Beställ vårt senaste nummer »

Att hålla det offentliga samtalet igång

En av de första att kommentera Londons borgmästare Boris Johnsons uttalande om att det sista som behövdes efter upploppen var ”sociologiska rättfärdiganden” var Michael Keith. På Brittiska sociologförbundets blogg Sociology and the Cuts betonar han i inlägget ”The riots – clarity not justification” behovet av att skapa mening av sådana här dramatiska – och för de direkt drabbade traumatiska – händelser. Och för att kunna besvara alla de frågor som dykt upp efter upploppen krävs, menar Keith, såväl empirisk insamling som abstrakt reflektion, det vill säga ”work that we might understand as sociological research”. Själv tänker jag dock att akademikers uppgift i sådana här situationer, förutom att synliggöra mönster och begreppsliggöra skeenden, är att lyfta fram komplexitet. Annars riskerar förenklade och dåligt underbyggda ”sanningar” snabbt att etableras. Idag har jag sammanställt de första kommentarerna om upploppen från några av samhällsvetenskapens stora namn (och länkat till dem så att ni själva kan ta del av dem). Men först vill jag säga några ord till om de dilemman ”public sociologists” har att hantera.

I inledningen till boken The Art of Listening beskriver Les Back hur han veckorna efter terroristattacken mot Londons kollektivtrafik den 7 juli 2005 (där 52 personer inklusive självmordsbombarna miste livet) kände sig pressad att snabbt sätta ord på vad som hänt. Snart skulle en konferens om ”muslim masculinities” hållas, och organisatörerna utnyttjade tillfället till att locka till sig medias uppmärksamhet. Många deltagare valde dock att dra tillbaka sin medverkan med motiveringen att de behövde mer tid att tänka, och Back tror i efterhand att de gjorde rätt i att undvika ”premature guesswork”. ”If sociology is to have any value it is in the insistence on reflective thinking sceptical of the way the meaning of such events is claimed by politicians and public comentators. The deliberate pace of scholarly work is to be scherished for its time-consuming craft and the opportunities it provides to point to the things that cannot be said otherwise”, skriver han.

Men även om de flesta akademiker verkar hålla med Back om att det är för tidigt att slå fast någonting med säkerhet om sommarens händelser har många redan nu känt sig manade att ge sig in i diskussionen, och vad de då ofta först gjort är att applicera redan formulerad teori på detta nya fall. Redan innan upploppen lagt sig publicerade Social Europe Journal Zygmund Baumans kommentar ”The London Riots – On Consumerism Coming Home to Roost”. Bauman inleder med att slå fast att det inte handlar om någon brödrevolt, utan om ett de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp. ”We are all comsumers now, consumers first and foremost, consumers by right and by duty”, skriver han. Samtidigt som vi allt mer uppmuntras att uttrycka vår identitet med hjälp av prylar fråntas fler och fler medlen att konsumera. ”For defective consumers, those contemporary have-nots, non-shopping is the jarring and festering stigma of a life un-fulfilled – and of own nonentity and good-for-nothingness. Not just the absence of pleasure: absence of human dignity”, konstaterar han. Texten blev snabbt en viktig referens i debatten, och inom tre dagar fanns den i svensk översättning i Svenska Dagbladet.

Vissa gjorde dock mer tydligt politiska poänger. Superstar-sociologerna, tillika äkta makarna, Saskia Sassen och Richard Sennett tog exempelvis tillfället i akt att göra ett inlägg i den amerikanska debatten om hur ekonomiska underskott bäst hanteras. I debattartikeln ”Cameron’s Broken Windows” i New York Times anknyter de till sommarens käbbel mellan republikaner och demokrater om huruvida statsbudgeten skulle balanseras med hjälp av nedskärningar i den offentliga sektorn eller av skattehöjningar. ”Mr Cameron’s austerity program is the Tea Party’s dream come true”, skriver de, och varnar med upploppen i London som exempel amerikanerna för de risker social ojämlikhet för med sig.

