Den som nyligen har blivit förälder eller väntar barn har säkert kommit i kontakt med dem: mammaböckerna. Litteratur som ger tips och råd till den nyblivne föräldern, främst modern, om hur barnet ska skötas, men också – uttryckligen eller mellan raderna – förmedlar en moderskapsmoral till läsaren. Elise Ingvarsson ger sig i kast med de goda råden och möter Standardmodellen, handfasta uppfostringstips och en allt annat än sympatisk människosyn.
jag läser några sidor ur »anna.wahlgren online» och det konstiga stiger upp ur djupet. Hon svarar på frågor om barn. Och, tänker jag: det är däri det problematiska ligger: det finns en lösning på allt. Jag läser att hon svarar en mamma, om syskon som bråkar: »att om storebror slår lillebror ska du ta honom till hans rum (…)». Någon timma senare har osäkerheten satts igång och jag säger till storebror: »Nu får du gå till ditt rum», något som känns helt emot min egen inre röst. Han skriker förstås och jag öppnar dörren och undrar vad jag egentligen håller på med.
Har dessa råd så stor makt över mig?
*
Utgångspunkten var: så fort jag öppnade en så kallad Mammabok greps jag av olust osäkerhet oro. Tankarna gick som bara självifrågasättandet gör: tänk om allt jag gör är fel, tänk om jag är fel, en »dålig mamma»? De där texterna, ofta skrivna i ett lättsamt tonläge, gjorde mig nedstämd. Jag var inte »normal» – jag kände inte igen mig – kanske var det så att situationerna kunde vara bekanta – men språket kändes förenklande och samtidigt så mäktigt – för mig var det svårt att värja mig. Och eftersom de ger sken (sitt allra starkaste) av att rikta sig till alla/dig, så blev känslan av att stå utanför alla dessa kategorier så mycket starkare. Jag slutade läsa dem. Jag tänkte: dessa känslor påminner mig om när jag läste en viss slags religiös litteratur, nämligen beskrivningarna av hur en kristen – ett helgon – borde vara. Samma känsla hos mig av något ouppnåeligt, samma gränslösa missmod. Samma nästintill omöjliga uppgift.
(Är detta mitt språk för enkelt? Jag tänkte bara, att jag ville försöka/Få Lov att bara Pröva och Säga. Nåt om tankar också, även om allt inte är mig Tillåtet.)
Jag trodde att jag skulle vara starkare nu, tre år senare. Att dessa års erfarenheter av att ha Barn skulle göra det lättare att tro på den egna förmågan. Trodde nog att det nu skulle vara lättare att ge sig i kast med den så kallade Mammalitteraturen. Men det var inte lättare.
Mammaböcker kallar jag den uppsjö av böcker och tidskrifter som riktar sig till blivande eller varande mammor. Jag har tyckt mig skönja två huvudlinjer hos dessa, där den ena har karaktären av goda råd, den andra en form av »bekännelser» där syftet är att avdramatisera. Jag har kallat dessa två 1) det Uppbyggliga, och 2) det Intima. Sinsemellan olika har de likväl det gemensamt, att de bygger på identifikation, ideal, normer, och vill normalisera (ta udden av) oron.
Idag är snön vackrare än nånsin, minsta kvist på trädets grenar är täckt med ett perfekt avpassat snötäcke, som ett snöträd ovanpå det riktiga trädet. Kanske är felet jag gör att jag så hårt försöker förstå? Försöker komma åt det innersta? I vad? Jag säger att jag så gärna vill se klart vad det är – vilka språk- och idévärldar – i de texterna som får mig att vilja fly. Var min motvilja och saknad egentligen kommer från? Jag kan inte säga det skarpare just nu.
Det finns alltid ett svar. Man kan lägga pannan i djupa veck och säga: »Jag ska tänka på saken», istället för som sanningen är: »Jag vet faktiskt inte, och jag orkar inte prata om det där just nu.» (Dagen efter kommer barnet och frågar förväntansfullt: »Har du tänkt färdigt nu?» Där står man kanske med sin tvättade hals och har glömt vad saken gällde. Men får se ut som om man visste precis: »Jo… hm… jodå, det har jag. Men innan jag säger vad jag har tänkt, vill jag gärna höra lite fler detaljer i saken.»)
Hellre ett felaktigt svar än inget svar alls.
