Efter upplopp följer… gentrifiering?

Den här bloggen handlar främst om upploppen i London, men idag tänkte jag ta en sväng till Manchester och tillbaka. Det ska handla om gentrifiering. Jag har tidigare länkat till den ”map of riots” som spreds på internet i augusti, och där man kunde se var i London upplopp ägt rum. För några veckor sedan fick jag en länk till urbanhistorikern Håkan Forsells blogg, där han pekade på att det fanns klara samband mellan denna karta och socialantropologen Alex Fentons ”map of affordability of 2-bed property to HB claimants in London 2010-2016”. ”HB” står för housing benefits, och kartan visar vilka områden i centrala London där människor med bostadsbidrag snart inte längre kommer att ha råd att bo.

När jag och mina kollegor på Insititutionen för kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet för några veckor sedan, i samband med FSSK-konferensen Gentrification, social movements and art, hade besök av den brittiska geografen Loretta Lees frågade vi såklart vad hon trodde om detta. Lees är en av redaktörerna till böckerna Gentrification och The Gentrification Reader och har ägnat de senaste decennierna åt att studera denna process i just London. Hon kände sig dock inte redo att säga något om sådana samband än. Som gentrifieringsforskare såg hon dock den pågående reformeringen av bostadsbidragen, vilken utgör bakgrunden till Fentons diskussion, som den absolut viktigaste politiska frågan i Storbritannien just nu. Inom något år riskerar stora grupper låginkomsttagare att tvingas flytta från centrala London. (Mer om detta kan man läsa här.)

I mitt förra inlägg diskuterade jag The Guardians artikelserie ”Behind the Riots”, där sociologer veckorna efter upploppen gett sig ut och intervjuat ungdomar i de berörda områdena. Det visade det sig då att de lokala narrativen både liknade och skiljde sig från varandra, och i Manchester kopplade några av intervjupersonerna ihop upploppen med de senaste decenniernas gentrifiering. ”Look at the Quays. […] What does it mean to [the poor]?”, konstaterade en kille. Inom gentrieringsforskningen betraktas Manchester som något av ett typfall. Liksom industristäder runt om i globala norr har de lokala politikerna här på relativt kort tid lyckats omvandla såväl stadens arbetsmarknad som urbana landskap. Som så många andra liknande städer har Manchester i innerstaden byggt bostäder för höginkomsttagare, kontor för företag inom växande branscher som finans, media och utbildning, samt restauranger och kaféer. Stort fokus har också lagts på kultur, och gamla industribyggnader har gjorts om till museer och gallerier. Manchester lyfts ofta fram som en förebild, men myntet har också en annan sida. Enligt Centre for Cities är detta idag en av de städer i Storbritannien där klyftan mellan hög- och låginkomsttagare är som störst. Inte konstigt då att detta tar sig in i det lokala narrativet om vad som låg bakom sommarens upplopp.

Gentrifiering karaktäriseras bland annat av en kommersialisering av innerstaden – eller det offentliga rummet om man så vill – vilket i praktiken kan handla om framväxten av uteserveringar där man måste köpa kaffe eller mat för att få sitta och shoppingstråk där turister kan röra sig utan att riskera att mötas av hemlösa eller ungdomsgäng. Detta för oss tillbaka till Zygmund Baumans kommentar om att sommarens upplopp var de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp. Något som även Les Back kom in på när han intervjuades i Uppdrag granskning när de jämförde Backa och Brixton. Vad betyder det att det första människor gör när lagen träder undan är att shoppa, frågade han, och tillade – inte om ungdomars värderingar, utan om vårt samhälles värderingar.

Vad som mot denna bakgrund gjort Manchester intressant i höst är kampanj I love MCR. På dess facebook-sida – som ”gillas” av över 20 000 personer – möttes man veckorna efter upploppen av uppmaningen: ”Show the world that the people of Manchester are proud of their city and united against anti-social behaviour.” Och hur skulle man då visa världen detta? Jo, helgen 20-21 augusti uppmanades invånarna att ta sin stad tillbaka genom att ta sig in till centrum och shoppa. Affärer lockade med specialerbjudande och kollektivtrafiken körde avgiftsfritt (läs mer i här).

