När de traditionella medierna censureras tar kommunikationen och journalistiken nya vägar. Ord&Bild återpublicerar här en viktig artikel från 2006, skriven av Manuel Castells m fl. Det är den hittills bästa artikeln om hur den nya informationsteknologin kan samverka med och stödja sociala och politiska rörelser.
Manuel Castells, Mireia Fernandez-Ardevol, Jack Linchuan Qiu & Araba Sey
Det civila samhällets struktur förändras i takt med sin institutionella, kulturella och tekniska omvärld. Ju mer denna omvärld ökar möjligheterna till självständighet gentemot staten desto mer stärks det civila samhället. Interaktiv elektronisk kommunikation, särskild trådlös sådan, är en stark bas för politisk autonomi, byggd på självständig kommunikation mellan personer och grupper. De kommunikationsnät som mobiltelefonin möjliggör kan formas och omformas på ett ögonblick, och meddelanden mottas från en känd källa vilket stärker deras trovärdighet. Processens nätverkslogik gör den till en kommunikationskanal med hög kapacitet men samtidigt en betydande grad av personlig prägel och interaktivitet. I den bemärkelsen lämnar den allmänt tillgängliga och individuellt kontrollerade trådlösa kommunikationen i praktiken massmedierna på efterkälken som informationskälla och skapar ett nytt offentligt rum.
Utan att ha några förutfattade meningar om önskvärdheten av politisk autonomi (en sådan kan ju utnyttjas för stöd åt högst olika politiska värderingar och intressen) har vi noterat en växande tendens hos personer att i olika sammanhang använda trådlös kommunikation för att lufta sitt missnöje med diverse makthavare, och att organisera protester genom att utlösa ”blixtmobiliseringar” som kan få ett avsevärt inflytande på den formella politiken och myndigheters beslut. För att dokumentera denna tendens och utforska dess implikationer analyserar vi här fyra fall av politisk mobilisering där trådlös kommunikation har spelat en viktig roll. De är störtandet av Filippinernas president Estrada 2001, valet av den sydkoreanske presidenten Moo-Hyun 2002, det spanska Partido Populars valförlust 2004 och organiseringen av en rad protester under republikanernas nationella konvent i USA 2004. I det sista avsnittet tar vi upp två exempel där trådlös kommunikation inte lett till någon sociopolitisk mobilisering med betoning av politiska strukturers och institutioners sätt att forma teknikens användning. Sålunda diskuterar vi i korthet faktorerna bakom de japanska och särskilt de kinesiska mobilabonnenternas politiska apati under sarsepidemin 2003. Som vi ser det måste på 2000-talet varje försök att förstå det civila samhället, både lokalt och globalt, uppmärksamma samspelet mellan institutioner, teknik och värderingar bakom den sociala organiseringens och mobiliseringens process och resultat.
Filippinerna: folkmakt II
I januari 2001 deltog tusentals mobiltelefonförsedda filippinare i omfattande demonstrationer som har fått namnet ”Folkmakt II” (efter den ursprungliga folkmaktsrörelse som 1986 störtade Ferdinand och Isabella Marcos). Denna fyra dagar långa händelse har blivit legendarisk som första gången i historien när mobiltelefonen spelat en instrumentell roll för att störta ett statsöverhuvud (Bagalawis 2001, Salterio 2001, s. 25).
Den 30 juni 1998 svor Joseph Estrada, välkänd skådespelare och populistisk politiker, ämbetseden som Filippinernas trettonde president. Han utsattes redan från början för anklagelser om korruption inklusive missbruk av offentliga medel, tagande av mutor och användning av illegala inkomster för att köpa hus åt sina älskarinnor. Den allvarligaste anklagelsen, som ledde till hans fall, kom i oktober 2000 när han sades ha tagit emot motsvarande 80 miljoner dollar från ett spelbolag och flera miljoner till från motståndare till en tobaksskatt. Den 12 oktober avgick vicepresidenten Gloria Macapagal Arroyo, Harvardutbildad ekonom och dotter till den tidigare presidenten Diosdado Macapagal, ur regeringen och blev senare ledare för vad som snart skulle kallas Folkmakt II (Pamantalaang Mindanaw 2000).
Den 18 oktober 2000 inlämnade oppositionsgrupper en riksrättsstämning mot Estrada till representanthuset. Protester började uppstå i Manila. Inom mindre än en månad undandrog dussintals högre tjänstemän och parlamentsledamöter ur Estradas regeringsparti presidenten sitt stöd, inklusive senatens ordförande och representanthusets talman. Den 7 december inleddes senatens formella riksrättsprocess. Det genomfördes ett antal utredningar som framlade allt fler bevis mot Estrada.
Strax därpå rubbade en svår katastrof hela landets politiska liv. Den 30 december 2000 exploderade i Manila fem bomber som dödade 22 och sårade mer än 120 personer (Philippine Daily Inquirer 2001). Explosionerna var synkroniserade till att drabba välbesökta offentliga platser i staden, bland annat flygplatsen, ett förortståg, en buss, en bensinstation och en park nära USA:s ambassad (The Australian 2001). En polisutredning utpekade Jemaah Islamiyah, en muslimsk rebellgrupp som senare sattes i samband med al-Qaida (Associated Press 2003), även om många vid den aktuella tidpunkten misstänkte att explosionerna hängde samman med riksrättsåtalet mot Estrada.
Den 16 januari 2001 beslöt senaten vid en avgörande session med rösterna 11–10 att inte öppna en kapsel som ansågs innehålla material om Estradas hemliga transaktioner. Inom bara några timmar samlades uppretade Manilabor – många av dem enligt instruktioner som de fått via mobiltelefon – i det historiska templet vid Epifnio de los Santosavenyn, också kallat Edsa, för att protestera mot vad de uppfattade som orättvisa och kräva att Estrada genast skulle avlägsnas från presidentposten.
Folkmakt II:s omfattande demonstrationer varade i fyra dagar, 16–19 januari. Gruppen av senatsdomare som tjänstgjorde i riksrättsmålet avgick den 17 januari och rättegången sköts upp på obestämd tid. Under de växande protesterna, som leddes av Gloria Arroyo och andra tidigare funktionärer, avgick försvarsministern och finansministern den 19 januari och anslöt sig till oppositionen. Estradas regering hade då i praktiken brutit samman med sina flesta poster övergivna, och viktigast var att militären gjort gemensam sak med demonstranterna. Den 20 januari eskorterades Estrada ut från Malacanangpalatset av överbefälhavaren och dennes ställföreträdare. Innan kvällen hade högsta domstolen förklarat presidentposten som obesatt, Gloria Arroyo svurit presidenteden och Folkmakt II avslutats i segerstämning.
All nyhetsbevakning från demonstrationerna lyfte fram den nya kommunikationsteknikens roll och särskilt hur SMS och internet underlättade protesterna. Enligt en redogörelse började information riktad mot Estrada samlas på olika nätforum så snart han tillträtt sitt ämbete 1998, och hade när Folkmakt II inleddes vuxit till cirka två hundra hemsidor och hundra e-postande diskussionsgrupper (Pabico u.å.). Ett välkänt nätforum är E-Lagda.com som samlade 91 000 e-underskrifter till stöd för riksrätt via både internet och SMS (Bagalawis 2001). Förutom att sprida ren information drev många internet- och textmeddelanden med Estrada, hans (påstått) korrumperade livsföring och dåliga engelska.
Även om denna form av halvseriös kommunikation pågick i över två år och gav uttryck för ett utbrett missnöje, var det SMS-ande som möjliggjorde den snabba koncentrationen av tiotusentals personer omedelbart efter senatens avgörande omröstning den 16 januari. Enligt en medlem av Generation Txt som deltog i demonstrationerna hade hon en träff på kvällen när nyheten kom (Uy-Tioco 2003, s. 1–2). Hon fick först ett meddelande från sin bästa vän: ”I THNK UD BETR GO HME NW.” Men när hon kommit hem och det redan var mycket sent på kvällen fick hon från andra en mängd meddelanden av typ: ”NOISE BARRAGE AT 11PM”, ”GO 2 EDSA, WEAR BLACK 2 MOURN D DEATH F DEMOCRACY.” Sedan följde hon snabbt instruktionerna:
Jag hann knappt sparka av mig mina högklackade och knyta på sportskorna förrän mamma, min bror och jag hoppade in i bilen och anslöt oss till bilarna i grannskapet som tutade i protest. Och så for vi till Edsa. Vid midnatt fanns där några hundra personer, familjer i pyjamas, festklädda tonåringar, män och kvinnor i finkläder direkt från restauranger, studenter med böcker i händerna som uppenbarligen kom från en studiegrupp, nunnor och präster.
