Förra helgen var jag i Bryssel för att delta i en sammankomst för aktivister, forskare, konstnärer och arkitekter, som på olika sätt jobbar med staden, anordnad av organisationen City mine(d). Helgen gav en hel del perspektiv på projekt i olika europeiska städer, inte minst Istanbul. På lördagen var det ca 100-talet deltagare från runt om Europa indelade i olika grupper efter intresseområde för att ha workshp i en Brysselbos vardagsrum. I min grupp fanns bland annat två representanter från danska Supertanker som driver olika sociala stadsprojekt Köpenhamn, två stadsplanerare med sociologiska perspektiv från Österrike, samt tre deltagare från Istanbul. En av dem arbetade med olika grannskapsprojekt i en stadsdel i norra Istanbul där olika invandrargrupper i olika omgångar bosatt sig och uppfört byggnader illegalt, för att hjälpa invånarna att påverka de planer som nu finns på att riva stora delar av detta område. Stadsdelen är ett exempel på den typ av informellt uppkomma stadsdelar som på turkiska kallas Gecekondu, vilket ungefär betyder ”landat på natten”, och som en följd av snabb urbanisering under efterkrigstiden uppstod på många ställen runt om i Turkiet. Även om de inte var officiellt tillåtna så såg myndigheterna ofta mellan fingrarna eftersom det lade kostanden för urbaniseringen på de som flyttade till staden.
De två andra, verksamma i Istanbul och Rotterdam, drev projekten Play the city och The responsive city som också syftar till att dra in olika medborgargrupper i stadsplaneringen och göra den medvetna om dess processer och intressekonflikter. De var även involverade i olika protestaktioner mot planerna på en tredje bro över Botsporen, som hotar stora landsbyggdsarealer viktiga för Istanbuls mat- och vattenförsörjning och vars planerade tillhörande motorvägar kommer att skära av flera stora stadsdelar från varandra. Protester som till exempel turkiska Daily News skriver om. Jag blev även tipsad om en artikel i tyska Die Zeit om gentrifieringsprocesserna i Istanbul, som bland annat tar avstamp i det bokstavliga handgemäng som i slutet av september uppstod mellan den nya kulturella medelklassen och de tidigare invånarna i den centralt belägna stadsdelen Tophan. Under ett vernissage i ett nyöppnat galleri gick en grupp uppretade boende i stadsdelen till attack mot galleriet och jagade besökarna på flykten och skadade några av dem. En skandal hade skett i den europeiska kulturhuvudstaden basunerade de turkiska dagstidningarna ut. Även om våldet inte på något sätt skall försvaras så ska reaktionen ses som utryck för en allt mer omfattande uppgradering och omvandling av flera centrala stadsdelar i Istanbul, vilket tvingat många tidigare invånare att flytta.
Förutom en weekend för fem år sedan har jag inte varit i Bryssel tidigare, så konferensen var förstås även ett fint tillfälle att under någon timme per dag bekanta mig med staden till fots. Det är förstås alltid spännande att besöka en storstad man knappt har varit i tidigare och det ger en hel del perspektiv på allt prat i Sverige om täthet, blandstad och kvartersbebyggelse. De stadsdelar jag rörde mig kännetecknades just av tät kvartersstruktur och smala gator, om än hårt trafikerade av bilar snarare än fotgängare. Jag slogs även av antalet övergivna och tomma hus, inte sällan nära stråk där turister eller byråkrater rör sig. Så till exempel det på bilden ovan, ett halvt kvarter från EU-parlamentet. Jag pratade också med en Brysselbo som sammanförde konstnärer och kulturarbetare med fastighetsägare som erbjöd dem att under en begränsad, oftast ett år, att husera i ett av dessa tomma hus. Jag kände mig dock en smula tråkig och möjligen konspiratorisk när jag frågade om han såg risken att det kunde vara ett sätt för fastighetsägaren att höja attraktiviteten på huset och kvarteret. Visst ska man inte se gentrifiering som något deterministiskt men samtidigt gäller det att vara medveten om dess processer. Även problematiken kring konstnärers roll i gentrifieringsprocessen tar Die Zeit upp i en artikel. De intervjuar också den berlinbaserade sociologen Andrej Holm kring dessa frågor. Han påpekar mycket riktigt att uppgraderingen av en stadsdel inte alltid behöver starta med att studenter och konstnärer flyttar dit utan att det också ofta handlar om mer planmässiga investeringar och program från stadens sida. Dock menar han att inställningen bland de som flyttat till ett område på uppgång och senare blir tvungna att flytta ibland tenderar att bli just: ”Wir wollen hier bleiben! Alles andere ist uns egal!”, utan att se de större sociala förändringarna som sker. Men han finner ett bra exempel från Hamburg där konstnärer för snart ett och ett halvt år sedan ockuperade ett antal gamla hus i Gängeviertel i centrala staden och uttryckligen sa att det inte bara handlade om dem utan att de vill ha en annan stadspolitik och dra in andra sociala grupper i kritiken av de storskaliga stadsförnyelseprojekten som pågår i Hamburg. Trots att husen redan var sålda och beslut var fattade om att de skulle rivas, så köpte staden tillbaka dem från den nederländska investeraren och har än så länge låtit konstnärerna vara kvar. Samtidigt ser Holm risken att kvarteren blir ett slags konstnärs-Zoo som kan integreras i Hamburgs stadspolitik. Men det verkar även vara flera andra intressanta projekt på gång just i Hamburg och under workshopen i Bryssel pratades det bland annat om Park Fiction och Es regnet kaviar. Dessutom innehåller vårt alldeles färska Ord&Bild-nummer en text av Thomas Wiczak, där han beskriver sitt konstprojekt Zaun (Stängsel) i Hamburg, från vilket bilden till omslaget också är hämtad. Här blir just dilemmat kring hur man framför kritik utan att riskera att integreras i det man kritiserar tydligt.
Erik Persson
