Du kan själv välja om du vill starta din prenumeration med det nu aktuella numret 1-2:2012, som har tema Mat, eller om du vill börja från och med nästa nummer 3:2012, som kommer att ha tema Novellen.

Alternativ
A) 1-2:2012 (125:-) + 3:2012 (90:-) i handeln = 215
eller
B) 3:2012 (90:-), 4:2012 (90:-), 5:2012 (90:-) i handeln = 270

Mejla din adress till Nätverkstans ekonomitjänst på ekonomitjanst@natverkstan.net och tala om vilket alternativ du väljer.Här kan du läsa omvårt senaste nummer som har tema Mat.

I slutet av scenen dansar han bort med självförebråelsen att han stått och skämt ut sig för att han har berättat om sitt dilemma. Men det som hos Klungan blir ett humoristiskt framställt handikapp, är en fråga som också låter sig ställas på allvar. Med risk att man drabbas av samma överväldigande oro som mannen i sketchen.

I sin bok Myten om maskinen säger Alf Hornborg att vi i två hundra år lurat oss själva till att tro att det inte finns någon koppling mellan markyta och resurs. Förr var produktionskapacitet, och rikedom, rumsligt överskådligt i form av till exempel stora marker eller skogar. Men i och med införandet av pengar sker en förändring. »När vi byter våra pengar mot varor tänker vi sällan på att det vi byter är timmar ur våra egna liv mot timmar ur andra människors liv, och mot resurser ur andra människors landskap», skriver Hornborg.

Vad av det vi sätter tänderna i är en banan från Nicaragua, och vad är transport, arbetstid? Vad är pengar jag betalat för att ett företag ska kunna köpa bekämpningsmedel som plantagearbetarna får i sina kroppar, för att därefter drabbas av sterilitet, eller cancer? Äter jag rentav en del av en annan människas liv?

»Gränsdragningen mellan saker och människor blir kanske extra viktig i ett samhälle där den ständigt riskerar att upplösas», skriver Alf Hornborg.

I konstnärskollektivet Fieldclubs text som vi publicerar i det här numret: »Det vasslar till: hominiderna tar över Grisfunktionen», beskrivs hur människan håller på att ta över grisens specialitet som allslukare i och med att biprodukter som förut gick till spillo eller gavs till djuren idag omvandlas till mat. Det var inte mat, men nu är det mat.

På hemsidan Insects are food kan man följa Marc Dennis projekt att lansera entomofagi för en bredare publik, alltså ätandet av insekter. Hemsidan är försedd med recept för hur man får de flerbenta att bli till smakliga rätter. Det har surrats en del om att äta insekter på senare tid, men vad är det som väcker ett sådant motstånd mot att äta det ena småkrypet (larven), men inte det andra (räkan)? Alex Rhys-Taylors text i detta nummer beskriver, med hjälp av studier av en fisk- och skaldjursvagn i London, hur äckelkänslor är sociala konstruktioner, och att det inom en och samma kultur kan finnas klasskillnader för vad som upplevs som äckligt och inte.

I sin text »De levande samhällenas röveri» i detta nummer skriver Jonas Lindbeg och Karl Palmås bland annat om samhällen som levande entiteter i paritet med växter och djur. Det som i den definitionen kännetecknar en levande entitet är att något hela tiden stjäls från den. Den kan inte av egen kraft upprätthålla sin ordning. För att överleva, kunna upprätthålla sin ordning, måste den levande organismen ständigt tillföras ny energi och ny materia. »Allt levande behöver, i en abstrakt mening, någon form av mat», skriver de.

Ju mer man funderar på frågan om vad som är mat och vad som är annat, desto mer känns dagens lunch (med sina svårspårade komponenter) som ett komplext, levande system. En organism som ställer oöverskådliga krav på kunskap och kännedom om farligt och ofarligt. Vårt och andras. Frågeställningar som hotar att sluka den som har ambitionen att ta ställning och välja rätt. Hur långt har burken med kikärtor forslats? Hur såg insidan på konservburken ut som de krossade tomaterna låg i? Är köttet närproducerat?

Det finns antagligen inget annat, förutom sex, som det finns lika många tabun och starka föreställningar om, som mat.

Maten ingår i våra riter, och i vårt firande; att välja att inte äta är en stark handling. Vare sig det är för att visa sin tro eller slåss för en övertygelse. Om vi inte förser våra kroppar med mat kommer de inte att ha energi att fortsätta fungera. Det som förs in mellan läpparna passerar gränsen mellan inre och yttre. En fråga Dorohée Legrand kan sägas ta upp i det här numret, tillspetsat formulerat: vad är mat och vad är jag? Också när vi vet att den mat vi har på tallriken är nyttig och inte har producerats under slavlika förhållanden, vare sig för människor eller djur, handlar det sällan om att det bara är mat; förr eller senare ingår den i en social situation. Maten äts i ensamhet eller sällskap. Det är lätt att känna igen situationen i Naja Marie Aidts romanutdrag, där en utökad familj samlas vid matbordet, och undertrycker konflikterna med vin och ätande.

Det mesta runt mat betyder någonting; oavsett hur vi positionerar oss runt den, politiskt, personligt, eller på vilket sätt det kan tänkas vara. Maten finns lika mycket i våra huvuden som på våra tallrikar.

Det här är ett nummer som i högsta grad, och på flera olika sätt, ställer samma fråga som mannen i Klungans sketch.

Vad är mat och vad är annat?