Under veckan med Folkmakt II förmedlade Smart Communications Inc. 70 miljoner SMS medan Globe Telecom, den andra stora operatören, hanterade 45 miljoner meddelanden om dagen mot i genomsnitt 24,7 miljoner (Bagalawis 2001). Demonstranterna SMS-ade så aktivt att de allvarligt ansträngde de nät som täckte Edsa. Smarts informatör förklarade: ”Den snabbt växande volymen meddelanden att hantera var så enorm att signalerna ibland inte trängde fram, särskilt inte kring Edsa.” Ledande representanter för Globe erkände liknande svårigheter och sade att överföringskapacitet hade måst överföras från senaten och det lantliga Bicol för att minska belastningen, lindra trängseln och skapa reservutrymme (Bagalawis 2001).
De flesta engelskspråkiga filippinska medier betraktar Estradas störtande som en positiv utveckling i landets demokratiska liv. Vid en jämförelse mellan Folkmakt II och 1986 Folkmaktsrörelse menar de att det nu förekom mindre våld och militär inblandning (Andrade-Jimenez 2001) och att demonstrationen var starkare uppbyggd kring information och IT. ”Både trådbaserade och trådlösa medier blev effektiva förmedlare av information – skämt, rykten, petitioner, ilskna e-brev eller faktafragment – vilket gav Folkmakt II mycket större räckvidd och bredd än föregångaren” (Bagalawis 2001). Dessutom gick den IT-baserade mobiliseringen långt snabbare. Medan Marcos lyckades fortsätta sitt styre i nästan två decennier trots allvarliga anklagelser för korruption och brott mot mänskliga rättigheter, störtades Estrada efter bara två och ett halvt år, mindre än halva den sexåriga mandatperioden (Andrade-Jimenez 2001, Pabico u.å.).
Av dessa skäl menar Helen Andrade-Jimenez att ”Folkmakt II visade vilken kraft internet och mobiltekniken – för att inte tala om etermedierna – har att inte bara forma en allmän opinion utan också mobilisera det civila samhället när det verkligen gäller” (Andrade-Jimenez 2001). Enligt sådana redogörelser var Folkmakt II:s framgång en seger för nya teknikformer, särskilt mobiltelefoni och internet. Dessa medierapporter bör emellertid behandlas med försiktighet. Det var trots allt så att ”nästan alla våra rapporter om Folkmakt II kommer från medelklasskribenter eller via medelklasstyrda medier med starka nationalistiska känslor” (Rafael 2003, s. 401). Eftersom de skrivits omedelbart efter protesterna är de flesta referat överdrivet entusiastiska och glider förbi många frågor som är viktiga om man vill förstå mobiltelefonens roll i denna politiska rörelse.
För det första är det en förenkling att karakterisera Folkmakt II som icke-våldslig och informationscentrerad. Militären var aldrig någon frånvarande faktor i processen. Det var först sedan krigsmakten anslutit sig till de protesterande som Estrada avgick och ”eskorterades” från sitt palats av militära befälhavare. Dessutom kom de synkroniserade explosioner som dödade 22 Manilabor och skadade över 120 bara sjutton dagar före Folkmakt II. Med tanke på den raffinerat valda tidpunkten mitt i riksrättsprocessen var det uppenbart att en sådan våldshändelse för alla – särskilt för senatorerna/domarna – tycktes förebåda ett allmänt inbördeskrig utöver de pågående sammanstötningarna med de muslimska rebeller som anklagades för att ha utfört bombdåden den 30 december. Ett sådant inbördeskrig var högst tänkbart därför att Estrada trots anklagelserna för korruption hade ett överväldigande stöd på landsbygden och bland de fattiga, vilket visas av hans jordskredsseger i valet 1998. En sällan berättad historia är att när expresidenten tre månader efter Folkmakt II formellt anhölls den 25 april 2001, åtalad för bestickning och korruption, samlades snabbt ”en folkmassa om kanske hundra tusen personer vid Edsa och krävde Estradas frigivning och återinsättande” (Rafael 2003, s. 422).
Till skillnad från dem som hade samlats under Folkmakt II kördes den folkmassa som kom att kallas ”Fattigfolkmakt” in från slummen och närliggande provinser på lastbil av Estradas politiska funktionärer och försågs med pengar, mat och (åtminstone vid vissa tillfällen) alkohol. I stället för med mobiltelefoner sägs många ha varit beväpnade med slangbågar, hemgjorda skjutvapen, knivar och järnrör. Engelskspråkiga nyhetsrapporter beskrev folkmassan som bråkig och ohyfsad och brännmärkte de protesterande för att ha skräpat ner vid Edsatemplet, trakasserat reportrar och urinerat offentligt nära den väldiga Mariastatyn (Rafael 2003, s. 422).
Förutom att visa risken för ett omfattande våld under riksrättsmålet ifrågasätter Fattigfolkmakt de nya mediernas betydelse, för trots att de flesta fattiga demonstranter saknade mobiltelefon (och än mindre tillgång till internet) kunde även denna folkmassa samlas praktiskt taget ögonblickligen.1 De måste ”lastbilas” in eftersom de till skillnad mot de protesterande medelklassarna inte hade några andra transportmedel (se Uy-Tiocos citat ovan om Folkmakt II:s användning av privatbilar). Samtidigt är, som Rafael (2003, s. 422–423) påpekar, de negativa beskrivningarna av Fattigfolkmakt delvis en spegling av de engelskspråkiga filippinska tidningarnas klassposition:
Andra redogörelser modifierade dessa beskrivningar genom att påpeka att många i folkmassan [Fattigfolkmakt] inte var några inhyrda våldsverkare eller devota anhängare [till Estrada] utan fattigt folk som hade legitima anledningar till missnöje. De hade allmänt ignorerats av elitpolitikerna, katolska kyrkans hierarki, de medelklassdominerade vänstergrupperna och ideella organisationer. Även om Estrada manipulerade dem såg de protesterande sin expresident som en skyddsherre som hade gett dem hopp genom olika allmosor och som talade till dem på deras modersmål … Generation Txt talade om demokratisering, ansvarighet och civilt samhälle medan ”tsingelas”, uppkallade efter de billiga gummitofflor som många gick i, var fixerade vid sin ”idol” Estrada.
Fattigfolkmakt skingrades av militären efter fem dagar (Rafael 2003, s. 425). Denna händelse, som sällan återges i berättelsen om Folkmakt II, visar ”folkmaktsetikettens” överförenklade karaktär med tanke på de djupt rotade filippinska klassproblemen, som ger mer grundläggande förklaringar till den sociala oro som beskrivits ovan än de nya mediernas självförhärligande förklaringar. Närmare 40 procent av filippinarna tjänar motsvarande en USA-dollar om dagen (Bociurkiw 2001). Av landets totala befolkning på 80 miljoner (National Statstical Coordination Board) hade bara 13,8 miljoner tillgång till mobiltelefon 2001. Räckvidden för mobiltelefonins politiska inflytande var därmed högst begränsad. Även om också vissa medlemmar ur de lägre klasserna deltog i Folkmakt II förmodas de i likhet med tsingelas ha ”saknat röst” i de ”telekommunikativa fantasierna” om mobiltelefonin (Rafael 2003, s. 400). De motsatta klassintressena beskrivs tillspetsat i en bok – med titeln ”Rövad makt” (Power Grab, Arillo 2003) vars sammanfattning gavs en framträdande plats på Estradas officiella hemsida.2 Där hävdas:
[Estrada] miste jobbet när en plundrande tjänstemannamobb, stödd av upproriska kommunister, godtrogna präster, traditionella politiker och vilseledda poliser och generaler gick samman och störtade hans regim, främst med hjälp av omfattande desinformation och negativ propaganda, noga utformad för att ge halvsann, vilseledande eller helfalsk information som lurade och förargade allmänheten.
Helt bortsett från det starkt partiska språkbruket håller tydligen den Estradavänliga författaren med om att kommunikationstekniken spelade en avgörande roll, om än inte för att informera och mobilisera i positiv bemärkelse utan för att sprida ”desinformation”, ”lura och förarga allmänheten” och ”vilseleda” polis och generaler. Den fråga som anmäler sig är varför inte Estrada som sittande president hindrade ”desinformationen” och den illasinnade mobiliseringen mot honom? Trodde han att den nya tekniken var oövervinnelig eftersom ”man kan uppfatta varje användare som en egen radiostation, en nod i ett större kommunikationsnät som staten rimligen inte kan övervaka och långt mindre styra” (Rafael 2003, s. 403)? Troligare är, som Rafael fortsätter, att den nya tekniken och särskilt mobiltelefonin fick sin makt på grund av ”den överbefolkning och trängsel som hade uppstått av statens oförmåga att ordna upp vardagslivet” (2003, s. 403). Att staten var relativt svag var alltså en förutsättning för mobiltelefonins och internets nyckelroll i detta fall. Resultatet kunde ha blivit ett helt annat med en starkare statlig kontroll. Även om det finns indikationer på att Estrada försökte skaffa den teknik som behövdes för att övervaka mobilanvändningen, ”är det tveksamt om teknik för övervakning av mobiltelefoni fanns tillgänglig för Estradas förvaltning” (Rafael 2003, s. 403).3 Utöver tekniska problem avspeglade nog detta Estradas liv först som framgångsrik filmstjärna, vilket gjorde honom alltför säker på den image som film, teve och radio hade skapat av honom, och sedan som långvarig lokalpolitiker, som gjorde honom oförberedd för den nya kommunikationsteknikens makt i Manila (Pabico u.å.).