Begreppet ”gentrifiering” utgår från engelskans ”gentry”, vilket på svenska kan översättas till ”fint folk”. Processen som åsyftas handlar grovt sammanfattat om att medelklass flyttar in i centrala arbetarstadsdelar, vilket allt eftersom leder till upprustning och höjda fastighetsvärden, och i förlängningen att invånare med lägre inkomster tvingas flytta. Eller inte känner sig välkomna i området längre, och därför söker sig därifrån. Detta betecknas inom gentrifieringsforskning som ”displacement”. (Och hur det bör översättas vet jag inte. Fördrivning? Bortträngning?) Hursomhelst, med hjälp av gentrifieringsbegreppet synliggörs intressekonflikter i stadsplanering, till exempel vilka människor staden byggs  – och byggs om – för. Vilket många gånger inte är de befintliga invånarna. Mot den bakgrunden är det förståeligt att myndigheter och byggherrar undviker begreppet ”gentrifiering” och hellre talar om ”urban redevelopment”, ”urban regeneration”, ”urban renaissance” och så vidare. Då framstår den planerade förändringen som okontroversiell. Bra för alla. Prefixet ”re” får det också att verka som att det handlar om att gå tillbaka till något slags ursprungsläge, men något sådant finns naturligtvis inte. Städer är processer. Ständigt under förhandling. De blir aldrig färdiga.

Jag vill avslutningsvis återvända till London där borgmästaren Boris Johnson i London Evening Standard nu utlovar £ 50 miljoner för vitalisering av de områden som drabbades av upploppen. Det låter ju generöst, men här blir det viktigt titta närmare på hur denna satsning i praktiken kommer att se ut. I New Orleans innebar exempelvis rekonstruktionen efter orkanen Katrina att stora delar av ”public housing” revs, samt att många av stadens fattigaste (och svarta) invånare aldrig gavs ekonomiska möjligheter att flytta hem igen. Ett upplopp gör knappast samma skada som en översvämning, men risken är ändå att sommarens händelser kan komma att utnyttjas för att få till en uppgradering av vissa stadsdelar. När jag läser hur Boris Johnson talar om sin satsning får ibland jag den känslan. Han säger till exempel ”We have always recognised the importance of improving London’s town centres and clearly after the destruction caused by the recent events across the city this is a bigger challenge than ever”, och vidare ”That is why I am allocating £50 million to ensure that these areas are regenerated quickly and transformed into safe, attractive, vibrant and economically successful places to live, work and invest in”. Områdena ska alltså inte bara återställas utan även omvandlas.

På mer genomarbetade brittiska gentrifieringsstudier av 2011 års upplopp kommer vi nog få vänta ett tag. De kommer dock med all säkerhet. Men redan i höst kommer vi – eller i alla fall Londonborna – att kunna ta del av The Tricycle Theatres analys. Som ett svar på bristen av offentliga utredningar om sommarens händelser sätter de upp föreställningen The Riots som bygger på intervjuer med människor som på olika sätt berördes av upploppen.

För er som vill läsa mer om gentrifieringen av Manchester kan jag rekommendera sociologen Monica Dengens bok Sensing Cities, där hon även diskuterar Barcelona. Och om politiken kring återuppbyggnaden av New Orleans – och rätten till staden – har urbanforskaren Peter Marcuse skrivit en del, bland annat för Planners Network: The Organization of Progressive Planning. Jag kan också tipsa om HBO-serien Treme som skildrar åren efter Katrina, och vars första säsong just börjat sändas på SVT.

Helena Holgersson

Tidigare inlägg:

1 september 2011 – ”Public sociology när upploppen lagt sig”

7 september – ”Att hålla det offentliga samtalet igång”

8 september – ”Kommentar från Ove Sernhede”

12 september – ”En pressad höst på brittiska universitet”

15 september – Uppdrag granskning om Brixton & Backa

26 september – ”Bakom upploppen – lokala narrativ”

29 september – ”Kobra om upploppen”

Senare inlägg:

12 oktober – ”P1 Kosmo om upplopp, populärkultur och politik”

17 oktober – ”Manchester forts. Kommentar från Moa Tunström”

11 november – ”Tittar på Play, läser Stuart Hall”

12 december – ”Public Sociology i all enkelhet”

20 februari – ”Grekland som Europas banlieue”

12 mars – ”Moa Tunström säger farväl till Manchester”

25 mars – ”‘Upploppen 2011 har fått sitt anthem”

Gå hit för att köpa Ord&Bilds senaste nummer.

Gå hit för att skriva upp dig för Ord&Bilds nyhetsbrev.