Ett klart och övertygande – och övertygat – svar betyder säkerhet
och ledning.
Denna passage, hämtad ur Barnaboken av Anna Wahlgren, fyller mig med häpnad. Lögnen rör sig i den, på olika nivåer. Texten talar om att ljuga,och ljuger för mig – på ett övertygat sätt. Övertygelsen är i detta fall: det är inget problem med att ljuga för sitt barn, bara man gör det övertygande. Det framgår att man även får lov att hålla fast vid lögnen om det behövs. Texten ger mig till och med ordagranna förslag på hur jag ska ljuga.
Vill man stå fram för sina barn som en omdömesgill person, bör man därför akta sig, menar jag, för att framstå som en hjälplös figur; man bör tänka sig för både en och två gånger innan man upprättar den sortens förmenta medbestämmanderättsdemokrati som ens ett ögonblick kan inge barnet uppfattningen att man inte vet hur man ska lösa sitt liv. (…)
Svaghet inbjuder till övergrepp. Bristande självrespekt inbjuder till förakt. Makten söker sina offer.(…)
Också den mor (…) som inte har en aning om hur hon ska handskas med sitt liv, måste därför, menar jag, inför barnet bete sig som om hon visste det; ha svar på allt, kunna ge förklaringar till allt, kunna berättiga också sina misstag, undvika att urskulda sig och be om ursäkt, akta sig för att ändra uppfattning och för att fråga barnet om dess mening (…) – ända till dess barnet i brytningsåren på eget initiativ och av egen mognad börjar se sina föräldrar som människor av kött och blod; en process som drar ut över många år.
Då är det dags för demaskering.
Om jag säger att jag just nu bara ska förhålla mig till detta långa och lösryckta citat, och släppa kravet på ett tusen reservationer, viljan att vara god, förstående och »se det positiva», så blir min reaktion som följer: Vad sägs egentligen här om svaghet, bristande självrespekt och hjälplöshet inför (delar av) ens liv? Något som varje människa, åtminstone i perioder av sitt liv, tvingas möta och kämpa med. Det som sägs är: 1) att det inte får förekomma i kontakten med barnet
2) att man, om man inte lyckas med detta, kan räkna med övergrepp och förakt från barnets sida
3) att barnet (som i hisnande bildspråk liknas vid en »inkompetent anställd», där modern är chefen) inte är förmöget att se föräldern som en människa av kött och blod, utan enbart söker en omdömesgill och kapabel ledare. Med andra ord. Omdöme betyder: att aldrig visa svaghet. Eftersom detta är omöjligt att uppnå inför en själv, måste man ha godheten att upprätthålla illusionen att det är så inför sitt barn. (I en annan passage skriver Anna Wahlgren om hur hon varit pigg och glad med barnen hela dagen, för att när de somnat gråta bittert.) För mig pekar ordet »demaskering» så tydligt ut vad det handlar om: att man ska-bör-måste just hålla masken inför barnet. Varför? Jag hör:
– Jag är en omdömesgill person, det är det viktigaste för dig att veta.
– Livet är hanterbart i alla lägen och går att lösa, det vill jag att du ska tro. Och våldsammare, närmare lögnen, rädslan:
– Om jag släppte detta skulle du förakta och utnyttja mig, det vet jag.
Förtroende är ett honnörsord för Anna Wahlgren, men vad säger detta om förälderns förtroende för barnet? Hur påverkar det ett barn att leva i detta envägsförtroende? Det slår mig att det oerhört detaljerade i Anna Wahlgrens förmaningar (»Och om det inte fungerar, då gör du fel», som hon ofta skriver), kan vara ett försök att täcka all skuld all brist all oro alla ifrågasättanden. De får ej finnas. Och detta är säkert en tröst för somliga.
Det märkliga med Anna Wahlgrens text är att hennes egna erfarenheter och högst personliga åsikter blir till ett Exempel För Andra. En sådan sak som att en procedur hon utarbetat för amning och skötning av spädbarn och som fungerat för henne, får det föga blygsamma namnet Standardmodellen. Det står: »Standardmodellen tillfredsställer det lilla nyfödda barnets samtliga behov vid varje mål under dagen, och den gör det förebyggande.» Det är i mina ögon detta som är det felaktiga antagandet som jag skulle säga att texten är uppbyggd kring: att man kan veta om och fylla en annan
människas samtliga behov.
