Jag satt i härom veckan i publiken när statsvetenskapliga förbundet arrangerade en paneldebatt under sin årskonferens, här i Göteborg. Valet stod i fokus, så klart. De allra mest uppburna valforskarna fick tillfälle att sammanfatta valet med facit i hand. Flera journalister var med för att kommentera sin egen roll i den nu överståndna kampanjen. Även (s)-politikern Anna Johansson och moderate partisekreteraren Per Schlingman var där. Där satt jag och tänkte att Schlingman måtte vara guld värd för moderaterna, honom kommer de aldrig att släppa. Han avgick dagen efter. Jag tog det som intäkt för att jag inte har någon fingertoppskänsla. Fast Schlingman återuppstod ju snabbt nog som hela regeringens kommunikationsstrateg, eller vad hans arbetsuppgifter nu har kommunicerats som.
Och vilket handlag med språket han har: När Sören Holmberg säger att det ändå var en liten procent av LO-medlemmarna som röstade på moderaterna så ler Schlingman och säger: men av de förvärvsarbetande var det flest som röstade på oss. Och saken är väl att om ingen annan tänker ha en något djupare klassanalys än så, så går det bra att komma undan med det.
Man har häpnande kunnat se på när begrepp efter begrepp framgångsrikt har stöpts om. Vänsterns språk är som vax i moderaternas händer, och strukturella förklaringar, som försöker förklara vem som vinner och vem som förlorar i den politiska sfären utifrån några andra parametrar än vem som knådar språket bäst är idag mycket sällsynta i den offentliga debatten.
Kommer någon ihåg den mekaniska skattekverulansen i Sim City, modell tidigt 1990-tal? De flesta svenska spelare verkade lätt genomskåda den amerikanska politiska grundtonen, där varje skattehöjning ledde till uppror bland de små prickarna på skärmen som var medborgarna. Å andra sidan blev prickarna inte nöjda när de inte fick bilvägar och vattenledningar och sådant heller. Det var ett slit att balansera och sköta Sim City, upproret låg alltid bakom hörnet. Men var de någonsin rädda, de små skrikande prickarna på skärmen?
DN:s ledarskribent Hanne Kjöller uttryckte i gårdagens panel i P1s God morgon världen en viss förvåning över att svenskarna ändå inte verkar bli lika glada och tacksamma över skattelättnader som de blir över höjda barnbidrag. Mitt förslag till förklaring (vilken förutsätter att Kjöller har rätt, det vet kanske varken hon eller jag riktigt säkert om hon har) är att människor faktiskt överlag förstår att skattesänkningarna också har en kostnad. Varje gång jag får de där hundralapparna, ja tusenlapparna för en del av oss, mer på lönekontot, så har också något annat överförts. Ansvar och frihet för individen kan man säga, särskilt om man tycker att det är något som passar bäst för dem som har mest på lönekontot. Men ett band har klippts av varje gång. Ett band som fanns mellan individen med lönekuvertet, hennes barn, föräldrar och samhället. Sjuk? (Och ja herregud, vad är ”sjuk” egentligen? Vi pratar hellre om förändrad arbetsförmåga) Gammal? Dålig karriärplanering? Eller hänger du och din kompetens bara inte med i tempot? Allt det där kan raskt förpassa människor i oerhört svåra omständigheter i den nya arbetslinjens Sverige. Och intrasslad med arbetslinjen finns också en rädsla, fullt befogad och rationell. Om det händer mig? Om jag får den där hjärntumören, om min partner går in i en psykos? Vad gör jag då? Det är bäst att ha ordentligt i plånboken då, kanske är det bäst att det inte finns några andra runtom som verkar ligga samhället till last, som fräter på de där skattekronorna som jag ju ändå måste betala, fast min egen privata sjukförsäkring kostar en hel del. Allvarligt talat, det finns en del att vara rädd för. Så vi borde faktiskt tänka på hotbilder, på vad vi är rädda för:
Barnvagnsförare i niqab? Samtalet med försäkringskassan? Köerna av kostsamma, hopplösa patienter med bensår hos distriktssköterskan? De stökiga eleverna som tar upp allt utrymme för de tysta barnen? Införandet av marknadshyror? Fastighetsvärden och räntenivåer som går åt fel håll?
Vad är du rädd för?
Just nu är jag mest rädd för regeringen.