Beställ vårt senaste nummer »

Public sociology när upploppen lagt sig

Nyheten om oroligheterna i London nådde mig först via Facebook, mitt under semestern. Insprängda mellan iphone-uppladdade bilder på barn med glass i hela ansiktet dök det upp YouTube-klipp på sönderslagna skyltfönster, maskerade ungdomar, kravallutrustade poliser och upprörda åskådare. Och länkar till brittiska tidningars nätupplagor där journalister i realtid försökte rapportera vad som höll på att ske. Grovt sammanfattat sköts Mark Duggan, en svart 29-årig man från Tottenham i norra London, ihjäl av polisen i samband med ett drogrelaterat polisingripande den 4 augusti, och det var i samband med en fredlig demonstration mot polisens agerande som upploppen bröt ut i stadsdelen den 6 augusti. De spred sig sedan över London – och även till städer som Birmingham, Liverpool, Manchester och Bristol – och varade i fyra dagar. Fem personer dödades och hundratals skadades, affärer runt hela stan plundrades.

Sedan jag under min tid som doktorand gästade Centre for Urban and Community Research (CUCR)

cheap cialis

på Goldsmiths College i London återfinns ett tjog brittiska sociologkollegor bland mina facebook-vänner, och under veckorna som följde hjälpte deras poster mig att navigera i det digitala nyhetsflödet och skapa en bild av debattens huvuddrag. Någon postade till exempel det här klippet, där Londons borgmästare Boris Johnson (The Conservative Party) slår fast att ”it is time that people that are engaged in looting and a bargains stop hearing economic and sociological justifications”.

Det var dock tydligt att många sociologer – och andra samhällsvetare och humanister för den delen – kände sig manade att sätta in händelserna i ett större sammanhang. På den grafiska ”map of riots” som inom någon dag dök upp på internet syntes med all tydlighet sambandet mellan var upploppen ägt rum och olika områdens grad av ”deprivation” (som mättes utifrån ”The index of multiple deprivation”, vilket man kan läsa mer om i anslutning till kartan).

Flera forskare varnade dock för förenklade analyser och betonade att ekonomisk ojämlikhet bara var en del i förklaringen. Bloggaren Bob from Brockley (som i verkliga livet är sociolog och heter någonting annat) skriver till exempel att den som tror att det brittiska samhällets sjuka bara är socioekonomisk, och inte också moralisk, tvingas ignorera många av de ögonvittnesskildringar som kavlats ut i media. Ett av de filmklipp från upploppen som fått mest spridning på nätet är det av en grupp maskerade personer som först hjälper en ung kille som sitter på gatan och blöder näsblod att resa sig, men sedan rånar honom. Filmar gör en privatperson från sitt fönster. Till och med premiärminister David Cameron har refererat till händelsen, vilket säger något om vilken centralt roll internet spelat under dessa augustiveckor. Cameron har tydligt deklarerat att upploppen inte handlade om politik, utan om kriminalitet och vandalism, här i ett offentligt uttalande den 9 augusti.

Efter att ha följt denna diskussion med stort intresse i några veckor dök tanken om att sammanställa och kommentera mina brittiska kollegors inlägg på något sätt upp. Och det är bakgrunden till denna blogg. För Ord&Bilds räkning kommer jag att följa hur debatten utvecklas under hösten. Förutom rapporteringen av själva upploppen är tanken att diskutera ”public sociology” och vilken roll forskare kan och bör spela i den offentliga debatten. Min ambition är också att titta på hur analysen av upploppen flätas samman med mer allmänna diskussioner om finanskrisen, de enorma nedskärningar som genomförts i Storbritannien sedan The Conservatives och The Liberal Democrats koalitionsregering kom till makten förra året. Särskilt intresserad är jag av universitetspolitiken. I en tid då mycket pekar på att vi måste stanna upp och fundera över vad vi som samhälle håller på med får universiteten – och särskilt samhällskunskap och humaniora – kraftigt minskade anslag, vilket väcker många frågor.

