Beställ vårt senaste nummer »

Tittar på Play, läser Stuart Hall

 

 

Idag har Ruben Östlunds Play premiär. Det är en jättejobbig och jätteviktig film. För mig som ägnat hösten åt att läsa om och tänka på upploppen i England erbjöd den en möjlighet att koppla diskussionen om vad som hände i London i somras till situationen i Göteborg. Grovt sammanfattat handlar Play om fem pojkar i 12-13-årsåldern som rånar tre jämnåriga på mobiler. Förövarna är svarta och från någon obestämd förort, offren vita (eller nja, en av dem är adopterad) och från centrum. Filmen utspelar sig under några timmar då de fem drar runt med de tre i Göteborgs utkanter med vaga löften att telefonerna så småningom ska återlämnas. Situationen liknar en kidnappning och som tittare har man ingen aning om hur det hela ska sluta. Hela tiden spelar de fem på sin svarthet, ibland genom att beskylla de tre för rasism, vid ett tillfälle genom att säga något i stil med ”Ni får ju skylla er själva som följer med svarta killar såhär!” Östlund erbjuder ingen sensmoral, och när jag lämnar Backateatern efter förvisningen av filmen gör jag det med känslor av obehag, maktlöshet och dåligt samvete. Filmen provocerar i det att den inte utmanar, utan snarare betonar, den sterotypa bilden av ”invandrarkillen”. När de svarta pojkarna inte är ”schyssta egentligen” hamnar vi i en delvis ny, och inte helt bekväm, diskussionen om tillståndet i Sverige. Och i världen för den delen. (Se filmens trailer här)

Veckan innan jag såg Play hade jag tillsammans med några post doc-vänner i London läst delar av Stuart Halls klassiska bok Policing the Crisis från 1978, där sista kapitlet har titeln ”The politics of ’mugging’”. Tillsammans med sina medförfattare Chas Critcher, Tony Jefferson, John Clerce och Brian Roberts lyfter Hall här upp frågan om hur etnicitet (eller ”race” på engelska) och klass hänger samman, och analyserar hur 70-talets hetsiga diskussioner om ”black crime” kunde förstås. I inledningen skriver de: ”We are concerned with ‘mugging’– but as a social phenomenon, rather than as a particular form of street crime. We want to know what the social causes of ‘mugging’ are. But we argue that this is only half – less than half – of the ‘mugging’ story. More important is why British society reacts to mugging, in the extreme way it does, at that precise historical conjuncture – the early 1970s”. Det är här denna analysen av rån kan kopplas till analysen av upplopp. Det intressanta är inte vad som hänt, utan varför.

I ett samtal mellan Les Back och Stuart Hall från 2009 (som publicerats i Cultural Studies, och som tidskriften Darkmatter lagt upp som ljudfil) konstaterar Back att Policing the Crisis på många sätt är en bok om rädsla, och hur mycket skada rädsla kan göra i ett samhälle. Hall svarar att detta var särskilt akut i 70-talets England, som han karaktäriserar som en tid då omedvetna känslor om etnicitet och ”den andre” (som varit omedvetna just för att de handlade om etnicitet, och därmed var svårare att artikulera) började frigöras. Han refererar till antropologen Mary Douglas kända diskussion om smuts som ”matter out of place”, och hur röster vid denna tid höjdes om hur ”dom” tagit över ”vårt” land. Efter att ha sett Play undrar jag om detta kanske snarast kan sägas gälla Sverige idag?

Back och Hall kommer sedan in på revolutionär politik, och Hall, som var en av grundarna till New Left Review, berättar att anledningen att han aldrig arbetat för revolutionär samhällsförändring är att han aldrig trott på idén att börja om från början. Eller idén att kunna gå tillbaka till svunna tider för den delen. Hans begrepp ”multicultural drift” handlar om hur ackumuleringen av små saker skapar förändring. Sommarens upplopp var inte de första London upplevt, och i diskussionen om dess orsaker och konsekvenser har många journalister, forskare och debattörer jämfört

generic cialis pill

dem med Notting Hill 1958 (och 1976) och Brixton 1981 (se The Observers historiska sammanställning). Det är därför vi är många som läser Stuart Hall i höst. Ingen skulle nog påstå att oroligheterna 2011 handlar om någon exakt upprepning, men som alltid får händelser mening i relation till liknande händelser i historien.

