födelsemärken

ett stort fartyg närmar sig, bussen blir stillastående för broöppning. chauffören sätter på radion, persisk musik.
Han spelar högt. passagerarna börjar skratta, då byter han till en station som spelar finsk tango.

– Times of tribulation are ahead of us.

det ringer i klockan, bron öppnas. stängs inte.

Hisingen glider iväg, mot kontinenten.

sårskorpa. Hon har järnbrist.
läkarna säger att Hon förlorar för mycket blod.
blodet rinner ur henne. Hon blöder över trottoaren,
ner i avloppsbrunnen, ut i atmosfären.

det blir hennes rötter.
de glider så på vattnet, dagar i sträck
utan att stanna (trots att de blivit lovade paus).

när de passerar Grönland tittar solen fram.
de sänker bilarna i havet, för att inte sjunka.

Hisingsborna försöker leva som förut. badar på Valhallabadet,
promenerar på Slottsberget, shoppar på Backaplan,
ser film på Aftonstjärnan: en musikal om världens undergång.

en morgon har Hisingen lagt till i Göteborgs hamn,
med en liten förskjutning:
Älvsborgsbron har krokat sig fast vid Lilla Bommen,
Göta Älvbron vid Gårdstensbergen,
Angeredsbron vid Nödinge.

Samtidigt är de där önskningarna man vill att litteraturen ska uppfylla – hur den borde eller inte borde se ut – oftast dömda att flyta omkring i luften, utan att någon fångar upp dem.

För hur skulle det gå till?

Litteraturen ska vara begriplig, episk, motsätta sig all sorts formförtryck, önskas det; präglas av pulserande liv och stilistisk stringens, önskas det; att den som en formförstörande språkmaskin ska bryta sönder rådande makt–ordningar; att den ska rymma både personlig erfarenhet och samhällsanalys. Att den ska vara underhållande. Att den ska tala lågmält. Skrika. Att den ska förmå att berätta en rak och realistisk berättelse med hjälp av intressanta personporträtt. Att den ska vara en berättelse som kortsluter all logik. Att den inte ska vara en berättelse. Inte en dikt. Att den ska vara ett ja och inte ett nej. Eller tvärtom. Att den ska skänka läsaren en ny blick på världen, eller bara en stunds flykt från vardagen.

Och alla de där behoven kan ju litteraturen möta. Om än inte med varje bok, eller inom samma pärmar. Och önskningar kan man ju tillåta sig, tänker jag, i alla fall som läsare, men tänker samtidigt att de krafter som är verksamma i skrivandets stund är mer sammansatta än att de enkelt låter sig underkastas ens det mest tjänstvilliga författarskapets rena vilja.

Så här:

Bara den litteratur som får tillåtelse att existera kan bli till.

Det är med litteratur som med vampyrer: den måste bjudas in för att kunna stiga över tröskeln.

Och nu syftar jag inte på de grindvakter som avgör vad som ska publiceras, eller lyftas fram i mediabruset.

Den tillåtelse jag tänker på är den som måste formas i författarskapets inre. Hur ett material kan förvaltas och omvandlas till litteratur avgörs trots allt inte av önskningar, oavsett från vem, utan av författarens grundläggande förutsättningar, och vilken förmåga denna har att upprätthålla en känsla av att det jag vill och kan skriva har rätt att få existera. Den som har haft skrivkramp vet vad jag menar.

Ett sådant inre utrymme kan ibland kräva upprättandet av yttre fiender, eller som hos August Strindberg, Maja Lundgren och Carina Rydberg: att liv och litteratur iscensätts i ett växelspel. Och betraktat på det sättet är det inte heller konstigt om de litterära fejderna har en tendens att bli hätska. Det är mycket som står på spel. Den som förlorat sin inre tillåtelse att skriva går under som författare. Murar upp! Svärd fram!

Det är angelägna frågor, oavsett om de når en bredare allmänhet eller inte. Det är i litteraturen språket och berättelserna slipas för att kunna beskriva verkligheten. Verkligheterna. Språket ger dig nya ögon, eller förblindar dig med klichéer. Och håller du inte med får du beskriva det på ditt sätt.

Sedan kan tillåtelsen må bra av att möta någon form av motstånd. En total formfrihet kan vara lika förlamande som inre förbud, och kanske är det därför många författarskap blir förlösta först i en avgränsad litterär genre. Det har jag själv erfarenhet av: först när jag vågade låna ur skräck och SF-litteraturen hittade jag fram till den tillåtelse jag behövde för att skriva min debutbok. Zac O’Yeah beskriver något liknande i det här numret: hur det krävdes att han flyttade till tropikerna för att hans skrivande skulle lossna. Var och en tar till det han eller hon behöver, tänker jag.

Men att genrebeteckningarna i förlagskatalogerna blir fler har med något annat att göra än en förståelse för den kreativa processen. En kommersiell litteratur kräver tydligt definierade nischer, och marknadens genrer – som Ann Steiner skriver om i det här numret – bevakas inte bara av ekonomiavdelningen, utan lika mycket av läsarna.

Av deras önskningar, skulle man kunna säga.