Martin Engberg, april 2012

36 Signe Hammar Det finns ingen förtjänst i orördheten

40 Gro Dahle Pizzadikt och groddikt

42 Anna Ehn Öppna förskolan

51 Alex Rhys-Taylor Äcklets innebörder: magkänslor och social formation

71 Per Olvmyr Allt Mao Zedong äter

73 Helena Fagertun bitaätadricka

83 Elisabeth Hjorth Fete Jesus

88 Dorothée Legrand Ex-Nihilo: Att forma en kropp av ingenting

107 Fieldclub Det vasslar till: hominiderna tar över Grisfunktionen

121 Naja Marie Aidt Sten sax påse

126 Magnus Haglund Konstig mat

138 Thomas Thorild Om »Qualiteternas ursinniga konst»

Kritik

143 Khashayar Naderehvandi om Äta djur av Jonathan Safran Foer

148 Fabian Kastner om Diabetikern av Aleksander Motturi

Samtalet utgår från texten Törnrosas axel och guldlockssfären som publicerades i Ord&Bild nummer 3:2011.

Plats: Stora Teatern, Göteborg

Tid: 29 mars. 18.00

Inträde: 60 kronor.

Ord&Bild-prenumeranter kommer in utan kostnad.

Salongen är ett samarbete mellan Ord&Bild, Daidalos och GFFP.

Medarrangörer: Kulturförvaltningen i Göteborg

För två veckor sedan fick jag låttexten till Plan Bs nya hit ”Ill manors” skickad till mig, som en kommentar till London Riots-bloggens första inlägg. Jag lade då upp den som en egen post, men eftersom Ill manors sedan dess uppmärksammats i såväl brittisk som svensk media – och av vissa skribenter utnämnts till upploppen 2011s efterlängtade anthem – bestämde jag mig för att göra en uppdatering. Låttexten hittar ni nedan, men jag föreslår att ni först lyssnar och kollar in videon, som också den orsakat debatt, och där Plan B ger sig ut på en ”urban safari”. Efter att ha tagit del av intervjuerna som The Guardian och LSE gjort med personer som deltog i upploppen är mitt intryck att Plan B träffar helt rätt. Ill manors är vidare ett typexempel på det slags analys som Londons borgmästare Boris Johnson avfärdat som ”sociologiska rättfärdiganden”. Men att vilja förstå orsakerna bakom sommarens upplopp är, som jag tidigare diskuterat här på bloggen, inte detsamma som att försvara dem. Förutom musiker är Ben Drew, mannen bakom Plan B, också regissör, och i maj kommer hans film med samma titel (som planerades långt innan sommarens händelser). Drews egna tankar kring Ill manors-projektet kan man exempelvis ta del av i en intervju i BBC1Xtra och i en filmad föreläsning med titeln ”Youth, music and London”.

Förra helgen diskuterade Andres Lokko ”Ill manors” i SvD-krönikan ”Hip-hop lika viktig som BBC och CNN”.  Den inleds med orden: ”Förra sommarens upplopp och plundringar i London fick till slut en röst. Jag älskar ju de ögonblick när popmusiken – för att inte tala om popkritiken – tvingar in sig i samhällsdebatten. Ty de är så få.” Redan i sitt första blogginlägg om upploppen, ”Tottenham/Enfield/Edmonton. Etc.”, fokuserade Lokko på musikaliska kommentarer, och upplät – via YouTube – ordet till The Clash. Under sensommaren skrev han sedan ett antal inlägg på soundtrack-temat, bland annat ”London’s burning” i Aftonbladet.

Lokko hänvisar oss vidare till Dan Hancox senaste blogginlägg ”Shastakovich to Plan B: How to defend a great city with violins”. Violinkonserten som Plan B samplar är, berättar Hancox här, Shostakovichs 7:e symfoni, och den handlar intressant nog om hur Leningrad försvarades från nazisterna under andra världskriget. Han skriver: ”It’s about a great city under siege, and the ordinary people who suffer in its heart frantically trying to resist. A situation I would argue shares some – albeit thankfully less fatal – similarities with London 2012. The opening shot of the Ill Manors music video sees Plan B standing high up on the edge of a London towerblock roof, playing air violin, and looking out over the smoke rising from the city beneath him – surveying the battlefield much like a Soviet general might have done, as the Nazi troops moved in. How’s that for long-lasting political currents in music?” Dan Hancox, som förra året kom ut med boken Summer of Unrest: Kettled Youth skulle ha föreläst på konferensen Urban Uprisings här i Göteborg i februari (se tidigare inlägg), men blev sjuk. På sin blogg har han dock det senaste halvåret i flera inlägg diskuterat sommarens upploppen.

En annan brittisk skribent som diskuterat Ill manors är Dorian Lynskey, författaren till boken 33 Revolutions per Minute: A History of Protest Songs, from Billie Holiday to Green Day. Hans blogginlägg ”Why Plan B’s Ill Manors is the greatest British protest song in years” på The Guardian avslutas med orden: ”The inhabitants of Ill Manors are in a lose-lose scenario. They riot: they’re trapped. They don’t riot: they’re trapped. At least one way they get to feel for a moment the illusion of empowerment. Drew doesn’t celebrate or even forgive that response but he attempts to explain it. Furthermore, when Demange cuts from a staged car-burning to news footage of the real thing, the viewer gets a disconcerting taste of an aspect of the riots that liberal analyses tend to downplay: the fact that wanton destruction can be briefly cathartic and, whisper it, fun. It reminds me of Greil Marcus’s description of the Rolling Stones’ Street Fighting Man as ‘a challenging emotional jigsaw puzzle, not congratulations for being on the right side’. So is Ill Manors really as good as it at first seems? No. It’s much better.”

