Beställ vårt senaste nummer »

Rasmus Fleischer

Runt rösten står ett stängsel

Tom Waits har fått skydd av sin sångstil genom personlighetsrätten, som särskilt i sin kaliforniska variant lägger extraordinärt stor vikt vid att skydda kändisars offentliga person.

sedan tjugo år tillbaka har sångaren Tom Waits satt i system att stämma andra sångare vars stämmor låter alltför lika hans egen skrovliga whiskystämma. Närmare bestämt har han, med stor framgång, drivit rättsliga processer mot reklamproducenter som an­litat dessa »sound-alikes». Utifrån en i och för sig begriplig motvilja mot att förknippas med reklam för bilar och chips, har Tom Waits gått i bräschen för en global utvidgning av de immateriella ensamrätterna på röstens område. I förlängningen görs imitationer till en rättslig gråzon. Relationen mellan röst, stil och kändisskap ställs på sin spets.

Tvärtemot en vida spridd missuppfattning handlar detta inte om upphovsrätt, ej heller om varumärkesskydd och givetvis inte om patent. Tom Waits har fått skydd av sin sångstil genom en annan gren av immaterialrätten, personlighetsrätten, som särskilt i sin kaliforniska variant lägger extraordinärt stor vikt vid att skydda kändisars offentliga person. Sveriges motsvarighet, lagen om namn och bild i reklam (1978:800), är mer begränsad. I princip ska vår svenska lag inte göra skillnad mellan kändisar och vanligt folk. Som framgår av lagens titel omfattas också endast namn och bild (inklusive variationer och karikatyrer) men inte röst. Så var länge också fallet i usa.

Nancy Sinatras skadeståndskrav mot däckfirman Goodyear, som i reklamsyfte hade låtit en sångerska imitera hennes sätt att sjunga »These boots are made for walking», underkändes 1970 i domstol. Det var först under slutet av 1980-talet som ett prejudikat öppnade dammluckorna för kända röster att stoppa imitatörer.

Sångerskan Bette Midler debuterade 1972 med singeln »Do you want to dance», en låt som tidigare spelats in av bland andra Beach Boys. När bilfirman Ford år 1985 tillfrågade henne om att använda inspelningen i sin reklam fick de kalla handen. Själva låten hade reklambyrån redan köpt rättigheterna till. I stället anlitades då en före detta medlem av Bette Midlers kompgrupp, som ombads sjunga in låten i liknande stil. Bette Midler såg sin integritet kränkt, eftersom det lätt kunde uppfattas som att hon hade ställt upp för Ford, men förlorade processen i första instans 1987. När fallet följande år nådde till US Court of Appeals for the Ninth Circuit – samma domstol som 1970 hade avvisat en liknande begäran från Nancy Sinatra – sattes dock ett viktigt prejudikat. Domstolen menade att imitationen bröt mot kalifornisk lag:

 

När en professionell sångares säregna [distinctive] och vida kända röst avsiktligen imiteras i syfte att sälja en produkt, har säljarna tillägnat sig vad som inte är deras.

Domslutet innebar att amerikansk personlighetsrätt utvidgades till en ny domän. Från namn och bild, till röst. Eller om man vill uttrycka saken i linje med hur Friedrich Kittler har tillämpat Jacques Lacans psykoanalytiska terminologi: en rätt som tidigare bara varit tillämpbar inom det symboliska och det imaginära, började nu även tillämpas på det reella. Operationen byggde på en analogi mellan ansikte och röst, som domstolen hänvisade till sunt förnuft:

 

En röst är lika säregen och personlig som ett ansikte. Den mänskliga rösten är ett av de mest påtagliga sätt på vilken identiteten manifesteras. Som vi alla vet, kan vi känna igen en vän på bara några ord över telefonledningen.

 

Observationen skulle dock lika gärna kunna anföras som ett argument för motsatsen: en alldeles unik röst behöver väl knappast något skydd? Men domstolens hela argumentation utgick från en existerande norm. Frågan var om den gick att översätta från det imaginära (ansiktet) till det reella (rösten). Domstolen svarade ja. Prejudikatets kärna, skriver juristen Russell A. Stamets, gäller »principen att vissa stilistiska aspekter av rösten är möjliga att definiera, extrahera samt försvara gentemot oauktoriserat bruk». Utifrån detta prejudikat kom sedan Tom Waits att skörda en rad av rättsliga framgångar. För varje seger han skördat, har gränserna flyttats fram ytterligare.