Det bör även påpekas att andra sociala krafter spelade centrala roller, särskilt katolska kyrkan och den radio och andra medier som stod under dess inflytande. En katolsk nunna var bland de första som offentligt anklagade Estradas familj för att missbruka offentliga medel (Uy-Tioco 2003, s. 9). Kardinal Sin, den romersk-katolska kyrkans överhuvud på Filippinerna, hade varit en av de mest framträdande ledarna för rörelsen mot Estrada sedan riksrättsprocessens inledning i oktober 2000 (BBC News 2000, Gaspar 2001). Och eftersom många betvivlade SMS-meddelandenas trovärdighet därför att så många av dem bestod av grundlösa rykten, engagerades religiösa organisationer medvetet för att stärka legitimiteten hos meddelanden som riktades mot Estrada. Som en aktivist avslöjar i ett listutskick:
Jag var säker på [att SMS-en] inte skulle tas på allvar om de inte stöddes av någon auktoritativ person som kunde ge dem ett slags legitimitet. En präst som var tillsammans med oss föreslog att Radio Veritas [kyrkans egen radiostation] skulle engageras i spridningen av detaljuppgifterna … [Sedan] formulerade vi ett SMS … och skickade ut det samma kväll varefter jag stängde av telefonen … När jag åter öppnade den på morgonen hade det kommit tillbaka tre gånger … Jag tror numera starkt på SMS-ens makt! (citerat i Rafael 2003, s. 408).
Som tidigare nämnts samarbetade mobiltelefonerna också nära med hundratals Estradafientliga hemsidor och listutskick medan rörelsen pågick. Utöver så kända nätforum som E-Lagda.com engagerades bloggsajter såsom The Secret Diary of Erap Estrada (erap.blogspot.com) (Andrade-Jimenez 2001). Det är sålunda fel att förklara allt med textmeddelanden eftersom mobiltelefonerna verkade i en specifik mediemiljö som speglade den medelklassdominerade maktstruktur som rådde. Det är inom denna vidare ram som vi bör se att mobiltelefonen – i egenskap av medium som är bärbart, personligt och berett att motta och sända meddelanden var som helst och när som helst – kan fylla en mobiliserande funktion långt effektivare än andra kommunikationskanaler när en frambrytande politisk rörelse står och väger.
Å andra sidan har SMS en allvarlig begränsning som verktyg för politisk kommunikation: de möjliggör en snabbt och bred kopiering och spridning av korta meddelanden men ger föga utrymme för redigering eller utveckling av det ursprungliga budskapet. De lämpar sig för enkla koordinerande meddelanden, som att specificera tid och plats för en samling och vad man ska ha på sig (i detta fall svarta kläder). De är emellertid högst otillräckligt för rådslag mellan medborgare. Med SMS blev meddelandena ”mekaniskt mångfaldigade men semantiskt oförändrade … skapade en ’teknologisk revolution’ som utelämnar frågan om social revolution” (Rafael 2003, s. 409–410). Om det skulle ske en verklig revolution som i grunden förändrade en samhällsstruktur behövde den högst sannolikt involvera andra medier, omfatta inte bara internet som har beledsagat mobiltelefonin i de flesta politiska mobiliseringar utan även traditionella massmedier och interpersonell kommunikation.
Slutligen fanns det en global dimension hos Folkmakt II. Ny medieteknik, i synnerhet internet, underlättade för filippinare ute i världen att medverka (Andrade-Jimenez 2001). Eftersom utlandsfilippinare är öppnare för medelklasskrav gav de ett viktig bidrag till de oppositionella krafterna. Dessutom hade Estrada varit en uttalad nationalist under större delen av sitt politiska liv. Han kallades 1972 Ledande Borgmästare och Främste Nationalist (Alfredson & Vigilar 2001). Han var 1991 den förste senatorn som föreslog ett slut för USA:s militärbaser på Filippinerna. Han hade därför ringa stöd från det globala kapitalet eller USA-regeringen, som gärna såg honom ersättas av Gloria Arroyo som var mer västorienterad och representerade medelklassintressen.
Sammanfattningsvis spelade under Folkmakt II mobiltelefonin och särskilt SMS verkligen en huvudroll för meddelandespridning, politisk mobilisering och samordning av kampanjlogistik. Eftersom den möjliggör en ögonblicklig kommunikation när som helst och var som helst lämpar den sig bäst för sammankallande av stora demonstrationer i direkt anslutning till politiska skeenden såsom senatorernas beslut om riksrättsprocessen den 16 januari 2001 eller händelser under det sydkoreanska presidentvalet 2002. Mobiltelefonens sociala inflytande begränsas dock av den digitala klyftan. Den är ofta ett redskap för medelklassen, traditionella makthavare (som katolska kyrkan) och det globala kapitalet. Den har inte alltid hög trovärdighet eller tillräcklig kapacitet för att stimulera ett dubbelriktat rådslag mellan medborgare. Av det skälet måste mobiltelefoni och SMS samarbeta nära med andra medier, i detta fall alltså med internet och radio, för att kunna få faktiska politiska konsekvenser på nationell nivå.
Trådlös kommunikation och ”folk som älskar Roh” i Sydkorea
Den 19 december 2002 valde Sydkorea sin nya president, Roh Moo-Hyun, vars seger i hög grad har tillskrivits Nosamo, en nätbaserad stödgrupp känd under den koreanska förkortningen för ”folk som älskar Roh”. Rohs och Nosamos framgång är numera ett ”paradexempel på IT-makt” (Hachigian & Wu 2003, s. 68), med en systematiskt utnyttjad kombination av internet och mobiltelefonbaserad kommunikation. Medan den internetbaserade kampanjen hade varat i åratal och betjänat de centrala politiska nätverken var det mobiltelefonerna som på valdagen mobiliserade ett stort antal unga väljare och slutligt vände valresultatet (Fulford 2003, S.-D. Kim u.å., Rhee 2003).
Nosamo är ingen marginell företeelse. Det är en strategisk koalition mellan liberala reformvänliga politiska krafter och ny kommunikationsteknik som gick samman som en reaktion på brännande ekonomiska och regionalpolitiska problem. Den är en arvtagare till 1980-talets prodemokratiska studentdemonstrationer (Fairclough 2004, J.-M. Kim 2001, s. 49) men baseras på landets starka internet- och mobilpenetration. Detta är en mycket förståndig strategi eftersom de traditionella medierna, särskilt dagstidningarna, till övervägande del är konservativa (S.-D. Kim u.å.). Dessa ”gamla” medier hade ringa attraktion för unga människor i tjugo- och trettioårsåldern, och den åldersgruppen är en babyboomgeneration som utgör lite mer än halva väljarkåren (J.-M. Kim 2001).
Roh Moo-Huyn, en självlärd arbetaradvokat, blev president vid den tämligen låga åldern 56 år. Han skilde sig från de flesta andra politiker genom att ha ett radikalt reformprogram som dels förespråkade en noggrann översyn av landet chaeboler, de familjedominerade koncerner som ”länge har finansierat landets politiska apparat” (Fairclough 2004), dels ville överskrida den insnävande regionalismen, ett djupt rotat strukturproblem i den sydkoreanska politiken (Rhee 2003, s. 95). Förutom dessa specifika politiska ställningstaganden var Roh känd för sin starkt idealistiska personlighet, för trots att han upprepade gånger hade misslyckats med att vinna val (till borgmästare i Pusan och sedan till medlem av nationalförsamlingen),4 vägrade han att kompromissa eller byta parti som många andra inom oppositionen. Denna image som omstörtare vann honom ”en närmast kultliknande beundran bland unga koreaner” (Demick 2003).
Rohs ålder, politik och personlighet garanterade honom stor popularitet bland unga väljare, ”precis som Bill Clinton attraherade många amerikaner ur babyboomgenerationen”. Kärnan i stödet för honom är ”386-generationen”: de som var 30–39 år vid presidentvalet, som växte upp under demokratirörelsens år på 1980-talet och som föddes på 1960-talet när landets industriepok randades. Jämfört med äldre generationer är 386-or ”mer skeptiska till USA, delvis för att Washington stödde samma militärregim som de själva bekämpade som studenter” (Fairclough 2004). Dessutom fanns det ett stort antal yngre anhängare mellan tjugo och trettio, såsom börsmäklaren Hwang Myong-Pil som lämnade sitt välavlönade jobb för att arbeta på heltid åt Nosamo (Demick 2003). Tillsammans utgjorde alltså kohorterna mellan tjugo och fyrtio år Sydkoreas babyboomgeneration (Rhee 2003). De flesta av dessa unga aktivister ansåg sig ha ärvt den revolutionära andan från de mer än ett årtionde gamla studentdemonstrationerna. Vid stora politiska sammankomster brukade de sjunga sånger som härstammade från 1980-talets demokratirörelse, såsom ”Morgondagg” (Korea Times 2002).
