Mycket står på spel i brittisk politik denna höst. Vilka åtgärder som kommer att vidtas är beroende av hur historieskrivningen av upploppen kommer att se ut, det vill säga om vilka narrativ som ”vinner”. Och den definitionsstriden är, som jag konstaterade i mitt förra inlägg, i full gång. Att tala om narrativ i analyser av upploppen kan uppfattas som provokativt. Som att man inte går in på vad som verkligen hände och varför. Så är det i viss mån, men det innebär inte att det är oviktigt att titta på hur vi tillsammans – i efterhand – skapar mening kring oroligheterna. Tre veckor efter upploppen publicerade The Guardian artikelserien ”Behind the Riots” där unga sociologer som bor i och forskar om några av de drabbade områdena analyserar hur ungdomar talar om det som hänt. I någon mån kan deras berättelser förstås som efterkonstruktioner. I stunden hade de förmodligen en mängd skäl att agera som de gjorde – vissa deltog, andra inte – och det är inte säkert att de var så artikulerade. Men det gör absolut inte att vi kan slå bort vad de har att säga. Frågan är vad det betyder.
Sociologerna bakom ”Behind the Riots”-studien lyfter fram två huvudpoänger. Dels att upploppen inte kan avfädas som opolitiska. ”While Cameron quashed the disturbances as ’pure criminality’, devoid of any political meaning, there was evidently some shared motivation, cause or desire for the action that followed”, slår Malcolm James fast i sin inledning. Och dels att berättelserna om upploppen skiljer sig områden emellan och görs meningsfulla i relation till lokala förhållanden, ”Each article functions as a window into the local contexts in which the riots unfolded”.
Ett av de första reportagen tar oss till Wood Green i norra London, ett område som ligger precis öster om Tottenham där upploppen började. Föga förvånande talar många av ungdomarna här om Mark Duggans död och sin relation till ordningsmakten. “[Looting] was an opportunity to stick two fingers up at the police”, berättar en av Naaz Rashids intervjupersoner. Alla hon talar med har erfarenhet av att bli stoppade och visiterade, och någon menar att polisens sena ingripande när lokala affärer plundrades speglar myndigheternas ointresse för området. Rashid avslutar med en diskussion om det politiska efterspelet och ger sista ordet till ”Aaron” som säger: ”The kids, they’re just going to be doing time now, it’s just causing a bigger gap. I hope the government finds a way to close that gap, but I couldn’t tell you how.”
Stämningen i Brixton i södra London, där vi sedan landar, verkar likna den i Wood Green. Det var här upploppen 1981 började, efter att polisen skjutit en kvinna vars son var eftersökt. “Even those who see the rioting as opportunist feel that the acts it enabled arose from a disconnection between politics and the lives of local people”, konstaterar Richard Bramwell avslutningsvis. Också Amanda Conroys rapport från Clapham, lite öster om Brixton, kretsar kring polishat. ”For many people that I spoke to, the opportunity to ‘fight’ with the ‘government’, by fighting the police, was political”, understryker hon. För dem symboliserar polisens närvaro allt de inte kan få.
Två av reportagen handlar om Manchester. I sin analys av situationen i Salford, börjar Hannah Jones and Michael Riley med att konstatera att detta är ett område med högre arbetslöshet än medlet, på både nationell och regional nivå. Och att det stora omvandlingsprojektet MediaCityUK, där bland annat BBC nu har sina lokaler, visserligen skapat nya arbetstillfällen i stadsdelen, men inte främst för ungdomar härifrån. “While national commentators argue about whether or not the riots are ‘political’, what these young people remind us is that people can be angry about entirely political issues – inequality, disenfranchisement – while their anger may not be politically directed or organised”, sammanfattar de sin analys.
Sivamohan Valluvan diskuterar Manchester som helhet, och inleder sin artikel med att citera en tjej som förvånas över att upploppen inte startade i något svart område. Då hade det kunnat kallas ”race riots”, menar hon, men eftersom de bröt ut i en vit arbetarstadsdel blev det snarast ”class riots”. I Valluvans reportage dyker sedan ett nytt tema upp. En kille lyfter fram att den så kända omvandlingen av staden – från industri- till kunskap- och kulturstad – inte kommit alla invånare till godo, ”Look at the Quays. […] What does it mean to [the poor]?”.”There are, of course, poorer or equally deprived wards in other cities. But in Manchester, the sense of felt disparity is intensified by the ‘underclass’ being a regular witness to a gentrifying, upwardly mobile cityscape which appears increasingly remote”, konstaterar Valluvan.
Medan de intervjuade ungdomarna i Manchester mest fokuserade på klass var ”race” ett centralt tema i Birmingham. Under upploppen här blev tre asiatiska (vilket i England syftar på personer från t ex Pakistan, Indien och Bangladesh) överkörda, vilket mot bakgrund av stadens historia av konflikter mellan svarta och asiatisks grupper, kom att forma den lokala diskussionen. Det blev dock inga ”race riots”, och Ajmal Hussain tror att detta berodde på att många ”community elders”, inklusive en av de döda männens far, direkt efter händelsen gått ut och uppmanat till sammanhållning.
