Båda gör mycket av denna materialism i sin analys av kultur, vilket ju gör att de känns så intressanta idag. (Efter år av tolkande och ”textiga” perspektiv på kultur.)

    Precis som du säger – DeLanda väljer sedan att låta denna materialistiska beskrivning av kultur m.m. fungera som exempel för hur man kan använda den krångliga begreppsapparat som utarbetades av Deleuze och Guattari (inte minst i den mycket svåra A Thousand Plateaus). Jag har själv fått ut mer av D&G efter att ha läst DeLanda – just kopplingarna till komplexitetsteori etc har gjort det lättare att ta till sig vissa koncept, och den materialistiska hållningen som helhet.

  3. [...] “Lava, kött och memer“, intro till Manuel DeLanda i nämnda nummer, redan puffad för av nämnde Rasmus. [...]

  4. [...] jord. Här är vi nära den ontologi som jag försöker förklara i Ord & Bild-texten “Lava, kött och memer“. Jag skriver där att världen kan beskrivas som en samling emergenta fenomen. Filosofer [...]

  5. [...] Introduktion till Manuel DeLanda, publicerad i Ord & Bild – läs hela artikeln här. maj 19th, 2009 | Tags: DeLanda, Deleuze, replikatorer | Category: På [...]

  6. [...] sin föränderliga grund i en myriad av tillblivelser och imitationer. Vi kan i Manuel de Landas efterföljd se verkligheten som komplexa sammansättningar av flöden i olika hastighet och intensitet. [...]

  7. [...] kan i Manuel de Landas efterföljd se hur en stad, exempelvis hamnstaden Göteborg, växer fram genom en intensifiering av olika slags [...]

  8. [...] sin föränderliga grund i en myriad av tillblivelser och imitationer. Vi kan i Manuel de Landas efterföljd se verkligheten som komplexa sammansättningar av flöden i olika hastighet och intensitet. [...]

  9. [...] är skrivs alltså emot Marx och den Marxska klasskampstraditionen – notera exempelvis DeLandas syn på flödande materia. (Därmed inte sagt att det inte finns spännande vis att sätta samman DeLanda och Marx till en [...]

  10. [...] i antika lämningar finns en antydan om en slags omvänd version av den materiella ackumulation som Manuel DeLanda skriver om. Här ser vi det som blir kvar när det övriga slits ner. När allting [...]

  11. [...] du med fördel läsa Rasmus Fleischers blogginlägg om mutationer, eller Karl Palmås intro till Manuel de Landa. Jag hoppas kunna återkomma med en [...]

  12. [...] citat hamnade sedan i min intro till samme [...]

Publicerad

19 maj, 2009

Reaktioner

12 kommentarer