Och så var det resonemanget tillbaka.

Eller så är det bättre att låta Anne Carson säga det, med ett citat ur hennes dikt som vi publicerar i det här numret, i Mara Lees översättning:

Djupt djupt under våra våldsamheter drar en annan klarröstad helig flod sitt stråk.

Varför vi vanligtvis inte hör den,

är det ingen som vet och inte heller jag.

Det kanske kan få vara är ett slags svar på varför, tänker jag. Varför litteraturen. Och varför den så ofta brister i sina föresatser. Det den försöker nå ligger djupt begravt. Men när den då och då springer fram ur sina källor, uppfyller den långt mer grundläggande behov än sådana som kommer i form av önskningar om en mer randig poesi, mindre rutig prosa och inte fullt så blommiga essäer.

Martin Engberg

Augusti 2010

Vi kommer att publicera en minnestext över Eva Adolfsson i vårt nästa nummer.

Martin Engberg och Linda Östergaard presenterar numret och talar om misslyckanden. Meira Ahmemulic  presenterar konstprojekten ”Teufelsberg” och ”AVUS Supremacy”.

Torsdag 22 april kl 18:30

Goethe Institut, Bryggargatan 12 A, Stockholm

Varmt välkomna!

Till sidan.

Nästa vecka kan du träffa oss här:

Ord&Bild och Goethe-Institut Schweden hälsar välkomna till en Haveri-kväll med mingel.

Martin Engberg och Linda Östergaard presenterar numret och talar om misslyckanden. Meira Ahmemulic  presenterar konstprojekten ”Teufelsberg” och ”AVUS Supremacy”.

Torsdag 22 april kl 18:30

Goethe Institut, Bryggargatan 12 A, Stockholm

Varmt välkomna!

Tidskriften RES PUBLICA (Symposions förlag) har just utkommit med ett specialnummer, helt ägnat åt Lars Bjurmans insats som kritiker, översättare och essäist. I numret ingår opublicerade verk av Lars Bjurman, texter om honom samt brevväxlingar med Sara Lidman och den danske poeten Ivan Malinowski.

Medverkande: Ronny Ambjörnsson

Agneta Pleijel

Carl-Henning Wijkmark

Uppläsning: Magnus Roosmann

Moderator: Lars Kleberg

• Onsdag 21 april kl 18.00, ABF-huset, Sveavägen 41 • Entré 50 kr

LARS BJURMAN-SÄLLSKAPET

»Vid vilken annan historisk händelse utgår man ifrån att alla som varit med om den utan inskränkning varit lyckliga?» frågar sig Rolf i ett brev till Svante Weyler, på tal om yran runt 20-årsjubileet av murens fall. Rolf konstaterar att det är »underligt att man än idag måste förklara att murens fall och den tyska enheten uppfattades och uppfattas med ambivalenta känslor, att ett helt folk liksom enskilda individer kan vara kluvna.»

Marci Shore skriver om hur unga polska judar tvingas hantera ett komplicerat arv, då många av deras mor- och farföräldrar stödde det kommunistiska projektet. Det är alltså återkommande: bara genom att undantränga motstridigheter som fortfarande har betydelse kan 1989 betraktas som en slutpunkt och ett datum som inkluderar en beskrivning av hur världen var och hur den kommer att bli, möjlig för alla att ställa sig bakom. Ett mått på demokrati borde vara hur väl ett samhälle – om det så är eu, Polen, Sverige eller Tyskland – lyckas härbärgera komplexa historieskrivningar, och om det tillhandahåller ett språk med vilka dessa kan uttryckas.

Hur gör man för att inte glömma det man aldrig riktigt fått klart för sig, men vet att man bär med sig spåren av? I sitt diktprojekt jana, vermacht försöker tyska Anja Utler närma sig känslor inför Förintelsen som mor- och farföräldrar måste ha haft men låtit förbli outsagda, och som barnbarn nu missat chansen att fråga om. Försöken att översätta till svenska misslyckades. Är vissa erfarenheter omöjliga att uttrycka på mer än ett språk? I så fall: kan det vara möjligt att erfara något väsentligt genom att läsa och lyssna till dikt bestående av sönderbrutet tal, på ett språk man inte förstår?

Det som havererat kan inte repareras – man tvingas bygga nytt. Under Teufelsberg i Berlin ligger en teknisk högskola designad av Albert Speer. Efter andra världskriget dumpades ruiner på platsen, som sedan kunde användas som skidbacke, men historien tar inte slut där. Läs Meira Ahmemulics text om Djävulsberget, en text där fiktionen – på grund av att den till innehåll ligger så nära element som vi känner till från populärkulturen – hela tiden hotar att ta över berättelsen.

»I ett enpartisystem kan en liten spricka på toppen öppna upp klyftor längst ner», skriver Martin Hala på tal om Sovjetregimens sammanbrott. Det krävdes splittring på toppen för att det folkliga upproret skulle kunna omkullkasta systemet.

Det här är bara några nedslag i vad du kommer att hitta i det här numret där sprickorna möts, uppifrån och nerifrån.

Martin Engberg

Linda Östergaard

Mars 2010