”Public sociology” är ett inarbetat begrepp i England. I Sverige talar vi om ”tredje uppgiften”, vilket i praktiken ofta innebär att forskare låter sig intervjuas av journalister. Public sociology är dock en mer aktiv approach som handlar om att på eget initiativ delta i samhällsdebatten. Frågan om och hur forskare bör engagera sig på detta sätt är omstridd, så även i Storbritannien, men där finns en tydligare sådan tradition. På CUCR har detta till exempel alltid varit en självklar del av den akademiska verksamheten. Den teoretiska kopplingen till Stuart Hall och Birminghams Cultural Studies-skola har varit tydlig, och doktoranderna jag mötte refererade skämtsamt till Hall som sin ”sociologiske farfar”.

Centret drevs länge av Paul Gilroy och Michael Keith, som på olika sätt syntes i offentligheten, Gilroy som debattör och Keith som lokal Labour-politiker. Mycket av forskningen som under 90-talet och det tidiga 2000-talet bedrevs här rörde ungdomars situation i det mångkulturella södra London, där Goldsmiths College är beläget. Ytterligare en sociolog som varit knuten till CUCR är Les Back. Han var en av de forskare som jag mötte under min vistelse, och eftersom han både ägnar sig åt – och skriver om – public sociology kommer jag i den här bloggen att återkomma till honom som samtalsparter. Min förhoppning är också att kunna intervjua honom framåt hösten.

Grundidén med den här bloggen är alltså att sammanställa hur lokala samhällsvetare och humanister under vintern 2011-12 diskuterar sommarens händelser, och i nästa inlägg ska jag visa hur några av de första inläggen såg ut. Men jag ska också i viss mån försöka täcka andra röster i debatten. Howard Becker poängterar i boken Telling About Society att vi är många som berättar om samhället, och att våra olika inlägg ofta kompletterar och berikar varandra. Vi sociologer glömmer tyvärr det ibland. Avslutningsvis kommer här därför en musikalisk kommentar som dök upp på YouTube redan veckan efter upploppen. Hiphop-gruppen The Unit identifierar i låten London Riots fyra röster från mannen (ja, det har handlat mycket om män, vilket jag med all säkerhet kommer att återkomma till) på gatan – ”The protester”, ”The looter”, ”The police officer” och ”The local resident” – och frågar oss avslutningsvis vad vi tycker.

Helena Holgersson

 

Senare inlägg:

7 september – ”Att hålla det offentliga samtalet igång”

8 september – ”Kommentar från Ove Sernhede”

12 september – ”En pressad höst på brittiska universitet”

15 september – ”Uppdrag granskning om Backa & Brixton”

26 september – ”Bakom upploppen – lokala narrativ”

29 september – ”Kobra om upploppen”

10 oktober – ”Efter upplopp följer… gentrifiering?

12 oktober – ”P1 Kosmo om upplopp, populärkultur och politik”

17 oktober – ”Manchester forts. Kommentar från Moa Tunström”

11 november – ”Tittar på Play, läser Stuart Hall”

12 december – ”Public Sociology i all enkelhet”

20 februari – ”Grekland som Europas banlieue”

12 mars – ”Moa Tunström säger farväl till Manchester”

25 mars – ”‘Upploppen 2011 har fått sitt anthem”

 


 

Kommentarer
  1. Jan Magnusson skriver:

    Jag befann mig i London den vecka upploppen inträffade. Det blev en schizofren upplevelse av mina turistpromenader i centrala London och Blenheim Palace utanför Oxford, samtidigt som England brann på teveskärmarnas nyhetsrapportering när jag kom tillbaka till hotellrummet.

    Det var tydligt att Sky News drev en hård linje mot upploppens plundrare medan BBC försökte vara mer nyanserad.

    Brixton genomlevde upplopp för 30 år sedan och när jag tog mig dit såg jag sönderslagna skyltfönster och människor som var synnerligen ovilliga att hamna på bild. Jag tar alltid mycket bilder. Town Halls interiör fick inte fotograferas så jag var tvungen att radera den bilden. Andra blev irriterade och tyckte jag kunde stått på något annat ställe så att de inte kom i bild.