Direkt efter orolighterna i somras konstaterade vissa att dessa upplopp, till skillnad från de i Notting Hill och Brixton, inte verkade handla om etnicitet (eller race). Paul Gilroy menade dock i en föreläsning i Tottenham 15 augusti att de visst gjorde det, men på andra sätt än för 30 och 50 år sedan. Tre månader senare, när människor börjat ställas inför rätta, har statistik över vilka det var som deltog i upploppen sommaren 2011 börjat publiceras, och siffrorna visar att 42 procent av de gripna var vita, 46 procent svarta, 7 procent asiater och 5 procent ”annat”. Vidare ser man att 90 procent var män, hälften under 21 år, samt att de häktade generellt är fattigare och lägre utbildade än det nationella snittet. (För mer statistik, se BBC:s hemsida)

I sitt samtal kommer Les Back och Stuart Hall in på att klass idag inte går att tänka utan etnicitet. Dessa två kategorier levs genom varandra, enas de om. I ett globalt perspektiv återfinns arbetarklassen idag i Asien och Afrika. Vad Hall och hans kollegor diskuterar i Policing the Crisis är att arbetarklassen i Storbritannien ideologiskt är konstruerad så att svarta och vita i kristider – som på 70-, 90- och 10-talet– ställs emot varandra. ”Capital reproduces the class as a whole, structured by race. It dominates the divided class, in part, through those internal divisions which have ‘racism’ as one of their effects”, skriver de. I Backs intervju lyfter Hall fram hur dåliga framtidsutsikter unga svarta pojkar generellt har i Storbritannien idag, och uttrycker såväl stor förståelse som djup oro för den dragningskraft som dagens svarta populärkultur har på dem. Den erbjuder ett erkännande de flesta av dem inte kommer att få någon annanstans, men reproducerar samtidigt deras strukturella underordning.

Var kommer då Play in i allt det här? Det som kommit att intressera mig i både upploppens politiska efterspel och den redan innan premiären hetsiga diskussionen om Östlunds film är relationen mellan förståelse och försvar. I ett tidigare inlägg har jag diskuterat Londons borgmästare Boris Johnsons rädsla för ”sociologiska rättfärdiganden”. Efter att ha sett Play tänker jag att det Östlund visar är att vi alla – medvetet eller omedvetet, vare sig vi vill eller inte – förhåller oss till en sterotyp bild av ”invandrarkillen”. Filmen igenom är jag som tittare medveten om att dessa föreställningar mestadels kommer att användas mot de fem rånarna (när de i framtiden söker jobb, lägenheter och så vidare). Vad Östlund tydliggör är att bilden också går att ”spela med”, som samhällsvetaren Nils Hammarén uttrycker det i Förorten i huvudet, en studie som delvis tangerar diskussionen i Play. Att människor är rädda för en går alltid att utnyttja för att ta makt i specifika situationer. Det är inte svårt att förstå. Och det kan man göra utan att försvara individers agerande, vilket var precis vad sociologen Michael Keith betonade i sitt svar till borgmästare Johnson.

