”…rights can work for justice or for injustice…”

Simone Weil

1.

Padellaro har hotat målsäganden genom att skicka ett brev till Charlotte Alfredsson, som är ägare till butiken Fiorucci, i vilket han uttrycker hot att krossa knäskålarna och dödshot mot samtliga målsägandena genom att bland annat skriva ”nästa gång krossar vi inte er butiks rutor, utan era knäskålar. Fioruccis anställda gör rätt i att vara rädda.”

2.

Var börjar och slutar ett ansvar? Hur långt sträcker sig en skuld?

3.

Padellaro har hotat Fredrik Andreasson, som har varit ägare till butiken Andreassons Päls, genom att skicka ett brev till hans butik i vilket han uttrycker dödshot mot målsäganden genom att i sitt eget blod skriva ”DÖ AVSKUM” och ”PÄLS = MORD SISTA VARNINGEN”.

4.

Onsdagen den artonde januari 2012. Dom meddelas i mål B17788-10. Göteborgs Åklagarkammare mot Viktor Padellaro:

BEGÅNGNA BROTT: Viktor ska dömas för olaga hot i femton fall, olaga hot, grovt brott, i två fall, ofredande och skadegörelse.

PÅFÖLJD: Det ska dock med hänsyn till vad som framkommit avseende Viktors personliga förhållanden, som förmildrande omständigheter beaktas att det inte kan uteslutas att Viktor till följd av en psykisk störning haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande samt att Viktors handlande i någon mån stått i samband med hans bristande omdömesförmåga. En viss reducering av straffvärdet för de brott Viktor begått då han var tjugo år ska också ske.

Tingsrätten anser vid en samlad bedömning, enligt vad ovan anförts, att straffvärdet för den samlade brottsligheten uppgår till fängelse i tre år och sex månader.

5.

Padellaro har hotat målsäganden genom att skicka ett brev hem till Charlotte Alfredsson, som är ägare till butiken Fiorucci, vilket hennes make José Carnero öppnade. Brevet har bland annat innehållit brännbar vätska av typen motorbensin, tändstickor, ett tändsticksplån, ett ballongliknande föremål, en burk samt en lapp. På lappen har skrivits: ”PÄLS = MORD NÄSTA BREV DÖDAR”.

6.

Den öppna, demokratiska djurrättsrörelsen har konsekvent tagit avstånd från Viktor Padellaro.

Johan Carlsson, talesperson på Djurrättsalliansen till Sveriges radio: Organisationen Djurrättsalliansen har inget med hot och skadegörelse eller beskyddarverksamhet att göra.

Missförstod Viktor Padellaro? Gick han vilse i tankarna? Eller förstod han dem bara alltför väl?

7.

Padellaro har hotat målsäganden genom att skicka ett brev till Jörgen Martinsson, som vid tiden var verkställande direktör i Sveriges Pälsdjursuppfödares riksförbund, i vilket han uttrycker dödshot mot Jörgen och hotar målsägandena genom att bland annat skriva ”du vill inte ha med oss att göra om vi inte märker en förändring snarast. Det vill nog inte Anneth heller. PS: Ni har vackra gardiner. Det vore synd om det på natten skulle börja brinna”. I brevet har Padellaro bifogat en tändsticka och flera rakblad.

8.

Bilden är oskarp. Trots det är det lätt att uppfatta situationen. Utanför klädaffären Fiorucci i Göteborg står ett tiotal demonstranter med stora vita plakat med bilder av minkar och texter som ”Djur skall respekteras – inte spärras in” och ”Förbjud pälsdjursuppfödning”. Bakom ett plakat med texten ”Säg adjö till detta barbari” skymtar Viktor Padellaro. Han står lite i bakgrunden. Han ser blyg ut. Som om han inte riktigt vågar stå för sina åsikter.

Det är sen höst 2010 och organisationen Djurrättsalliansen bedriver en intensiv kampanj mot pälsförsäljare i Göteborg. Varje helg anordnas demonstrationer utanför en handfull noga utvalda affärer. Målet med kampanjen är högt satt: Göteborg skall bli en pälsfri stad.

I bildens förgrund rör sig Richard Klinsmeister, som tillsammans med Robin Ljung organiserar aktionerna. Det är en fredlig kampanj. Den bygger på demonstrationer och informationsspridning. Men den ackompanjeras av hot och skadegörelse; på nätterna attackeras affärerna som är i fokus för kampanjen. Fönsterrutor krossas och röd färg kletas över fasaderna. Bakom attackerna står Djurens Befrielsefront.

Polisen skall senare hävda att det finns ett samband mellan demonstrationerna och attackerna, och Richard Klinsmeister och Robin Ljung kommer att åtalas och dömas för olaga hot. I samband med kampanjen för ett pälsfritt Göteborg har de erbjudit affärerna som fått sina skyltfönster krossade att skriva på ett kontrakt, en pälsfripolicy, om de vill få hoten och vandaliseringen att upphöra.

Richard Klinsmeister och Robin Ljung hävdar hela tiden att de inte har något med vandaliseringen att göra, att de inte har någon kännedom om Djurens Befrielsefront och deras metoder.

Stämningen hösten 2010 är uppjagad. Butiksägarna känner sig rädda och hotade. Djurrättsaktivisterna är febriga. De känner segervittring. Flera affärer har gett upp.

Det är mot denna bakgrund Viktor Padellaro begår sina brott.

9.

Padellaro har hotat målsägandena genom att skicka ett brev till Felicia, dotter till Charlotte som är ägare till butiken Fiorucci, i vilket han uttryckt hot som att han vet var Felicia bor och ”Från och med nu kommer vi att se dig, Felicia, som ett legitimt mål i kampen mot djurförtrycket” och ”Tror du inte att vi är erfarna med att använda knogjärn tar du fel. Charlotte borde göra det rätta om hon vill sin dotter väl.”

10.

Rösterna är upphetsade. I bakgrunden hör man folk som skriker och väsnas. Det är den tolfte november 2010 och Djurrättsalliansen demonstrerar än en gång utanför Fiorucci. På radioinspelningen hör man Charlotte Alfredsson, ägare till Fiorucci. Hon står på gatan utanför sin butik. Hon talar med Robin Ljung. Båda låter aggressiva.