    Det var uppenbart att nerverna låg strax under huden på folk. Motsättningarna mellan de som har (11th Duke and Duchess of Marlborough på Blenheim Palace) och de som inget har (i alla förorter runt centrala Londons kärna) blir bara större och större.

    Upploppens dynamik var mycket spännande. Det fanns inga ideologiska motiv – motiven var i stället skapade av konsumtionssamhällets produktion av varors fetishvärde – eftertraktade elektronikprylar! Det finns mycket att analysera. Det var helt olikt 1968 och den genomideologiserade protesten då.

  2. ove sernhede skriver:

    England och det Nya Europa
    Ove Sernhede

    I.
    Europa bubblar av sociala spänningar. I Grekland, Spanien, Italien, Portugal och flera andra länder kan vi nu se stora folkliga protester. Människor går i tusental ut på gatorna och agerar ut sin vrede mot de politiska ledningar som vältrar över finanssystemets sammanbrott på det arbetande folket. Situationen är inte den samma i alla dessa länder, men de har alla de gemensamt att nyliberalismen nått vägs ände och den sociala sammanhållningen sviktar. För att förstå vad som hände i flera av Englands större städer denna sommar måste vi sätta in våldet, förstörelsen och plundringarna i ett större politisk, socialt såväl som historiskt sammanhang. Vad vi såg denna sommar i London var en brittisk pendang till vad som hände i Paris och 300 franska städer hösten 2005 eller vad som hände i Aten 2008. Händelseutvecklingen i dessa tre huvudstäder, då tusentals ungdomar gått ut på gatorna och visat sin avsky för polisens brutalitet, hade alla sin direkta orsak i polisens handlande som ledde till unga människors död.

    II.
    Men den sociala oro vi under senare tid kunnat bevittna runt om på den Europeiska kontinenten hade inte sitt startskott i Paris 2005. Detta måste snarare sägas ha ägt rum sensommaren 1981 då ungdomar i Brixton i London, Moss Side i Manchester och Toxteth i Liverpool i samlade aktioner agerade ut sitt missnöje. Den gången var det Londonpolisens nonchalans och tafflighet med utredningen av en rasistisk mordbrand som var den tändande gnistan. Men protesterna var då inte bara riktade mot den redan då militariserade brittiska polisens hårda tag i kontakten med utsatta minoritetsgrupper utan också mot Thatchers nedmontering av välfärdsstaten och angrepp på fackföreningsrörelsen. 1981 var det möjligt att se, om inte en tydlig agenda så i alla fall en politisk dimension i protesterna. Som Paul Gilroy pekade på i en artikel från 1982, ”You can’t fool the Youth…” (Race & Class nr 2/3) var det som då hände runt om i Englands större städer de första exemplen på hur svarta och vita unga gick samma och inte bara attackerade polisstationer utan också försvarade sina gemensamma intressen i sina egna stadsdelar. Den gången fanns också erfarenheterna och kvarlevorna av det nätverk som skapats genom rörelser som Rock Against Racism, Red Edge, Eat the Rich. Madnesslåten ”Our House, in the middle of a street” fungerade som en ’anthem’ för de protester och husockupationer som sköljde över Storbritanninen åren som följde, ungefär på samma sätt som ”Dancing in the Streets” en gång gjorde i Los Angeles, Detriot och andra stora städer i USA under de heta somrarna i mitten på 60-talet.