För att nå dessa avgörande årgångar av väljare experimenterade Rob med nätkampanjer redan 1995 när han kandiderade till posten som borgmästare i Pusan. Det ”stämmer med hans politiska filosofi om öppenhet och direkt kommunikation med folket”.5 Många av hans närmaste medhjälpare i presidentvalet var gamla studentaktivister (Fairclough 2004). Detta var en högst innovativ ansats, inte bara genom användningen av ny teknik utan också för att den appellerade till den yngre generationen på ett mer substantiellt sätt än de övervägande konservativa medier som ingick i den sydkoreanska politiska apparaten. Unga människor hade blivit cyniska och känt sig maktlösa i den politiska processen:
Närmare en tredjedel av alla mellan tjugo och trettio år brydde sig inte om att rösta i presidentvalet 1997. Mindre än 40 procent av de åtta miljonerna i denna ålder deltog i parlamentsvalen i april [2000], långt under det nationella genomsnittet 57 procent (J.-M. Kim 2001, s. 49).
Det var vid denna historiska tidpunkt av lågt valdeltagande bland unga människor, när Roh Moo-Huyn för andra gången misslyckades i parlamentsvalet, som Nosamo (www.nosamo.org) kom till. Det bildades den 6 juni 2000 av cirka hundra personer som hade kommit samman i Taejon (Korea Times 2002). Även om Rohs kampanjteam aktivt hade utnyttjat nya medier var Nosamo en frivilligorganisation, självfinansierad genom medlemsavgifter och bara informellt knuten till Roh (Rhee 2003, s. 95). Inom fem månader hade medlemsantalet skjutit i höjden, från cirka hundra till närmare fem tusen i november 2002 (J.-K. Kim 2001, s. 50) och sedan till 70–80 000 i slutet av 2002, och blivit en högst formidabel politisk kraft.6
Under 2002 års presidentvalskampanj samlade Nosamos medlemmar in ett belopp motsvarande drygt 7 miljoner USA-dollar via internet (Demick 2003). De utnyttjade elektroniska bulletiner, nätenkäter och SMS för att formulera kollektiva beslut och samordna kampanjaktiviteter. ”Alla beslut om aktiviteter fattas genom ett elektroniskt röstsystem, och för det slutliga avgörandet har nätkommittéer månadsmöten i chattrum” (J.-M. Kim 2001, s. 50). Till mängden logistiska uppgifter hörde att se till att människor var klädda i gult när de samlades till politiska möten – gult var symbolfärgen för Rohs kampanj (Korea Times 2002).
Nosamos medlemmar kunde då och då agera högst aggressivt, till exempel när en professor upplevdes som kritisk mot anhängare till Roh på ett diskussionsprogram i teve. Han utsattes för hundratals vredgade e-brev och hudflängdes av många på Nosamos forum (Demick 2003). På grund av dessa och liknande aktiviteter kritiserades Nosamo för att bete sig som ”Röda internetgarden” med ”hårda ord i cyberrymden och populistiska paroller”. Ungefär en månad före presidentvalet förbjöd Sydkoreas valkommission gruppen att samla in pengar till sin kandidat (Demick 2003), och organisationens hemsida tvingades stänga fram till valdagen (Korea Times 2002).
Samtidigt verkade Roh Moo-Hyuns rätt okonventionella taktik till hans nackdel. De etablerade medierna, av vilka de flesta alltså tillhörde det konservativa lägret, ägnade honom en negativ uppmärksamhet (Rhee 2003, S.-D. Kim u.å.). Några månader före valet låg han så illa till i opinionsmätningarna att medlemmar av hans eget MDP-parti försökte tvinga bort honom (Demick 2003). Strax innan valet undandrog plötsligt Rohs viktigaste kampanjpartner, mångmiljonären Chung Mong-Joon, honom sitt stöd vilket tillfogade hela kampanjen ett svårt slag i sista stund (Korea Times 2002).
När valdagen randades den 19 december 2002 upplevde medlemmarna av Nosamo läget som krisartat. Med den centrala hemsidan stängd sedan en månad inledde unga aktivister dagen med att skicka e-meddelanden som ”Låt oss gå och rösta!” (Rhee 2003, s. 96).7 Vid elvatiden på förmiddagen visade vallokalsundersökningarna att Roh skulle förlora med 1–2 procents marginal (Fulford 2003, Rhee 2003, s. 96). Vid lunchtid ”gick hans anhängare ut på chattsidorna för att trumma ihop stöd. På bara några minuter skickades till mobiltelefoner drygt 800 000 e-brev som uppmanade sympatisörer att ge sig ut och rösta. Traditionellt apatiska unga väljare strömmade till valurnorna, klockan två tog Roh ledningen och vann sedan valet” (Fulford 2003).
En rad olika element samverkade till denna historiska händelse där mobiltelefoner för första gången spelade en viktig roll för utgången av ett presidentval. För det första hade ett stort politiskt gräsrotsnät redan sin kärna i Nosamo, vars medlemmar inte bara hade ett flitigt utbyte via nätet utan också träffades utanför detta. För det andra vitaliserade Roh Moo-Hyuns centervänsterpolitik och image som omstörtare unga liberaler, av vilka många var starkt motiverade och redo att genast agera i krislägen. För det tredje skapade Chung Mong-Joons plötsligt undandragna bistånd och Rohs tillfälliga eftersläpning ett angeläget behov att samla allmänhetens stöd. Och mobiltelefonen – inbegreppet av kommunikationsredskap för gräsrötter som alltid är på ”var som helst, när som helst” – visade sig vara det bästa mediet för dessa upprop. Med tanke på ungdomsnätens styrka (Yoon 2003a, 2003b) och den demografiska omständigheten att personer mellan tjugo och fyrtio år utgjorde drygt hälften av väljarna (J.-M. Kim 2001, s. 49) blev de unga som mobiliserades genom mobilmeddelanden ett avgörande röstblock. Vid dagens slut hade ”60 procent av väljarna mellan 20 och 40 år lagt sin röst på Roh” (Rhee 2003, s. 95).
När president Roh hade tillträtt beslöt Nosamo efter en intern opinionspejling i januari 2003 att förbli aktivt (Korea Herald 2003). Medlemmarna fortsatte att samla in förslag till ministrar och engagera sig i debatter om allt från Nordkoreas kärnvapenprogram till om Roh som president borde börja spela golf eller jogga” (Demick 2003). Likt varje annan permanent medborgargrupp spelade de en relativt oberoende roll som vakthund genom att notera och ibland kritisera Rohs beslut. År 2001 hade en av de medlemmar som grundade Nosamo sagt: ”Vi använder nätet för att stödja honom, men vi vill säga nej om han fattar ett beslut som vi tycker är fel” (J.-M. Kim 2001, s. 50). Den 24 mars 2003 antog Nosamo ett uttalande mot det USA-ledda kriget i Irak och Sydkoreas beslut att skicka dit ingenjörs- och sjukvårdssoldater (Korea Times 2003). Rohs regering fullföljde emellertid planen vilket fick vissa av Nosamos medlemmar att lämna gruppen. En av dem sade:
Jag lämnade Nosamo därför att Roh Moo-Huyn har uppvisat drastiskt annorlunda sidor sedan han blev president. Jag älskar inte Roh Moo-Huyn längre. Jag hatar att se presidenten stödja ett barbariskt krig där USA dödar oskyldiga civila i Irak (Korea Times 2003).
Våren 2004 spelade Nosamo åter en viktig roll genom att organisera ett stöd för Roh i samband med ett riksrättsåtal mot honom, sedan han anklagats för att bryta mot lagar som förbjuder partstagande uttalanden under en 17 dagars period före ett parlamentsval (Len 2004). Under den valrörelsen använde det liberala Uripartiet, som hade Rohs stöd, mobiltelefoner i sin kampanj. Tillsammans med gängse programförklaringar, kandidatpresentationer och mötesscheman uppmuntrade Nosamos hemsida anhängarna att kopiera meddelandet ”Gå och rösta” och skicka det med mobiltelefon till tio vänner, som uppmanades att skicka det till tio vänner i sin tur (Salmon 2004).
Den sociopolitiska användningen av mobiltelefoner växer fortfarande i takt med att det sydkoreanska samhället omvandlas och tekniken sprids i allt mognare former. Även här måste mobilens roll förstås i nära samband med andra medier, framför allt nätbaserade anslagstavlor (BBS). Dessa nya medier fungerar främst som katalysatorer för mobilisering av befintliga nätverk av unga och ger upphov till grupper av Nosamos typ som i viss bemärkelse är nya politiska krafter, men vars historiska ursprung kan spåras åtminstone två decennier bakåt. Det skulle förvisso vara en överdrift att tillskriva mobiltelefonen en magisk, inneboende politisk kraft som enda eller ens viktigaste medieverktyg, men lika felaktigt vore det att förbise dess unika förmåga att – som verktyg för ”ständig kontakt” – gynna en snabb mobilisering av marginaliserade sociala grupper vid avgörande politiska tillfällen, som i det sydkoreanska presidentvalet 2002.