Charlotte Alfredsson: Du, om man slutar sälja päls, slutar ni krossa rutor då?

Robin Ljung: Vi krossar inga rutor.

Charlotte Alfredsson: Nej, men då slutar rutorna att krossas eller?

Robin Ljung: Om vi tänker på förra gången så sålde ni päls och då krossades rutorna, sedan tog ni bort päls och då fick ni ha era rutor kvar. Men sedan började ni sälja päls igen och då krossades de igen. Det finns nog ett litet samband. Faktiskt.

11.

Padellaro har hotat målsägandena genom att skicka ett brev till Malai Chokham, som driver en restaurang, i vilket han bland annat uttrycker: ”Skulle du fortsätta sälja hajfenssoppa kan du lita på att vi nästa gång inte attackerar dina rutor, nästa gång är det dig eller Mana som vi tar.”

12.

Reportern: Om man som handlare vägrar att skriva på den här policyn, är inte risken då att man får fönstren krossade?

Richard Klinsmeister: Det är mycket möjligt. Men det är svårt för oss att säga, eftersom det inte är vi som utför det. Vi är Djurättsalliansen och vi utför bara lagliga metoder. Och vi har inget med Djurens Befrielsefront att göra, mer än att de möjligtvis hakar på våra kampanjer, vilket inte är så konstigt.

Reportern: Alla de här butikerna som vi har pratat med, som har skrivit på den här listan eller som säger att de slutat sälja päls, de har sagt att det är för att de är rädda. Vad säger du om det?

Richard Klinsmeister: Att de är rädda, det är ju ganska ointressant för oss egentligen. Då kan man tänka, hur rädda har inte djuren varit? Så hur de mår är för oss ointressant. Det som är intressant för oss, det är ju att de ska sluta sälja päls från djur som har varit rädda hela sitt liv.

13.

Padellaro har med en slägga/hammare krossat fönsterrutor till restaurang Malai Take Away så att det blev skador för 12 000 kronor.

14.

Djurens befrielsefront: Under årets första månader har åtskilliga aktioner utförts mot pälsbutiker i flera städer, däribland Malmö och Göteborg. Vid en aktion i Göteborg gjordes försök att krossa samtliga rutor på Kajs Päls i Göteborg. Aktivisterna slog upprepade gånger mot pansarglasfönstren med en hammare och lyckades trots den hårda ytan spräcka fönstren på flera ställen. Dekaler som tidigare klistrats upp för att dölja sprickor målades över. I Malmö har Havgårds Päls och Mattsons Päls attackerats flera gånger med färg. Av rapporter på Biteback framgår att mängder av aktioner utförts och vi kan inte i dagsläget summera alla på sidan.

15.

Padellaro har hotat målsägandena genom att skicka ett brev till Bert Svensson som arbetar som minkuppfödare och tidigare var ordförande för Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund, i vilket han uttrycker hot om våld mot Bert och hotar både Bert och hans fru Anna med att han kan komma att bränna ned deras hem. I brevet har Padellaro skrivit orden ”jävla avskum” i sitt eget blod.

16.

Hoten, allt grövre. Följer man Viktor Padellaro efter kampanjen för ett pälsfritt Göteborg blir det snabbt tydligt hur våldet trappas upp. Inställningen allt mer svartvit. Han befinner sig i krig.

17.

Padellaro har hotat målsäganden genom att skicka ett brev till Håkan Stenros, som är delägare i en minkfarm, i vilket han uttrycker dödshot mot Håkan och hotar Håkan och övriga målsägande genom att uttrycka att Djurens befrielsefront skall ”börja aktioner” mot målsägandena samt att de kommer att ”ses som legitima mål i våran kamp för djurens frihet”. I brevet har Padellaro skrivit ordet ”Avskum dö” i sitt eget blod.

18.

Våren 2012. Samtidigt som Victor Padellaro, Richard Klinsmeister och Robin Ljung står inför rätta vid tingsrätten i Göteborg, pågår rättegångarna mot Peter Mangs i Malmö och Anders Breivik i Oslo.

I tidningar, radio och teve, en intensiv debatt om skuld och ansvar. Är Peter Mangs och Anders Breivik ensamma galningar, eller skall deras gärningar ses i ett bredare sammanhang. I Dagens Nyheter skriver Göran Greider om ideologiska läckor, om tankesystem som medvetet eller omedvetet öppnar upp för våldet: ”Konservatism är naturligtvis en hedervärd ideologi som är fullt förenlig med demokrati, men liksom alla ideologier läcker den och sipprar in i extremismen. Den organiska grundtanken, central i all konservatism, öppnar lätt för fixa idéer om kulturell och etnisk homogenitet och stänger ute andra konfliktdimensioner, i synnerhet klass och kön. [---] Alla ideologier läcker. Det är den fruktansvärda självinsikt varje intellektuell måste arbeta med. Pol Pot läste Marx. Andreas Baader och Ulrike Meinhof var i någon mening nymarxister.”

Och djurrätten? Hur ser djurrättens läckor ut? Är Viktor Padellaro en ensam galning, eller är han något annat?

19.

Padellaro har hotat målsägandena genom att skicka ett brev till familjen Eliasson, däribland Håkan Eliasson, som är ägare till en minkfarm och styrelseledamot i Sveriges Pälsdjursuppfödares riksförbund, i vilket han uttryckt dödshot mot Håkan och hotar Håkan och övriga målsägande genom att skriva ned målsägandenas personnummer, nämna ordet ”propanbomb” samt uttrycka att ”vi” skall ”agera genom direkt aktion” mot målsägandena samt att de kommer att ”betraktas som legitima mål i vår kamp”. I brevet har Padellaro skrivit ordet ”Mördare” i sitt eget blod.

20.

Våld är aldrig meningslöst. Våld utövas aldrig i ett vakuum. Våld skänker alltid utövaren något: makt, tillfredsställelse, upphetsning.

Dock: kopplingarna är inte alltid uppenbara.

21.