Lokkos, Hancox och Lynskeys hyllningar fick mig att uppdatera detta inlägg, som från början hette ”’Jeppe’ tipsar om Ill manors”. Själva låttexten får dock avsluta även denna version. Och följer den fortsatta debatten om låten och videon gör man förmodligen enklast det via Plan Bs facebook-sida.

Helena Holgersson

PLAN B – ILL MANORS

VERSE 1
Let’s all go on an urban safari
we might see some illegal migrants
Oi look there’s a chav,
that means council housed and violent
He’s got a hoodie on give him a hug,
on second thoughts don’t you don’t wanna get mugged
Oh shit too late that was kinda dumb
whose idea was that…stupid…
He’s got some front, ain’t we all,
be the joker, play the fool
What’s politics, ain’t it all
smoke and mirrors, April fools
All year round, all in all
just another brick in the wall
Get away with murder in the schools
use four letter swear words coz we’re cool
We’re all drinkers, drug takers
every single one of us buns the herb
Keep on believing what you read in the papers
council estate kids, scum of the earth
Think you know how life on a council estate is,
from everything you’ve ever read about it or heard,
Well it’s all true, so stay where you’re safest
there’s no need to step foot out the burbs
Truth is here, we’re all disturbed
we cheat and lie its so absurd
Feed the fear that’s what we’ve learned
Fuel the fire,
Let it burn.

CHORUS
Oi! I said Oi!
What you looking at you little rich boy!
We’re poor round here, run home and lock your door
don’t come round here no more, you could get robbed for
Real (yeah) because my manors ill
My manors ill
For real
Yeah you know my manors ill, my manors ill!

VERSE 2
You could get lost in this concrete jungle
new builds keep springing up outta nowhere
Take the wrong turn down a one way junction
find yourself in the hood nobody goes there
We got an eco friendly government,
they preserve our natural habitat
Built an entire Olympic village
around where we live without pulling down any flats
Give us free money and we don’t pay any tax
NHS healthcare, yes please many thanks
People get stabbed round here there’s many shanks
nice knowing someone’s got our backs when we get attacked
Don’t bloody give me that
I’ll lose my temper
Who closed down the community centre?
I kill time there used to be a member,
what will I do now until September?
Schools out, rules out, get your bloody tools out
London’s burning, I predict a riot
Fall in fall out
who knows what it’s all about
What did that chief say? Something bout the kaisers
Kids on the street no they never miss a beat, never miss a cheap
thrill when it comes their way
Lets go looting
no not Luton,
the high street’s closer cover your face
And if we see any rich kids on the way we’ll make ‘em wish they stayed inside
here’s a charge for congestion, everybody’s gotta pay
do what Boris does… rob them blind

CHROUS x 2
Oi! I said Oi!
What you looking at you little rich boy?
We’re poor round here, run home and lock your door!
Don’t come round here no more, you could get robbed for
real (yeah) because my manors ill
My manors ill
for real
yeah you know my manors ill , my manors ill!

I höstas rapporterade kulturgeografen Moa Tunström i ett inlägg om upploppens politiska efterspel i Manchester. Vanligtvis arbetar Tunström på KTH i Stockholm, men hon har sedan i somras varit gästforskare på Manchester Architecture Reseach Centre. När nu denna vistelse närmar sig sitt slut bad jag henne att sammanfatta sina intryck i ytterligare ett inlägg.

/Helena

Vilka är egentligen ”the real Mancunians”?

Reading the riots är ett ambitiöst projekt som tidigare omnämnts på den här bloggen. Det initierades av tidningen The Guardian och London School of Economics (LSE) bland annat som en reaktion på att den brittiska regeringen snabbt avfärdat behovet av att utreda händelserna i London, Birmingham, Manchester, Salford, Liverpool och Nottingham sommaren 2011. Man fastslog istället snabbt att upploppen var gängrelaterade. Med projektet Reading the riots vill The Guardian och LSE skapa mer offentlig diskussion och debatt om upploppens orsaker och möjliga åtgärder, höra de inblandade och drabbade, och sätta in händelserna i en kontext. Nu kan projektet summera sin första fas – resultatet av framför allt intervjuer med 270 personer som var direkt involverade i upploppen. Härom kvällen kom man till Manchester för en ”community conversation” – ett tillfälle att presentera och diskutera vad intervjuerna visat (läs mer här). Detta gjordes genom en paneldiskussion med representanter från lokala välgörenhetsprojekt, lokal politik, Manchesters polis och Guardians intervju/researchteam i Manchester. Medarrangör på plats var Social Action and Research.

