Transhumanism skulle lämpligen kunna definieras som tänkandet kring biologiska eller teknologiska förändringar av människans fenotyp eller kognitiva förmågor. Transhumanister formulerar sig gärna i termer som dessa: »Transhumanism handlar om att lyfta människan ur hennes naturgivna begränsningar». Man tänker sig att sådana förbättringar kommer att bli vanligare och mer radikala. Om detta drivs tillräckligt långt, tänker man sig att mänskligheten inträtt i något man kallar för »det posthumana tillståndet», ett tillstånd där man inte längre psykologiskt kan se dessa människor som människor.
Även om många av dem som skriver om transhumanistiska teman drömmer sig bort till futuristiska och exotiska modifieringar med hjälp av ännu inte existerande teknologi så bör man komma ihåg att förändringarna lika gärna kan vara av en betydligt mer lågteknologisk art. Ett exempel är en rullstol, som ger en rörelsehindrad person större möjlighet till självständig förflyttning. I stort sett alla medicinska interventioner är exempel på biologisk självmodifikation, från tandborste och tandkräm till benprotester, trots olikheten i vilken grad de förändrar oss används de med syfte att kroppen ska hålla längre än vad den är anpassad för. De teknologier det kan handla om är alltså inte bara medicinska, som genterapi, embryoselektion och vakenhetspiller utan också teknologiska och helt externa från människan. Det finns de som till exempel betraktar wordprogrammets stavningsfunktion som en sorts kognitiv protes och ständig tillgång till nätuppkoppling som ett kognitivt-evolutionärt språng. Man menar då att människan redan är på god väg att bli en cyborg genom att snabbt integrera teknologier som tillåter oss att kommunicera och tänka snabbare och smartare.
En given invändning är att transhumanismen, med denna definition, egentligen saknar en teknologisk startpunkt. Den blir liktydig med den mänskliga utvecklingen. För måste i så fall inte själva skriftspråket, boktryckarkonsten eller, för den delen, redan användandet av enkla verktyg betraktas som en transhumanistisk innovation?
Här kommer sigularitetsdiskussionen in. Man tänker sig att en singularitet inträffar när alla tidigare prognoser blir ogiltiga på grund av att något nytt inträffar. När man talar om »singularitet» så menar man nästan alltid en teknologisk singularitet, vilket alltså skulle innebära att en ny teknologi uppfinns och blir såpass utbredd att alla tidigare förutsägelser om framtiden blir så gott som ogiltiga. Den singularitet man konkret intresserar sig för i detta sammanhang är den häpnadsväckande snabba datorutvecklingen och informationsteknologins integrering i det mänskliga tänkandet och den mänskliga kommunikationen. Singularitetsdiskussionen är inte nödvändigtvis kopplad till transhumanismen, men idéerna har utvecklats inom samma miljöer och delvis av samma tänkare. Båda dessa tankespår, »köttspåret» och »maskinspåret», som vi skämtsamt har kallat dem under arbetet med numret, spekulerar om avgörande förändringar i själva förutsättningarna för mänskligheter. De allra djärvaste av singularitetsteoretikerna talar, förenklat, om att våra intelligenta maskiner kommer att uppnå någon grad av eget medvetande och egen vilja, och att vi därmed kommer att a) utplånas av dessa överlägsna intelligenser, eller b) lyckas kontrollera dem och få »gudalika slavar» eller c) integreras med dem och bli en hybrid.
Diskussionen om transhumanism har funnits i flera decennier men fram till nyligen mest inom ganska snäva kretsar. De transhumanistiska idéerna har utvecklats i en miljö av praktiserande teknologer. De sociala miljöerna där transhumanismen utvecklats är framför allt företagsmiljön i Silicon Valley och närbesläktade teknologiska universitet som mit och universiteten i San Diego, Los Angeles och Berkeley. En mycket speciell omständighet är att utvecklingen av de transhumanistiska idéerna till viss del skett inom litteraturen, närmare bestämt inom science fiction-genren. I många fall handlar det om mycket kvalificerade romaner och kunniga författare som – alls inte okritiskt – så att säga provkör de transhumanistiska idéerna i fiktionen. Bland de läsvärda i denna rörelse kan McLeod, Alastair Reynolds, Vernor Vinge och Charles Stross nämnas, som alla utöver sitt författarskap på något sätt har en bakgrund i eller koppling till de naturvetenskapliga eller tekniska disciplinerna. De två sistnämnda återkommer vi till i numret.