Det började med en radioreklam för Doritos tortillachips hösten 1988. Postmodernt nog hade reklambyrån fallit för Tom Waits sång »Step right up» från 1976, som är en tydlig parodi med udden riktad mot reklamen. Tom Waits personliga princip att aldrig medverka i reklam var redan välkänd. I stället lät man skriva en ny låt i samma stil, om än med något mer nonsensartad text: »It’s buffo, boffo, bravo, gung-ho, tally-ho, but never mellow».
Som sångare anlitades Stephen Carter, en musiker som under tio års tid haft Tom Waits-imitationer som stående inslag i sin scenshow. Han var en så duktig imitatör att reklambyråns musikproducent först uppges ha tvekat: vågade man ge honom jobbet? Lät inte Stephen Carters röst lite
väl lik Tom Waits röst? Imitatören uppmanades i några tagningar att »backa tillbaka» några steg. En alternativ version spelades även in med en annan sångare som inte var lika duktig på att imitera Tom Waits. Dessa experiment gillades dock varken av produktionsledaren eller uppdragsgivaren, så till slut lät man ändå Stephen Carter använda sin imitativa förmåga hela vägen ut.
Tom Waits tog omedelbart radiojingeln till domstol, upprörd över att vissa lyssnare kunde dra slutsatsen att han sålt ut sina principer. Fallet »Tom Waits v. Frito-Lay, Inc.» bekräftade Bette Midler-fallets prejudikat, sedan rätten bryskt avfärdat försvarsadvokatens alla resonemang om skillnaden mellan »röst» och »stil».
Redan här flyttades gränsen fram en bit för när ensamrätt till en sångstil kan hävdas. Bette Midler-imitatören hade sjungit en låt som många redan förknippade med den imiterade, medan Tom Waits-imitatören bara sjungit en »sound-alike» (en term som i reklamsammanhang betecknar en specialskriven låt vars »sound» ska associera till en viss populär låt, utan att inkräkta på dess upphovsrättsliga verkshöjd).
Liknande förutsättningar gällde i ett fall år 2000, om en bilreklam för Audi i Spanien. Först efterfrågade producenten en viss Tom Waits-låt, men efter att ha blivit nekad rätten till den använde producenten en låt i liknande stil och lät en imitatör sjunga. Att en spansk domstol senare dömde Audi att betala skadestånd till Tom Waits – på grundval av personlighetsrätt över en sångstil, inte upphovsrätt till en låt  – kan ses som ett exempel på hur en kalifornisk rättsnorm har börjat få fotfäste i Europa.

I den senaste rättsliga striden, som utspelades i Tyskland, rörde det sig inte ens om ett belagt försök att imitera Tom Waits, utan blott om bruket av vad denne själv beskrivit som »a suspiciously Waitsian voice». Melodin som sjöngs i en stil som skulle kunna förknippas med Tom Waits stil var Johannes Brahms berömda vaggvisa, en låt som inte ens är i närheten av någon Tom Waits-låt. Sammanhanget var åter i en bilreklam, denna gång med Opel som avsändare, vilken i början av 2005 sändes bland annat i svensk teve. Tom Waits väckte åtal i tysk domstol men vann denna gång sitt skadestånd genom en utomrättslig uppgörelse.

»Jag har en moralisk rätt till min röst. Det är som en egendom: runt den står ett slags stängsel», förklarade Tom Waits i en intervju. Metaforen mellan rösten och ett inhägnat stycke land kompletterades dock, i samma intervju, med den välkända ansiktsmetaforen: »Rösten är som ditt ansikte, din identitet. Men jag har skrupellösa dubbelgångare, onda tvillingar som underminerar varje steg som jag tar.»

Även de jurister som förespråkar idén om en ensamrätt till sångstil, har fortsatt att jämställa rösten med ansiktet. Ett alternativ till sådana spekulationer kan vara att jämföra datorbaserad igenkänning av ansikten respektive röster. I bägge fallen finns avancerad mjukvara som används flitigt inte minst i övervakningssyfte. Om mjukvaran säger att två ansikten stämmer överens, är det oftast inte konstigare än att vem som helst kan se likheten. I igenkänning av röster tar programmen däremot fasta på betydligt mindre nyanser som kan vara ohörbara för ett mänskligt öra, men som ändå kan binda samman läten som kommer från samma stämband, hur förställd rösten än är.
Frågan är relevant inför framtida rättsfall, givet svårigheterna för domstolar i ord beskriva vad som får en röst att anses vara ett plagiat av en annan röst. Visst går det att tänka sig en bedömning baserad på datorprogram, inställda att leta mer efter breda särdrag i röster än efter ohörbara nyanser. En sådan mjukvara skulle dock lika gärna kunna komma fram till att det kan vara nog så stor skillnad på samma persons röst på morgonen och på kvällen, som mellan två personer. När dessutom röstlikheten ska vägas samman med grader av kändisskap, samt eventuellt med begreppet »stil» och med vad som ska anses som etablerade musikaliska klichéer, då kollapsar nog hela projektet.