Av intervjuerna inom Reading the riots kan man inte peka på någon enskild orsak till upploppen, utan tvärtom, det är flera komplexa och ibland motsägelsefulla berättelser som kommit till uttryck. Inget tyder på att upploppen var gängledda eller organiserade i någon högre grad. Istället har uttrycket att ”polisen är det största gänget” hörts flera gånger. (Mer om detta kan man läsa i artiklarna ”Rioter profile: ‘The police are probably the biggest gang in the world’”, ”‘The police is the biggest gang out there’: Reading the respons to the riots” och ”Silly me, I didn’t realise the rioters were victims”)

Dåliga relationer till polisen (till exempel erfarenheter av så kallad ”stop and search” och av att ses endast som potentiella brottslingar) är en av anledningarna som många lyfter fram, liksom ett djupt politiskt missnöje eller erfarenheter av marginalisering och fattigdom. Andra pratar om girighet och konsumtionslusta, liksom känslan av att de inte hade någonting att förlora på att delta. Ungdomar har berättat att de såg händelserna på tv och kände att ”det här är en chans man får en gång i livet”, eller ”det här är det mest spännande dataspel jag någonsin sett”. Polisen har i sina undersökningar inte heller funnit bevis för att det som hände i Manchester var organiserat eller planerat och kunde inte heller se att det handlat om något gängrelaterat. 231 personer arresterades, och av dessa hade 184 stycken tidigare domar över sig. Av det drar polisen i paneldiskussionen slutsatsen att det framför allt handlade om en stor grupp ungdomar som av någon anledning tycker att den här typen av aktiviteter är acceptabla.

Jag kan inte säga att jag under min snart halvårslånga tid här i Manchester följt någon intensiv offentlig diskussion om upploppen – men det beror säkert en hel del på min egen lite vilsna mediekonsumtion i exil. Jag har dock observerat den helt avpolitiserade marknadsföringskampanjen I <3 MCR som kom till som ett stadens svar på händelserna (se mitt förra inlägg), jag har utforskat relationen innerstad – förort bland annat genom långa promenader och jag har mött uppfattningen att det som hände här inte var några ”riots” – utan det var grupper av människor som sprang omkring i stadens centrum och lekte katt och råtta med polisen och plundrade affärer under en kväll. Att kalla det upplopp är att överdriva. Detta sista var dock inte någon uppfattning som hördes starkt under paneldiskussionen härom kvällen. Det genomgående temat för samtalet var istället ett samhälle som helt misslyckats – eller gett upp –  att ta hand om sina unga.

En kvinna från en välgörenhetsorganisation som arbetar med ungdomar, RECLAIM, frågade sig sorgset ”Varför är så många unga så arga och villiga att slå sönder sin egen stad?” Hon pekade på två symbolpolitiska händelser i relation till detta: De har inte råd att studera (med de nyligen höjda universitetsavgifterna, se Helenas inlägg om detta) och de kan som bäst hoppas på att få ett okvalificerat ”gratisjobb” (detta apropå en aktuell debatt om en omtvistad satsning för unga att få arbetslivserfarenhet, läs mer här). Det var oundvikligt att upploppen skulle nå Manchester, menade hon, och därför ett stort misslyckande att socialarbetare, frivilligorganisationer, kyrkor, skolor med mera inte pratade med sina medlemmar i förväg om det, något som kanske hade kunnat hindra att det skedde. Istället satt alla hemma vid tv:n och följde det som hände i andra städer och i princip väntade in händelserna. Men gruppen unga i Manchester är naturligtvis inte homogen. Många ungdomar deltog (mer eller mindre) i plundringen, men många andra var bland det tusen personer som hjälptes åt att städa upp dagen efter.

En annan sorts skildring av händelserna gav den lokale Labour-politikern Pat Kearney, också han under paneldiskussionen härom kvällen. Han beskrev rädslan bland folket på shoppinggatan Market street på eftermiddagen då det startade. Han såg unga män med dolda ansikten som slog på fasaden till Marks & Spencers med basebollträn, och andra som filmade folks reaktioner med sina telefoner. Då visste man inte att det handlade om plundring och inte om att attackera vad eller vem som helst. Känslorna av rädsla bland folk där och då var ”mycket mycket verkliga”, enligt Kearney – oavsett vad anledningarna var till det som hände. Kearney yttrade sig också efter upploppen att de som deltagit inte var ”the real Mancunians ” (inga riktiga Manchesterbor). Det provokativa yttrandet står han fortfarande för. De ”riktiga” manchesterborna var istället enligt honom de som hjälptes åt att städa stadskärnan dagen efter och de som trots allt höll sina butiker öppna.

Man skulle kunna se det som att han med detta synsätt bidrar till den avpolitiserade tolkningen av händelserna som I<3MCR-kampanjen också är en del av. Upploppen var inte en protest mot något utan endast plundring och förstörelse. Men oavsett vilken ställning man tar i den frågan tror jag det är två teman som förenar dem – dels de ungas situation som en marginaliserad grupp, och dels den starka betoningen på konsumtion som karakteriserar dagens stadsliv. Oavsett om plundringen var en politisk protest eller girig brottslighet så pekar den på hur stadskärnan idag är en plats för konsumtion. Genom hård kommersialisering har stadskärnan kommit att istället för en plats för alla, ett offentligt rum, symbolisera exkludering och utanförskap. De ungdomar som slog sönder butiksfönster och annat i Manchester kan inte ha känt att stadens gator tillhör dem.

Upploppen blir på så sätt en slags protest mot den postindustriella, neoliberala stadsutvecklingen – en process som Manchester är ett välkänt exempel på. Om dagens stadsliv präglas av kommersialisering, så präglades det för hundra år sen av arbete och en annan sort privatkapital, industriernas. Staden där industrialismen föddes och där Friedrich Engels fick de erfarenheter som ledde till att han skrev sin Conditions of the working class har de senaste decennierna arbetat hårt med sin image som postindustriell stad – gamla fabrikslokaler byggs om till lägenheter eller kontor, ett Media City finns nu i ett gammalt hamnområde och stadsdelar har gentrifierats och blivit ”quarters” med hipsterimage. Manchester under industrialismen var också en stad med stor innerstadsbefolkning. Om man idag strävar efter att fylla stadskärnan med invånare och bostäder, så var det precis tvärtom för dryga hundra år sedan. Staden var överfull med folk. Arbetarna bodde i trånga bostäder i stadskärnan, där också fabrikerna låg. Samma tanke om närhet till jobbet som idag, men många gånger mer otryggt och ohälsosamt, kan man lite slarvigt uttrycka det. Många arbetade från barnsben och dog unga.