Spanien i mars 2004 8
Den 11 mars 2004 genomförde en Madridbaserad radikal islamistisk grupp, främst bestående av marockaner och knuten till al-Qaida, den största terroristattacken i Europa och sprängde tre pendeltåg, vilket dödade 191 personer och sårade över tusen. Sprängningarna utlöstes med fjärrkontroll via mobiltelefon. Det var faktiskt upptäckten av ett telefonkort i en väska som inte exploderat som ledde till identifiering av telefonen och fängslande av förövarna. al-Qaida tog senare under dagen på sig ansvaret för bombdåden. Attacken utfördes i ett mycket speciellt politiskt sammanhang fyra dagar före det spanska parlamentsvalet som dominerades av debatten om Spaniens deltagande i Irakkriget, en politik som mötte motstånd från en stor majoritet av medborgarna. Det konservativa Partido Popular (PP) räknades ändå som trolig segrare i valet, tack vare sina resultat i den ekonomiska politiken och sin hållning till den baskiska terrorismen. Men under de sista veckorna före valet bedrev den unge och karismatiske socialistledaren José Luís Rodriguez Zapatero en imponerande valkampanj, så att opinionsmätningarna den 10 mars 2004 bedömde valresultatet som alltför jämnt för att kunna utpeka den ena eller andra vinnaren.
Mot denna politiska bakgrund hävdade PP-regeringen, så snart som terrorattacken i Madrid hade skett och innan några bevis företetts, med fullständig övertygelse att den baskiska terroristorganisationen ETA låg bakom bombdåden. För varje timme som gick blev det alltmer troligt att al-Qaida var förövaren, men inrikesministern och regeringens talesman envisades fram till kvällen den 13 mars med att lägga skulden på ETA. Regeringen räknade med att ett utpekande av de baskiska terroristerna som ansvariga skulle gynna PP i valet, medan ett erkännande att islamistiska terrorister troligen låg bakom skulle visa spanjorerna vilket högt pris de betalade för sin regerings politik i Irak, något som kunde driva dem till att rösta mot denna regering. Enligt miljontals spanjorers (67 procent) uppfattning manipulerade regeringen informationen om attacken för att vinna politiska fördelar. Denna utbredda känsla var en viktig faktor bakom PP:s oväntade nederlag den 14 mars, som ledde till att en socialistisk regering valdes och att de spanska trupperna omedelbart drogs tillbaka från Irak.
Ett parlamentsutskott som undersökte händelserna den 11–14 mars framlade bevis för att PP-regeringen utan att nödvändigtvis ljuga åtminstone hade fördröjt publiceringen av viss viktig information och som fakta presenterat omständigheter som fortfarande utreddes. Det fanns en uppenbar tendens att stödja hypotesen om baskisk terrorism och inte prioritera det islamistiska spåret, trots polisens tidiga ledtrådar i den riktningen. Men oavsett graden av manipulering är det viktiga att tusentals medborgare den 12 och 13 mars övertygades om att sådan manipulering förekom och beslöt att sprida sina åsikter till hela befolkningen via trådlös kommunikation och internet. De stora tevebolagen, som direkt eller indirekt styrdes av regeringen, stödde hypotesen om baskisk terrorism liksom de flesta radiostationer (om än inte den största) liksom de flesta tryckta medier, sedan premiärministern personligen ringt upp de stora tidningarnas redaktörer och gett dem sitt ord på att attacken utfördes av ETA.
Alternativa åsikter om terrorns faktiska upphov måste därför hitta alternativa kommunikationskanaler för att höras. Användningen av sådana kanaler ledde till mobiliseringar mot PP lördagen den 13 mars, en ”eftertankens dag” när enligt spansk lag politiska demonstrationer och offentliga manifestationer var förbjudna. Aktionerna från tusentals protesterande, de flesta ungdomar, gjorde emellertid intryck på den allmänna opinionen och särskilt på de två miljonerna förstagångsväljare – ungdomar som vanligen har lägre röstdeltagande eller i högre grad röstar på minoritetspartier än på socialister eller konservativa. Det fanns i detta val 2,5 miljoner fler väljare än i parlamentsvalet 2000 och omkring en miljon övergick till socialisterna, i avsikt att bestraffa regeringen för både dess Irakpolitik och upplevda manipulering av informationen. Socialistpartiet vann en klar majoritet i ett val med 77 procents deltagande. Vår diskussion, som bygger på publicerade utredningar och rapporter, granskar den process genom vilken alternativa kommunikationskanaler skapades och effektivt utnyttjades.
Den alternativa kommunikationsprocessen uppstod ur det känsloflöde som omgav gatudemonstrationerna fredagen den 12 mars, vilka hade initierats av regeringen med stöd från alla politiska krafter. Detta är viktigt: det var i den fysiska sammankomsten som människor först började reagera och vända sig mot den officiella faktaframställningen, oberoende av de politiska partierna som höll tyst för tillfället. Även om demonstrationen hölls mot terrorism och till stöd för konstitutionen (en förstucken referens till den baskiska separatismen) bar många deltagare banderoller som vände sig mot kriget i Irak. Demonstrationen var avsedd att markera slutet på de politiska manifestationerna inför eftertankens dag på lördagen och söndagens val. Men på lördagsmorgonen började ett antal aktivister, mestadels personer utan aktuell politisk anknytning och fristående från de etablerade partierna, sprida SMS till adresser som fanns inprogrammerade i deras mobiltelefoner. De fördömde där manipuleringen av information och uppmanade till en demonstration klockan 18 utanför PP:s högkvarter, först i Madrid och sedan i andra spanska städer. Detta var ju förbjudet och fick inget vare sig uttalat eller indirekt stöd från något parti, även om vissa av deltagarna i dessa sammankomster tillhörde vänsterpartier, framför allt Förenade vänstern (ett litet parlamentsparti som innefattar spillrorna av det spanska kommunistpartiet). Flertalet deltagare tillhörde emellertid motståndsrörelsen mot kriget, och de flesta som samlades utanför PP-högkvarteren var helt enkelt sådana som hade nåtts via SMS-näten. Det tidigaste och mest berömda av dessa meddelanden, som alla rymdes inom SMS-formatets 160 tecken, var följande:
Aznar nere för räkning? Det kallas eftertankens dag men Urdaci jobbar? Idag 13M, kl 18, PP högkvarter, Genuag 13. Inga partier. Tystnad för sanning. Skicka vidare! [”Pasalo!”]
Detta med Urdaci behöver förklaras. Han var den spanska rikstelevisionens beryktade ankare, ökänd för manipulering av politiska nyheter (och faktiskt dömd för detta). Under tiden fortsatte dess kanaler att försvara historien om den baskiska terrorismen och på kvällen före valet lades programtablån om för att sända en dokumentärfilm om hur en socialistpolitiker mördades av baskiska terrorister.
Under lördagen ökade SMS-trafiken med 40 procent jämfört med en vanlig lördag och nådde en högre volym än föregående måndag, ett absolut rekord för sådana meddelanden. Det avgörande är, att även om de flesta meddelanden starkt liknade varandra var för varje mottagare sändaren en känd person, någon som hade mottagarens adress i mobilens adressbok. Spridningsnätet växte alltså exponentiellt utan att närheten till källan gick förlorad, enligt det välkända ”litenvärlds-fenomenet”.9
Internet hade tidigare börjat bli en alternativ kommunikationskanal, särskilt den 11 mars men även den 12. Å ena sidan använde man internet för att hitta andra informationskällor, särskilt utländska, å andra sidan togs det ett antal initiativ, bland annat från självständigt agerande journalister, att etablera hemsidor med debatt och information från olika källor.
Det är intressant att PP startade ett SMS-nät med ett annorlunda meddelande: ”ETA ligger bakom massakern. Skicka vidare!” Men det spreds främst via partikanaler, nådde ingen kritisk massa av ”känd person till känd person” och var framför allt inte trovärdigt för de tusentals människor som redan tvivlade på regeringen.
Det sammanhang som de etablerade medierna skapade var också viktigt. De flesta stora tevestationer ignorerades snabbt som opålitliga informationskällor. Tidningarna gjorde sig otillförlitliga genom sin tvekan, även om La Vanguardia i Barcelona på lördagen hade en förstasidesartikel som stödde påståendet att al-Qaida låg bakom attacken. Däremot började SER, det stora privatradionätet, på initiativ av sina reportrar genast söka bevis i annan riktning än det baskiska spåret. Ibland gjordes detta alltför ivrigt och spred felaktig information, men de flesta rapporterna visade sig vara riktiga. Följden blev att många människor använde radio (inklusive bärbara apparater) som sin informationskälla, i samspel med SMS och mobilsamtal. Man använde röstkommunikation för direkt diskussion med nära vänner och SMS för spridning av personligt utformade meddelanden eller vidarebefordran av mottagna meddelanden som man instämde i.