Men de senaste åren har tre händelser fört ut begreppet transhumanism till betydligt vidare kretsar. Den första händelsen är fallet Ashley. Den gravt utvecklingsstörda flickan Ashley behandlades medicinskt för att stanna i växten, förhindra puberteten och för evigt förbli ett barn. När fallet blev känt ledde det till en stundtals våldsam etisk debatt framför allt hos medicinare. Ljuset riktades mot transhumanismen. Läs om henne i detta nummer.
Den andra händelsen, mindre kontroversiell, står sprinterlöparen Oscar Pistorius för. Han har kallats för »The fastest man on no legs» och var nära att kvalificera sig för sommarolympiaden i Beijing 2008 (alltså inte paralympics). Han springer med konstgjorda underben men är ändå snabbare än många tvåbenta sprinters.
Den tredje händelsen är egentligen ett uttalande av den nyliberale filosofen Francis Fukuyama, känd för sin profetia om »historiens slut». Tillfrågad av tidskriften Foreign Policy om vilken idé han anser vara den farligaste i samtiden, svarade han i en kort essä att det tveklöst är transhumanismen, med vilket han tillskrev en dittills ganska marginell rörelse en stor opinionstyngd.
Långifrån alla som intresserar sig för de transhumanistiska idégångarna vill se den som en politisk idérörelse. Långtifrån alla som tror på postmänniskan välkomnar henne okritiskt. Men de finns de som skriver transhumanistiska program och vill påverka den politiska och teknologiska dagordningen i denna futuristiska riktning. Transhumanismen kan betraktas som en politisk idérörelse då den intar en såpass konsekvent moralfilosofisk ståndpunkt: människan blir inte ädlare av att lida, åldras och dö. Det är inte lidandet och döden som gör oss till människor. Den av naturen, eller av gud, formade människan har inget essentiellt egenvärde. Alla tänkande varelser, naturliga eller icke-naturliga har samma moraliska värde.
Man skall inte sticka under stol med att en stor del av transhumanismen uttrycker en ganska rå individualism. Detta beror till viss del på att de grupper som utvecklar de här idéerna ända sedan 1970-talets början har varit kraftigt influerade av hårt libertariansk filosofi. Ett inflytande som inte minst har tagit vägen via science-fictionförfattaren Robert Heinleins roman The Moon is a Harsh Mistress från 1966.
Transhumanisterna förväntar sig ett motstånd av varierande grad, kanske till och med någon form av våldsam repression från en annan grupp, som man kallar för den »biokonservativa» gruppen. I dagens läge är ordet närmast ett slags hypotetiskt skällsord eftersom det inte existerar någon grupp som själv benämner sig så. I usa hör deras motsåndare oftast till det konservativa politiska lägret och i Sverige finns de flesta bland värdekonservativa av kristdemokraternas typ.
En hel del av de transhumanistiska utopierna framstår som hopplöst verklighetsfrämmande drömmar ur en överhettad sf-nörds hjärna. Samtidigt står vi faktiskt inför radikala språng inom framför allt bioteknologi och informationsteknologi. Vi kommer tvingas att ta beslut om »onödig» förbättringskirurgi och embryoselektion. När förändringar kommer ser de sällan ut som vi tänkt oss dem. Kanske räcker någon fram ett piller till dig en dag, ett avlångt vitt piller som ser ut som en Ipren, och förklarar att det kommer att hjälpa dig att vara vaken, smart och produktiv 48 timmar i sträck, att det inte skapar beroende och inte ger dig några men. Tar du det? Det beror förhoppningsvis på vem som ger dig det och i vilket syfte (Är det din vän? Är det din arbetsgivare? Är det din läkare?). Det beror på hur tillgängligt det är, vad det kostar och huruvida det är lagligt. Teknologin – kemin i det här fallet – kan inte lyftas ur sitt politiska och samhälleliga sammanhang. Fördelnings-, resurs- och prioriteringsfrågor borde vara i centrum för debatten om transhumanismen. Embryoselektion eller »smartpiller» betyder obönhörligen olika saker och leder till olika resultat beroende på om de administreras inom ett offentligt eller privat sjukvårdssystem.
Inför arbetet med detta nummer kontaktade vi sciencefictionförfattaren Charles Stross. Han ville inte medverka i vårt nummer, svarade han, och tillade att han på senare tid blivit mera skeptisk till transhumanismen. När vi undrade varför, var hans svar:
»Transhumanism: interesting. Transhumanism as developed by politically unaware right-wing Americans: less interesting.»
Göteborg, februari 2009
Cecilia Verdinelli
Jacob Oscarson
Gå till numret
[...] Ord & Bild hade ett specialnummer om transhumanismen, där redaktörerna korrekt noterar att den transhumanistiska ideologin och tanken på [...]