Padellaro har hotat målsägandena genom att skicka ett brev till Jörgen Martinsson, som vid tiden var verkställande direktör i Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund, i vilket han uttrycker dödshot mot Jörgen och hotar målsägandena genom att skriva ”Sluta plåga djur innan det blir synd om dig och Anneth. Vi skämtar inte. Sluta stöda pälsindustrin. Sluta innan vi tar till våra metoder”. I brevet har Padellaro skrivit orden ”Vill du dö” och ”Jävla as” i sitt eget blod.

22.

Maj 2012. Huvudförhandling Göteborgs tingsrätt.

Såväl Richard Klinsmeister som Robin Ljung tar avstånd från Viktor Padellaro. Robin Ljungs försvarare upprepar gång på gång att Viktor Padellaro fört ett ”ensamt krig” mot pälshandlarna och pälsindustrin.

23.

Padellaro har hotat målsägandena genom att skicka ett brev till Christofer Jern, som sitter i styrelsen för Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund, i vilket han uttrycker dödshot mot Christofer och hotar målsägandena genom att skriva att ”vi kommer att ta direkt aktion mot dig och Eva Lotta Pernilla” och ”Vill du inte samarbeta med oss för ett samhälle utan djurförtryck gör vi Pernillas och ditt liv till ett helvete”. I brevet har Padellaro skrivit orden ”Avskum Svin” i sitt eget blod.

24.

Var börjar en historia? Hur ser kopplingarna ut? Läckorna?

1780 skriver den brittiske moralfilosofen och utilitaristen Jeremy Bentham i en fotnot till sitt stora arbete Introduction to the Principles of Morals and Legislation: ”Den dag kan komma då skapelsens övriga djur må erhålla de rättigheter som aldrig skulle kunna undanhållas dem på annat sätt än genom tyranni. Fransmännen har redan upptäckt att hudens svärta inte utgör skäl att utan gottgörelse utlämna en människa till en plågoandes godtycke. En dag kanske det inses att antalet ben, hudens behåring eller avsaknaden av os sacrum (korsbenet) är lika otillräckliga skäl att utlämna en förnimmande varelse till samma öde. Vad skulle annars kunna känneteckna den oöverstigliga gränsen? Är det förmågan att tänka förnuftigt eller kanske förmågan att diskutera? Men en vuxen häst eller hund är ett ojämförligt mer rationellt liksom mer kommunicerbart djur än ett barn på en dag, en vecka eller till och med en månads ålder. Men anta att det vore annorlunda, vad skulle det spela för roll? Frågan är inte: Kan de resonera? Ej heller: Kan de tala? Utan: Kan de lida?”

25.

Padellaro har hotat målsägandena genom att skicka ett brev till Niklas Olsson, som är ordförande i styrelsen för Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund, i vilket han uttrycker dödshot mot Niklas och hotar målsägandena genom att bland annat skriva att ”Detta blir vår första och sista varning innan vi tar till direkt aktion mot dig och Linda Hellman” och ”Vill du inte samarbeta besöker vi ert hem det lär inte bli trevligt för er”. I breven har Padellaro lagt in målsägandenas personnummer samt skrivit orden ”Jävla mördare” i sitt eget blod.

26.

Om den moderna djurrättsrörelsen har en källa är det filosofen Peter Singers bok Animal Liberation. Utgiven första gången 1975. Sedan dess tryckt i ständigt nya upplagor.

För Peter Singer är frågan om lidandet central. Han skriver i Jeremy Benthams tradition. Han är också, precis som Jeremy Bentham, utilitarist. Han sätter konsekvenserna i centrum. Han vill mäta, väga och jämföra. Ett lidande ställs mot ett annat. En nytta mot en annan. Kan glädjen av en ny och modern pälsmössa överskugga det lidande som pälsdjuret fått utstå?

Eller annorlunda uttryckt: Hur värderar man den rädsla som pälshandlare eller djuruppfödare känner i förhållande till alla mördade djur?

Alltså, en kalkyl. Vad är ett krossat fönster mot ett liv? Vad är ett dödshot i förhållande till ett systematiskt mördande?

Peter Singer uttrycker sig inte så. Han ställer aldrig den typen av frågor. Men de finns, inneboende, i hans etik.

Men kan man verkligen ställa ett lidande mot ett annat?

27.

Padellaro har hotat målsägandena genom att skicka ett brev till Mats Språngberg, som arbetar som veterinär på Smittskyddsinstitutet, i vilket han hotar att ta livet av Mats fru och son, Inga-Britt och Sebastian, om inte Mats Spångberg slutar ”plåga djur”. I brevet fanns inklistrat rakblad.

28.

Demonstration den femte november 2010 utanför affären Fiorucci.

Robin Ljung: Vi är här för att hedra djurrättsaktivisten Barry Horne, som dog 2001 under en hungerstrejk.

Reportern: Men han blev gripen av polisen?

Robin Ljung: Ja, han blev gripen för sin medkänsla med djuren. Han försökte sätta stopp för de här orättvisorna som drabbar djuren.

Reportern: Men han hade ju applicerat en brandbomb inne i ett köpcentrum?

Robin Ljung: Som sagt, så ser ju vi att det är mycket värre, jag menar, han applicerade brandbomber i butiker som sålde päls, helt enkelt. Och det här lidandet som de här butikerna gör sig skyldiga till genom att sälja päls, då får man sätta det i relation. Vad är värst? Att man bränner ner någonting, en affär utan att skada någon?

29.

Padellaro har hotat målsägandena genom att skicka ett brev till Jonas Jonasson, som arbetar som revisor för företaget Fiorucci, i vilket han hotar både Jonas och hans fru Maria Jonasson med att bland annat att ” dina nära och kära” skall ”bli lidande” och att ”ta till samma metoder mot Maria och dig som vi gör mot Fiorucci och deras ägare.”

30.

Det går inte att förneka djurs lidande. Den som någon gång besökt ett slakteri vet för alltid hur ett mord ser ut, hur det luktar.

Kött- och pälsindustrin är mänskliga regimer som producerar död och lidande i en aldrig sinande ström.

Men är lidandet verkligen den avgörande frågan?

