När David Cameron i ett tal efter upploppen 2011 slog fast att ”There is no ’them’ and ’us’ – there is us. We are all in this together, and we will mend our broken society – together” fick han snart mothugg. Med tanke på nedskärningarna som hans regering genomfört sedan de tillträtt året innan upplevdes detta av många närmast som ett hån. Ändå kom jag att tänka på just detta uttalande under forskningskonferensen Urban Uprisings in Contemporary Europe. Temat för dagen var hur upploppen i Paris 2005, Aten 2008 och London 2011 kunde förstås i relation till varandra, och föreläste gjorde geograferna Mustafa Dikeç och Antonis Vradis samt författaren James Butler. Jag var på ett hörn med och arrangerade konferensen, och när gästerna landat i Göteborg dagen innan hade vi tagit med dem på en kort promenad i snöslasket. När de fick syn på den nya skulpturen utanför posthotellet kunde de inte hålla sig för skratt (se här). Mitt eget första intryck av de tre pastellfärgade nakna människorna som håller för ögonen, öronen respektive munnen var förundran. Hade Yes Men varit i stan? Beslutet att efter de senaste årens debatt om ”göteborsandan” och mutskandaler sätta upp detta konstverk utanför Centralstationen framstod för mig som ofattbart. Vad statyerna för Vradis och Butler illustrerade var dock Sveriges syn på den ekonomiska krisen som någonting som endast berör andra länder. ”You just wait”, konstaterade de.
Konferensen gjorde nedslag i Frankrike, Grekland och England, men den röda tråden var det kritiska läge som hela Europa – och i någon mån världen – befinner sig i. Sverige också. I Paris, Aten och London uttrycker människor samma frustration över å ena sidan allt sämre framtidsutsikter och å andra sidan allt starkare polisiär övervakning. I Göteborg har vi inte haft den typ av upplopp som konferensen kretsade kring, men personerna i Uppdrag gransknings dokumentär ”Från Backa till Brixton” (som tyvärr tagits bort från SvtPlay, men nu finns på YouTube) uttryckte sig i nästan exakt samma termer. Första talare denna onsdag var Mustafa Dikeç, som bor i Paris men arbetar på The Royal Hollway University of London. Mest känd är han för sin bok Badlands of the Republic. Space, Politics and Urban Policy som handlar om de franska förortsupploppen 2005. Hans analys handlar delvis om bilden av ”banlieues” (som liksom svenskans ”förort” egentligen refererar till både villa- och betongstadsdelar i stadens utkant, men främst kommit att referera till det senare). Om dessa områdens invånare kan man, menar Dikeç, tala med referens till smuts och djur, och ofta görs deras ”vocies into noices”.
Aten 2008. Foto från Antonis Vradis.
Tillståndet i såväl franska städers utkanter som engelska innerstäder måste förstås mot bakgrund av landets tidigare kolonialvälde understryker Dikeç, och i en elegant formulering menar han att situationen dessa människor befinner sig i handlar om att hantera ”injuries of the past, difficulties of the present and anxiety of the future”. Dikeç varnar för att rakt av generalisera utifrån det franska fallet, men menar ändå att det intressanta egentligen inte är de upplopp som numera regelbundet blossar upp i olika europeiska storstäder, utan det pågående uppror som gör att mindre händelser snabbt kan få situationen att eskalera. Metaforen krut återkommer i de olika presentationerna. Bilden ovan är tagen under upploppen i Grekland 2008, och Vradis berättar att den symboliserar tillståndet Grekland befinner sig i. Förra året kom han ut med boken Between a Present Yet to Go and a Future Yet to Come: Revolt and Crisis in Greece, och när han i sitt anförande visar bilden ovan berättar han att han egentligen velat kalla sin bok Waiting, men att förlaget krävt en mer deskriptiv titel. Situationen i Grekland står på så många sätt och väger, och det hade varit svårt för honom att sätta punkt. Ingen vet ju hur det kommer att gå.
Många av de pressbilder som Dikeç och Butler visade hade jag redan sett. Och de jag såg för första gången kunde jag snabbt sortera; i Paris och London känner man som svensk igen sig, både kulturellt och geografiskt. När Vradis visade YouTube-klipp från Aten hängde jag dock inte med. Och inte bara för att jag inte sett dem förut. Utan kunskap om firande av nationella högtider och hur olika stadsdelar skiljer sig åt, både socioekonomiskt och diskursivt, var det svårt att förstå vad det man såg betydde. Mot den bakgrunden var det inte konstigt att det av konferensens tre föreläsningar var den om Grekland som gav mig mest att tänka på. Att nya oroligheter uppstått i Aten bara några dagar innan, i samband med att parlamentet röstade om nya nedskärningar i samband med eurokrisen, bidrog naturligtvis också.
