INTERNATIONELLT BESÖK! Som en avlång ödla mitt i Karibien: Kuba. Ön som är cigarrer och rom, salsa och sex, skäggiga revolutionärer och stränga straff mot politiska dissidenter. Vad präglar den kubanska litteraturen efter Fidel Castro? Många kubanska författare har valt exilens landskap och diktar idag med nostalgi och styrka. Hur är det att betrakta sitt Kuba utifrån? Och att skriva om ett nytt land inifrån? Språk: parallellt spanska och svenska.
CARLOS AGUILERA författare och kritiker
Diaspóra(s)
KARLA SUAREZ författare och journalist
La viajera
JOSEFINE ADOLFSSON författare
Farlighetslagen

Samtalsledare: ANDREA CASTRO fil dr spanska

fri entré – barservering
mycket välkomna!

Helena Granström skriver om att mötet mellan det inre och yttre möjligen är det svåraste och mest smärtsamma i den mänskliga mognadsprocessen.

Peter Gärdenfors skriver om vad de vidgade vyerna betydde för människans moral och tankevärld när hon klättrade ned från träden och begav sig ut på savannen.

Emma Eldelin skriver om Stereoskopet och en revolution i seendets historia.

Läs också en aldrig tidigare publicerad dikt av Willy Granqvist.

Leif Holmstrands text om Samuel R Deleanys bok Hogg, som skapade debatt på kultursidorna under vintern.

Nyskriven poesi av Peter Törnqvist och Lina Hagelbäck, prosa av bland andra Lina Wolff och Ida säll.

Bilder av Kristofer Arvidsson.

Ta del av allt detta och lite till i senaste numret av Ord&Bild!

Läs ett par texter ur numret här på hemsidan.

Välkomna!

Kvällen inleds med en visning av Waltz with Bashir som följs av ett samtal med psykoanalytikern, psykoterapeuten och idéhistorikern Per Magnus Johansson som ger en analys av filmen.

House of Win-win Tredje Långatan 13b Göteborg

19.00

Entré: 40 kronor. Öl, vin, kaffe, te etc finns till goda priser i baren.

Ni är mer än välkomna!

Eller maila: ekonomitjanst@natverkstan.net

Teckna gärna en prenumeration. Det kan du också göra genom att maila adressen ovan. Det kostar 330 kronor för 5 nummer. Enkelnummer kostar 100 kronor.

Utan avstånd inget rum, inga kroppar, ingen väntan.

Utan avstånd mellan Dig och Mig inget Vi.

I sin text »Mellan dig och det levande finns alltid någonting dött» skriver hela Helena Granström: »Möjligen är mötet mellan inre och yttre den mänskliga mognadsprocessens svåraste utmaning: att uthärda den smärta som orsakas av insikten om det egna jagets avgränsning å ena sidan, dess begränsade inflytande å den andra.» Hon skriver: »Avståndet mellan levande varelser skapas genom att levande och icke-levande närmas till varandra genom språk och teknologi: det levande låter sig förnimmas enbart genom sin döda representation.»

En del frågor kan bara besvaras med en smekning, tänker jag. Språket kan inte bära oss över avståndet, men förmedla att vi finns här, på andra sidan. Och ibland blir längtan att sträcka sig över gapet outhärdligt, som för kvinnan i Peter Törnqvists lyriska prosatext. Hon slår sönder glaset i montern i fornsalen för att blåsa i samma pipa som Ajvidekvinnan använde. En ton ljuder på museet: »Det enda som kunde bärgas, genom fyratusenfemhundra fångstsäsonger.»

När våra förfäder klättrade ned från träden och började röra sig på savannen, skriver Peter Gärdenfors, ställde den nya ekologin dem inför kravet att planera över längre tidsperioder. »På samma sätt som man ser längre på savannen måste man vidga sina inre vyer», skriver Gärdenfors. Ett öppet inre landskap, där olika perspektiv prövas innan de avfärdas, har varit avgörande för hjärnans utveckling, menar han, men också för vår moral. Han skriver: »Tänk dig att du har en nära vän som skall flytta till en ny lägenhet om tre år. Kommer du att hjälpa henne att flytta då? Hur känner du inför att hjälpa henne? Nu ändrar vi scenariot så att hon skall flytta redan nästa vecka. Kommer du att hjälpa henne att flytta då? Har du samma känslor inför denna näraliggande situation?»

Läs hans text och känn hur det spänner lite i ditt inre universum.

En annan historisk förändring av våra perspektiv stod den brittiska fysikern Charles Wheatsone för när han i slutet av 1830-talet konstruerade stereoskopet. Med en apparat bestående av dubbla skivor, speglar och skisser i vilken betraktaren kunde se tredimensionella bilder, visade han att det mänskliga synsättet var bedrägligt subjektivt. Därmed slog han hål på föreställningen om ögat som sinnebild för objektivitet. Men när fotografiet började massproduceras konkurrerade det ut stereoskopet, antagligen just för att det kunde upprätta en konsensus runt sin bildåtergivning som objektiv. Läs Emma Eldelins text om en revolution i seendets historia.