Donna Haraway skriver: ”…hur mycket mer löftesrik är inte frågan, kan djur leka? Eller arbeta? Eller till och med, kan jag lära mig leka med just denna katt? [---] Tänk vad arbete och lek, och inte bara barmhärtighet, kan öppna upp när den ömsesidiga möjligheten att respondera, oavsett namn, tas på allvar som en vardaglig praktik […] Tänk om användbart ord för detta är glädje? Och tänk om frågan om hur djur engagerar och gör tillgängliga varandras blickar skulle stå i centrum för folk? Tänk om det är det som är frågan, och tänk om när så denna frågas formulering etableras korrekt, den kan komma att förändra allt?”

Glädje istället för lidande? Lek och öppenhet istället för barmhärtighet?

Donna Haraway kan synas naiv. Men är inte naiviteten en bättre väg till kunskap och öppenhet än principfastheten?

Donna Haraway vill att vi sätter mötet i centrum. Det är i mötet med andra vi blir till. Det är i mötet vi skapas, i samblivelse. Hur skall den som på allvar mött en annan varelse kunna ta dess liv?

31.

Padellaro har hotat målsägandena genom att skicka ett brev till Tryggve Leandersson, som arbetar som minkuppfödare och sitter i styrelsen för Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund, i vilket han hotar både Tryggve, hans fru Lena och deras båda barn Johan och Emma bland annat med att han kommer att bränna ner deras hem ”En eller två hinkar, bensin, stubin och eld och du skall få se hur det går när man stöder djurplågeri”. I brevet har Padellaro skrivit samtliga målsägandens personnummer, bifogat två tändstickor samt skrivit ordet ”Avskum” i sitt eget blod.

32.

Åklagaren: Vad är djurrätt för dig?

Den svarande: Det är att djuren skall ha rätt till sitt eget liv – sin frihet!

33.

Padellaro har hotat målsägandena genom att hälla ut rödfärg på deras farstubro, spraya ordet ”mördare” och ”avskum” på deras villafasad, garage och bil samt på deras brevlåda lämna en plastflaska, innehållande aceton, med veke och en papperslapp med texten: ”sista varningen, sluta sälj päls – DBF, Djurens Befrielsefront”.

34.

Finns det ett eget liv? Ett liv för sig, avskilt från andra? Ett subjekt? Är inte det en fantasi? Är inte det den liberala humanismens själva grundmyt?

Betyder det att djurrättsrörelsen bara är den moderna liberalismen på högvarv? Det ser onekligen så ut. Gång på gång återkommer ord och begrepp som frihet och rätten till sitt eget liv.

Peter Singer har argumenterat för att mänskliga rättigheter skall gälla även för djur, till att börja med åtminstone för människoapor. Det är som om djurrättsrörelsen vill utropa: Djur är också människor!

Men den djupare och mer intressanta frågan, den som i all sin enkelhet och barnslighet, kan förvränga perspektivet går man tyst förbi: Människor är också djur!

35.

Padellaro har anlagt en brand i McDonalds restaurang som drivs av Cafi AB på Valhallagatan i Göteborg genom att krossa två fönsterrutor till restaurangen, kasta in två dunkar bensin och sedan antända bensinen. Branden innebar fara för andras liv och hälsa samt omfattande förstörelse av andras egendom. Padellaro begick gärningen med uppsåt.

36.

Går det att mäta lidande? Förmodligen inte.

Går det att mäta glädje? ALDRIG.

Dock: Det finns en definitiv skillnad mellan att tala om glädje och att tala om lidande. Glädjen lyfter fram det levande. Lidandet det döende.

37.

Ett övergrepp kan aldrig förlåtas med ett annat.

av Mattias Hagberg

Punkter från vilket numret vecklar ut sig:

Hur kommer det sig att man hittar? Vems kartor följer man? Betyder vithet »osynlig» för vita människor?

I det här numret av Ord&Bild följer vi upp Göteborgs poesifestival, som hösten 2012 diskuterade frågor om språk, rasism och vita rum via temat Orientering. De frågorna, och en hel del poesi, har vi tagit med oss. Vi vill låta teori och erfarenhet, litteratur och läsningar av litteratur, utgöra kunskap och inspiration till fortsatt arbete med vad som allt mer framstår som de mest akuta frågorna för vår tid.

Vi väljer också pluralformen – Orienteringar – för att understryka myckenheten, de många sammanhang som ordet kan placeras i: geografisk, spatial, sexuell. Filosofisk, estetisk, språklig. Rasmässig.

Filosofen Sara Ahmed skriver: »Orienteringar handlar om de riktningar vi intar och som placerar vissa saker och inte andra inom räckhåll för oss.» En fras som är ett ganska slående verktyg att granska makt med:

Orienteringar som påvisar vilka kroppar som har tillträde till vilka rum.

Orienteringar som slår till med ögonöppnarens skimrande insikt eller tillkortakommandets bittra nederlag vid förståelsen att andra berättelser alltid överges när vissa lyfts fram.

Orienteringar som väcker

ilska mot nationer. Mot adoptionsindustrin. Mot hjälporganisationer.

Orienteringar som producerar begär efter kön. Efter identiteter. Efter navigering.

Sara Ahmed Orienteringars vikt

Helena Öström Skogslöparna

Meira Ahmemulic Ett språk måste vinna

Juliana Spahr Ur The Incinerator

Kajsa Widegren Homonationalism och posthumanism: Introduktion till Jasbir K Puar

Detta »vi» som ständigt är av tvång och under bestridande: Intervju med Jasbir K Puar av Tim Stüttgen

Elisabeth Hjorth Ur Kropp vårkropp sammetskropp samhällskropp vår

Somaya Ramadan Flöjtspelaren i Hameln

Cecilia Germain The New World

Hanna Kolenovic Mitt Göteborg

Ghayath Almadhoun & Marie Silkeberg Detaljerna

Joseph Massad Att försvara rättigheter

Maja Lee Langvad Hon är arg

Kristofer Folkhammar Vi satt under ett träd och matade varandra med varsin läcker glass

Elise Karlssom om Ön av Lotta Lundberg

Ola Larsmo om Släkten av Dragana Mladenovic

Andréa Ager-Hanssen om Inn i ansiktet av Jenny Hval

Selene Hellström om Lola uppochner av Monika Fagerholm

Tina Carlsson om Gå vilse. En fälthandbok av Rebecca Solnit

Elise Ingvarsson om Roslära av Hanna Hallgren

Han trängde sig före mig i kön och min alltid lika pålitligt dumdristiga adhd-sida kunde inte acceptera oförrätten. Han fick backa fast andra unga killar gläfste oförskämdheter mot mig. Egentligen var det deras enda möjlighet att varna mig förstod jag senare.