    III.
    Sommarens utbrott tycks, åtminstone utifrån den information som nu är tillgänglig, vara ett spontat utbrott av vrede som också innehåller element av vandalism och plundring för att förse sig med annars oåtkomliga varor. Detta innebär inte att de djupare liggande orsakerna till denna eruption inte skulle vara politiska. När de maktlösa och osynliggjorda vänder på kuttingen och visar sin vrede placerar de sig ”on stage”, detta ser medierna till. Att inge fruktan och sätta skräck i sin omgivning, på det sätt som skedde på London och andra städer i England, handlar om makt, de maktlösas adrenalinberusade och euforiska känsla av att om så bara för en natt ta makten över och regera sin egen gata.
    Mustafa Dikec visar i sin bok Badlands of the Republic, som handlar om bakgrunden till förortsrevolten i Frankrike hösten 2005 att denna inte kan betrakta som en social rörelse i vedertagen mening, dvs. den är ingen kollektiv ansträngning med en programmatisk avsikt att omvandla den sociala ordningen. Revolten kan inte förstås utan att beakta den vrede som är grundad i att de unga från dessa förorter, inte bara är fattiga, de är alltid och överallt betraktade som andra klassens medborgare. Revolten hösten 2005 var, som tidigare förortsrevolter, spontan och oorganiserad. Men Dikec visar hur revolten också måste ses som en oartikulerad rättviserörelse med en tydlig kritik av de materiella, sociala och politiska villkor som följer med de senaste decenniernas utveckling av stadens rumsliga villkor. Här finns likheter med situationen i London och England. De unga som uttalat sig i pressen plundrade och tog för sig av de varor de kom över, de rättfärdigade det genom att hävda att ”den här regeringen sätter sig på de fattiga och gynnar de rika”. De såg sig inte som simpla tjuvar, ”tjuvar går inte till attack mot polisen med stenar och påkar” som en av de intervjuade sa. David Harvey lyfter i en artikel ”Feral Capitalism Hits the Streets” ((Counterpunch 12/8 -2011), där han kommenterar händelserna i London, fram att vad dessa händelser egentligen handlar om är att de visar brutaliteten av den roffar och rufflarmentalitet som genomsyrar hela den samtida kapitalismen. De fattiga ungdomarna från utsatta områden visar på gatan vad samhällets elit gör på börsen, parlamenten och styrelserummen. De ledande skikten i samhället har under de senaste två decennierna sett till att skaffa sig skamlösa löner, fallskärmar, fantasipensioner, egendomar och förmåner medan de längst ner på samhällsstegen blivit allt fattigare. Harvey ställer frågan – ”År det någon som idag tror att det finns hederliga kapitalister, hederliga banker, hederliga politiker eller poliskommisioner? – Visst de existerar men de är i minoritet och alla betraktar dem som dumma. Var smart. Maximera dina möjligheter till profit, gör klipp. Bedra den du kan bedra och stjäl det som kan stjälas. Kapa åt dig det du kan – chansen att bli upptäckt är minimal.” Harvey menar att varje street rioter” vet allt detta – ”They are only doing what everyone else is doing, though in a different way”. Utan tvivel finns det också i de brittiska utbrotten en dimension av social protest, måhända än mer oartikulerad än i Frankrike. En skillnad mellan London och Paris är att medan det centrala och burgna Paris framstår som en sluten fästning, med ringvägar som avskiljer de fattiga förorterna från resten av staden, så är de områden som nu var aktuella i London och andra brittiska städer också fattiga och stigmatiserade, i tunnelbanesystemets utkanter, men ändå inte lika tydligt avskiljda från den övriga staden som Paris’ banlieus. Konsekvenserna av detta var tydlig i Londonpolisens strategier för att möta de unga