I en intervju i The Guardian från 2007 understryker Hall att ”The individual is always living some larger narrative, whether he or she likes it or not”. I The Sociological Imagination uttrycker C Wright Mills detta som att personliga bekymmer för det allra mesta är kopplade till allmänna problem, även om vi inte alltid är medvetna om det i stunden. Annorlunda uttryckt, våra biografier måste alltid förstås i relation till olika historiska skeenden, vilket i Stuart Halls produktion främst handlar om den brittiska imperialismen och den afrikanska diaspora som den gav upphov till. Play handlar, tänker jag, inte alls om mobilstölder, utan om hur vi i Sverige och Göteborg idag positioneras gentemot varandra. Och om alla de obehagliga situationer vi försätts i på grund av hur samhället är organiserat. När Uppdrag granskning efter att ha tittat närmare på den spända situationen i Backa åkte till Brixton för att se hur engelsmännen hanterat sina problem stod det klart att dessa strukturer knappast kan förändras med hjälp av skärpta straff och mer poliser. I ojämlika samhällen kommer de privilegierade alltid att vara rädda. Det är därför allt fler gated communities växer fram och därför säkerhetsbranschen tjänar miljarder.

Det är inte svårt att se att upplopp ofta sker i tider av ekonomisk oro. Dagens ”större narrativ” utgörs av det nyliberala ekonomiska systemet som till sin natur är globalt, men som på många sätt tar sig som tydligast uttryck i länder som Storbritannien. Under den nya koalitionsregeringen, men även under Tony Blairs New Labour. Om detta skriver Stuart Hall i ”The march of the neoliberals” i The Guardian i september 2011, en månad efter upploppen. Och för er som är intresserade av hur ekonomiska kriser styr samhällsutvecklingen kan jag också rekommendera Kapitalets gåta av geografen David Harvey. Med anledning av att denna svenska översättning släpps landar Harvey på Södra teatern i Stockholm den 14 november för att diskutera urbanisering, klasskamp och kapitalackumulationens dynamik med sociologen Catharina Thörn (se inbjudan på Facebook).

Avslutningsvis, vad gäller de engelska kollegorna som jag läste Stuart Hall med i höstas, så jobbar några av dem nu på en jämförande artikel om ”policing the crisis” på 70-talet och idag. Snart kommer de vetenskapliga tidskrifterna att börja publiceras analyser av upploppen. Jag återkommer om detta. Och tills dess, gå nu och se Play gott folk!

Helena Holgersson

 

Tidigare inlägg:

1 september 2011 – ”Public sociology när upploppen lagt sig”

7 september – ”Att hålla det offentliga samtalet igång”

8 september – ”Kommentar från Ove Sernhede”

12 september – ”En pressad höst på brittiska universitet”

15 september – Uppdrag granskning om Brixton & Backa

26 september – ”Bakom upploppen – lokala narrativ”

29 september – ”Kobra om upploppen”

10 oktober – ”Efter upplopp följer… gentrifiering?

12 oktober – ”P1 Kosmo om upplopp, populärkultur och politik”

17 oktober – ”Manchester forts. Kommentar från Moa Tunström”
Senare inlägg:

12 december – ”Public Sociology i all enkelhet”

20 februari – ”Grekland som Europas banlieue”

12 mars – ”Moa Tunström säger farväl till Manchester”

25 mars – ”‘Upploppen 2011 har fått sitt anthem”

Kommentarer
  1. [...] dagspressen finns läsvärda texter om Play i Ord & Bild där Helena Holgersson drar paralleller med upploppen i England tidigare i år, och på Weird [...]

  2. Jakob skriver:

    Att artikelförfattaren översätter engelskans ”race” med ”etnicitet” skvallrar om en viss obekantaskap med den typ av tänkande hon tar upp.

    Parallellen mellan å ena sidan filmen Play och å andra sidan Hall, Gilroy etc. är mer dunkel än upplysande. De enda egentliga beröringspunkerna är att det handlar om unga svarta människor i Europa som utgör, surprise, ett sociologiskt problem. En visar upp bilden, andra förklarar och fördjupar den.

  3. London Riots skriver:

    Kring hur engelska ”race” ska översättas finns ingen konsensus. Det är, som du påpekar, inte oproblematiskt att översätta det till ”etnicitet”, men eftersom jag inte hade utrymme för begreppsdiskussion här valde jag denna gång att göra det.