Han satt stilla på bussen ända upp till min adress och visst kände jag instinktivt att det skulle bli problem. Men jag är inte den som brukar ge mig. Jag gick av och märkte att han gick av och jag gick sakta upp mot slumvärdens Järfällabyggdens Hus lägenheter.

När han var säker på att vi var helt ensamma inledde han sitt rånförsök. Han såg rakt in i mina ögon och hans blick var olik alla andra blickar jag mött. Den var lugn, stum och hatfylld.

»Har du några pengar?» Det hade jag faktiskt. Men de tänkte jag verkligen inte ge honom. »Vad tror du själv?» frågade jag och pekade mot husen bakom oss, Söderhöjden. Med insekterna i stuprören som gjorde att man inte vågade öppna balkongdörrarna på somrarna, tvättstugan där det konstant var fel på ett par maskiner, där utbrända bilar stod längst med hela vägsträckan som omger området utan att någon någonsin bärgade dem. »Jag bor här. Precis som du. Tror du att jag har några pengar?»

Han letade efter ord. Jag hade minst två saker han inte hade. Jag hade ett språk jag lärt mig i en medelklassfamilj. Och jag kunde ha varit hans mamma.

Han anade nog tankarna som flög igenom mig. »Jävla snorunge, om jag varit din morsa och fått reda på att du betedde dig på det här sättet skulle du ha fått veta att du levde» och »kom tillbaka när du har arbetat i låglöneyrken i 15 år och tala om för mig att livet är hårt».

Han anade nog, och det var inte självklart för honom hur han skulle hantera mig. De andra han hade rånat var barn i hans egen ålder, som förstod och följde spelets regler.

Han höll något i handen som han höjde mot mig. »Det är nog en attrapp» tänkte jag. Men kunde inte veta. Jag läser inte vapentidningar och har inte ens gjort lumpen. Skräcken blixtrade till inom mig.

Men om det är något jag har lärt mig här i livet, så är det att om man vill överleva så ska man inte visa när man blir rädd. Istället tog jag ett fastare tag i min förorättade ilska. »Jag pratar inte med dig om du har ett vapen som enda argument» kastade jag fram. »Vill du prata med mig får du våga göra det obeväpnad».

Det var ett stilla ögonblick. Det var i det ögonblicket han skulle ha skjutit om det inte hade varit en attrapp. Den kvällen kunde ha blivit min sista. Men det blev den inte.

När han inte sa något började jag gå, med ryggen vänd mot honom och hans vapen. Jag gick och kände honom stå där med hotet om min död i sin hand. En totalt meningslös död.

Däremot såg jag hatet i hans ögon, och det var fullt av mening. Det var ett klart och begripligt hat, och trots allt jag tänkte den kvällen var det ett hat som jag förmådde tolka. Nu när alla andra känslor från den kvällen har runnit av mig, ilska, skräck, förödmjukelse – då finns bara hans ögon kvar i minnet.

Den killen var utan tvekan ett av de fattiga barn som beskrivs av siffror i Rädda Barnens nya rapport om barnfattigdomen i Sverige. Han stämde med statistiken genom att bo i en av storstädernas förortsområden. Kanske hade han i likhet med killarna och tjejerna i statistiken också en invandrad förälder, och kanske bodde han i likhet med statistiken hos en ensamstående mor med ett låglöneyrke.

Jag läste rapporten med stort intresse. Dess siffror mäter den absoluta fattigdomen. Dess fattigdomsbegrepp handlar dels om barn i familjer där lönen inte eller knappt räcker till livets nödtorft, låglönefamiljer. Dels om barn i familjer som uppbär försörjningsstöd

Mätningarna omfattar åren 1991 till och med 2008. Större delen av de senare årens kris är alltså ännu inte infångad i statistiken. Men trenden är talande. Man ser barnfattigdomen växa explosivt under nittiotalet, för att nå ett otäckt och under mätningsåren oöverträffat maximum år 1997. Jag minns mitt nittiotal och känner igen det som beskrivs. Det tidiga nittiotalet med sina datortek, allt snack om att vänja sig vid flexibilitet och projektarbetsformer, vid Vikariepoolerna man gick i. Det tidiga nittiotalet med gatuslagsmål, kravaller, nazistmord och flyktinförläggningar som brann. Det sena nittiotalet med drogkulturen som bredde ut sig bland ungdomar.

Nittiotalet var våldsamt av en orsak. Orsaken var insikten om förlust. Vi var en generation som förlorade. Fritidsgårdarna stängdes, lönerna pressades ner, anställningarna gjordes osäkra, våra pensioner utsattes för spekulation, förfallet och bristen på underhåll i allmännyttan började sättas i system. Långt ifrån alla hade ord för att det var just detta som hände oss, men alla kände det.

Om vi återgår till rapportsiffrorna ser vi därefter en positiv trend under 00-talet. Barnfattigdomen sjunker lite, ligger stilla ett tag, sjunker sen igen. 2008 sker ett trendbrott. Åter har barnfattigdomen börjat stiga. Hur mycket den har stigit sen dess framgår inte av rapporten, men jag skulle gärna vilja veta det.

För perioden 2008 och framåt är ett nytt 90-tal. Åter är det kris. Åter igen sätts löner, rättigheter och möjligheter under hård press. Skillnaden är att denna gång sker avstampet i ett samhälle där facken är så gott som tandlösa, lönedumpning satt i system genom bemanningsföretag, korruptionen är utbredd, välfärden nedmonterad och där papperslösas arbetskraft systematiskt utnyttjas.

Där finns för övrigt en kategori riktigt fattiga barn som faller utanför rapportens ramar: de gömda papperslösas barn som ibland inte ens får födas på sjukhus, inte får normal hälsotillsyn, gå i förskola eller skola.

Det tidiga 00-talet var en era av glömska och tröst. Alla som fick det lite bättre försökte glömma samhällsfrågorna och vända sig inåt. Det var mindfullness, fondtapeter, modebloggar och tystnad.