    IV.
    Det nya Europa som växt fram under de senaste 30 åren har inneburit ökade sociala klyftor. Framväxten av nya former av social exkludering har lett till att olika grupper marginaliserats. Ledande samhällsforskare som Pierre Bourdieu menar att fattigdomen, som efterkrigstidens välfärdsstatliga projekt sökte utplåna, nu återvänt i form av ett ’modernt elände’. Loic Wacquant talar om ’territoriell stigmatisering’ och en form av mer permanent ’avancerad marginalitet’ som låser in stora grupper av människor i armod och hopplöshet. Detta, i kombination med en utveckling som med Scott Lash skapat ett ’institutionellt underskott’, vilket är framträdande i urbana miljöer där den nya fattigdomen är som mest manifest, leder till en accentuering av de sociala spänningarna. Mustafa Dikec visar med sin forskning hur den sociala polariseringen under 1980- och 90-talen blivit allt mer påtaglig och han visar på ett mönster där den framväxande nyliberaliseringen av Europa samtidigt medförde en ny socio-spatial ordning i de flesta större städer (Jmfr Harvey 1973, 2000). Det urbana rummet utvecklar avspjälkningsprocesser som omvandlar vissa områden till ”badlands”. Parallellt med denna utveckling skapas ett nytt samhällsklimat där nolltolerans, skärpt kontroll och systematisk övervakning av vissa grupper och platser utgör några av de mer centrala aspekterna i detta nya, postindustriella urbana landskap. Staden faller isär, befolkningen skiktas och separeras på ett mer påtagligt sätt än under de decennier då de välfärdsstatliga projekten var framträdande. Stereotypa föreställningar frodas och i den rädsla för den Andre som utvecklas får den rumsliga dimensionen en avgörande betydelse. Det som hände i Frankrike hösten 2005 var ett svar på en specifikt fransk utveckling av det Dikec i sin studie betecknar som postfordistiska urbanpolitikens ”politics of space”. Han undersöker hur denna ’plats politik’ är inflätad i den franska statens historiska framträdelseformer samtidigt som den ger uttryck för de krav den nyliberala agendan ställer. Han intresserar sig för de politiska implikationerna av den sociala ojämlikhetens geografi som nu skapas och visar hur ”the politics of space” konsoliderar den rådande sociala ordningen. I en analys av spännings¬förhållandet mellan den rådande diskursen om och de röster och rörelser som växer fram i de områden som är ”banned”, (dvs. i Paris banlieues), visar Dikec på att det som den officiella politiken definierat ut som problem också bär på möjligheter för en annan form för politisk mobilisering som kan öppna nya rum för samhällelig dialog.

    V.
    Det som utlöste händelserna i London är numera känt av alla, polisens arrogans efter dödskjutningen av en 29 årig svart man. Vad som inte är lika allmänt bekant är att det som hände, efter det att polisen skjutit Mark Duggan till döds i området Broadwater Farm i Tottenham, hade hänt en gång tidigare, i samma stadsdel. Hela efterspelet till dödskjutningen, människornas reaktioner på polisens arrogans och fumlighet är mer eller mindre identiskt med Broadwater Farm upploppen 1985. Den gången var det en 49 årig afro-karibisk kvinna och mamma, Cynthia Jarrett, som dog under tiden polisen gjorde en husrannsakan i hennes hem. Visst, händelserna antändes av polishat och detta tillsammans med förståelsen av utbrottet som uttryck för frustration kopplat till de marginaliserings- och fattigdomsmönster som är effekten av tre decenniers nyliberlism ger en generell bakgrund. Men måste man inte också sätta in det som hände i de engelska storstäderna denna sommar i den kontext av ökade sociala spänningar som kommit till uttryck i det brittiska samhället efter sommaren 2010. De brittiska studenternas breda och högljudda protestvåg mot radikalt höjda studieavgifter och de försämrade studiesocial villkoren såg inte bara framväxten av nya organisationsformer utan möttes också av nya polisstrategier, som ”kettling”, dvs. att polisen ringar in och under flera timmar pressar samman demonstranterna så hårt att många svimmar och blir allvarligt skadade. Omtalade exempel på detta var nyårsafton förra året på Parliament Square och Westminster Bridge, då tusentals demonstranter blev instängda av polisen. Inte minst polisens brutalitet har framkallat en stark radikalisering av de brittiska studenterna som med sina egna kroppar och med ögon sett hur skoningslöst ordningsmakten upprätthåller ordningen. Den protestvåg som växte fram ur studenternas kamp tillsammans med den sociala mobilisering som nu sker mot att folket får bära bördan för att lösa landets finansiella kris, orsakad av eliten, skapat ett politiskt tonläge där ett gammalt klasshat åter trätt fram. I antologin Fight back! A Reader on the Winter of Protest, redigerad av Dan Hancock, journalist på The Guardian, framgår hur bred o vredgad denna rörelse är. En halv miljon människor tågade i våras genom Londons gator i protest mot den nya högerregeringens attacker på ett välfärdssystem som redan var anfrätt och urholkat. De brittiska fack¬föreningarna andas nu ny luft. Är möjligen detta nya tonläge en förklaring till att de ungas vrede kom till uttryck denna sommar?