    ”Unga svarta människor i Europa” utgör inget sociologiskt problem. Men att de utsätts för rasism och diskriminering gör det. Och mer specifikt hur å ena sidan samhällets institutioner och å andra sidan enskilda människor i sina vardagsliv hanterar det.

    Den här bloggen handlar om sommarens upplopp i England och sociologens roll i det politiska efterspelet. Att jag i detta inlägg tog avstamp i Play beror på att jag, efter att ha läst Policing the Crisis, såg likheter mellan Halls analys och Östlunds film. Dels vad gäller vilken betydelse bilden av ”invandrarkillen” kan få i olika situationer, och dels vad gäller missförståndet att man när man försöker förstå något per automatik försvarar detsamma. Jag hoppas kunna utveckla dessa diskussion framöver.

    Jag har full förståelse för att sociologiska analyser ibland kan uppfattas som distanserade, men är övertygad om detta perspektiv behövs som en röst i det offentliga samtalet. För en kommentar av Play med helt annan ingång rekommenderar jag Jonas Hassen Khemiris punktlista i DN 18/11:

    http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/47-anledningar-till-att-jag-grat-nar-jag-sag-ruben-ostlunds-film-play

    /Helena

  4. London Riots skriver:

    Och här kommer lite länkar till er som vill följa hur debatten kring Play fortsatte efter Jonas Hassen Khemiris inlägg. Har ni länkar till fler relevanta artiklar så klipp gärna in dem i en kommentar här.

    /Helena

    ”Provokation utan ansvar”, Åsa Linderborg i Aftonbladet 24/11:
    http://www.aftonbladet.se/kultur/article13979089.ab

    ”’Play’fångar svensk rasism” av Hynek Pallas i DN 24/11:
    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/play-fangar-svensk-rasism

    ”Vänd inte bort blicken” av Ruben Östlund i DN 29/11:
    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vand-inte-bort-blicken

    ”Klass är inte hudfärg” av Åsa Linderborg i Aftonbladet 30/11:
    http://www.aftonbladet.se/kultur/article13979089.ab

    ”Fördomar für alle” av America Vera-Zavala i Aftonbladet 2/12:
    http://www.aftonbladet.se/kultur/article14019440.ab

    ”Den allvarsamma leken” av Malena Janson i Helsingborgs Dagblad 2/12:
    http://hd.se/kultur/2011/12/01/den-allvarsamma-leken/

    ”Allmänmänsklig maktutövning” av Lena Andersson i DN 3/12:
    http://www.dn.se/ledare/kolumner/allmanmansklig-maktutovning

    ”’Play’ missar de andras perspektiv” av Stefan Jonsson i DN 5/12:
    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/play-missar-de-andras-perspektiv

    ”Svarta pojkars yta” av Lawen Mohtadi i Expressen 11/12:
    http://www.expressen.se/kultur/1.2648614/svarta-pojkars-yta

    ”Filmen lika mycket en berättelse om vuxnas frånvaro” av Stefan Helgesson i DN 13/12:
    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/stefan-helgesson-filmen-lika-mycket-en-berattelse-om-vuxnas-franvaro

    ”Ruben Östlunds svartvita värld” av Felipe Estrada i Aftonbladet 15/12:
    http://www.aftonbladet.se/kultur/article14081756.ab

    ”Play är årets viktigaste film” av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli i ETC 29/12:
    http://stockholm.etc.se/debatt/darfor-ar-play-arets-viktigaste-film

  5. London Riots skriver:

    Här hittar ni länkar till recensioner av Play. Som ni ser var recensenterna nästan helt eniga i sina positiva bedömningar av filmen när den hade premiär 11 november, innan debatten drog igång:

    http://kritiker.se/film/recension/?film=Ruben_%C3%96stlund__-__Play

    /Helena

Lämna en kommentar

Publicerad

11 november, 2011 av London Riots

Reaktioner

5 kommentarer