Efter att ha landat i London på eftermiddagen den 1 december krånglade jag mig direkt ner till Goldsmiths College med min stora väska. Universitetet ligger söder om Themsen, och hit tar man sig numera enklast med den nya overground-linjen som knyter samman nordöstra och sydöstra London. Denna kväll skulle det öppna seminariet Responding to the Riots: A Sociological Dialogue äga rum, och eftersom jag under hela hösten bloggat från Göteborg om hur brittiska samhällsvetare och humanister analyserar upploppen, och om vilken roll akademiker har i det offentliga samtalet, tänkte jag att en rapport från detta seminarium kunde vara ett bra sätt att avsluta dessa diskussioner för året. Eftersom jag känner sociologerna som organiserat evenemanget hade jag också bokat in en fika med dem några dagar senare. Jag var nyfiken på vad de hade för tankar om analyserna av upploppen och varför de valt att bjuda in till just ett sådant här seminarium. Upplägget för kvällen var att skapa ett forum där lokala ungdomar och sociologer kunde mötas.
Inför Londonresan hade jag tänkt ägna detta inlägg åt vad som framkommit under denna kväll, men när jag dagen efter seminariet tittade igenom mina anteckningar insåg jag att det trots en lyckad tillställning inte fanns något särskilt spektakulärt att rapportera. Efter att sociologerna Caroline Knowles och Alison Rooke hälsat oss välkomna var den första programpunkten en presentation av tre 20-25-åriga dj:s på den lokala radiostationen Reprezent 107.3 FM , där upploppens efterspel diskuterats under hösten. Vi blev indelade i grupper och ombedda att ranka möjliga orsaker till upploppen. Därefter steg sex ungdomar i 15 årsåldern fram. De kallade sig Art Assassins och hade sedan i september studerat upploppen tillsammans med lokala konstnärer och South London Gallery. Resultatet var det lilla häftet ”Voice of the voiceless; A response to the riots in London”, där de sammanställt dikter, bilder, sånger, teckningar och så vidare. Under denna sektion var Les Back samtalsledare. Han sa inte så mycket, utan fördelade mest ordet. Båda presentationerna följdes av många frågor från publiken, och diskussionen kom att handla om omöjligheten i att peka ut ett skäl till varför upploppen dragit igång och att det faktiskt inte främst var ungdomar som deltog, vilket det ofta framställts som i media. Bara 20 procent av de gripna var under 18 år.
Public sociology förstås ofta som att antingen som att skriva krönikor, blogginlägg och kulturartiklar eller att låta sig intervjuas i tidningar, radio och tv. Det kan dock lika gärna handla om att, som på Goldsmiths för två veckor sedan, bjuda in allmänheten till samtal. När jag träffade Hannah Jones, Alison Rooke och Susan Pell några dagar efter seminariet berättade de att de efter att höstterminen dragit igång känt att Goldsmiths borde lyfta frågan om sommarens händelser. På något sätt. Dels ligger universitetet nära många av de berörda stadsdelarna, och dels har man en stark public sociology-tradition. Någon tillställning där sociologer förklarar för allmänheten hur upploppen borde förstås var de inte intresserade av, och de bestämde sig därför för att bjuda in sociologer och lokala ungdomar till dialog. Efter att radiostationens dj:s och Art Assassins gjort sina inlägg, och vi tagit en kort rast och fikat lite, gavs sociologerna Vic Seidler och Hannah Jones tio minuter var för att dela med sig av sina tankar om hur sådana här händelser kan analyseras.
Diskussionen om sociologins plats i det offentliga samtalet är, som jag återkommit till här i London Riots-bloggen, kopplad till diskussionen om de förändringar som universitetsvärlden är mitt inne i (se t ex detta inlägg). I den nyligen publicerade artikeln ”Intellectual life and the university of commerce: A revaluation of teaching could help British universities cope with the government’s destructive reforms” i Academe Online diskuterar Les Back hur själva idén om utbildning förändras när studenter blir konsumenter och universitet till försäljare av tjänster (från och med nästa år får brittiska studenter betala £ 9 000 om året på Goldsmiths), och vad sociologi här kan erbjuda. ”The value of my own discipline of sociology is in its capacity to challenge individualism in the era of the ’fresh page of the present.’ The individualization of collective relations, the evaporation of history, and the isolation of personal responsibility all seem to suggest the importance of the relation between the individual and history”, skriver han. Mest oroas Back av vart universitetet är på väg, men han ser ändå en möjlig fördel; när studenter betalar dyra pengar för sin utbildning tvingas universiteten satsa på undervisning: ”This is not to say that research and writing should be relegated to lesser importance, but rather to emphasize that the classroom is the workshop of our intellectual craft.” Detsamma kan sägas om evenemang som Responding to the Riots.
