om man närmar sig staden med tåg är Göteborg platta industribyggnader i korrugerad plåt, lastbryggor, tågvrak, spårvagnsvrak, containers och små berg av grus. Man kan lätt få intrycket av att Göteborg består av en opera, ett casino och väldigt många pizzerior. I stadens centrum tronar dess symbol: en illa kroppsdisponerad havsgud med någonting tårtliknande på huvudet och en torsk i näven. Det sägs att göteborgarnas besvikelse över Poseidon fick Carl Milles att erbjuda sig att byta ut honom mot ett mer tilltalande konstverk.
Men konsten är inte huvudsak i Göteborg. Många av de kulturarbetare som tillfrågas i detta nummer skriver om »trött populism», »ingrott bildningsförakt» och »småstadsmässig misstänksamhet». Göteborgarna går till Konserthuset för att att applådera och ge stående ovationer mer än för att lyssna på musiken, påpekar Claes Hylinger, som oroas över att applådinflationen exporteras till andra orter i landet.
Gunnar Falkemark påminner i sin essä om den nobelpristagaren i litteratur Bjørnstierne Bjørnsons åsikt om Göteborg: »I Göteborg skrivs ingen dikt; där skrivs fakturor». Göteborg är krass grosshandel och bilindustri, revisorer och kommunala bolag. Göteborg är korta avstånd: mellan tanke och handling, mellan utredning och implementering, mellan noderna i maktens nätverk. På gott och ont. I sin goda tappning ser det ut såhär: I Göteborgs-Postens insändarsidor den 17 juni svarar Lena Jakobsson från Park- och naturförvaltningen på signaturen Folkes brev: »Folke påpekar att Röda sten inte alltid är röd. Park- och naturförvaltningen kontrollerar stenen var fjortonde dag men tar tacksamt emot synpunkter från allmänheten om stenen inte skulle vara helt röd».
Trots att man i Göteborg är stolt över att vara praktisk, pragmatisk och näringslivsvänlig är Göteborg inte en rik kommun. Göteborg är ganska fattig och omges av kommuner som är rikare. Göteborgs elit bor inte i Göteborg utan i angränsande kommuner alternativt i ytterområden som strävar efter att slippa tillhöra Göteborg. Men deras barn går på Hvitfeldtska och Samskolan. En av de vanligaste åsikterna om Göteborg är att det är en segregerad stad. Till och med den göteborgska kriminaliteten är oromantisk och pragmatisk. De kriminella har fula träningsoveraller och spränger pizzerior i tröttsamma, diffusa gängkrig.
När Göteborg besjungs är det inte för sin skönhet eller sitt snille, utan för sitt okonstlade sätt och sin plumpa konkretism. Ibland till och med för sin fulhet. Ofta görs en koppling till en slags inre egenskaper hos staden: de är ostajlad, därmed är den också äkta, renhårig, och utger sig inte för att vara något den inte är. I gnabbandet mellan Stockholm och Göteborg om tunnelbana kontra spårvagn är det ett slitet argument från spårvagnsstaden: »I Götet har vi ingenting att dölja». Många har blivit förälskade i plåt och grus, industri och svett, alkisbänkar på Masthuggstorget och silhuetten av kranar mot en mulen himmel.
I turistbroschyrer och säljtexter från Göteborg & Co är det självfallet annorlunda. Konsten att göra sin stad attraktiv i syfte att dra till sig investerare-turister-studenter har närmast blivit ett nytt kommunalt politikområde. Man kan konstatera att de reklamare vilkas uppgift det är att cementera fast bilden av Göteborg som en go’ evenemangsstad arbetar i motlut. Två gånger i modern tid har staden på allvar kunnat aspirera på global berömdhet: Diskoteksbranden 1998 på Herkulesgatan och eu-kravallerna 2001. Det är bara att konstatera: Göteborgs 15 minutes of fame har ingenting med nöjesfält, operahus eller mässor att göra. Nej, jag tror inte att Göteborg är anmärkningsvärt autentisk eller anmärkningsvärt antiintellektuell. Däremot kan vara så att sociala bomber smäller anmärkningsvärt hårt i Göteborg. Som om samhällsfysiken vore annorlunda här, den sociala tyngdlagen strängare, buffertzonerna färre, klyftorna större, så att samhällskropparna kolliderar hårdare när det smäller.