Har det med det självtillräckliga att göra – för att inte säga självgoda?
Var är Gud i allt detta?
Att jag har så otroligt svårt för att läsa Mammalitteratur beror kanske inte i första hand på idéerna, värderingarna – jo, det också! – utan har för mig mer att göra med språket, tonen. Visst, alla käcka tillrop kanske »vill mig väl». Eller bekännelserna av att »jag minsann också (!) är en dålig mor». De vill mig så väl. Men de vill också att jag ska hålla med, bekräfta, känna igen mig, köpa saker, känna känslor som håller uppe nån form av gigantisk Barn-Livs-Illusion. Att det är »vi». Men det är inte jag.
Anna Wahlgrens text är försåtlig – och smart – och skrämmande. Det viktigaste hon har gemensamt med andra som skriver Mammalitteratur är vad jag kallar Den Trygga Positionen.
Jag är hyperkänslig för språk och skuld.
Det handlar om självrespekt, och att de texterna inte inger mig det minsta av det även om de försöker så mycket.Varför tar de min tillkämpade självkänsla ifrån mig? (Kom ihåg: livet behandlade oss olika Kom ihåg det.) Och får mig att tvivla på mitt moderskap?
Om man jämförde dessa böcker och tidskrifter med skönlitteratur skulle »berättaren» vara märkligt stabil och säker – tala om konflikter men inte vara en del av dem. Jag menar att de, om de var litteratur i vanlig mening, skulle likna något så främmande som »Uppbyggelselitteratur». Anvisningar till ett liv. Gör du såhär så blir allt Bra. Och då får man inte tveka, dröja vid orden.
Efter samtal med vänner tänker jag att det väl är osäkerheten som utmärker den nyblivna mamman snarare än självförtroendet. Och då är man så känslig för andras kommentarer, särskilt av typen: Gör såhär! Tänk om de påstår/tror att jag brister i kärlek till mitt barn? Men ingen kan veta vad kärlek innebär för en annan människa. Därför blir alla dessa förmaningar ofta en börda för oss. Men vems är skulden
Jag saknar nån som säger
Om du vill tala med en som är livrädd
Men ändå
Men såret
Men Gud
Men ändå har kärlek – och kunna ge det man inte har och har
När jag läser märker jag att den Rädsla de slår in sina kilar i är den största av dem alla: Tänk om jag inte har kärlek i mig För då kan man inte ha barn. (Eller: om man är psykiskt sjuk.) Det är fräckt av dem. Men vad är kärlek? (Saklig Omsorg, sa någon)
Allt ljus faller på Resultatet: ett lyckligt och lyckat barn? Och en dito mamma? Alltid att Uppnå, Nå Dit (Där man inte är).
Det jag försöker säga är, att ingen kan egentligen veta vad kärlek innebär för en annan (Tänker: det är därför förmaningarna/bekännelserna faller så platt och samtidigt sårar). Det som nån gör med lätthet kan vara orimligt svårt för en annan. Men kärlek
Kan vara
Att trots att man är sjuk våga ge liv till ett Barn.
Det kan vara osynliga ansträngningar eller att släppa taget om sitt barn
Det finns en annan slags berättelser, ofta skrivna av »moderna Citymammor», som med humorn som grepp till synes öppenhjärtigt, för att inte säga Rått, närmar sig tabun av olika slag. Vilket förvisso är en av litteraturens uppgifter. Och med den förmanande/Uppbyggliga Mammalitteraturen som bakgrund kan man här ändå se ett brott, ett slags obeträdd mark eller tomrum som dessa texter verkar vara väl medvetna om. Detta vittnat titlarna om: Uppdrag: Mamma. Berättelser från en ny generation mammor och På smällen! Från A till Bebis. De har haft som uttryckligt mål att prata om just det man inte kan prata om vad gäller graviditet, förlossning och livet med barn.
