Barnfattigdomens utbredning, surrogatmödraskapets vara eller inte vara, storleken på förskolegrupper, skolans kommunalisering: frågor som rör barn och barnafödande pressar oss på etiska och politiska ställningstaganden.
För trettiofem år sedan gjorde Ord&Bild ett temanummer med rubriken »Barnet och samhället». Ett tema vi nu tyckte att det var dags att återvända till.
Det första som slår en när det gäller numret från 1976 är förstås de tidstypiska rubrikerna, som »Barnen i klasskampen» och »Till kritiken av den reformistiska modellen för samhällelig småbarnsuppfostran. En ekonomisk-strukturell analys». Där finns också en utmärkt idéhistorisk uppsats om »barnets» födelse av Ronny Ambjörnsson, och ett daghemsreportage av Maria Bergom-Larsson. Man kan se att mycket har hänt under de år som har gått, men en hel del frågor som ställdes då ställs också i det här numret. Daghem och skola återkommer till exempel i båda dessa nummer, vilket inte är så märkligt. Vid 1970-talets mitt satte utbyggnaden av den offentliga barnomsorgen igång på allvar i Sverige – Ord&Bild var med och diskuterade vad den egentligen skulle innehålla och betyda. I det här numret går EvaLotta Hultén hårt åt en skola som hon menar saknar förmågan att frigöra barnen. Hon hoppas på att en helt ny barnsyn ska få genomslag i samhället.
Tydligast kommer kanske skillnaden mellan detta och 1976 års nummer fram i Cecilia Verdinellis text. Hennes reflektioner över hur mycket av världens elände och realiteter som föräldrar idag försöker undanhålla för sina barn står i stark kontrast till det reportage från »Den Proletariske Friskole i Köpenhamn» som Lars Dencik skrev då.
En annan skillnad – om man jämför 2011 års nummer om barn med 1976 års – är att den personliga erfarenheten av föräldraskapet är mycket mer närvarande denna gång. Genom Kristina Sandbegs essä om moderskapet som litterär utkikspunkt, och Patricia Lorenzonis text om vilka barn vi förmår att älska »som våra egna» och inte, kryper barntemat närmare kroppen. Jonas Rasmussens diktjag kämpar med oförmågan att leva upp till bilden av det moderna faderskapet. Geir Gulliksen försöker hitta alternativ till den allt för snäva mansroll som skapas redan i barndomen. Elise Ingvarsson ger sig i kast med en mammalitteratur som uppmanar henne att som förälder ständigt hålla masken, och inte avslöja sin osäkerhet inför barnen för att inte spräcka deras bild av henne som en kapabel ledare.
Annars återkommer temat »Barnet och samhället» också i detta nummer. Ann Ighe – temats gästredaktör och initiativtagare – skriver utifrån P. D. James roman The children of men om ett skräckscenario i form av ett samhälle där det inte längre föds några barn. Hon uppmanar oss att på nytt förmå se barnen som en gemensam samhällelig resurs, bortom lönsamhetskrav och självförverkligande i form av föräldraskap.
Salka Sandén behandlar dagens barnfattigdom med en resonerande ilska, och fokuserar på villkoren för dem som växte upp under och efter 1990-talskrisen. Helena Stensöta tar upp frågan om barnens välbefinnande och hälsa i välfärdsstaten ur ett forskningsperspektiv och konstaterar att barn i Sverige har det relativt bra materiellt sett, medan deras mentala hälsa generellt är sämre än i övriga Europa. Malin Nilsson skriver om hur den industriella revolutionen förändrade barn- och föräldrarelationerna då arbetet höll papporna borta från hemmet. Hon undrar om pappa ska komma hem nu, när den industriella revolutionen är över.
Barnen själva har fått kliva in i numret genom de teckningar vi fått tillgång till genom Barnmuséet i Eskilstuna – också här kan den som vill studera tidens gång.
Men det här numret är inte tänkt som en jämförande studie – även om frågor som rör barn förstås säger något om den tid som de ställs i, och kan peka på en förändring som skett eller inte skett i samhället. När Ord&Bild på nytt – låt säga år 2046 – gör ett temanummer om barn hoppas vi att skribenterna ska kunna konstatera att den barnfattigdom som vi nu ser öka endast var en historisk parentes, att fäderna har återvänt till hemmen på allvar och att utrymmet för de roller som ställs till vårt förfogande som män, kvinnor, fäder och mödrar, blivit mer tillåtande. Att de då – i 2046 års upplaga av Ord&Bild – på dessa punkter kan använda vår samtid som en dystopi för att belysa sin samtid på samma sätt som Ann Ighe gör med P. D. James roman. Hennes text börjar på följande uppslag och får på allvar introducera numrets tema.
Meira Ahmemulic, Martin Engberg, Ann Ighe
April 2011
