Debatt: Den nya kulturproppen

Förslaget att enbart tidskrifter som ägnar sig åt konstarterna ska få produktionsstöd skär rakt genom en litterär genre, nämligen den skönlitterära essän. Få skrivsätt visar lika tydligt att alla genrer är konstruktioner. Den skönlitterära essän rör sig fritt mellan gestaltning, filosofi, analys och biografi. Den kan vara skriven av en författare eller konstnär, men lika gärna av en forskare som önskar göra sin forskning begriplig för allmänheten, och till hjälp använder en variation av stilmedel. Den skönlitterära essän förväntas ha en konstnärlig höjd, men inte nödvändigtvis handla om någon av konstarterna.

Den essä som idag skrivs i Sverige odlas i stort sett enbart av kulturtidskrifterna. Det är en sorts text som kräver utrymme och arbete, både av redaktionen och författaren. Vi kan inte alla skriva understreckare i Svenska Dagbladet.

Murar byggs av ideologiska skäl, också denna. Den kommer inte att dela geografiska områden, däremot genrer som har gemensamma rötter. Går kulturpropositionens förslag igenom får byråkraterna till uppgift att avgöra vad som faller utanför och vad som ryms inom olika genrer. En fråga som möjligen kan anses enkel i teorin, och som är intressant att diskutera om det inte handlar om att lyfta det ena, och sänka det andra.

Den skönlitterära essän ser inte ut som den gör för att den måste, utanför att den har frihet att röra sig mellan olika skrivsätt, mellan samhälle och konst. Den har en naturlig hemvist i kulturtidskrifterna, där vi gärna odlar den och där skribenter gärna skriver, trots att vi inte kan erbjuda skäligt betalt. Det enda vi egentligen har att erbjuda är utrymme och redaktionell möda. Att vi finns. Idag kan poesi, filosofisk teori, samhällsdebatt, självbiografi, litteraturkritik och noveller trängas i en och samma tidskrift. Ibland till och med i en och samma text. Den nya definitionen av vilka tidskrifter som ska få stöd kommer att göra en tidskrift som Ord&Bild ekonomiskt omöjlig.

Martin Engberg