Nu reser jag snart hem till Stockholm igen. När jag skulle åka hit hade jag upploppen i väldigt färskt minne, och någon sa dessutom till mig att ”Manchester är en hård stad”. Jag undrade då, lite oroligt faktiskt, hur detta skulle påverka mig. Nu när jag snart åker hem är det mer vänlighet och värme från folk som jag framför allt tänker på – förutom det hårda vädret förstås. Det är ingen charmig stad och den bjuder in en lite med armbågen. Men jag har mött en vänlighet i det offentliga rummet som jag upplevt som väsensskild från Stockholm. Nästan alla har ett ”are you alright?” eller ”you are welcome” till övers. Man säger tack till chauffören när man går av bussen!

Moa Tunström

Tidigare inlägg:

1 september 2011 – ”Public sociology när upploppen lagt sig”

7 september – ”Att hålla det offentliga samtalet igång”

8 september – ”Kommentar från Ove Sernhede”

12 september – ”En pressad höst på brittiska universitet”

15 september – Uppdrag granskning om Brixton & Backa

26 september – ”Bakom upploppen – lokala narrativ”

29 september – ”Kobra om upploppen”

10 oktober – ”Efter upplopp följer… gentrifiering?

12 oktober – ”P1 Kosmo om upplopp, populärkultur och politik”

17 oktober – ”Manchester forts. Kommentar från Moa Tunström”

11 november – ”Tittar på Play, läser Stuart Hall”

12 december – ”Public Sociology i  all enkelhet”

20 februari – ”Grekland som Europas Banlieue”

Senare inlägg:

25 mars – ”‘Upploppen 2011 har fått sitt anthem”

Vill du berätta att du kommer, eller se vilka som kommer? Här är evenemanget på Facebook.

Här kan du läsa en A-Z om om riot grrrl-rörelsen skriven av Susanne Christensen.

Denna positiva bild rimmar emellertid illa med nyare uppgifter om välbefinnandet hos barn och ungdomar. Om vi ser till hela eu är exempelvis arbetslösheten bland ungdomar betydligt större än bland befolkningen generellt. Här ligger Sverige inte alls i topp med bäst siffror, utan har betydligt högre ungdomsarbetslöshet än exempelvis Danmark. Samtidigt visar undersökningar att det psykiska välbefinnandet, framförallt hos flickor, är förhållandevis lågt i Sverige och att det dessutom har försämrats under den senaste tjugoårsperioden. Situationen för ungdomar i Skandinavien kan, något tillspetsat, sammanfattas med slutsatsen i en rapport från Unicef som menar att barn och ungdomar i Sverige har det relativt bra längs materiella dimensioner och särskilt bra vad gäller fysisk hälsa, risk och säkerhet, men att Sverige endast erbjuder medelmåttiga villkor för barn och ungdomar längs de mer subjektiva dimensionerna av välbefinnande.

Skillnad mellan den invanda bilden av den nordiska välfärdsstatens kapacitet att generera generellt positiva villkor för befolkningen och den mer negativa bild som rapporter tecknar av barns och ungdomars villkor, väcker ett antal frågor. Har de generella välfärdsstaterna i tider av omstrukturering tappat i förmågan att skydda just den uppväxande generationen? Eller beror barns och ungdomars sämre villkor istället på mer kulturella faktorer som kanske den yngre generationen utsätts för i högre grad än den vuxna befolkningen, exempelvis valfrihetsreformer som det fria skolvalet, eller en alltmer heterogen befolkning som ställer större krav på skolans resurser och kapacitet?

Jag kommer inte att besvara dessa frågor i den här artikeln, men diskutera varför det är viktigt att ett samhälle tillhandahåller goda villkor för det uppväxande samhället, beröra några forskningsresultat med anknytning till dessa frågor, och framförallt peka på vikten av ytterligare forskning inom detta område, för att besvara frågorna om vad som egentligen hänt och varför, samt hur barns villkor kan förbättras.¹

Barn och ungdomar i samhällets centrum

Varför är det viktigt att barn och ungdomar lever under bra villkor? Fram till för några decennier sedan betraktades barn och ungdomar framförallt som framtidens arbetskraft. Deras välbefinnande var viktigt – inte för hur de hade det som barn, utan för vilken kvalitet på arbetskraft de kunde uppvisa imorgon. Idag är detta annorlunda, och barn och ungdomars välbefinnande betraktas som något som är viktigt i sig, här och nu.

Den ökade vikt samhället lägger vid barns villkor speglas också i resolutioner om barns rättigheter, exempelvis fn:s deklaration för barns rättigheter som också antagits av eu samt av enskilda länder som exempelvis Sverige. Denna utveckling har också ackompanjerats av att en stor mängd data har samlats in för att ta reda på hur barn egentligen har det. Sådana data samlas in både nationellt och internationellt, genom who (hbsc-data), och oecd, och i Sverige finns ambitiösa projekt som exempelvis levnadsundersökningar riktade till barn (så kallade barn-ulf).