Kommunikationssammanhanget utgjordes alltså av de fysiska sammankomsterna på gatan, som inledning på opinionsbildningen och till följd av en politisk kommunikationsprocess. Folksamlingarna framför PP-byggnaderna var beviset på meddelandets kraft. Sedan tilldrog sig gatuaktionerna uppmärksamhet från vissa radio- och tevestationer (regionalteve och CNN-Spain) och tvingade till sist, klockan 20.20 på lördagskvällen, inrikesministern att framträda i teverutan och erkänna al-Qaidas tänkbara roll. Men ännu senare uppträdde PP:s huvudkandidat och fördömde demonstranterna vilket ofrivilligt förstärkte den förtroendekris som partiet hade skapat. Ett politiskt kommunikationsmissgrepp förstärkte därmed demonstrationernas effekt.
Internet var viktigt som informationskälla och debattforum under dagarna före demonstrationerna, men de avgörande händelserna var demonstrationerna lördagen den 13 mars – typiska blixtmobiliseringar skapade tack vare ett omfattande SMS-nät som exponentiellt förstärkte kommunikationseffekten genom interpersonella kanaler. De uppstod först i Madrid men spreds så till Barcelona och slutligen till alla spanska städer, eftersom ju mobiltelefonernas adressböcker omfattar vänner och bekanta på andra håll. Denna spanska händelse, som kom tre år efter den blixtmobilisering som framtvingade Estradas avgång på Filippinerna, förblir en vändpunkt i den politiska kommunikationens historia. Väpnade med sina mobiler och anslutna till internet kan individer och gräsrotsaktivister ögonblickligen upprätta starka, breda, personligt präglade kommunikationsnät. Oavsett fenomenets förtjänster (det kan naturligtvis utnyttjas för spridning av skadlig, vilseledande information) utgör denna form av autonom kommunikation en varningsklocka för regeringars och etablerade mediers förmåga att styra informationen.
Republikanernas nationella konvent i New York
USA:s republikanska parti höll sitt nationella konvent 30 augusti–2 september 2004 under stora förväntningar om oroligheter från Bushfientliga aktivister. Förspelet till konventet i New York präglades av rapporter och rykten om planerade och potentiellt spontana protester, och om hur polisen och säkerhetsorganen planerade att hantera sådana incidenter (Carpenter 2004, Gibbs 2004, Shachtman 2004, Terdiman 2004). Jämförelser gjordes med slaget i Seattle 1999 när över 40 000 aktivister drog in i staden från världens alla hörn för att protestera mot Världshandelsorganisationens politik, vilket skapade våldsscener och bidrog till att överläggningarna bröt samman. Särskilt intressant med dessa rapporter var att den trådlösa kommunikationens centrala roll togs för given, inte bara i protesterna utan i konventets alla aspekter. Det blev även så att åtskilliga (mestadels fredliga) protester främst samordnades via trådlös kommunikation och internet, och drygt 17 000 personer greps. Själva konventet påverkades knappast av protesterna bortsett från några mindre störningar. President Bush noterade faktiskt en uppgång med två procentenheter i opinionsmätningarna (bland presumtiva väljare) efter konventet (The Economist 2004, Jones 2004). Händelserna är alltför aktuella för att några bedömningar ska kunna göras om deras omedelbara eller långsiktiga effekt, men en preliminär granskning tyder på att detta var ett fall där användning av trådlös kommunikationsteknik ökade effektiviteten men inte åstadkom någon förändring.
Nyhetsreportage berättar att protesterna inleddes redan den 27 augusti och att den största, en demonstration organiserad av motståndare till Irakkriget, United for Peace and Justice, hölls den 29. Även om polisen inte anger någon uppskattning av antalet talade demonstrationens organisatörer om cirka en halv miljon deltagare, den största protesten i samband med något konvent (Hauser 2004). De protesterande tågade förbi Madison Square Garden, platsen för konventet, och ropade Bushfientliga slagord under ledning av bemärkta personer som Jesse Jackson och filmskaparen Michael Moore. Andra protester följde under konventets fyra dagar, alla underlättade genom användning av mobiltelefoni och SMS.
Trådlös kommunikation och i synnerhet SMS spelade en viktig roll för samordning av protestaktiviteterna och för utsändning av meddelanden om pågående aktiviteter, såsom spontana samlingar eller polisarresteringar, åtminstone enligt nyhetsbevakningen av aktionerna. Exempelvis användes SMS för att den 1 september kalla till ett spontant möte på en pir där polisen höll personer som gripits under protesterna instängda (Simon 2004). Andra använde SMS för att bestämma vilka protester de skulle delta i eller undvika ”heta ställen” där polisen gick brutalt fram. Särskilt framträdande var varningsmeddelanden om var polisen fanns och om den höll på med arresteringar (se särskild tablå).
Upphetsningen om stundande protestaktiviteter under konventet var till viss del befogad men överdrev den trådlösa kommunikationens möjlighet att allvarligt störa tillställningen. Protesterna var mestadels omfattande men inte revolutionära. Detta har en rad olika förklaringar. För det första var användningen av trådlös kommunikation som protestverktyg så starkt förväntad att den infogades i säkerhetsorganens strategier. Dels utnyttjade de själva trådlös övervakningsteknik, såsom små hjälmmonterade videokameror som förmedlade bilder från säkerhetspersonalens position till en rörlig kommandocentral (Reardon 2004). Säkerhetspersonal uppges också ha infiltrerat planeringsmötena inför protesterna och övervakat SMS-trafik och annan kommunikation som aktivisterna använde sig av (Gibbs 2004, Gibson 2004). Exempelvis insåg strax de protesterande som under konventet utnyttjade indymedias webbplatser för att sprida meddelanden snart att ”polisen var efter dem”. Därefter ”anslogs uppmaningar till ’direkt aktion’ bara några minuter och kodord användes för att ange plats” (Becker & Port 2004).
För det andra, och sammanhängande med det föregående, förekom det i samband med republikanernas konvent, till skillnad mot i vissa radikala protester som uppstått spontant, till exempel de som diskuterats i våra andra tre fallstudier, en stark central styrning av den trådlösa tekniken. De flesta protester och strategier var noggrant planerade, vissa så mycket som ett år i förväg (Archibold 2003). Dessutom måste protestgrupperna söka demonstrationstillstånd, av vilka 29 så småningom beviljades (Archibold 2004). Protesternas plats och marschvägar var utstakade i detalj (Slackman 2004), och varje manifestation övervakades noga av polisen. I princip blev de som försökte genomföra protester utan tillstånd arresterade för olaga sammankomst, och deras antal var aldrig så stort att det förändrade den allmänna prägeln. Även om tusentals demonstranter samlades i Central Park efter demonstrationen den 29 augusti, trots ett domstolsbeslut att inte tillåta protester i det området, finns det inga tecken på att samlingen hade någon effekt på konventets förlopp.
Ett annat exempel på central ledning var användningen av specialgjorda SMS-system såsom Ruckus och TxtMob (det förmodligen populäraste i samband med konventet), som Institute for Applied Autonomy hade utformat specifikt för aktivisters utväxling av meddelanden under demokraternas och republikanernas konvent, eller MoPort som gjorde det möjligt för individer att ”mobblogga” genom att från sina mobiler skicka bilder från protesterna för nerladdning på internet. Syftet med MoPort var att ”samla de skilda rännilarna till en kollektiv rapporteringsinsats” (Dayal 2004). Det är möjligt att det fanns behov av sådana centralt organiserade tjänster på grund av bristande gemensam standard för att skicka SMS till personer på skilda nät. Även om dessa tjänster effektivt etablerade gemenskaper av likasinnade aktivister, saknade de karaktären av direkta meddelanden från person till person, baserade på interpersonella relationer, eftersom användarna måste anmäla sig för att kunna skicka eller ta emot meddelanden via operatörens server. Och användare av TxtMob hade ett slag svårigheter att ta emot meddelanden vilket operatören inte gav någon förklaring till, något som ledde till konspirationsteorier om att vissa mobiltelefonbolag (T-Mobile och Sprint) medvetet hade gått in och blockerat. Den nu gällande förklaringen är orsaken var ett filter som stämplade SMS som gick ut från samma server till mer än hundra personer som spam (Di Justo 2004, Lebkowsky 2004). Avbrottet förhindrade i praktiken en blixtmobilisering som organiserats av koalitionen A31 Action, delvis för att potentiella deltagare inte visste var utgångspunkten fanns, även om det är oklart varför inte andra kommunikationsformer som mobiltelefonsamtal fungerade som effektiva substitut. Detta illustrerar kommunikationsteknikens och särskild de centraliserade systemens begränsningar.