    VI.
    För polisen och ledande politiker handlar det om ’ren kriminalitet’. Det är uppenbart att det som ägde rum på Londons gator var kriminellt, men att bara konstatera detta och skrika på mer övervakning och kontroll ger oss ingen förståelse för vad som skett? Hur kan fredliga och åtminstone på ytan fungerande stadsdelar omvandlas till brinnande krigszoner? För att få syn på några mer underliggande orsaker till detta måste vi gräva djupare och analysera vad de tre senaste decenniernas politiska, sociala och ekonomiska samhällsutveckling inneburit för de längst ner på samhällsstegen. Det står nu klart att det politiska skifte som ägt rum i Storbritannien, såväl som runt om i övriga Europa, och som betonat medborgarnas skyldigheter samtidigt som rättigheterna tonats ned har försvagat de redan utsattas och marginaliserades position. Att stora grupper lever i fattigdom och saknar framtidstro, samtidigt som rikedom och överflöd hela tiden finns i deras omedelbara närhet, utgör naturligtvis en grund för den sociala oro som exploderat runt om i engelska storstäder i sommar. Men orsaken till att denna frustration inte tar sig uttryck i kollektivt organiserade politiska aktioner handlar om att vi under de senaste decennierna, inte minst i Storbritannien, sett framväxten av ett individualiserat och atomiserat samhälle. Vad vi ser är konsekvenserna av Thatchers klassiska uttalande: ’det inte finns något samhälle utan bara individer’.

    VII.
    Storbritanniens politiska ledning, såväl som den breda allmänheten är chockad. Makten visar musklerna. Bara i London inkallades 16 000 poliser som med alla till buds stående medel fick uppdraget att återställa lag och ordning. I Frankrike 2005 krävdes undantagstillstånd och 25 000 poliser. Hur många poliser krävs det nästa gång? Vilket europeiskt land och vilken stad står näst på tur? Man kan bara hoppas på att den senaste veckans tragiska och uppslitande händelser leder till eftertanke. Varje samhälle som utvecklar för stora klyftor och oförsvarbart ojämlika livsvillkor riskerar att förlora den sociala sammanhållning som krävs för att alla medborgare skall uppfatta sig delaktiga och inbegripna i samhällsutvecklingen. Därför är inte fler poliser lösningen på problemen. Det måste till mer långsiktiga politiska strategier som förstår nödvändigheten av en socialt hållbar samhällsutveckling där gemenskap och jämställdhet utgör centrala värden. Välfärdsstaterna i Skandinavien var länge förskonade från den typ av konfrontationer som skakade det franska samhället under hösten 2005, Aten vintern 2008 och som sommaren 2011 försatte Storbritannien i chock. Men också i de svenska storstäderna har utvecklingen mot ökade ekonomiska och sociala klyftor skapat livsvillkor och social spänningar som i flera avseende liknar förhållandena på kontinenten och i de brittiska öarna. Medelinkomsten för män i de mer välbärgade stadsdelarna i Göteborg är 5 gånger högre än för männen i de fattiga stadsdelarna i Nordost, ohälsotalen är 3-4 gånger högre och en man i Hjällbo lever statistiskt 9 år kortare än en man från Hovås. Mer än 50 % av barnen i Angered lever under vad Rädda Barnen definiera som fattigdoms¬gränsen. Enligt Ungdomsstyrelsens rapport Fokus 08 var då, dvs. 2008, 35 % av alla unga mellan 20-25 år i Hjällbo eller Rosengård varken i arbete eller i studier. Detta är mönster som producerar sociala problem och spänningar. Oroligheterna i de svenska storstädernas miljonprogramområden är inte lika allvarliga och våldsamma som ute i Europa men de är uttryck för samma en utveckling mot bristande social sammanhållning. Det har blivit allt uppenbarare för politiker och andra att den europeiska kontinenten utgör en krutdurk. Under senare år har diskussionen om socialt hållbar stadsutveckling blivit ett tema på mångas läppar. Men vad menar vi med detta? Hur skall den sociala hållbarheten definieras? Låt oss starta diskussionen där!