Sångares rätt till sin sångstil förutsätter att dess stil är enhetlig. Vad skulle hända med Tom Waits om han, mot alla odds, ger ut en skiva där han sjunger med en helt annan stil än den som han gjort sig så känd för? Jo, kopplingen mellan hans sångstil och hans person skulle i princip försvagas – och därmed även hans chanser att vinna framtida rättsfall gentemot imitatörer. Artisten måste upprätthålla sin »säregenhet» för att behålla sin personlighetsrätt. Och att vara säregen betyder i detta sammanhang detsamma som att standardisera sig själv, i förlängningen kanske rentav att bli en parodi på sig själv. Rätten till rösten, påpekar Russell A. Stamets, missgynnar de artister som vågar testa olika inriktningar.
Eftersom det är en rätt grundad i kändisskap (och inte, som upphovsrätten, i »verkshöjd») skapas förutsättningar för kända artister att imitera okända, men inte tvärtom. I princip kan en världskänd dussinartist kan härma ett stildrag hos en nästan okänd men ytterst originell artist, förknippa sin person med detta stildrag, och sedan förbjuda den mindre kända artisten att använda sin röst kommersiellt!

Yat-Kha är kanske den enda sibiriska strupsångare som (mycket välförtjänt!) har nått en större internationell publik. På den internationella scenen är hans röst utan tvivel säregen. Om vi ponerar att Yat-Kha skulle bli ännu mer känd, till den grad att en den breda massan förknippade strupsången enbart med hans person, bör han då få möjlighet att stämma andra strupsångare som kommer ur samma tradition? I praktiken pekar kändisskapsrättigheter i den riktningen.

Enligt amerikansk lag kan dessa rättigheter även säljas, ärvas och kontrakteras bort. Tom Waits, som fyller 60 år i år, kommer i sinom tid att hamna under jord. Den dagen blir det möjligt för hans arvingar att sälja rätten till att stämma Tom Waits-epigoner till ett företags »rättighetsportfölj». Då får kanske ingen levande artist låta som Tom Waits.

Många känner spontan sympati med Tom Waits i hans rättsliga strid mot reklambyråer som försöker snylta på hans artistpersonlighet. Men det är nödvändigt att gå bortom ett moraliskt perspektiv som bara ser två parter, en konstnärlig och en kommersiell. Bättre är då att ta dessa fall som utgångspunkt för en bredare kritik av hur kulturindustrin standardiserar individuella stjärnor som sedan förväntas spela sina roller.

I princip kan kändisskapsrättigheter blockera uppkomsten av nya stilriktningar. En stil uppstår ju inte nödvändigtvis i det ögonblick som någon gör någonting fullständigt nytt, utan kan också uppstå när andra börjar kopiera, variera och utveckla den.

Grunden till det upphovsrättsliga begreppet verkshöjd är gränsdragningen, en gång etablerad av Johann Gottlieb Fichte, mellan allmän »idé» och personligt »uttryck». Om den förefaller grumlig, är det ingenting mot hur grumlig åtskillnaden mellan »stil» och »röst» är. Den har ännu ingen lyckats definiera. Antagligen är det bäst att lämna frågan öppen. Men då måste man också acceptera imitatörer, skrupellösa dubbelgångare och onda tvillingar. 

Kommentarer
  1. [...] Ord & Bild är inte bara landets typ mest anrika kulturtidskrift – den är också väldigt “på” när det gäller att analysera samtiden. I nya numret – tema “Röster” - medverkar exempelvis Rasmus Fleischers med texten “Runt rösten står ett stängsel“. [...]

  2. Stängsel skriver:

    Mycket vackert

  3. [...]  Interessant om stemmen til Tom Waits, og retten til å høres ut som ham. AKPC_IDS += "8180,";Dele/sparePoster som kanskje ligner litt på den du leserHjorthen ser film: Putney Swope Tue 03 Nov 2009Tom Waits-intervjuer er ikke som andre intervjuer Sat 17 Oct 2009Beck intervjuer Tom Waits Wed 08 Jul 2009 [...]

Lämna en kommentar

Publicerad

19 maj, 2009

Reaktioner

3 kommentarer