Ytterligare två akademiker som i sina kommentarer, liksom Bauman, anknöt till sina tidigare analyser var dock Paul Gilroy och Slavoj Žižek. När Paul Gilroy talade om upploppen i Tottenham den 15 augusti (ett föredrag som transkriberat snart spreds på nätet) inledde han med att konstatera att han inte ville romantisera den svenska välfärdsstaten, ”The last time I was in Malmö there was a laser sniper shooting at people of colour in the streets”. Talaren innan honom hade, liksom Sassen och Sennett, varit inne på att upploppen nog kunde ha undvikits med en starkare fördelningspolitik, men Gilroy ansåg inte att det var riktigt så enkelt. Liksom på 80-talet måste vi också tala om rasism, menade han, men underströk samtidigt att upploppen 2011 inte var en entydigt svart-vit historia. Med i beräkningen måste man nu ha utvecklingen av en politiserad islam, de senaste decenniernas arbetskraftsinvandring från Östeuropa och att svarta i England idag är en mycket mer differentierad grupp än för 30 år sedan, då kopplingarna till Karibien var starkare.

Avslutningsvis lyfter Gilroy fram att vi på 80-talet förstod att vi hade att göra med ett system, men att vi idag förlorat förmågan att se hur saker hänger samman. Detta talar han om i termer av ”poverty of imagination”, vilket anknyter till Žižeks resonemang. I ”Shoplifters of the World Unite” i London Review of Books tar Žižeks avstamp i den ekonomiska krisen, och konstaterar att upploppsmakarna från i somras svårligen kan förstås som vad Marx talade om som ett ”revolutionärt subjekt”. Han håller med Bauman om att upploppen utgör ett slags ironisk respons på samtidens konsumtionsideologi, men menar också att de måste ses som ett resultat av det post-politiska tillstånd vi lever i; ”opposition to the system can no longer articulate itself in the orm of a realistic alternative, or even as a utopian project, but can only take the shape of a meaningless outburst”. Och så kan ingen samhällelig omorganisation komma till stånd, slår han avslutningsvis fast.

Men kan vi då helt slå bort Londons borgmästares resonemang om ”sociologiska rättfärdiganden”? Žižek konstaterar att vi lever i cyniska tider, och att många upploppsmakare om de pressas på förklaringar kommer att citera socialarbetar och sociologer. Och det tror jag också. Vi måste alltid förhålla oss till att vi i någon mån ingår i processerna vi studerar, vilket för oss tillbaka till Les Backs diskussion om vikten av att inte stressa fram kommentarer. Men av det följer inte att man måste vara helt tyst. Efter att ha följt de första veckornas diskussion tänker jag att akademikers viktigaste bidrag i den här första fasen nog varit att hålla det offentliga samtalet igång, det vill säga att ställa frågor och öppna upp för olika typer av analyser. Att tänka tillsammans och dela med sig av sina betraktelser.

I kommentarsfältet under Michael Keiths svar till Boris Johnson berättar Les Back hur han under upploppen observerat en man som med sin iphone filmat hur maskerade personer plundrade en sportaffär. Till sin kvinnliga vän hade denne sagt sig vara lite sugen på att också själv ta tillfället i akt, men sedan konstaterat att han var en ”working man”, varpå hon svarat att hon, eftersom hon arbetade med barn, inte kunde riskera att få markeringar i brottsregistret. Vad detta betyder får han – och vi – fundera vidare på.

Helena Holgersson

 

Tidigare inlägg:

1 september 2011 – ”Public sociology när upploppen lagt sig”

Senare inlägg:

8 september – ”Kommentar från Ove Sernhede”

12 september – ”En pressad höst på brittiska universitet”

15 september – ”Uppdrag granskning om Backa & Brixton”

26 september – ”Bakom upploppen – lokala narrativ”

29 september – ”Kobra om upploppen”

10 oktober – ”Efter upplopp följer… gentrifiering?

12 oktober – ”P1 Kosmo om upplopp, populärkultur och politik”

17 oktober – ”Manchester forts. Kommentar från Moa Tunström”

11 november – ”Tittar på Play, läser Stuart Hall”

12 december – ”Public Sociology i all enkelhet”

20 februari – ”Grekland som Europas banlieue”

12 mars – ”Moa Tunström säger farväl till Manchester”

25 mars – ”‘Upploppen 2011 har fått sitt anthem”

Kommentarer

Lämna en kommentar

Publicerad

7 september, 2011 av London Riots

Reaktioner

Inga kommentarer