  3. [...] och The Guardian, med fet kvali-kvantitativ data. Kan bli hur fint som helst. 2. Helena Holgersson följer brittiska sociologernas debatt på bloggen för Ord & [...]

  4. Stefan Molnar skriver:

    Jättebra initiativ!

  5. [...] samma tema som det förra inlägget vill jag varmt rekommendera tidskriften Ord och Bilds nya blog — skriven av Helena Holgersson — om efterspelet i Storbrittanien efter de ökända upploppen i [...]

  6. Niclas Kuoppa skriver:

    Väldigt intressant.

    Såg hos Richard Florida om hans Financial Times-artikel från augusti som han länkar till i posten ”The inchoate rage beneath our global cities” om Londonkravallerna.
    http://www.creativeclass.com/creative_class/

    Förövrigt, apropå din länk till Kosmo i P1, hade Musikguiden i P3 tidigare i sommar ett inslag om musik som gjorts om den här typen av riot´s. Linton Kwesi Johnstons – Insurrection och The specials – Ghost town om tidigare kravaller. Svenska El Perro del Mar – What do you expect är ett aktuellt exempel på musikers kommentarer till sådana.

  7. jeppe skriver:

    Plan B – Ill Manors

    http://www.youtube.com/watch?v=s8GvLKTsTuI&feature=player_embedded

    Let’s all go on an urban safari
    we might see some illegal migrants
    Oi look there’s a chav,
    that means council housed and violent
    He’s got a hoodie on give him a hug,
    on second thoughts don’t you don’t wanna get mugged
    Oh shit too late that was kinda dumb
    whose idea was that…stupid…
    He’s got some front, ain’t we all,
    be the joker, play the fool
    What’s politics, ain’t it all
    smoke and mirrors, April fools
    All year round, all in all
    just another brick in the wall
    Get away with murder in the schools
    use four letter swear words coz we’re cool
    We’re all drinkers, drug takers
    every single one of us buns the herb
    Keep on believing what you read in the papers
    council estate kids, scum of the earth
    Think you know how life on a council estate is,
    from everything you’ve ever read about it or heard,
    Well it’s all true, so stay where you’re safest
    there’s no need to step foot out the burbs
    Truth is here, we’re all disturbed
    we cheat and lie its so absurd
    Feed the fear that’s what we’ve learned
    Fuel the fire,
    Let it burn.
    CHORUS
    Oi! I said Oi!
    What you looking at you little rich boy!
    We’re poor round here, run home and lock your door
    don’t come round here no more, you could get robbed for
    Real (yeah) because my manors ill
    My manors ill
    For real
    Yeah you know my manors ill, my manors ill!
    VERSE 2
    You could get lost in this concrete jungle
    new builds keep springing up outta nowhere
    Take the wrong turn down a one way junction
    find yourself in the hood nobody goes there
    We got an eco friendly government,
    they preserve our natural habitat
    Built an entire Olympic village
    around where we live without pulling down any flats
    Give us free money and we don’t pay any tax
    NHS healthcare, yes please many thanks
    People get stabbed round here there’s many shanks
    nice knowing someone’s got our backs when we get attacked
    Don’t bloody give me that
    I’ll lose my temper
    Who closed down the community centre?
    I kill time there used to be a member,
    what will I do now until September?
    Schools out, rules out, get your bloody tools out
    London’s burning, I predict a riot
    Fall in fall out
    who knows what it’s all about
    What did that chief say? Something bout the kaisers
    Kids on the street no they never miss a beat, never miss a cheap
    thrill when it comes their way
    Lets go looting
    no not Luton,
    the high street’s closer cover your face
    And if we see any rich kids on the way we’ll make ‘em wish they stayed inside
    here’s a charge for congestion, everybody’s gotta pay
    do what Boris does… rob them blind
    CHROUS x2
    Oi! I said Oi!
    What you looking at you little rich boy?
    We’re poor round here, run home and lock your door!
    Don’t come round here no more, you could get robbed for
    real (yeah) because my manors ill
    My manors ill
    for real
    yeah you know my manors ill , my manors ill!

Lämna en kommentar

Publicerad

1 september, 2011 av London Riots

Reaktioner

8 kommentarer