Eftersom de så insisterar på att de inte vill komma med pekpinnar, utan »ärligt berättar om personliga upplevelser», samt har ett helt annat – brutalt och ofta roligt – »nutidsspråk», blir jag som läsare först inte provocerad. Blir jag generad? Här är ingenting för litet att prata om: hängbröst! inkontinens!
hemorrojder! Allt ska med, allt får plats. Om ansatsen är lovvärd blir dock formen och dess tilltal för mig till slut ändå problematisk. Om de så beskriver den mest utsatta, pinsamma erfarenhet, kan jag inte komma ifrån känslan av att texterna ändå är så Safe, liksom garderade i det genanta. Jag vill här nämna två mycket vackra undantag från denna upplevelse: Karin Salmsons »Jag överlevde» om ensamheten man kan känna som nybliven, ung förälder ur Uppdrag: Mamma, och Linda Västriks avskalade förlossningsberättelse i På smällen. Där träder de smärtsamma erfarenheterna fram i egen rätt, och talar till mig utan att för den skull vara säkra på vem jag är eller hur jag kommer att ta emot det skrivna.
De utgör undantag, ty: även dessa texter bygger i hög grad på identifikation, och har liksom den så kallade Uppbyggliga mammalitteraturen sina ideal. De säger inte åt mig vad jag ska göra, men även dessa tabubrott har sina gränser och är noga med vad de inte talar om. Det finns outtalade självklarheter även här, som att barnet måste vara centrum för ens liv. (Som att pengar inte är ett problem.) Lika mycket som självförverkligandet stod i centrum innan.
Jag har velat kalla detta tilltal för det Intima, eller mer precist: det Intimiserande. Även om de hävdar att de inte »säger allt», så ger formen av bekännelser ändå intryck av att just allt sägs – medan mycket inte sägs. Den bygger i mina ögon på ett felaktigt antagande om vad öppenhet är. Det finns liksom inget som kan gå fel på allvar.
Varför vill vi ha råd och identifikation? För att stilla oron.
För oron är stor.
Det gemensamma svar som både förmaningar och bekännelser ger är att försöka Normalisera och »Oskadliggöra» Oron. Detta är kanske som extremast i tidskrifterna. Det är som ett spel där vi låtsas att inget är Tabu, men där svaret på allt blir: »Det är alldeles normalt (och om det blir värre, kontakta en psykolog!)». Men inför denna försåtliga »öppenhet» och »tolerans» sitter den som kanske bär på betydligt värre saker och sjunker nedåt i skam. Ett annat grepp är att någon »bekänner» sin uselhet, bara det att det som beskrivs som dåligt (att köpa hem pizza till barnen istället för att laga mat, att säga att tomten ser allt) aldrig kan mäta sig med ens egen, verkliga uselhet.
Detta har förmodligen helt att göra med den tydliga Adresseringen: For Mummies Only. Men kanske är det enda två mammor har gemensamt det att de fått barn.
Men när man är orolig och osäker till döds, har man någonsin blivit lättad av att höra »det är helt normalt?» Blir inte det som att säga: »Du har inget att vara rädd eller ledsen för?» Jag tror att oron har att göra med skulden och bristen man ofrånkomligen upplever som förälder. Misstaget jag tror att Mammalitteraturen begår, är att man försöker släta över, sänka ribban eller kompensera med annat. Och här skiljer den sig från helgonböckerna. Där förnekas inte skulden, utan den ses som en fundamental och sann upplevelse som sätter själen i rörelse mot Gud, det som är större än jag. Men tar man bort skulden tar man också bort nådens möjlighet. Den nåd man på sätt och vis redan får i rikligt mått av det Barn man fått, och är.
Tanken var: finns det en likhet mellan dessa käcka mammaböcker och den till stilen tyngre helgonlitteraturen?
Kan det vara så, att de båda är beskrivningar av ett liv som det borde vara, dvs en normerande text, att de utesluter det sant personliga/privata?
Men jag läser ju Fel.
Kan det vara så, att det som i den religiösa texten är något så gott som omöjligt: målet att förenas med och gå upp i Gud – i mammalitteraturen är något komplett omöjligt: att förenas med och gå upp i sitt barn?
Jag ville finna belägg för min tanke.
Jag ville finna formuleringar som jag kunde illustrera den med.
Jag ville avväpna texterna, deras grepp om mig.
Jag ville förstå vad de där texterna egentligen höll på med.
Ville våga ifrågasätta dem istället för mig själv. Göra en knivskarp analys.
Jag ville skriva en sån text, jag ville hämnas tror jag.
Vad jag saknar: den lilla bit text av Jean Vanier som jag en gång läste och sen aldrig glömde: han säger att hur älskande och uppmärksamma föräldrarna
än är, så kommer barnet ändå att få ett sår i sitt hjärta.
