I artikeln ‘Göteborg – tio år av storstadsdrömmar’ i Ord & Bild, skriver Bo Bergman att ‘För myndigheterrna…har Göteborg dessutom alltid varit något av ett företag, att driva i endräktens anda och hård konkurrens med andra städer’
Vilket år? Artikeln är drygt 35 år gammal. Den publicerades i ett temanummer om Staden (nr. 6 1974, i nummer 8 samma år publicerades ytterligare artiklar på temat staden av bl a Birgitta Trotzig, Eva Eriksson och Elisabet Hedborg). Vid denna tid låg tidskriftens redaktion i Stockholm, men när man gjorde ett temanummer om staden valde man alltså fokus på Göteborg. Numret gjordes av en grupp gästredaktörer med anknytning till institutionen för arkitekturens teori och historia (Chalmers), som var en mobiliseringscentral för de urbana protester som avlöste varandra i Göteborg under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal: mot rivningarna av Annedal, Landala och Haga, stängningen av Hagahuset, byggandet av det nya shoppingcentret Femman och planerna på att förvandla Kungstorget till en enda stor parkeringsplats.
Det som är slående när man läser numren från 1974 är hur mycket av kritiken i detta nummer som fortfarande är aktuell. Kritiken av miljonprogrammen/funktionalismen känns förvisso daterad, men här pekade man också på gentrifieringsprocesser (även om man inte använde det begreppet), argumenterade för en hållbar stad (ett begrepp som inte heller användes) och för demokratiskt inflytande på stadsdelsnivån och på den övergripande stadsplaneringen.
Vidare presenterades Henri Lefebvre och hans idéer om ’rätten till staden’ i flera artiklar (bl a i en intervju) för en svensk publik.
Jag låter artiklarna tala för sig själva:
Kritik av den urbana ingenjörskonsten:
” Det är frågan om en uppdelning och fragmentisering av livsfunktioner ända in i bostaden, en uppsplittring, ödeläggelse och ”effektivisering” av vardagslivet i Corbusiers ”bostadsmaskiner” och funktionalismens tvångströja av räta vinklar, gjuten betong och zoneringsplaner (arbetszoner, bostadszoner, trafikzoner etc)….Dagens hyreskaserner i förorterna rymmer en stor potential: att inhysa hundratals familjer i samma hus skapar egentligen enorma möjligheter vad gäller gemenskap och kollektiv handling. Paradoxalt nog kan vi konstatera att ju större huset idag är, desto mer isolerade tycks familjerna och personerna uppleva sig vara.” (Bo Bergman, nr. 6 1974:319, 323)
Gentrifiering:
”Den nya planen innebär segregation beträffande möjligheterna för människor med lägre inkomster att bosätta sig i Annedal” (Jonas Göransson, nr. 6 1974:317).
Hållbarhet:
”Totalförnyelsen innebär ökad kapialomsättning, höjd BNP, större förbrukning av samhällets tillgångar….vårt förslag är att spara på samhällets tillgångar, människorna och bebyggelsen, genom att förnya på ett varligt sätt..” (Jonas Göransson, nr. 6 1974:317).
Förvaruligande, konsumism:
…det kapitalistiska stadsbygget (har) givit varuekonomin en säreget uppriktig karaktär: som ett överdimensionerat och uppsvällt hjärta reser sig konsumtionstemplet mitt i staden” (Bo Bergman, nr. 6 1974:311)
Vad hände med kritiken? Kritiken av modernismen fick genomslag och stadsrenässansen föddes. Haga försvarades framgångsrikt, men området gentrifierades. Kravet på decentralisering av planeringen kan också sägas ha varit framgångsrikt, men resultatet blev även i detta fall något helt annat än vad aktivisterna hade tänkt sig. De krävde demokratiskt inflytande, vilket skrevs in i plan- och bygglagen 1987, men i realiteten medförde decentraliseringen istället ökat inflytande för marknadskrafterna.
Håkan Thörn