I Den nya överklassen – en bok om Sveriges ekonomiska elit av Bengt Ericsson får vi veta att de högst avlönade direktörerna tjänade 26 gånger mer än en industriarbetare 1950, 9 gånger mer 1980. Idag tjänar de 51 gånger mer.

Det säger också en del om vad som har hänt under den period som Rädda Barnen mätt i sin rapport. Fattigdomen bland barn växte lavinartat under nittiotalet för att sedan minska något. Nu ökar den återigen. Samtidigt som dessa barn lever på den absoluta marginalen så har många barn fått det bättre. En del har fått det väldigt mycket bättre. Klassklyftorna är större än någonsin i modern tid.

Många vill inte riktigt kännas vid detta. Vänstermänniskor med fötterna stabilt i medelklassen kan säga saker som »vi i västvärlden har det ju så bra». Högermänniskor koketterar med hur fattig just deras uppväxt var för att upprätthålla en kollektiv lögn om individen, att alla kan komma upp sig om de vill, se bara hur lilla jag lyckats. En lögn man cyniskt använder för att kunna konstatera att de fattiga får skylla sig själva.

Politiken bakom fattigdomen, en politik som gynnar de ekonomiskt starka, vill de gärna dölja. Det är den politik som har minskat skatterna, särskilt de rikas skatter och istället ökat avgifterna. Där skatter är progressiva är avgifter så kallat lika för alla. Alltså ett system där den som inte har betalar mer. Det är en politik där sjuka människor utförsäkras, och deras barn ställs utan all försörjning. Det är en politik där rätten till bostad inte existerar och där barnfamiljer vräks ut i hemlöshet.

Det är en politik där arbetslösa låses in i sin arbetslöshet genom åtgärder som Fas 3 – samtidigt som deras nöd blir till vinst åt Jobbfabriken och liknande företag.

Det är en politik där lönerna pressas ner för dem som redan idag knappt kan leva på sin inkomst.

Det är en politik som slår mot kvinnor genom att vi fortfarande har ett lönesystem som förutsätter att mannen i familjen har försörjningsansvaret, trots att så många familjer idag består av ensamstående mödrar med barn. Mödrar som är arbetande fattiga, som inte har råd att låta sina barn åka med på skolresan, som inte kan vara med i det moderna samhället genom att ha en dator hemma, som ibland inte ens har råd att köpa de kläder barnen behöver.

En grupp som i ännu högre grad är fattig är barn med utländsk bakgrund enligt rädda barnens statistik. Jag irriterar mig lite på den väldigt breda definitionen av detta. Om ett barn fött och uppväxt i Sverige har en förälder som är född utomlands så räknas det till invandrarkategorin. Det tycker jag är tveksamt. Men trots detta talar siffrorna sitt tydliga språk. Det är fem gånger högre barnfattigdom bland barn med utländsk bakgrund som bland barn med svensk bakgrund.

Den största fattigdomen i landet återfinns i fattiga ytterområden till landets tre största städer.

Men det är inte en entydig bild. Det är intressant att se att fattigdomen minskat stadigt under hela 2000-talet i en stadsdel som Botkyrka i Stockholm, medan den sjönk marginellt i Malmös fattiga delar under början av 00-talet för att nu åter ha tagit rejäl fart. Malmö är överhuvudtaget en extrem stad i sammanhanget, där ligger barnfattigdomen på den högsta nivån i landet.

Detta är fakta som borde undersökas mer, som inte statistiken säger något om. Jag kan bara gissa att det i Stockholm finns mekanismer som tillåter invandrade familjer att i högre grad få fäste och etablera sig på arbetsmarknaden, medan sådana mekanismer saknas i Skåne.

Jag kunde känna igen blicken hos den unge rånaren, trots att jag själv är lärarbarn. Jag växte upp med mat på bordet och

böcker i bokhyllan. Men vi levde i förorten bland andra människor, varav de allra flesta var arbetare. Jag lärde mig tidigt förstå vad ett klassamhälle är och att vi lever i ett sådant. Trots att klassklyftorna sedan min barndom ökat enormt, tror jag att barn med min egen klassbakgrund idag lever i total okunskap om vilket samhälle de är en del av. Skiktningen har inneburit att medelklassen har dragit sig tillbaka till sina egna segregerade områden. Där alla har det rimligt bra, källsorterar, äter rättvisemärkta ekologiska varor, går på yoga och har det sedesamt, präktigt och harmoniskt.

Anton Abele, Sveriges idag yngste riksdagsledamot, ett barn till välbärgade curlingföräldrar, drar runt med sin provocerande naiva fråga till ungdomen om vad ungdomsvåldet har för orsaker.

För att parafrasera en känd vers om barnrättigheter: barn som utsätts för våld svarar med våld.

Det är lätt att få en bild av det fattiga barnet som ett offer: med för stora kläder att växa i, undergiven blick och oändlig fritid utan innehåll eftersom gratis fritidsgård inte finns och dator saknas i hemmet. Och visst, fattiga barn är verkligen offer, man är oskyldig till var man råkar födas.

Men även fattiga vuxna är offer. Fattigdomen är strukturell och oftast föds man in i den.

Och att vara offer är sällan något en människa kan stå ut med, särskilt inte i längden. Att utsättas för fattigdom är att utsättas för våld, våld mot värdighet, självförtroende, hälsa och ett hot om våld när det gäller individens framtida möjligheter.

Att så många kriminella gäng har kunnat etablera sig i Sverige från 90-talet och framåt är knappast en slump. Samhället har offrat tillräckligt mycket ungdom som de kan anställa.

Om dina föräldrar aldrig haft ett jobb har du inte särskilt mycket hopp att finna ett. Och skulle det ändå finnas ett jobb till dig är det inte av sådan natur att det tar dig ur fattigdomen. Tvärtom blir du arbetande fattig.

Jag har själv som vuxen märkt stämningen som uppkommer i en bar inne i stan när någon frågar »Var bor du?» och man svarar »Alby».

Att komma från eller som vuxen leva i storstadens förort är en speciell upplevelse som märker en på många sätt. Man må tala hur belevat som helst, vara bildad eller ha passande kläder och yttre.