Cecilia Verdinelli juni 2009
I stadens centrum tronar dess symbol: en illa kroppsdisponerad havsgud med någonting tårtliknande på huvudet och en torsk i näven. Det sägs att göteborgarnas besvikelse över Poseidon fick Carl Milles att erbjuda sig att byta ut honom mot ett mer tilltalande konstverk.
Men konsten är inte huvudsak i Göteborg. Många av de kulturarbetare som tillfrågas i detta nummer skriver om »trött populism», »ingrott bildningsförakt» och »småstadsmässig misstänksamhet». Göteborgarna går till Konserthuset för att att applådera och ge stående ovationer mer än för att lyssna på musiken, påpekar Claes Hylinger, som oroas över att applådinflationen exporteras till andra orter i landet.
Gunnar Falkemark påminner i sin essä om den nobelpristagaren i litteratur Bjørnstierne Bjørnsons åsikt om Göteborg: »I Göteborg skrivs ingen dikt; där skrivs fakturor». Göteborg är krass grosshandel och bilindustri, revisorer och kommunala bolag. Göteborg är korta avstånd: mellan tanke och handling, mellan utredning och implementering, mellan noderna i maktens nätverk. På gott och ont. I sin goda tappning ser det ut såhär: I Göteborgs-Postens insändarsidor den 17 juni svarar Lena Jakobsson från Park- och naturförvaltningen på signaturen Folkes brev: »Folke påpekar att Röda sten inte alltid är röd. Park- och naturförvaltningen kontrollerar stenen var fjortonde dag men tar tacksamt emot synpunkter från allmänheten om stenen inte skulle vara helt röd».
Trots att man i Göteborg är stolt över att vara praktisk, pragmatisk och näringslivsvänlig är Göteborg inte en rik kommun. Göteborg är ganska fattig och omges av kommuner som är rikare. Göteborgs elit bor inte i Göteborg utan i angränsande kommuner alternativt i ytterområden som strävar efter att slippa tillhöra Göteborg. Men deras barn går på Hvitfeldtska och Samskolan. En av de vanligaste åsikterna om Göteborg är att det är en segregerad stad. Till och med den göteborgska kriminaliteten är oromantisk och pragmatisk. De kriminella har fula träningsoveraller och spränger pizzerior i tröttsamma, diffusa gängkrig.
När Göteborg besjungs är det inte för sin skönhet eller sitt snille, utan för sitt okonstlade sätt och sin plumpa konkretism. Ibland till och med för sin fulhet. Ofta görs en koppling till en slags inre egenskaper hos staden: de är ostajlad, därmed är den också äkta, renhårig, och utger sig inte för att vara något den inte är. I gnabbandet mellan Stockholm och Göteborg om tunnelbana kontra spårvagn är det ett slitet argument från spårvagnsstaden: »I Götet har vi ingenting att dölja». Många har blivit förälskade i plåt och grus, industri och svett, alkisbänkar på Masthuggstorget och silhuetten av kranar mot en mulen himmel.
I turistbroschyrer och säljtexter från Göteborg & Co är det självfallet annorlunda. Konsten att göra sin stad attraktiv i syfte att dra till sig investerare-turister-studenter har närmast blivit ett nytt kommunalt politikområde. Man kan konstatera att de reklamare vilkas uppgift det är att cementera fast bilden av Göteborg som en go’ evenemangsstad arbetar i motlut. Två gånger i modern tid har staden på allvar kunnat aspirera på global berömdhet: Diskoteksbranden 1998 på Herkulesgatan och eu-kravallerna 2001. Det är bara att konstatera: Göteborgs 15 minutes of fame har ingenting med nöjesfält, operahus eller mässor att göra. Nej, jag tror inte att Göteborg är anmärkningsvärt autentisk eller anmärkningsvärt antiintellektuell. Däremot kan vara så att sociala bomber smäller anmärkningsvärt hårt i Göteborg. Som om samhällsfysiken vore annorlunda här, den sociala tyngdlagen strängare, buffertzonerna färre, klyftorna större, så att samhällskropparna kolliderar hårdare när det smäller.
Cecilia Verdinelli juni 2009