»Genom att teckna ställer jag mig i förbindelse med de fotograferade människorna ur det förflutna», skriver Kristoffer Arvidsson. »Samtidigt rycks bilderna ur sitt historiska ögonblick och förvandlas till ett slags metaforisk skrift.» Hans bilder utgör en serie som löper genom hela detta nummer.

Ibland kan texter komma för nära och provocera våra invanda föreställningar. Under vintern har det varit en debatt om Samuel R Delanys bok Hogg, bland annat i tidningen Kulturen. Hogg skrevs redan 1969, men på grund av sitt smutspornografiska innehåll fann den sin förläggare först trettio år senare. Nu finns den också på svenska. I sin text, bestående av två delar, skriver Leif Holmstrand om en roman som till form och innehåll närmar sig gränsen för det uthärdliga.

Också Ord&Bild har en längtan att sträcka sig utanför sig själv och sina papperssidor. I mars gör vi Ord&Bild-nummer tillgängliga för läsplattor och läsning i elektroniska format, och vi fortsätter att utveckla vår hemsida. Men framför allt kommer du under våren att kunna träffa oss regelbundet på Salongen. Den serie med föreläsningar i klubbmiljö som vi arrangerar tillsammans med Daidalos och Göteborgs Förening för Filosofi & Psykoanalys på House of Win-Win här i Göteborg. Håll utkik efter aktuell information på vår hemsida. Vid det första tillfället i år, den 18 februari, klockan 19.00, kommer psykologen Per Magnus Johansson att analysera filmen Waltz with Bashir. Välkomna!

Och så finns det avståndet mellan ett Ord&Bild och ett annat.

Det här blir det första numret under mitt redaktörskap. I praktiken har jag arbetat på redaktionen i drygt ett år och har under den tiden haft inflytande över hur numren utformats. Därför tror jag att du som läsare kommer att känna igen dig, åtminstone till en början. Fler förändringar – bortsett från de ovan nämnda – kommer att synas med tiden, men om dem säger jag ingenting nu. Ett manifest uttrycker ju dessutom bara intentionen, när det är resultatet som är det intressanta. Men en sak vågar jag lova: Ord&Bild kommer även i fortsättningen att sträcka sig mot dig över de mänskliga avstånden. Språket må vara död teknik, men det finns texter som lever.

Kom närmare!

Martin Engberg

Januari 2010

Oförmågan att släppa vissa bilder är utgångspunkten för den serie tuschteckningar som presenteras här. Dessa kan betraktas som bearbetningar. Genom att teckna ställer jag mig i förbindelse med de fotograferade människorna ur det förflutna. Samtidigt rycks bilderna ur sitt historiska ögonblick och förvandlas till ett slags metaforisk skrift.

I mötet med vissa bilder uppstår en omedelbar beröring, som om jag stod i direkt förbindelse med det avbildade, fast på ett avdomnat sätt. Denna beröring springer ur vad Roland Barthes benämnde punctum, en reva i fotografiets kodade skikt, en pil som går förbi alla kulturella lager och träffar oss i vårt inre. Enligt Barthes framkallas denna beröring av till synes perifera detaljer som omedvetet påminner oss om något i vår historia.

Vissa bilder berör genom sin tragik, andra har en mer tvetydig dragningskraft. De är omöjliga att reda ut och vill av det skälet inte släppa taget. I fotografierna av Benito Mussolini och hans älskarinna Clara Petacci – tagna efter att de tillfångatagits och avrättats av partisanerna, för att sedan hängas upp i anklarna från taket på en bensinstation i Milano – finns en abjektal ambivalens mellan skräck och komik. Mussolini förefaller uppblåst, som en karikatyr av den pompösa bild han skapat av sig själv. I tecknandet tar jag mig in i bildrummet, blir en av människorna i folkmassan, ser blodet droppa från kropparna i solgasset.

Vad innebär det att se andras smärta? frågade Susan Sontag i sin bok Att se andras lidande. Från att tidigare ha ansett att bilder av lidande människor verkar avtrubbande på betraktaren ändrade hon här ståndpunkt och betonade möjligheten till beröring och identifikation. Det är också min utgångspunkt, dock i förening med en känsla av att aldrig komma människorna i bilderna nära. De förblir främmande för mig, som om jag betraktade dem från andra sidan av en ström flod. De är en del av min omvärld men fantomartade, avdomnade.

När jag tecknar hugger jag ut det historiska ögonblicket ur fotografiets nedfrysning, lyfter upp det, håller det i min hand, vrider på det och betraktar det ur olika vinklar, som för att lära känna den absurda tillvaro jag kastats in i och den avgrund som är människan. Det finns människor som vandrat här före mig. Situationer upprepas. Utan förvarning kan man ställas inför det fasansfulla. Vad skulle jag ha gjort i deras situation? Jag vänder tillbaka till historien för att dubbelexponera dess lämningar mot min egen tillvaro.

ekonomitjanst@natverkstan.net

Om du vill köpa ett enstaka nummer kan du göra det här:

Länk till Adlibris.