Man känner sig ändå fel, och får folk veta var man bor blir de generade.

När ungdomar rånar eller skjuter andra ungdomar av gängrelaterade orsaker tar vi avstånd, vi vågar inte se tragedin. Kriminella gäng är alternativa arbetsköpare för den som är eller upplever sig framtidslös.

När vi offrar den sjuka föräldern till utförsäkring då offrar vi också barnet. Allt för att pressa ner skatterna för grupper som ofta har råd med både babysim, rut-städerska och utlandssemester.

Det fattig barnet har gått från ett stackars offer, ett kärt mål för välgörenhet (men ingen man på allvar tänker visa solidaritet) till en rå förövare. Här finns ingen gråzon.

Ju mer våld samhället utövar mot sina barn, ju mer motvåld är att vänta.

En del av detta kan man faktiskt rent av ha förhoppningar kring: militans och stridbarhet på arbetsplatserna kommer med nödvändighet att växa i framtiden.

Om min unge rånare och alla hans olycksbröder skulle jag gärna vilja kunna säga något om poetisk rättvisa. Men verkligheten är en annan. Hans liv lär bli kort, svårt och på de flesta sätt meningslöst. Han skulle aldrig åka ut till Täby eller Hammarby sjöstad, hans våld drabbar jämnåriga fattiga killar och tjejer i Jakobsbergs centrum.

Och så fortsätter de välbärgades barn att växa upp utan all beröring med verkligheten, utan allt kunskap om det lidande och hat de sår.

Istället åker de runt och tar billiga poäng på hur hemskt det är med våld. Våld definierat som något fattiga utövar. Det rika utövar mot fattiga och deras barn är inte våld, det är nödvändig modernisering och den oundvikliga ekonomiska utvecklingen.

Salka Sandén

Den här texten publicerades i Ord&Bild 1-2:2011. Nyfiken på Ord&Bild? Teckna en provprenumeration 3 nummer för 199:-

Ett seminarium på Konstvetenskapliga institutionen i Uppsala om Arkivet. Jag drabbades av hur härligt det var i Uppsala den här tiden på året. Det stod blomdoft i luften, jag såg verkligen att Uppsala är en trädgårdsstad, och tänkte att det finns goda förutsättningar för att en studenttid i Uppsala ska kunna vara en lycklig tid.

Seminariet hade titeln: »Hur konstruerar arkivets logik bilden av ett konstnärskap, ett livsverk eller en kontext?». Jag var inbjuden av Annika Öhrner,

kompis från gymnasiet och curator för den stora Siri Derkert– utställningen på Moderna Museet i somras. Hon inledde med att berätta om arbetet med Siri och Carlo Derkerts olika arkiv, som överlämnats till Kungliga Biblioteket i två omgångar, och hur synen på Siris liv (bland annat med Valle Rosenberg) förändrats bara genom att arkivet ordnades upp och till exempel en ny bunt med brev återfanns. Sen berättade två doktorander om arbetet med sina respektive arkiv, Gustav Beijer (Pontus Hulténs arkiv) och Marika Bogren som har dykt ner i konstnären Tyra Lundgrens liv och arkiv.

Det satt både forskare och arkivarier i rummet och det talades om olika typer av arkiv; till exempel en hemmiljö som ett levande arkiv. Människor och intervjuer nämndes också i bemärkelsen »levande arkiv».

Efter att doktoranderna haft sina presentationer räckte en kvinna från Nationalmuseum upp handen och frågade om det inte var ett problem när doktoranderna tog rollen av både forskare och arkivarier. Jag tänkte omedelbart: gud, det är ju det jag är, en arkivarie åt båda mina föräldrar. Mamma har utsett mig till sin arkivarie och till pappas gjorde jag mig efter hans död redan som fjortonåring, ett arkiv av kött och blod.

När Annika berättade om Siris och Carlos arkiv, sa hon att hon kände sig lättad nu när de slutligen helt överlämnats till KB och hon satte punkt – med den stora Derkert-utställningen – för många års arbete. Hon har på sätt och vis bott i arkivet med Jacob Derkert, Carlos son, i Siris hus och ateljé på Lidingö, där verk och dokument legat oskiftade. Nils Claesson nämnde saken för mig med en rysning, ordet oskiftat i sammanhanget kommer från honom; han säger att han själv aldrig skulle vilja förvalta något efter sina föräldrar; inte efter pappan Stig Claesson åtminstone. Jag undrar om han inte ändå gör det, ofrivilligt, var inte hans sakkunniga kommentarer till pappans texter i hans egen bok Blåbärsmaskinen en sorts förvaltande? Nils hedrar minnet av sin mamma på olika sätt, till exempel genom att förvalta hennes kultur kring måltider. Men han är mycket för att städa, kasta, rensa upp, vilket han gjorde i pappans ateljé innan han övertog den.

En arkivarie från KB förklarade vad hennes arbete består i. Det var en kvinna i femtioårsåldern, med glasögon förstås, enkel, sympatisk och hon sa att hennes jobb var att inte ändra något i arkivet men ändå skapa en väg för forskare in i det.

När jag efter seminariet sa några ord till Annika om alla tankar seminariet väckt om ohanterligheten, omfånget på materialet efter pappa, att det består av flera olika delar, liknande dem doktoranden Matilda Bogren gjort en skiss över: adressböcker, brev, foton, manus, resehandlingar, ljud, film, rös Annika och sa: Lämna allt till KB!

Får jag bättre överblick, eller kontroll, av att ha lådorna stående hemma, blandade med mina egna saker, min egen oreda, mitt eget damm? Marika Bogrens slutord, hon citerade en lapp som Tyra Lundgren lagt i sitt arkiv, där det stod: »Släng ingenting! Jag avskyr förgängelsen!»

Annika skrev upp en formel på tavlan:

Arkivet ≠ (är inte lika med) människan, livet.

Och:

Arkivet ≠ (är inte lika med) biografin.

En finlandssvensk professor hade invändningar (under presentationsrundan berättade han att han själv mest höll på med medeltida dokument på pergament) och menade att arkivet ändå kunde bidra mycket till förståelsen av biografin, som i sin tur bidrog till förståelsen av en konstnärs verk (åtminstone enligt Deleuze).

