Beställ vårt senaste nummer »

Avsökning av anletsdata

Dagens fredagstext publicerades i Ord&Bild 4:2010 och är ursprungligen ett hyllningstal till Friederike Mayröcker. Talet är skrivet av Thomas Kling inför Mayröckers mottagande av Georg-Büchner-priset 2001. I år gick nobelpriset till Mo Yan, men man kan tänka sig att det är många som har Mayröckers namn på sin lista över önskade nobelpriskandidater. Hur det än är med den saken är detta ett författarskap väl värt att göra bekantskap med. Och varför inte börja med denna text av poeten Thomas Kling (1957-2005), som vi här presenterar i en något kortad version och i översättning av Ulla Ekblad-Forsgren.

Avsökning av anletsdata

Pingstundret i ögonspråket

En journalist som fick se sig omkring i Friederike Mayröckers bostad i Wiens 5:e distrikt tyckte hon befann sig i en »soptunna». Det är korrekt såtillvida att det tar en stund även för en tränad observatör att vid första besöket bakom travar av papper upptäcka Bösendorfflygeln som är övertäckt, ja egentligen betäckt med ännu fler papperstravar. Allting runt omkring, till och med sovplatsen, är belägrat av handlingar, buntar, pärmar, av papperslappar, stora och små arkivkorgar som i sin tur är försedda med påskrivna etiketter; kort sagt, bostaden har under decenniers gång vuxit igen med material för skrivande. Tjuvar skulle inte ha det lätt – på sätt och vis har de redan varit här: på Zentagasse 16, hos Mayröcker.

Denna första glimt är förstås förrädisk därför att den förbiser två saker: den självklara systematik som finns i detta textboende och själva iscensättandet av en dylik skrivarverkstad som redan för tjugo år sedan fotograferades med panoramakamera, och därefter från affischer i Wiens kulturella innelokaler förkunnade: Obs! legendariskt skalderum. Denna bostad har ofta beskrivits. Ibland med voyeuristisk, ibland med irriterad besökarblick. Framför allt har bostaden som verkar så hopplöst kaotisk för utomstående ofta till och med givit skrivarimpulser till sin invånare och tjänat henne som en sinnebild för förvirring och oöverskådlighet; som en allegori om ett labyrintiskt själstillstånd; som en scen för lika precist som kompromisslöst registrerade kroppstillstånd, vilka fångade i hittills aldrig lästa ordfogningar allesamman berättar om hur det är att varsebliva. I denna barocka sagokammare startar alltså poeten sin resa i den lettristiska världen.

Jean Paul med sin kartotekmani låter sin störtande luftskeppare Gianozzo uttala följande ord: »Jag skriver till hjärtats sista slag, kanske krossas inte min dagbok.» En hoppfull-trotsig mening som uttrycker hans vilja att leva, att skriva. Friederike Mayröcker kunde ha sagt samma sak. Hennes dagbok består numera av ungefär sju dussin böcker som vi av tidsskäl avstår att räkna upp titlarna på, även om det i en handvändning skulle visa att Mayröcker faktiskt innehar tyska mästerskapet i titlar.

Vi nöjer oss med ett urval: Det hela började på femtiotalet med Larifari; sedan följde: metaphorisch, Tod durch Musen, Sägespäne für mein Herzbluten, Minimonsters Traumlexikon, Fantom Fan, Fünf Mann Menschen, Arie auf tönernen Füssen, Blaue Erleuchtungen, je ein umwölkter Gipfel, in langsamen Blitzen, Augen wie Schaljapin bevor er starb, Fast ein Frühling des Markus M., rot ist unten, heisze hunde, Heiligenanstalt, lütt’koch, Tochter der Bahn, Schwarmgesang, Die Abschiede, Bocca della Verità, Magische Blätter 1 (bis Magische Blätter 5), im Nervensaal, Das Anheben der Arme bei Feuersglut, Reise durch die Nacht, Rosengarten, Das Herzzerreiszende der Dinge, der Donner des Stillhaltens, Dekomposition, Das besessene Alter, Phobie der Wäsche, Verfaulbett oder DIE ALMLUNGE, Obsession, Lection, den Fliegenschrank aufgebrochen, Notizen auf einem Kamel och så vidare.

Mayröckers verk, en synskola, är ägnat »ögats uppvaknande»; lustfyllt favoriseras det »euforiska ögat», där författaren är medveten om att det hon kallar »ögonfällan» ständigt hotar att smälla igen – följdriktigt diagnostiseras det retinala seendet som »svår villa». Mayröckers verk sätter obegränsad tilltro, all hennes tilltro, till språkets poetiska möjlighet, och det är henne förment att släppa denna möjlighet ur sikte om så bara för en sekund. Hon gör detta i Novalis anda i den meningen att »Själens hemvist är där inre och yttre värld berör varandra. Där dessa världar tränger in i varandra bor själen i skärningspunkten.»

