Provinsens prerogativ
Gräset är alltid grönare på andra sidan, vintern vitare, böckerna bättre och tidskrifterna tjockare. När det gäller analyser av ”det kulturella och intellektuella klimatet” är inget skällsord så vanligt som provinsiellt. Så är det överallt, men denna självanalyserande blick, denna känslighet för den egna inskränktheten, är naturligtvis mest påtaglig på platser som ligger i högkulturens historiska och geografiska ytterområden – som Sverige – eller i små länder vars storvuxna grannar och storslagna historia får de egna och samtida begränsningarna att framstå extra tydligt – som Österrike.
När jag för snart ett decennium sedan lämnade Sveriges andra stad Göteborg och flyttade till Wien, insåg jag mycket snart att jag i åtminstone ett avseende hade bytt en provins mot en annan. Inte en dag utan en tidningsartikel där det ena eller det andra utmålades som just provinsiellt eller småskuret, från museumskoncept till parlamentsdebatter. Och inte en dag utan att avunden gentemot centrum – här Berlin eller München; där Stockholm – lyste igenom i samtalen vid caféborden. Mest handlade det om makt och inflytande, till exempel mediemakt, men också om kvalitet, till exempel kvalitetsmedier.
Självkritik och självinsikt alltså – två facetter av den missnöjdhetens rörliga karaktär som i allt väsentligt är provinsens prerogativ; vilket är något helt annat än det självgodhetens privilegium som hör centrum till.
Jag vet inte om detta prerogativ är en ”anda”. En möjlighet är det hur som helst. En dubbelriktad andning som när den fungerar som bäst får människor att göra bruk av öppenheten och utgör grunden för en gemensam diskussion av olika kulturella, estetiska, filosofiska och politiska idéer och erfarenheter: kreativa kollisioner och kritiska problemformuleringar.
Men när astman sätter in, då riskerar denna ”anda” att präglas allt mer av en provinsialism som inte längre är ifrågasättande utan blott självcentrerad, eller av en tom internationalism som saknar förankring. Det är så långt från kreativitet och intellektuell rörlighet man kan komma.
Carl Henrik Fredriksson
Carl Henrik Fredriksson
Editor in Chief, Eurozine
Provinsens prerogativ
Gräset är alltid grönare på andra sidan, vintern vitare, böckerna bättre och tidskrifterna tjockare. När det gäller analyser av »det kulturella och intellektuella klimatet» är inget skällsord så vanligt som provinsiellt. Så är det överallt, men denna självanalyserande blick, denna känslighet för den egna inskränktheten, är naturligtvis mest påtaglig på platser som ligger i högkulturens historiska och geografiska ytterområden – som Sverige – eller i små länder vars storvuxna grannar och storslagna historia får de egna och samtida begränsningarna att framstå extra tydligt – som Österrike.
När jag för snart ett decennium sedan lämnade Sveriges andra stad Göteborg och flyttade till Wien, insåg jag mycket snart att jag i åtminstone ett avseende hade bytt en provins mot en annan. Inte en dag utan en tidningsartikel där det ena eller det andra utmålades som just provinsiellt eller småskuret, från museumskoncept till parlamentsdebatter. Och inte en dag utan att avunden gentemot centrum – här Berlin eller München; där Stockholm – lyste igenom i samtalen vid caféborden. Mest handlade det om makt och inflytande, till exempel mediemakt, men också om kvalitet, till exempel kvalitetsmedier.
Självkritik och självinsikt alltså – två facetter av den missnöjdhetens rörliga karaktär som i allt väsentligt är provinsens prerogativ; vilket är något helt annat än det självgodhetens privilegium som hör centrum till.
Jag vet inte om detta prerogativ är en »anda». En möjlighet är det hur som helst. En dubbelriktad andning som när den fungerar som bäst får människor att göra bruk av öppenheten och utgör grunden för en gemensam diskussion av olika kulturella, estetiska, filosofiska och politiska idéer och erfarenheter: kreativa kollisioner och kritiska problemformuleringar.
Men när astman sätter in, då riskerar denna »anda» att präglas allt mer av en provinsialism som inte längre är ifrågasättande utan blott självcentrerad, eller av en tom internationalism som saknar förankring. Det är så långt från kreativitet och intellektuell rörlighet man kan komma.
Carl Henrik Fredriksson
Editor in Chief, Eurozine
Läs enkätens frågor och fler enkätsvar här och här