Det är lätt att hitta fler argument för varför det är viktigt att ge barn och ungdomar goda villkor. I de flesta samhällen finns moraliska imperativ att ta hand om dem som inte kan ta hand om sig själva, exempelvis barn. Ur ett omsorgsetiskt perspektiv är det exempelvis viktigt att tillfredsställa grundläggande behov, särskilt för dem som inte kan tillfredsställa dessa behov själva. Ett barn kan inte rå för vilka levnadsomständigheter det föds in i, vilka förmågor det får et cetera och därför bör samhället se till att alla barn ges goda levnadsomständigheter för att utvecklas på bästa sätt.

Ur ett allmänt socialisationsperspektiv kan man också hävda att det är viktigt att barn och ungdomar har bra villkor när de växer upp för att detta kommer att prägla dem och deras gärningar under hela livet. Man kan också använda ett spelteoretiskt perspektiv om upprepade spel, och hävda att ett varmt välkomnande genom goda villkor till den uppväxande generationen är bästa sättet att få dessa individer att samarbeta och bidra enligt bästa förmåga till samhället som helhet.

Vidare kan man hävda att goda villkor för barnen inte bara är viktigt för dessa barn utan också för deras föräldrar. Ungefär hälften av alla arbetstagare har barn under 18 år. Om barnen mår bra mår också deras föräldrar bättre, inte minst kvinnorna. Också ur ett genusperspektiv kan man därmed hävda att det är viktigt att barns och ungdomars situation ägnas samhälleliga resurser, eftersom det annars framförallt är kvinnor som tar ansvar för deras välmående. Barns situation och ett jämställt samhälle tycks vara intimt sammankopplade.

Sammantaget kan barns och ungdomars situation betraktas som en måttstock på kvaliteten i ett samhälle. Enligt detta sätt att se bör vi alltså inte känna oss tillfreds i Sverige med att vi relativt sett erbjuder våra barn och unga bra villkor. Istället bör vi försöka använda de generellt goda förutsättningarna till att ytterligare förbättra för denna samhällsgrupp.

Skiljelinjer och välfärdsstatstyper

Den forskning som framförallt undersöker policies och välfärdsstatsregimers effekter på välbefinnande för olika grupper är den jämförande välfärdsstatsforskningen. Denna forskningsinriktning har framförallt intresserat sig för socioekonomiska skiljelinjer och genus, men under det senaste decenniet har forskningen också uppmärksammat nya skiljelinjer, exempelvis den mellan  »insiders» och  »outsiders» till arbetsmarknaden – med det menas om man som vuxen har anknytning till arbetsmarknaden eller inte. Outsiders är de som inte arbetar och inte heller är inkluderade i någon arbetsmarknadsåtgärd – man har ingen anknytning helt enkelt, man står utanför, vilket speglas i begreppet utanförskap. Inom denna litteratur talar man vidare om  »nya risker», vilket refererar till åtaganden som välfärdsstaten anammat utöver det traditionella skyddet vid arbetslöshet, sjukdom eller pensionering. Här inkluderas exempelvis välfärdsstatlig service i form av daghem, det vill säga aspekter som är viktiga i ett genusperspektiv.

Det finns viss forskning inom det här fältet som problematiserar skillnader mellan generationer, men den är inte särskilt omfattande och den skiljer framförallt mellan pensionärer och resten av befolkningen. Forskningen har exempelvis visat att de sydeuropeiska länderna är mer orienterade mot den äldre delen av befolkningen medan de skandinaviska är mer barn- och ungdomsorienterade. Analyserna baserar sig framförallt på utgiftsfördelning i välfärdsstaten: i de nordiska länderna ger vi en större del av de offentliga utgifterna till skola, barnbidrag och barnhälsovård i relation till vad vi ger till pensionärerna. I Sydeuropa är det tvärtom.

Men gör de här större utgifterna på barns och ungdomars välbefinnande att barn och ungdomar också mår bättre? Ja, när det gäller materiell standard, hus och boende, fysisk hälsa samt risk och säkerhet, är det så. Forskning har visat att den generella välfärdsstaten har starkast kapacitet i att reducera materiella skillnader mellan grupper av människor och exempelvis ge barnfamiljer bättre villkor. När det gäller det materiella välbefinnandet fångas barns och ungdomars situation relativt väl upp av generella studier om välfärdsstatens socioekonomiskt sett omfördelande kapacitet.

Förutom den generella välfärdsstaten, som reducerar materiell ojämlikhet vilket också kommer barnfamiljer till del, spelar typ av familjepolitik roll för barn och ungdomars välbefinnande. Politik som möjliggör för kvinnor och män att både förvärvsarbeta och ta hand om barn, tvåförsörjarmodellen, förbättrar barns materiella välbefinnande och hälsa bättre än den liberala modellen.

Olika dimensioner av välbefinnande

Vad säger då de nya data om barns och ungdomars välbefinnande i de nordiska länderna? Unicef drar i rapporten Child poverty in perspective från 2007 slutsatsen att Nederländerna och Sverige totalt sett tillhandahåller bäst villkor för barn och ungdomar. De undersöker sex dimensioner: materiell standard, hälsa och säkerhet, utbildning, familj och kamratrelationer, beteenden och risk samt subjektivt välbefinnande. Även om Sverige alltså får bra rankning totalt sett, finns emellertid vissa enskilda mått där Sverige är sämre. När det gäller familj och kamratrelationer ligger Sverige exempelvis på plats 15 av 21 möjliga. En indikator för denna dimension är emellertid familjestrukturen, det vill säga andelen skilsmässor. En stor andel skilsmässor i ett land, som vi har i Sverige, anses ge sämre familjerelationer. Detta kan såklart vara fallet, men olika former av delad vårdnad gör också att skadeverkningarna troligtvis blir mindre. I en annan studie används andra mått för att mäta barns relationer: att tycka att det är lätt att tala med mamma respektive pappa, och att tycka att klasskamraterna är snälla och hjälpsamma. Mätt på detta sätt hamnar Sverige istället på plats 3 av 29 i oecd. Det finns emellertid andra studier som menar att relationerna mellan barn och föräldrar visserligen försämras vid en skilsmässa, men inte till den grad de andra studierna hävdar.