På första uppslaget i Art Assassins häfte kan man läsa att de genom sitt projekt vill visa att det fortfarande finns ungdomar som har tydliga mål och vill bli respektabla vuxna med en framtid att vara stolt över, och även i sin presentation på Goldsmiths ligger fokus på den negativa bilden av ungdomar och behovet av vuxna förebilder som visar ungdomar den rätta vägen. Här bränner det till lite. Efter att bara en stund tidigare ha hört Les Back tala om hur vi ska hantera mediediskursen om ”a generation out of control” ställs vi här inför ungdomar som på sätt och vis bekräftar den genom att beskriva hur de felaktigt buntas ihop med dem som deltog i upploppen. Veckan efter betonar Hannah, Alison och Susan att detta inte främst var platsen för sociologerna att analysera vad ungdomarna hade att säga utan att lyssna, och att syftet med public sociology inte behöver vara att komma svar. Det kan lika gärna handla om att väcka frågor. När Les Back frågar Art Assassins vad de, som ju kallar sig ”the voiceless”, då skulle vilja säga blir de lite osäkra. Men förhoppningsvis fick såväl de, publiken som sociologiprofessorerna en del nya tankar med sig hem. Som jag föreslagit i tidigare inlägg (t ex här) handlar public sociology snarare om att hålla det offentliga samtalet igång än att göra enkla poänger.
På kaféet understryker Alison att anledningen till att de så enkelt kunde organisera ett sådant här seminarium är att Goldsmiths arbetat upp relationer med olika organisationer som arbetar med ungdomar i sydöstra London. Organisationerna vet att de kan lita på att deras ungdomar blir tagna på allvar i sådana här sammanhang. Utan att kunna slå fast vad just detta evenemang resulterat i känner de sig nöjda. Samtalet om upploppen kommer att fortsätta, och jag förmodar att de kommer att få handleda otaliga uppsatser på detta tema under åren som kommer. Vad som återstår av jobbet med Responding to the Riots är nu att redigera ljudupptagningen och göra den tillgänglig, maila alla deltagarna och be om deras synpunkter, samt att skriva ihop någon slags reflektion om evenemanget, kanske till brittiska sociologförbundets medlemstidning. Public sociology i all enkelhet, skulle man kunna säga.
Samma vecka som Responding to the riots-seminariet hölls publicerade The Guardian och London School of Economics (LSE) sina första analyser av upploppen från samarbetet ”Reading the Riots”. 30 forskare har intervjuat 270 personer som själva deltog i upploppen (vilket ju inte var fallet med ungdomarna på Goldsmiths) och sedan 5 december har The Guardian lagt ut 65 artiklar på sin hemsida (och varje text har hundratals kommentarer). Och fler tillkommer hela tiden. Här framkommer en del som (i alla fall delvis) går emot vad som tidigare ofta rapporterats, vilket visar på värdet av empiriska studier. Några saker som BBCs Newsnight lyfte fram när de ägnade en halvtimme åt Reading the Riots den 5 december var att misstroende mot polisen verkar ha varit en ännu viktigare orsak bakom upploppen än man tidigare trott, att upploppen istället för att handla om gänguppgörelser fick olika gäng att tillfälligt samarbeta och att information om upploppen inte främst spreds via facebook och twitter utan via BlackBerry messenger och tv.
En del andra rapporter har nu också publicerats, exempelvis the The Independent Riots Communities and Victims Panels ”5 days in August” och NatCens ”The August Riots in England”. För den som saknar en diskussion om hur man som akademiker kan navigera i ett allt mer marknadsanpassat universitetslandskap, och inte bara ge upp, kan jag vidare rekommendera Brittish Academys förre ordförande Keith Thomas artikel ”Universities under attack” i London Review of Books. Och skriv upp 15 februari i era kalendrar, för då ordnar FSSK konferensen Urban Uprisings in Contemporary Europe Paris 2005, Athens 2008, London 2011 på Campus Linné. Talar gör Mustafa Dikec från Paris, Antonis Vradis från Aten och Dan Hancox från London.
Helena Holgersson
Tidigare inlägg:
1 september 2011 – ”Public sociology när upploppen lagt sig”
7 september – ”Att hålla det offentliga samtalet igång”
8 september – ”Kommentar från Ove Sernhede”
12 september – ”En pressad höst på brittiska universitet”
15 september – Uppdrag granskning om Brixton & Backa
26 september – ”Bakom upploppen – lokala narrativ”
29 september – ”Kobra om upploppen”
10 oktober – ”Efter upplopp följer… gentrifiering?
12 oktober – ”P1 Kosmo om upplopp, populärkultur och politik”
17 oktober – ”Manchester forts. Kommentar från Moa Tunström”
11 november – ”Tittar på Play, läser Stuart Hall”
Senare inlägg:
20 februari – ”Grekland som Europas banlieue”
12 mars – ”Moa Tunström säger farväl till Manchester”
25 mars – ”‘Upploppen 2011 har fått sitt anthem”
