Beställ vårt senaste nummer »

Den poetiska textens egenarter

I helgen är det Göteborgs poesifestival, som i år har tema Orientering. Festivalen kommer, i början av nästa år, följas av ett Ord&Bild-nummer på samma tema. Ett nummer som kommer att plocka upp inslag från festivalen, men också arbeta vidare utefter sina egna spår. En av poeterna som kommer att framträda på festivalen är Anja Utler, som i Linda Östergaards publicerats i Ord&Bild 1-2:2010, Haverier, och i nummer 6:2007-1:2008. Denna text, ”Den poetiska textens egenart”, är från det sistnämnda numret.

 

16 förhoppningsfulla påståenden

1. Slutet på dikten får den att falla till ro. Det länkar den till visshet hämtad från läsning och bildning, till system i världen som är tänkta att skapa förutsättningar för lyckosamt liv.

2. Den i sig inneslutna dikten

viagra price

omges av tystnad. Detta inverkar inte negativt på dess förmåga att lyckas utan är dess förutsättning – i slutet stabiliseras de betydelser som skapats, det uppstår utrymme för nya ansatser. På så sätt liknar dikten livet självt: Det är inte individens återgång till ett livlöst –materiellt tillstånd som ifrågasätter det. Det är dess aktiva destruktion i samtiden och utplåningen av möjligheter till förnyelse i framtiden, i form av såväl social som ekologisk erosion, som får det att falla sönder.

3. I denna tid kan det knappast existera något personligt perspektiv som innebär ett socialt och ekologiskt lyckosamt liv. Därmed blir också ron i den i sig inneslutna dikten till något kusligt.

4. Fokuseringen på det genomekonomiserade egot tränger undan kunskapen om människans materiella bundenhet till världens organiska sammanhang, vilken sammanfaller med hennes mentala och psykiska struktur.

5. Att göra denna problematik till ett tema skapar knappast några impulser. En sådan tematisering fogar bara ytterligare en till förväntningshorisonten »dikt» passande text till det textflöde som hjärnan lärt sig att kanalisera.

6. Den poetiska texten avhandlar alltså inte yttre verklighet i diktform; i sin konkreta gestalt materialiserar sig istället den språkkroppsliga realiteten hos betydelse- och världsbildning omedelbart.

7. I språket erfar individen på en och samma gång vidgning och begränsning. Den poetiska texten låter henne uppleva denna kroppsligmentala identitetsprocess på ett oförmedlat sätt. I den poetiska textens upprepade ansatser, i dess strukturellt inneboende dragning mot sönderfallet och i dess punktvisa frambringande av det lyckade, blir det osäkra i livet och därmed livet självt i sina organisk-bindande betydelsebildningar närvarande.

8. Individualisering och avgränsning är inte några i förväg fastställda positioner, möjliga att koppla loss; det är först i och med det poetiska talet och dess efterverkningar som de realiseras.

9. Reell erfarenhet av osäker individualisering som kärna i livets fullbordande är möjlig också utanför text. Men den poetiska texten säkerställer dess partiella kommunicerbarhet, den som gör förändring tänkbar.

10. Den poetiska textens verkan är tänkandets, gradvis och vävliknande; därför förblir behovet av den opåverkat av dess kvantitativt mätbara irrelevans.

11. De enskilda poetiska texterna strävar efter att vara sina egna helheter, men är i betydelseutvecklingen ändå beroende av varandra. De uppgår inte i en funktion, som delar av en hel text; den senare uppnår på så sätt ingen varaktig stabilitet i sig.

12. Behovet av skönhet, längtan efter att konstituera sig som ett, förblir oberört av insikten om det osäkra. Om det inte existerade någon möjlighet att punktvis nå fram till en egen identitet skulle inga skillnader och därmed inga erfarenheter vara tänkbara. Den uppnådda enheten är temporär, processuell, i sig själv flerfaldig och förbindande.

13. Frågan om den poetiska metoden besvaras inte genom att man sätter upp mål. »Hur?» är den uppgift som ständigt på nytt måste lösas. Den förmenta »nyheten» hos metoden kan ändå inte vara något kriterium för användbarheten. Frågan om hur man ska gestalta det ofrånkomliga, fysiska slutet på texter så att det inte utvecklas någon avslutande kraft är ett metodiskt problem bland flera.

14. Den intellektuell-emotionella poetiska erfarenheten är inte reviderbar.

15. Den poetiska erfarenheten låter sig, liksom det levande, inte helt och hållet diskursiveras.

16. Det motsägelsefulla i försöket att beskriva den poetiska texten i en kanaliserbar, endimensionell påståendeform kan inte upphävas.

 

Anja Utler

Översättning från tyskan: Linda Östergaard

 

Du har just läst en text som publicerats i Ord&Bild. Om du uppskattar Ord&Bild – prenumerera gärna. Fem nummer om året kostar 330 kronor, om du

betalar via autogiro kostar ett år 300 kronor (25 kronor i månaden). Klicka här för att teckna en prenumeration.


Kommentarer

Lämna en kommentar

Publicerad

26 oktober, 2012

Reaktioner

Inga kommentarer