Tränga igenom den brinnande buskens språk; få syn på det förunderliga, pingstundret i språket, frammana det överraskande i tungomålstalandet – allt detta hörs, syns i författarens verk. I en oöverskådlig ständigt sig förökande arsenal av ögonbilder, seendets metaforer, som man i modern lyrik med sådan intensiv ovanlig ymnighet endast finner hos Paul Celan, har Friederike Mayröcker om och om igen själv programmatiskt skapat förutsättningarna för sitt poetiska arbete. Denna ansökning av världens anletsdata finns också med i dikten »Proëm över ändringsskräddaren Aslan Gültekin». De första fem versraderna lyder »och hade sett varandra jag menar / kastat en blick och blickarna gränslös / terräng, blickat på varann blickat med en blick två blickar / när jag gick förbi dörren till butiken alltså med var sitt / öga berört varann när jag strosade förbi i tankar, sedan». Strosa förbi; i tankar, nota bene, det hör ju till flanerandet. Så försiggår utifrån det mest flyktiga ögonkast ett deltagande, samtidigt registrerande kontrollerande (här: ömsesidigt) iakttagande. I denna (ordlösa) scen filtreras världen bort. Här görs ett försök att fånga en sekund av all världens flyktighet, sådan den timar i ett förbigående icke-möte i staden. Redan denna ytterst knapphändiga kommunikation som endast sker med ögonen, uppfattas som något prekärt om än inte skrämmande: »blickarna gränslös / terräng.» Det sägs inte ett ord, man hälsar inte ens på varandra – dikten fångar på ett beklämmande sätt en urban situation som alla känner igen. En snabb stressutlösare på gatan – här: just ögonkontakt mellan två människor – adrenalinutsöndring.

Här fortsätter dikten: »stiger mannen ned i flodkröken liksom i profil / en sådan raptusscen, medan en droppe svett / långsamt rinner från

buy viagra

min armhåla ned längs armen». Av synhändelsens banalitet blir oväntat en för det lyriska Jaget plågsam situation på gränsen till det groteska: det utsätts för »flodkröken» och börjar svettas. Ur detta trollar det lyriska seendet fram poesi. Och det låter såhär: »en bokstav plötsligt ur mitt namn / faller till marken jag ser den falla, försvinna -…» och genast står klart att mötet med butiksägaren förflyktigas, på sätt och vis flyter bort. Och sedan slutar dikten. Den sista versraden är surrealistisk. Den lyder: »med BRÄKEN ÖGON, Breton.» Om vi nu uppfattar »BRÄKEN ÖGON» som metafor för det så att säga odomesticerat – ymnigtfrodande poetiska ögat och erinrar om att bräkenfrön i folktron ansågs ha förmågan att osynliggöra, och ser metaforen förstärkt genom det appellativa omnämnandet av den franska surrealismens överhuvud, André Breton, som tillägnats diktens sista ord, då kan vi slå fast att ögonkontakten mellan de två (eller kanske de tre?) huvudpersonerna, varav den ene är ändringsskräddaren Aslan Gültekin, gömmer en högst överraskande intensitet. Detta är ett exempel på seendet, på Mayröckers poetiska sätt att se – ett seende som tar sin del.

Om denna poetiska språkmöjlighet, att delta, vittnar prosatexterna, dikterna och hörspelen. De vittnar om det kompromisslösa projektet att göra sig själv till skrift, ett synnerligen brutalt projekt i det att utövarens språkförmåga ständigt testas: »Så att ordmaterialet går löst på mig och angår mig och attraherar – inte omvänt – ständigt utmanar mitt språk.» Hennes proteusartade texter följer en undflyende estetik närbesläktad med Jean Pauls, samma estetik som hos det oförutsägbara tärningskastet och aleatoriska språnget och den uppnås med en finslipad klippteknik. Man kan läsa dem som omedelbara och paradoxala protokoll över världens äventyrade strålglans, nära befryndade med barocken och med gongorismen, den spanska barockens översvallande språkliga form; läsa dem som kommentarer till skapelse och avbrott. Ett författarskap som ägnar sig åt att skildra övergångsstadier, fullspäckat med citat ur döda och levande författares verk, ur brev från människor som poeten har kontakt med. Till poetens mediemanagement – nyckelordet är »euforiskt öga» – hör också fotografiet: privata foton som utgångspunkt för textproduktionen. Liksom även verk från bildkonsten, särskilt måleriet, och här i synnerhet de flackande konstverken av irriterande verklighetsförvandlare som den iberiska halvöns målarstjärnor Goya, Picasso, Dalí eller arbeten av montören Max Ernst eller dissektioner av britten Francis Bacon eller Marcel Duchamp, konceptets urfader. Språkalkemistiskt transformerade till ett »sprakande gnistregn» av rörliga bilder som faller ned över oss. Materialet inspelat med en språk- och höghastighetskamera – Mayröckerbio! Med snabba klipp och motklipp.