Det känns som om allt jag läst vill täta kring detta (sår)faktum, som att ifall man bara är tillräckligt pedagogisk-balanserad så kommer barnet aldrig att bli sårat, som om det var en fråga om nivå, mätbara enheter. Att nå upp till. Jean Vanier skriver att såret kan bli en öppenhet (för Gud och andra människor). Handlar det inte om att stiga ner istället, se sin brustna mänsklighet i ögonen och inte kräva mer än så av sitt barn?
Jag önskar att jag kunde se rakt in i maskinens öga.
*
När jag skrivit denna text, får jag en cd i min hand med titeln Standardmodellen, gjord av UKON och Njurmännen. Det måste vara ett tecken. Jag är inte den enda som hakat upp mig på detta (förfarande med) ord, det är inte (bara) mig det är fel på – äntligen känner jag igen mig!
*
Jag har på olika sätt försökt undfly/undkomma att skriva färdigt den här texten. För det som fattas är egentligen inte ett mer korrekt, återhållet tonläge eller fler exempel, väl förankrade i de märkliga texter jag under en tid försökt läsa och förstå. Det som fattas är slutsatsen, självförtroendet mot alla odds. Det är det grova, oprecisa, normerande, standardiserade språket som jag (av någon anledning) har svårt att värja mig mot. Som om de var »älskade auktoriteter» som talade till mig på det sättet. Till mig, ett Barn, på ett oerhört reducerande vis. Jag är ett Barn, så känsligt för skulden i språket, tilltalet.
Just jag (och, misstänker jag, andra med mig), måste därför lära oss att ta avstånd/förstå/stå ut med bruset. Det cirkulerar så många avarter av uppfattningen om vad ett barn är och hur man bäst ska uppfostra det. Ord som harmoni och lycka förvanskas till tillgjorda leenden. Barnkulten kräver total hängivenhet och ger således konstanta skuldkänslor. Till viss del har barnet, som måste bli lyckligt, utsatts för det största svek: att tvingas vara meningen med livet, vilket är en uppgift ingen människa kan fylla. Självförtroende som förälder betyder i detta fall, i mitt fall, att glömma nästan allt jag har läst. Det stör och förstör, eftersom det vill ersätta det unika jag och mina barn har tillsammans med konformistiska (fast så toleranta) regelverk. Ingenstans har jag läst det jag fick höra av en älskad: »Livet behandlar oss olika.» Det betyder inte att det inte finns rätt och fel, eller generella sanningar om barns utveckling som kan vara viktiga att känna till. Men:
Det betyder, tror jag, att för att kunna bli en Mamma med glädje, behöver man lära sig att omfatta sig själv med sin specifika historia och personlighet, och osäkerhet, med en absolut respekt. Först då inser man att man inte kan jämföra sig med någon annan. Jag kan bygga en relation till mitt barn som inte gömmer undan det trasiga, det osäkra som också är jag, utan stå mitt i det och säga Tittut, här är jag, var är du?
Elise Ingvarsson
Litteratur:
Alfvén, Malin och Hofsten, Kristina: Tagga ner! Lagom bra föräldrar är bäst, Norstedts,
2010.
Föräldrar & barn, nr 10/2010.
Janouch, Katerina: Barnliv, Piratförlaget, 2005.
Lindblad, Frank och Lindgren, Carl: Varför mår barnen inte lika bra som de har det? Carlsson
Bokförlag, 2009.
Mama, nr 3/2010. T ex »Vart tog lattemamman vägen?» Björkman, Anna.
Nylander, Hillevi: Jag fick barn – och hamnade på psyket! Hillevi Nylander, 2000 (Andra upplagan).
Red. Salmson, Karin: Uppdrag: Mamma, Berättelser från en ny generation mammor, Albert Bonniers Förlag, 2002.
Red. Stawreberg, Anna-Maria och Juul, Jesper: Föräldracoachning med Jesper Juul, Norstedts, 2009.
Söderlund, Ann och Rosander, Hanna: På smällen! Från A till Bebis, Bonnier Fakta, 2005.
Vi Föräldrar, nr 4/21010.
Wahlgren, Anna: anna.wahlgren online, Bonnier Carlsén, 2002.
Wahlgren, Anna: Barnaboken, Förlag Anna Wahlgren AB, (1983, 1994) 2008.