I oecd:s rapport Doing better for children utesluts de två dimensioner där Sverige faller sämre ut, familj och kamratrelationer samt subjektivt välbefinnande, eftersom man argumenterar för att de inte är påverkbara av politik. Det svenska utredningen Välfärdsbokslut för 1990-talet har emellertid en bredare uppfattning om vad som är politiskt påverkbart. Den slår fast att sociala relationer är en viktig resurs för barns välbefinnande och menar att även om dessa inte kan påverkas direkt av politiken, kan förutsättningarna för dem påverkas. Jag delar denna uppfattning. Sociala relationer påverkas sannolikt av familjepolitik och resurser till skolan, men också av mer allmänna politiska faktorer som i sin tur påverkar civilsamhället och de lokala kontaktnäten.

En generell slutsats när det gäller barns och ungdomars välbefinnande i de nordiska länderna är att de erbjuder förhållandevis goda villkor vad gäller materiella tillgångar, fysiska hälsa samt säkerhet och risk. Dessa länder halkar däremot efter när det handlar om mer subjektiva dimensioner av välbefinnande eller inkludering i samhället.

Livstillfredsställelse och subjektivt välbefinnande

Det är framförallt två dimensioner av barns och ungas välbefinnande där förhållandena i Sverige är anmärkningsvärt dåliga: barns och ungdomars psykiska välbefinnande och självskattad hälsa samt ungdomsarbetslöshet. Under det gångna året har det förts en diskussion om den höga ungdomsarbetslösheten i Sverige beror på hur man räknar, eftersom även studenter som är inskrivna på Arbetsförmedlingen räknas till de arbetslösa. Om vi istället använder ett utanförskapsmått, det vill säga antalet ungdomar som varken studerar eller arbetar ligger Sverige bättre till och ungefär i nivå med övriga nordiska länder. Samtidigt framhålls av socialstyrelsens Folkhälsorapport 2009 att det finns ungdomar som studerar i brist på jobb, varför sanningen troligtvis ligger någonstans mittemellan dessa båda uppgifter.

Det är svårare att jämföra subjektiva mått på välbefinnande mellan länder eftersom människor kan tolka frågeformuleringarna på olika sätt i olika kulturer. Ett sätt att komma undan det problemet är att jämföra hur gruppen barn och ungdomar säger att de mår, med hur befolkningen som helhet besvarar samma fråga. Då visar det sig att i Norge och Sverige ligger 15-åringarnas livstillfredsställelse lägre än den generella livstillfredsställelsen. Norge ligger exempelvis på första plats bland 24 oecd-länder vad det gäller generellt välbefinnande, men när det gäller ungdomar endast på plats 10. Sverige ligger på plats 8 när det gäller det generella välbefinnandet men på plats 12 när det gäller 15-åringarnas livstillfredsställelse. Vidare är den självskattade hälsan sämre för barn än för vuxna i Nederländerna, Norge och Sverige, med störst skillnad i de förstnämnda två länderna. Slutsatsen måste bli att ungdomar – i det här fallet 15-åringar – faktiskt mår sämre än befolkningen generellt.

Det skulle också kunna vara så att tonårsperioden är en period då man som människa mår sämre, men att detta därefter rättar till sig automatiskt när man blir något äldre. Ett sådant scenario behöver inte alls vara ett argument för att underlåta att förbättra för ungdomar – även en typisk tonårsdepression är naturligtvis viktig att behandla – men det skulle ändå göra att problemet framträder i ett annat ljus. Data över tid tyder dock på att problemet faktiskt snarast har förvärrats, vilket motsäger en åldersbetingad tolkning. Exempelvis visade utredningen Välfärdsbokslut för 1990-talet att hela befolkningens välbefinnande gick ner under arbetslöshetskrisen vid 1990-talets början, men att den därefter förbättrades när konjunkturen gick upp för samtliga grupper utom för barn och ungdomar.

Forskningen ger än så länge ingen tydlig bild av varför ungdomars psykiska välbefinnande har försämrats i Sverige. Faktorer som nämnts i tidigare studier är exempelvis den ökade arbetslösheten bland ungdomar som kan ge upphov till sämre psykiskt välbefinnande, både för att ungdomar oroar sig för att inte få ett jobb och för att andra ungdomar befinner sig i skolan trots att de egentligen hellre vill arbeta. Klart är i alla fall att arbetsmarknadsläget för ungdomar har försämrats. Före 1990-talskrisen hade 60 respektive 75 procent av flickor och pojkar mellan 20 och 24 år heltidsjobb medan andelen sjönk till 39 respektive 47 procent efter krisen.