Novalis arbetade med »blomstepollen»; hos Mayröcker blommar »aggresiva blomst» i en »halvflora». Överhuvudtaget finner man i såväl hennes diktband som prosaböcker precisa och omfattande artificiella naturbilder, om än inte idylliska så ändå ofta med inslag av spröd patos. Vi råkar på ställen som detta: »den simmande månen, ack käre Valerian jag skriver mycket, som förde Ni min penna, jag bär barnkläder likt vingar fläder jasmin pionerna tulpaner och i förtjusning de blomliknande djuren jag äter från er tallrik som är brokigt prydd med halvädla blommor och frukter och ni första gången använde med en viss blyghet, irisen och i vänskapens färg, himlen». Eller detta; »ack! Skenlandskap, jag fantiserar ihop ett skenlandskap, ett lysande molnberg med invävda glasartade slingor i dess genomskinliga flanker, den undre kantens mitt lite uppvikt, upprullad likt gamla pergamentrullar – något allmänt, ropar jag, blixt och dunder, och medan Ni var timme tänder ett ljus – ».

Dessa konglomerat av naturmetaforer är uppseendeväckande hos en storstadsbo. Men Mayröcker kunde tidigt skola sin blick: hon tillbringade barndomens somrar på landet i Niederösterreich. I samtal med laudator erinrar författaren vilket intryck den första författaruppläsningen hon upplevde i Wien 1939 gjorde. En ouppnåelig stjärna beträdde scenen; det var Josef Weinheber: »Jag hörde honom läsa en gång, i Uranias stora sal. Jag var femton år. Han kom, hälsade inte, slog upp en bok och började läsa; han läste i en och en halv timme, slog igen boken och gick. Det gjorde starkt intryck på mig. Jag la på minnet: håll dig fjärran stjärna.»

Fascinerad av uppläsningen blev backfischen, så kallades det förr, den författare som vet att fascinera med sitt faktiskt nästan oöverskådliga verk. Gick Mayröckers stjärna upp strålande ljus, bländande? Friederike Mayröckers karriär började långsamt. Och egentligen först när hon fyllt fyrtiofem år. Fram till dess hade hon undervisat folkskoleelever i engelska. Hon blev inte frivilligt lärare; efter kriget när fadern, lärare, efter en svår sjukdom inte längre var arbetsför fick hon hjälpa till att försörja familjen. Redan under Drittes Reich hade hon skrivit in sig vid universitetet för studier i germanistik och konsthistoria – det blev inga studier: Mayröcker fick tjänsteplikt. Så hamnade den unga kvinnan hos Reichsgauluftkommando Wien I på Operngasse, där hon fick knacka ned listor över ryska krigsfångar.

Den unga Mayröcker tillhörde den generation som överlevt andra världskriget och fått avstå från att studera. Det är dagens lycka: när allt kommer omkring har vi sluppit en germanist som skriver illa! Men det förklarar också varför det nästan inte finns några teoretiska uttalanden av författaren. Likadant var det för övrigt med H C Artmann som under efterkrigsåren i Wien avancerade till toppen i Wiener Gruppe, dit även andra författare som Konrad Bayer och Oswald Wiener hörde. Wiener Gruppe, spjutspets för lyrikens avantgarde, var tongivande i Österrike – Friederike Mayröcker och Ernst Jandl, hennes livskamrat sedan mitten av femtiotalet, stod vid sidan av: de var båda tvungna att undervisa, medan författarbohemerna vakade nätterna igenom. 1956 publicerar Mayröcker – hon är nu över trettio – sin första bok. Därefter har hon i tio års tid ingen möjlighet att ge ut någon bok, vilket inte minst kan tillskrivas det känt restaurerande kulturpolitiska klimatet i Österrike under efterkrigsåren. 1969 lämnar Mayröcker, då medelålders, sin lärartjänst och det gör även Jandl; båda går i förtidspension. Därefter ökar författarens produktion snabbt för att på åttio- och nittiotalen nå en kreativ kulm.

Redan för trettio år sedan skrev Friederike Mayröcker hörspelshistoria tillsammans med Ernst Jandl. Och hennes diktsamling Winterglück som kom 1986 uppfattades av en ung författargeneration som åttiotalets kanske viktigaste lyrikband. Det är Mayröckers dikter som lämnat tydligt läsbara spår i den tyskspråkiga samtidslitteraturen.

Thomas Kling


Översättning från tyska: Ulla Ekblad-Forsgren

 

Du har just läst en text som publicerats i Ord&Bild. Om du uppskattar Ord&Bild – prenumerera gärna. Fem nummer om året kostar 330 kronor, om du betalar via autogiro kostar ett år 300 kronor (25 kronor i månaden). För att teckna en prenumeration, maila: ekonomitjanst@natverkstan.net

Kommentarer

Lämna en kommentar

Publicerad

12 oktober, 2012

Reaktioner

Inga kommentarer