Därefter återvänder vi till London, och mer specifikt till Hackney i nordöst, en stadsdel som ofta nämns i aktuell gentrifieringsforskning. Här bor idag många studenter vilket nog delvis förklarar att kopplingen mellan förra höstens studentprotester och denna sommars upplopp blir tydliga just här. Dogus Simseks intervjupersoner uttrycker frustration över de höjda terminsavgifterna på universitetet och svårigheten att få jobb, ”We cannot afford studying and we do not have work”, säger en kille. I Hackney utmanas också bilden av att det bara skulle vara ”ungdomar” som deltog i upploppen.
Avslutningsvis hamnar vi i Lewisham, en socialt utsatt (vilka mått du än använder) stadsdel i sydöstra London. Ungdomarna som Tom Henri mötte här, menade till skillnad från dem i Hackney att upploppen varit ”all about the money”. De talade vidare om den mäktiga känslan av att ta över gatorna för några timmar. ”The question […] for the establishment and civil society is how this newly forged ability to organise and empower can be either harnessed as a force for good or neutralised”, skriver Henri. Detta är ett tema som hittills inte skrivits så mycket om, men som förmodligen utgör en viktigt pusselbit för den som vill förstå sommarens händelser. Ungdomarna som Amanda Conroy intervjuade i Clapham kom även de in på känslan av gemenskap, “The whole thing with the riots was that you had kids of different ages, different estates coming together as one big group. Calling up like ‘Hey bruv, want to make some money?’”, säger av dem.
Som i alla intervjubaserade studier aktualiseras frågan hur olika berättelser ska förstås i ”Behind the Riots”. Vad betyder det om intervjuade ungdomar beskriver upploppen som politiska eller ej? Avgör det om de kan betraktas som det? I inledningen av The Art of Listening berättar Les Back om en konferens där en kollega ställt sig upp och passionerat argumenterat för att människor minsann är experter på sina egna liv. Detta kan spontant låta som en sympatisk utgångspunkt, menar Back, men tror inte att det är riktigt så enkel. Vi kan omöjligt ha full koll på hur våra liv villkoras av olika sociala strukturer, och det är här sociologiska analyser har en viktig roll att spela, tror han.
I ”Behind the Riots” framträder som vi ser både gemensamma och mer lokalt förankrade narrativ kring vad som hände i somras. Det intressanta blir att se vilka av dem som kommer att ges företräde på lite längre sikt – i officiella sammanhang och i de aktuella områdena. Nu kanske det låter som att narrativ skapas lite hur som helst, oberoende av faktiska förhållanden, men så är det inte. För att ett narrativ ska kunna etableras måste det upplevas som begripligt genom att bekräfta människors personliga erfarenheter. Många av ungdomarna i artikelserien känner sig misstänkliggjorda, men de har i många fall också personliga erfarenheter av att bli visiterade och ombedda att identifiera sig av polisen. De talar om att de har svårt att få jobb, och statistiken ger dem också rätt.
Som jag varit inne på i mina tidigare inlägg står sociologer inte utanför de processer de studerar, vilket förklarar Londons borgmästares tal om ”sociological justifications”. Ungdomarna ovan refererar såklart till förklaringar de stött på i olika sammanhang, vilket för oss tillbaka till diskussionen sociologens roll i samhällsdebatten. En av mina engelska kollegor berättar att det som motiverar henne att delta i det offentliga samtalet är just att tillgängliggöra mer strukturella förklaringsmodeller än de David Camerons regering erbjuder. Och att på så sätt ge människor verktyg att koppla samman sina privata bekymmer med offentliga problem, en praktik som C Wright Mills kallade ”sociological imagination”. Och det är någonting helt annat än ”sociological justifications”.
Avslutningsvis har jag några kommentarer på mitt förra inlägg om utbildningspolitik. Av en kollega som arbetar som administratör fick jag veta att det i LADOK finns ytterligare en kategori studenter, förutom ”avgiftsbefriade” och ”avgiftsskyldiga”. Om alla vi som började studera innan Bologna-reformen står det att vi av oklara skäl inte betalat avgift. I en kommentar fick jag tips om artikeln ”Higher Education: Students at the Heart of the System” i London Review of Books av Stefan Collini som väckt en del debatt angående just universitetsnedskärningarna. För er som är intresserade av hur den sociologiska analysen av upploppen påverkas av situationen på brittiska universitet kan också rekommendera Emma Jacksons senaste krönika ”The riots, the aftermath and the role of sociology” i Huffington Post.
Och så har El Perro Del Mar släppt en upploppslåt – ”What do you expect”?
Helena Holgersson
Tidigare inlägg:
1 september 2011 – ”Public sociology när upploppen lagt sig”
7 september – ”Att hålla det offentliga samtalet igång”
8 september – ”Kommentar från Ove Sernhede”
12 september – ”En pressad höst på brittiska universitet”
15 september – Uppdrag granskning om Brixton & Backa
Senare inlägg:
29 september – ”Kobra om upploppen”
10 oktober – ”Efter upplopp följer… gentrifiering?
12 oktober – ”P1 Kosmo om upplopp, populärkultur och politik”
17 oktober – ”Manchester forts. Kommentar från Moa Tunström”
11 november – ”Tittar på Play, läser Stuart Hall”
12 december – ”Public Sociology i all enkelhet”
20 februari – ”Grekland som Europas banlieue”
12 mars – ”Moa Tunström säger farväl till Manchester”
25 mars – ”‘Upploppen 2011 har fått sitt anthem”
Gå hit för att köpa Ord&Bilds senaste nummer.
Gå hit för att skriva upp dig för Ord&Bilds nyhetsbrev.