Flera satt med datorer framför sig, det verkar vara något akademiker gör. Då tycks de närvarande bara till hälften, och angelägenhetsgraden i samtalet skruvas ner ett par steg. Annikas sätt att tala: exakt, vänligt, svalt, inte överdrivet akademiskt men vissa ord fanns ändå där: Diskurs, korrelat, empiri.

Maria Zennström

Berätta för mig

Anja Nachaum Muisti Multa Ruumis

Linda Beel Neues Museum

Maria Zennström Det här Sverige levde och verkade

pappa i

Alan Asaid Papyri

Martin Engberg Vad är det som låter på det där sättet?

Lars Andersson En glest korsflätad korg av mer eller mindre namnlösa medvetanden

Tage Aurell Gamla landsvägen

Helena Fagertun Den, berättelsen

Amalie Smith ur I civil

Jesper Brygger Window of opportunity

Anja Høvik Strømsted Vildsvinet

Zac O’Yeah Vad är det med österns förbannelse som tjusar oss så?

Martina Lowden om Ett ljud som bara jag kan av Jila Mossaed

Ida Linde om Fotbollen – vilken historia av Eduardo Galeano

Jonas Rasmussen om Det 3. årtusindes hjerte av Ursula Andkjær Olsen

Steve Sem-Sandberg om Korntäppa av Gerald Murnane

Lidija Praizovic om Enstörig av Nina Bouraoui

Asså tänka liksom.

Egentligen, reflekterar Petri Salo, är också titeln på hans seminarium ett symptom på den negativa utvecklingen inom universitet som han vill uppmärksamma: slogofierandet. En universitetsvärld som oreflekterat anammar en näringslivsjargong. Konkurrens betyder inte att man ska sporra varandras tankegångar, utan att man slåss om eleverna. Sök dig till vår fakultet! Vi är bäst! Ingen protest!

Förhör man sig om situationen på universitet, får man bilden av en organisation som är fixerad vid check credit score online free administration, uppföljning och marknadsföring, och där det finns väldigt lite utrymme för sådant som går utöver det absolut nödvändiga.

Hur kan en plats, som är ämnad att ägna sig åt kritiskt tänkande, till synes oreflekterat anammar ett språk där de bärande orden är »varumärke» och »vision»? Just universitet borde väl kunna uppbåda en mer samhällskritisk hållning? Utifrån ser det ut som att man förlorat tron på sitt egenvärde.

Om man sedan ställer den här utvecklingen bredvid den som sker med dagspressen, och betänker det fria kulturlivets krassa ekonomiska förhållanden, kan man undra var ett intellektuellt klimat över huvud taget ska få chansen att uppstå?

I det här numret publicerar vi, i likhet med för ett år sedan (Ord&Bild 5:2011), utdrag ur konstnärliga forskningsprojekt. Den här gången ur Helga Krooks projekt som ställer frågan om vad som händer med en berättelse när den berättas, och Maria Zennströms forskning runt sin far konstkritikern Per-Olov Zennström. Det är två vitt skilda projekt som har gemensamt att de utforskar vår samtids historia.

Den konstnärliga forskningen har lyfts fram som något som skulle kunna vitalisera den traditionella forskningen, men har också därifrån fått utstå kritik bland annat för att vara för oprecis i sin metod. I och med det här numret vill vi uppmuntra texter som diskuterar den konstnärliga forskningen, gärna med den allmänna utvecklingen på universitet som bakgrund. För frågor, kontakta redaktionen på red@tidskriftenordobild.se. Alla texter kommer att läsas, och bedömas i sedvanlig ordning.

Slow Science. Långsamheten. Ett författarskap som kräver just långsamhet av sin läsare är Tage Aurells, som vi i det här numret återvänder till. Aurell skrev små tajta böcker, romanerna är inte längre än ett åttiotal sidor långa, ändå har de tagit många år att karva fram. Det förstår man när man läser dem, här finns inget språkligt överflöd. Aurells texter är en ovanligt tydlig påminnelse om litteraturens förhållande till tid: att den skönlitterära texten kan betraktas som en tidskapsel, inte enbart i betydelsen att den bevarat svunna tiders leverne, utan också som en behållare för tid i sig. De timmar som lagts ned på att forma orden, har klibbat sig fast vid dem, löses upp och flyter ut i rummet om man rör vid dem … Jodå.

För den som vill pröva min teori, finns det i det här numret gott om bidrag att göra det på; poesi av Amalie Smith och Anja Høvik Strømsted, prosa av Jesper Brygger. Läs också Zac O’Yeahs artikel, som finner ett samband mellan Indiana Jones och årets nobelpristagare.

Och den långsamma vetenskapen? Hur möjliggör man den? Petri Salos förslag: återuppväck studiecirkeln. Ifall kärnan i den humanistiska studien är texten, och samtalet runt texten, och målet bildning, kanske detta behöver sökas utanför institutionen? Autodidaktens återkomst, tänker jag. Den egensinnigt, spretlärde – men varför inte? Om vi nu ska leva i en individfixerad tid hade jag hellre sett att medborgarna uppmuntrades till att bli sina egna universitet, än entreprenörer.

Jag föreslår också att varje egenuniversitets skolbibliotek, utöver ett rikt utbud av tidsgivande skönlitteratur, också ska innehålla minst tre kulturtidskrifter.

Så, låt studierna börja.

Martin Engberg

fortfarande en högst aktivt kulturtidskrift för samhälle och konst, prosa och poesi, essäer och kritik.

PROGRAM FÖR KVÄLLEN DEN 10 DECEMBER 19.00

Magnus Jansson kommer att tala om de heroiska redaktionssekreterarna och Maria Zennström berättar om sin fars eskapader i Ord&Bild under 70-talet. I övrigt kommer ni också att kunna höra förläggaren Magnus Bergh, författaren Jan Arnald och bibliotekarien Jenny Lindh berätta om sina

stunder med O&B i läsfåtöljen. Presentatör är Erik Andersson.

Med lite vind i trykeriseglen kommer vi också att ha med oss årets sista nummer, i rykande färsk gestalt.

Rönnells antikvariat

Måndagen den 10 december, klockan 19

Birger Jarlsgatan 32
Stockholm