Protesternas effekt påverkades också av att de omfattade många grupper med skilda program, från krigsmotståndare via djurrättsaktivister till abortanhängare. Sammankomsten av alla sådana grupper på en plats mot en central politisk institution kunde visserligen utgöra en formidabel kraft, men samtidigt saknades den enade viljan hos protester som åstadkommit omedelbar förändring. Detta kan också sättas i samband med den påtagliga frånvaron av konkreta mål. Med valet alltför avlägset för att kunna elda till röstning mot president Bush och utan några chanser att stoppa republikanernas nominering av Bush som kandidat 2004, tågade de protesterande med mål som
att återställa vårt lands integritet … återställa vår moraliska auktoritet … utvidga förbudet mot offensiva vapen … mer poliser på gatorna … säkrare hamnar … en plan för reträtt från Irak (Jackson 2004), eller
vi vill ta över, nå de rätta personerna och få dem att sprida budskapet att detta är en rutten regering (demonstrant citerad av CNN 2004).
Det verkar alltså hittills som att användningen av trådlös kommunikation inte har haft någon större effekt på det politiska skeendet i USA, åtminstone inte ytligt sett. Men sociala underströmmar kan uppstå som förändrar människors tankar och påverkar deras politiska beteende. Ja, i den mån som det var demonstranternas mål att fredligt göra sin röst hörd under ett centralt politiskt evenemang och samtidigt undvika sammanstötningar med polisen, kan det sägas att protesterna var framgångsrika. Det finns emellertid inget belägg för att de hade någon direkt effekt på den politiska processen som sådan.
Japan och Kina
Det finns fall där trådlös kommunikation inte har tagits i bruk för social mobilisering, som i Japan, eller där inledande politiska tendenser har krossats av staten, som i Kina. Även om bristen på studier gör vår diskussion om dessa båda andra fall är mindre detaljerad demonstrerar de ändå, i linje med vårt tidigare påstående, att den specifika användningen av trådlös teknik formas av ett samhälles sociala miljö och politiska strukturer.
Trots den mycket starka penetrationen av mobiltelefoni och mobila internettjänster i Japan har vi inte hittills kunnat identifiera några fall av sociopolitisk gräsrotsmobilisering som använt sig av trådlös kommunikation, trots åtskilliga månaders litteratursökning i akademiska och journalistiska källor. De japanska myndigheterna har faktiskt gjort vissa försök att använda mobilteknik, till exempel ”Lejonhjärtas” e-nyhetsbrev från premiärminister Junichiro Koizumis kansli, som i mars 2004 hade 1,7 miljoner abonnenter anslutna via dator eller mobiltelefon (Reuters 2001, PR Newswire 2004). På lokal nivå har vi kommunledningar som den i Sagamihara i Kanagawaprefekturen strax söder om Tokyo, som i april 2004 inledde ett experiment där brukare kunde rapportera brister eller skador som de fann på gator och skyltar genom att skicka bilder från sina mobilkameror (Suzuki 2004). Detta är emellertid uppifrånstyrda statliga initiativ, inte exempel på sociopolitiska mobiliseringar som uppstår i nätverk av vanliga mobilförsedda medborgare och deras organisationer, som i de andra diskuterade fallen. Den bristande politiska mobilanvändningen hos japanska gräsrötter är en intressant fråga som det återstår att utforska. Preliminärt misstänker vi att den hänger samman med den ultrakonsumistiska tendensen hos Japans mobilkultur och den relativa inaktiviteten hos politiska krafter utanför etablissemanget, vilket är ett resultat av den japanska politikens allmänna sociala och kulturella struktur som går utöver själva mobilkulturen.
Kina är ett mer extremt fall med tanke på dess auktoritära politiska system, som i grunden står i strid med all spontan gräsrotsmobilisering. Trots mobiltelefonmarknadens snabba expansion har därför den nya tekniken hittills sällan kommit till sociopolitisk användning, och de få exempel som funnits har liksom i Japan varit statligt stödda experiment. Exempelvis samarbetade under den nationella folkkongressen i mars 2002 nyhetsbyrån Xinhua med China Mobile för att ge allmänheten möjlighet att skicka SMS med frågor och förslag till parlamentarikerna (Zhao under utg.). Tecknen tyder emellertid på att experimentet inte var särskilt framgångsrikt, främst på grund av sådana meddelandens mycket begränsade innehåll. Det är nog orealistiskt att SMS skulle kunna förmedla något mer än en kort begäran eller ett kortfattat klagomål, framför allt ingen diskussion i ordets fulla mening.
Samtidigt har de kinesiska myndigheterna försökt begränsa politiska oliktänkares användning av ny kommunikationsteknik, inklusive trådlös sådan. 2000 års telekommunikationsförordning förbjöd överföring av skadlig information genom varje form av telekomutrustning (Fries 2000, s. 43–44).10 Denna åtgärd, som senare blev vida känd för sin formning av Kinas system för internetcensur, var ursprungligen till stor del utformad för att motverka personsökarnas subversiva potential när den först utformades i mitten av 1990-talet. På samma gång bildade den en rättslig grund för fortsatt och mer specifik kontroll av mobiltelefoni och SMS.
Men trots att de kinesiska myndigheterna trappar upp sina regleringsförsök, har vissa element i det kinesiska samhället börjat använda personsökare och mobiltelefoner för alternativ och även oppositionell organisering. Trots bristen på systematisk undersökning är det troligt att tre grupper i samhället använt trådlös teknik för att främja sina politiska syften. Först har vi falungongrörelsen som Beijing fördömer som en ”ond kult”. För det andra har det ständigt förekommit demonstrationer av friställda stadsbor och av pensionärer, till exempel de omfattande protesterna från arbetare inom oljebranschen och verkstadsindustrin i nordöstra Kina 2002 (Associated Press 2002). För det tredje har det även på landsbygden ägt rum protester mot lokala funktionärers misskötsel och korruption (Duffy & Zhao 2004). Somliga medlemmar av dessa rörelser, i synnerhet organisatörerna, kan ha använt trådlös teknik (särskilt enkla tillämpningar som telefonkort) för småskalig samordning. Denna tekniska anpassning har dock ännu inte haft någon större effekt på den rådande maktbalansen, eftersom alla dessa upplevda hot mot staten hittills har hållits i styr på nationell nivå, trots sporadiska utbrott på vissa orter. På basis av sina observationer har Yuezhi Zhao (under utg., s. 18–19) dragit slutsatsen, att även om det finns vissa småskaliga, IT-stödda urbana rörelser i Kina, är det osannolikt att de kommer att förena sig med landets 800 miljoner bönder. Och tack vare dessa informationsägares privilegierade positioner är de som har tillgång till den nya tekniken ”inte nödvändigtvis de som är mest beredda att agera utifrån sådan kritisk information”.
Slutligen utgör sarsepidemins utbrott 2003 ett annat tecken på den mycket ringa sociopolitiska användningen av mobiltelefoni i allmänhet och SMS i synnerhet. Alldeles i början var det inga nyhetsmedier eller internetkanaler som rapporterade om epidemin men drabbade personer och deras vänner och familjer, särskilt sådana som arbetade på lokala sjukhus i Guangdongprovinsen, började skicka SMS till personer de kände om denna egendomliga, dödliga sjukdom. SMS-varningarna spreds snabbt bland stadsbor i Guangdong och sedan utanför provinsen och till hela landet. Nu beslöt emellertid folkhälso- och propagandamyndigheter i Beijing att fördriva detta ”rykte” genom att starta en massmediekampanj som hävdade att infektionerna bara var en variant av lunginflammation, att sjukdomen redan var under kontroll och att den panik hos allmänheten som SMS-meddelandena bidragit till att skapa var grundlös. Denna officiella kampanj via traditionella medier undergrävde effektivt den tidigare information som spritts via mobiltelefoner, eftersom SMS upplevdes som ett medium med lägre trovärdighet och det saknades andra informationskällor. Följden blev att de flesta, inklusive erfarna utländska analytiker bosatta i södra Kina, valde att tro på den officiella versionen11 – för att ett par veckor senare få bevittna hur den fruktansvärda sarsepidemin grasserade för fullt. Med tanke på att mobiltelefonin hade så svårt att upprätthålla ett icke-statligt informationssystem ens om en så omedelbart angelägen fråga om liv och död, skulle det vara ändå svårare att med några större konsekvenser tillämpa de nya teknikformerna för andra självständiga sociopolitiska syften, åtminstone på kort sikt.
Sammanfattning:
Exemplen ovan visar de skilda resultat som användningen av kommunikationsteknik kan ge. I tre av fallen (Filippinerna, Sydkorea och Spanien) var resultatet substantiellt däri att det påverkade valet av regering. Den fjärde processen som undersöktes (i USA) hade begränsad effekt på landets politik och påverkade knappast utgången av presidentvalet i november 2004. På Filippinerna utnyttjades trådlös kommunikation för att i förtid avhysa en president, i Sydkorea för att ändra utgången för en presidentkandidat som halkade efter i opinionsmätningarna. I Spanien användes SMS för att inte bara egga människor till att rösta bort en regering utan också för att i omfattande grad ersätta, komplettera och avslöja statlig propaganda och etablerade medier. I USA utnyttjades SMS och annan trådlös teknik (av demonstranter och polis) som ett effektivt verktyg för att samordna och övervaka protestaktiviteter under ett politiskt konvent. I Japan och Kina slutligen är det sociopolitiska bruket av mobiltelefoner minimalt trots kommunikationsteknikens snabba spridning i båda länderna.
