När man hösten 2009 firar att det gått 20 år sedan Berlinmuren revs, fälls en symbolisk mur i form av dominobrickor som målats med graffiti på båda sidor. Det hade inte varit möjligt, skriver Jacob Kimvall, »utan ett stort mått av glömska.» Fram till 1989 fanns det bara graffiti på västsidan av Berlinmuren. En obetydlig detalj?
»Vid vilken annan historisk händelse utgår man ifrån att alla som varit med om den utan inskränkning varit lyckliga?» frågar sig Rolf i ett brev till Svante Weyler, på tal om yran runt 20-årsjubileet av murens fall. Rolf konstaterar att det är »underligt att man än idag måste förklara att murens fall och den tyska enheten uppfattades och uppfattas med ambivalenta känslor, att ett helt folk liksom enskilda individer kan vara kluvna.»
Marci Shore skriver om hur unga polska judar tvingas hantera ett komplicerat arv, då många av deras mor- och farföräldrar stödde det kommunistiska projektet. Det är alltså återkommande: bara genom att undantränga motstridigheter som fortfarande har betydelse kan 1989 betraktas som en slutpunkt och ett datum som inkluderar en beskrivning av hur världen var och hur den kommer att bli, möjlig för alla att ställa sig bakom. Ett mått på demokrati borde vara hur väl ett samhälle – om det så är eu, Polen, Sverige eller Tyskland – lyckas härbärgera komplexa historieskrivningar, och om det tillhandahåller ett språk med vilka dessa kan uttryckas.
Hur gör man för att inte glömma det man aldrig riktigt fått klart för sig, men vet att man bär med sig spåren av? I sitt diktprojekt jana, vermacht försöker tyska Anja Utler närma sig känslor inför Förintelsen som mor- och farföräldrar måste ha haft men låtit förbli outsagda, och som barnbarn nu missat chansen att fråga om. Försöken att översätta till svenska misslyckades. Är vissa erfarenheter omöjliga att uttrycka på mer än ett språk? I så fall: kan det vara möjligt att erfara något väsentligt genom att läsa och lyssna till dikt bestående av sönderbrutet tal, på ett språk man inte förstår?
Det som havererat kan inte repareras – man tvingas bygga nytt. Under Teufelsberg i Berlin ligger en teknisk högskola designad av Albert Speer. Efter andra världskriget dumpades ruiner på platsen, som sedan kunde användas som skidbacke, men historien tar inte slut där. Läs Meira Ahmemulics text om Djävulsberget, en text där fiktionen – på grund av att den till innehåll ligger så nära element som vi känner till från populärkulturen – hela tiden hotar att ta över berättelsen.
»I ett enpartisystem kan en liten spricka på toppen öppna upp klyftor längst ner», skriver Martin Hala på tal om Sovjetregimens sammanbrott. Det krävdes splittring på toppen för att det folkliga upproret skulle kunna omkullkasta systemet.
Det här är bara några nedslag i vad du kommer att hitta i det här numret där sprickorna möts, uppifrån och nerifrån.
Martin Engberg
Linda Östergaard
Mars 2010