Å andra sidan finns det anledning att fråga om detta gäller för samtliga grupper av ungdomar eller om det kan finnas olika mekanismer bakom psykiskt dåligt mående. Socialstyrelsens folkhälsorapport från 2009 menar visserligen att ungdomars psykiska välbefinnande minskar i samtliga ungdomsgrupper oavsett familjeförhållanden, födelseland, arbetsmarknadsstatus, föräldrarnas socioekonomi med mera, men att ökningen är olika stor i olika grupper. Exempelvis kan de högpresterande flickornas anledning till att må dåligt ha andra orsaker än vad gäller personer som går i skola i brist på arbete.

Frågan är också om allmänna samhälleliga förändringar slår särskilt hårt mot ungdomar. Sverige är exempelvis ett av de mest individualiserade länderna i världen. Om vi ser till ungdomars villkor har valfriheten bland annat manifesterats i det fria skolvalet, vilket ger både ungdomar och deras föräldrar en helt annan situation. Nu är det möjligt att »välja fel» och »välja rätt» och gränserna för inom vilka man väljer rätt tycks bli allt snävare.

En annan samhällelig förändring som kan drabba ungdomar särskilt hårt är att Sverige har haft en av de kraftigaste förändringarna i Europa när det gäller snabbt ökande heterogenisering av befolkningen. Jag menar inte att detta skulle vara något dåligt i sig, men detta ställer högre krav både på ungdomarna själva och på skolan, krav som den nämnda institutionen kanske inte alltid varit rustad inför.

Det är därför av stor vikt att frågan om barn och ungdomars goda villkor blir politiskt viktig och att vi gör vårt yttersta för att skapa sådana goda villkor. Sverige bör, tycker jag, gå i bräschen för ett synsätt där barns och ungdomars förhållanden blir en måttstock för den generella kvaliteten och utvecklingsnivån i ett samhälle. Ett utvecklat samhälle med god institutionell kapacitet måste förmå att ge barn och ungdomar de bästa villkoren.

Helena Stensöta

Texten publicerades i nummer 1-2:2011 av Ord&Bild, tema Barn. Läs mer om och ur numret här.

Not

1 Jag arbetar med dessa problemställningar i ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet 2011- 2013.

Så här skrev jag i den ursprungliga versionen av artikeln:

”Många av oss som agerar på litteraturscenen i Göteborg rör oss med små ekonomiska medel. Trots det sysselsätter vi årligen ett stort antal personer. Plocka upp en kulturtidskrift, läs Poesifestivalens program – eller Forum för poesi och prosas – och du kommer att upptäcka att många hundra författare engagerats varje år i Göteborg. Det är små, men viktiga inkomst för författarna och skribenterna. Ett litteraturhus i Göteborg skulle effektivisera samarbetet mellan ett antal redan etablerade aktörer, och därmed skapa fler arbetstillfällen. Men det skulle också ha en annan – långt viktigare effekt – nämligen en ännu aktivare kultur och litteraturscen.

Är inte jag jävig när jag föreslår det här? Jo, så jävig man bara kan bli! Som redaktör ser jag framför mig hur Ord&Bild, med fler samarbeten runt arrangemang och med en litteraturscen öppen åt det internationella, skulle kunna göra ännu bättre tidskrift. Vi har kontakterna, sällan de ekonomiska medlen och ibland faller det helt enkelt på att vi inte har en lokal som är lättillgänglig, inte för dyr och där publiken lätt kan hitta oss. Som författare hoppas jag förstås också på fler arbetstillfällen i form av uppläsningar och seminarier. ”

Man skulle också kunna säga så här: genom att inrymma ett litteraturhus i Lagerhuset skulle politikerna till (förhållandevis) låga kostnader kunna åstadkomma väldigt mycket kultur att skryta över.

I Elams förslag presenteras 4 förslag på hur ett litteraturhus skulle kunna se ut. Det är försåts ett sätt att göra alternativen överskådliga, men det får också effekten att vissa saker ser ut att stå i motsats till varandra trots att de inte behöver göra det. Till exempel finns det inget som säger att placeringen av ett litteraturhus i Lagerhuset främst skulle bli ett hus för ”det alternativa litteraturlivet”. När Ord&Bild tillsammans med Salongen under förra våren tack vare Pustervik hade tillgång till lokalerna på bottenvåningen, gjorde vi ett par välbesökta, och breda evenemang. Ett av dem gästades till exempel av Stina Wirsén. Sveriges just nu kanske mest kända barnboksförfattare.

Ett litteraturhus borde ha en bredd, från lokalt till internationellt, från etablerat till avantgarde, men framför allt borde ett litteraturhus vara en egen, oberoende organisation, som inte på förhand har en utifrån alltför definierad uppgift. Vilket jag tycker förslag nummer 4 (det förslag Elam rekommenderar) har. Där ligger tonvikten på det experimentella. En litteratur som vänder sig mot – och i nära samarbetar med andra konstarter. En sådan verksamhet tycker jag verkligen att man ska kunna syssla med i ett litteraturhus, men där behöver det också finnas utrymme för den litteratur som inte är experimentell. Att lägga ett litteraturhus vägg i vägg med en ny konsthall definierar ju också på vilket sätt experimentell litteratur bör se ut. Hade man lagt det vägg i vägg med Rhösska, Universeum, eller Världskulturmuseet hade man signalerat något annat. Och det är ju lite det som är problemet med just det förslaget. Visst, det är ett sätt att sätta litteraturen i sig i centrum, men om man har ett hus som är till för litteraturen, tycker jag ändå att man verksamheten i sig ska få chansen att skapa sin egen definition.

Och att det kan vara en plats där både utövare och publik kan mötas och ibland byta plats.

Martin Engberg