En avgörande skillnad mellan USA och de andra tre exemplen är att i Filippinernas, Koreas och Spaniens fall sammanstrålade en kombination av faktorer till att stimulera spontana uppror medan i USA processen var mer centralstyrd, vilket delvis avlägsnade inslaget av interpersonell kommunikation byggd på vänskapsnät. Betecknande nog blev det inga överraskningar i USA-fallet, alla hade förväntat hur den trådlösa kommunikationen skulle användas. Omvänt var i de tre andra fallen händelserna mindre utstakade och förutsägbara, och det saknades effektiva motåtgärder.
Som vi redan noterat i de olika fallstudierna bör vi, för att inte bli deterministiska om den nya kommunikationsteknikens effekt, erkänna att även andra kommunikationsprocesser och -medier, både trådbundna och trådlösa, var viktiga i skeendet. Vi vet ju att revolutionära politiska mobiliseringar har skett i länder där trådlös kommunikation saknas. Där den trådlösa kommunikationen äger en viss politisk kraft har någon eller några av dessa andra processer spelat in, däribland en utlösande händelse som varit stark nog att väcka vrede eller andra känslor, aktivistiska anstiftare, stöd från respekterade institutioner såsom kyrkan eller kompletterande information från etablerade medier och/eller internetkällor. Dessutom upplever de engagerade personerna att de verkligen kan åstadkomma en förändring och har i regel ett fokuserat mål, som ibland kan uppnås direkt via valprocessen.
Vi har också konstaterat att kommunikation är ett tveeggat svärd. Det snabba informationsflöde via interpersonella nätverk som kan få människor att agera, kan lika lätt användas för att sprida rykten eller oriktig information som undertryckta sanningar. Och i den mån som det finns en nationell differentiering i den trådlösa kommunikationsteknikens spridning, liksom skillnader som bygger på ålder, kön och socioekonomisk status, kan den politiska mobiliseringsprocess som utnyttjar detta medel bli begränsad till vissa privilegierade grupper.
Ändå kan det, med utgångspunkt från dessa fallstudier, inte förnekas att tillgång till och användning av trådlös kommunikationsteknik lägger ett gott vapen till arsenalen för dem som försöker påverka politiken och den politiska processen utanför formella kanaler. Andra medier som fast telefoni, radio och teve kan visserligen fylla samma samlande funktion men inte så lägligt, inte med samma förmåga att nå människor var de än finns och fritt från de produktionsbegränsningar som hör ihop med traditionella medier. Trådlösa kommunikationsmetoder och -tillämpningar såsom mobiltelefoni och SMS ersätter alltså inte men kompletterar och rentav förändrar medieekologin genom att vidga de informationsnät som är tillgängliga för individer till en interpersonell nivå. Det civila samhällets form omvandlas både lokalt och globalt genom nya kommunikationsformer som ökar människors förmåga att hitta egna informationskällor och utveckla egna kommunikationskanaler. Historien igenom har information varit makt och kommunikation grunden till motmakt. Därför är informations- och kommunikationstekniken en grundläggande dimension hos våra dagars civila samhälle.
noter
1. Det är oklart i vilken utsträckning Fattigfolkmakts organisatörer, Estradas ”politiska funktionärer”, använde sig av mobiltelefon vid den aktuella tidpunkten.
2. www.erap.com (hämtad 3 juni 2004).
3. Även om det hade funnits övervakningssystem för mobiltelefoni 2000 och 2001 torde de fortfarande ha varit alltför primitiva för att använda under så omfattande politiska rörelser som Folkmakt II.
4. Av det skälet ville vissa analytiker rentav karaktärisera honom som ”orealistisk, dumdristig” (Rhee 2003, s. 95).
5. Min-Kyung Bae, chef för ”Sällskapet för forskning om cyberkultur” i Söul, citerad i Demick 2003.
6. Uppskattningarna av antalet medlemmar i Nosamo skiftar från 70 000 (Korea Times 2002) till 80 000 (Demick 2003).
7. Det är emellertid svårt att i primär- eller sekundärkällor finna faktiska mobiliserande meddelanden återgivna, till skillnad mot i nyhetsrapporterna från Folkmakt II-rörelsen på Filippinerna.
8. Rekonstruktionen av händelserna i Spanien bygger på vår direkta observation och på reportage i den spanska pressen. Det fanns fram till januari 2005 få bibliografiska referenser till ämnet men vi vill nämna Cué 2004, Juan 2004, Partal & Otamendi 2004, Rodriquez 2004, Spanska parlamentet 2004, de Ugarte 2004 och WAA 2004.
9. Litenvärlds-fenomenet (även kallat litenvärlds-effekten) är hypotesen att vem som helst i världen kan nås via en kort kedja av bekanta. Begreppet gav upphov till det berömda uttrycket ”sex steg av separation” efter ett litenvärlds-experiment av psykologen Stanley Milgram 1967, som fann att två slumpmässigt utvalda USA-medborgare förenades genom i medeltal sex bekanta.
10. Se även förordningen på www.isc.org.cn/20020417/ca38931.htm (hämtat 29 juni 2004).
11. Personlig information från medlemmar av China IT Group.
Tablå
Ett urval rapporter från TxtMob under republikanernas nationella konvent 15.32:02 Cirka 100 håller vaka mot kriget – ground zero, fler behövs16.15:19 Halva demonstrationen fångad i polisnät på Fulton mln Church och Broadway17.06:57 Bryant Park nära Public Library – en massa poliser samlas och väntar18.03:30 polisen kör ner folk från bibliotekstrappan/polisbussar kör söderut på 5:e ave från 20:e g18.11:15 stora # av snutar på väg västerut mot biblioteket, skotrar19.26:17 Pepparspray använd vid Herald Square (33:e och 6:e). Cirka 1000 personer där, trafiken nästan blockerad19.51:45 union Square – sjukvårdare och blåsorkester drabbade. Sjukvårdare haffade också vid Herald Square19.53:20 Union Sq. vid 16:e våldsamma arresteringar, folk helt omringade20.01:20 Videokameror behövs vid Irving och E 16:e, nära Union Square20.44:02 26:e och Park, spontant tåg jagas av polis. Arresteringar23.27:45 Bussar fulla med arresterade köar på West Side HW mln 15 & 18 g för att köra till pir 5723.42:46 En massa arresterade ikväll! Visa dem ditt stöd! Träffa dem som friges 100 Center g. kl 21–1
Källa: Rubin 2004
Författarna vill tacka Annenberg Foundation och Annenberg School for Communication för stöd vid författandet av texten.
Referenser Alfredson, Kirsty & Rufi Vigilar 2001. ”The Rise and Fall of Joseph Estrada”‚ CNN.com World, 2 maj, http://edition.cnn.com/2001/WORLD/asiapcf/southeast/04/22 /estrada.profile/ (hämtat 12 juni 2004).Andrade-Jimenez, Helen S. 2001. ”Technology Changing Political Dynamics”, it matters, 29 januari, http://itmatters.com.ph/news/news_01292001a.html (hämtat 3 juni 2004).Archibold, R.C. 2003. ”Protest Groups Planning for Republican Convention”‚ New York Times, 10 augusti, s. 29.– 2004. ”Days of Protests, Vigils and Street Theater (Thongs, Too)”, New York Times, 26 augusti, s. B7.Arillo, Cecilio T. 2002. Power Grab, Manila, Charles Morgan.Associated Press 2002. ”Laid off Chinese Protest en Masse”, 18 mars.– 2003. ”Terror Attacks Believed Linked to Al-Qaida”, 20 november.The Australian 2001. ”Manila on Alert after Blasts”, 1 januari.Bagalawis, Jennifer E. 2001. ”How IT Helped Topple a President”, Computer World, 30 januari, http://wireless.itworld.com/4273/CW_1-31- 01_it/pfindex.html (hämtat 3 juni 2004).BBC News 2000. ”Cardinal Sin tells Estrada to Quit”, 11 oktober, http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/asia-pacific/967115.stm (hämtat 14 juni 2004).Becker, M. & B. Port 2004. ”At GOP Convention, a Technological Battle”, New York Daily News, 3 september, http://pqasb.pqarchiver.com/nydailynews/687890221.html?di d=687890221 &fmt=abs&fmts=ft&date=sep+3%2c+2004&author=maki+becker+and+bob+port+daily+news+staff+writers&desc=protesters+click+with+new+media+to+mobilize (hämtat 8 september 2004).Bociurkiw, Michael 2001. ”Revolution by Cell Phone”, Forbes, 10 september, s. 28.Carpenter, S. 2004. ”Pirate Radio to Moor at Republican Convention”, Los Angeles Times, 27 augusti, s. E1.<p style=”marg