Antonis Vradis är doktorand i geografi vid London School of Economics och hans avhandlingsprojekt rör upploppen i Aten i december 2008, som han dessutom själv deltog i. Han är vidare aktiv i den anarkistiska tidskriften Occupied London. Liksom upploppen i Paris 2005 och i London 2011 startade upploppen i Aten 2008 efter att polisen (till att börja med misstänkts och sedan konstaterats ha) skjutit ihjäl en ung person. I Aten handlade det om Alexandros Grigoropoulos, en 15-åring från en av stadens välbärgade stadsdelar i norr, som tillsammans med ett antal andra ungdomar hamnat i bråk med polisen 6 december. Medan upploppen i Paris och London främst ägde rum i fattiga stadsdelar skedde de i Aten på symboliskt viktiga platser i stadens centrum, som exempelivs Syntagmatorget nedanför Akropolis. Jämfört med i England och Frankrike var – och är – gruppen som gett sig ut på gatorna där också mer heterogen. Vad man ser i Grekland idag är, menar Vradis, en total uppgivenhet inför framtiden och en politisk situation där den politiska mitten förlorat nästan allt stöd. Institution efter institution säljs ut. Samtidigt växer dock nya sätt att utöva politik på lokal nivå fram. I bostadsområden hjälper människor varandra med elräkningar och odlar grönsaker. Och framförallt pratar de med varandra. Mer om detta skriver han i kommentaren ”Ordinary Greeks are taking matters into their own hands” i The Guardian. Ni som har som access till den akademiska tidskriften City kan också läsa hans artikel ”Greece’s Winter of Discontent”.
De väntande människorna på bilden ovan är migranter (många tredje generationen). Fram tills 2008 hade de varit osynliga i den offentliga/politiska sfären, och det här var första gången de i organiserad form anslöt sig till protesterna. ”The stunning thing about it, I find, is both how they disrupt the rhythm of everyday life and how they are completely unafraid to show their faces”, skriver Vradis om bilden när jag frågat om jag får använda den. När jag ber Vradis tipsa om var man kan läsa mer om vad som händer i Grekland hänvisar han till Occupied Londons blogg ”From the Greek streets”. Mer specifikt pekar han på flygbladet “These days are ours, too” från organisationen Athens’ Haunt of Albanian Migrants, som avslutas med orden: ”These days belong to all the marginalised, the excluded, the people with the difficult names and the unknown stories. They belong to all those who die every day in the Aegean sea and Evros river, to all those murdered at the border or at a central Athens street; they belong to the Roma in Zefyri, to the drug addicts in Eksarhia. These days belong to the kids of Mesollogiou street, to the unintegrated, the uncontrollable students. Thanks to Alexis, these days belong to us all.” Han tipsar också om flygbladet ”(Self) destruction is creation” signerat Girls of the riots. De skriver: ”Nothing exists without the meaning assigned to it. Resistance strategies can turn into strategies of authority: Chaos will recreate a hierarchy in social relationships unless we fight with ourselves while fighting the world, some selves that we formed as part of this world”.
I den avslutande diskussionen på konferensen föreslår Vradis att Grekland idag kan ses som Europas banlieue, och han pekar då dels på landets geografiska läge i Europa och på hur politiker och journalister idag kan tala om Grekland och greker. Och efter att ha hört Dikeç och Butler diskutera det officiella samhällets extremt nedvärderande och generaliserande sätt att prata om fattiga människor i Paris utkanter respektive Londons council estates framstår parallellen som logisk. I rapportering om Grekland krävs ingen nyansering, och detta trots att vi har så dålig kunskap om kontexten. Det räcker inte att ha varit på charter. Grekernas röster reduceras till oljud, som Dikeç uttycker det. För att avslutningsvis återknyta till David Camerons tal och den nya statyn utanför Centralstationen i Göteborg, så kan man först konstatera att det är Europas arbetarklass och migranter som idag är ”all in it together”, och att Sverige här inte står utanför. Fallet Grekland visar vidare att den ekonomiska krisen kan komma att slå mot fler lager av samhället än vad man i norra Europa hittills föreställt sig. Vad gäller Camerons uttalande så illustrerar det närmast hur urbana upplopp tvingar politiker, aktivister, forskare, journalister och människor i allmänhet att fundera över hur det krut som i ett allt mer ojämlikt samhälle sprider ut sig – nationellt och globalt – ska hanteras. Detta fick vi med oss från konferensen i onsdags. Att sedan Camerons idéer om hur ”our broken society” ska fixas dramatiskt skiljer sig från föredragshållarnas är en annan sak.
Helena Holgersson
Tidigare inlägg:
1 september 2011 – ”Public sociology när upploppen lagt sig”
7 september – ”Att hålla det offentliga samtalet igång”
8 september – ”Kommentar från Ove Sernhede”
12 september – ”En pressad höst på brittiska universitet”
15 september – Uppdrag granskning om Brixton & Backa
26 september – ”Bakom upploppen – lokala narrativ”
29 september – ”Kobra om upploppen”
10 oktober – ”Efter upplopp följer… gentrifiering?
12 oktober – ”P1 Kosmo om upplopp, populärkultur och politik”
17 oktober – ”Manchester forts. Kommentar från Moa Tunström”
11 november – ”Tittar på Play, läser Stuart Hall”
12 december – ”Public Sociology i all enkelhet”
Senare inlägg:
12 mars – ”Moa Tunström säger farväl till Manchester”
25 mars – ”‘Upploppen 2011 har fått sitt anthem”
