Mest får man ut av ett litterär verk ifall man läser det utifrån dess förtjänster.
Men ibland går det inte att läsa ett verk utifrån dess förtjänster, för att det finns något i det som står i vägen. Till exempel en kuk. Eller en yppig bröstvårta.
Visst händer det att man lägger ifrån sig en text på grund av någon personlig hang-up, till exempel att man inte tycker om att läsa om tår eller naglar (eller konstnärer). Men att reagera på ett kön, eller ett bröst, och med vilka ord det beskrivs, är inte riktigt samma sak. Det här är helt enkelt inte vilka kroppsdelar som helst. Kuk. Fitta. På papperet bara ord, men för de flesta av oss bär det emot att ta dem i munnen hur som helst.
Det finns författare som använder denna laddning som subversiva redskap. Till exempel Michel Houellebecq. Han är inte någon av mina favoritförfattare, men hans böcker är högst medvetet skrivna litterära verk; uppfattar man hans stil som spretig och ful svarar han att världen inte förtjänar bättre prosa.
Eller för att ta ett annat exempel: Elfriede Jelinek, en författare vars språk är oerhört grovt, och inte låter sig underkastas tyglande stilregler, men som blottlägger sexualitetens destruktiva kraft, och vem som allt som oftast går vinnande ur den rådande ordningen mellan könen.
Det är det här jag uppfattar som avgörande: ifall man upplever det som att könet – när det dyker upp i texten – pekar mot en likt ett laddat vapen, eller ifall det tycks viska ”kom, jag finns här för din njutning”. För att ställa upp två motpoler i ett spektrum av flera möjliga tolkningar av könet.
Hos Jelinek är det något man aldrig behöver tveka över, men ibland (kanske oftast) avgör formen på det egna könet ifall man tillhör den första eller andra kategorin (ifall vi tänker oss att vi pratar om samma kön, fast betraktat från två olika håll, med två olika sorters blickar). Det har betydelse vem som säger vad. Vem som är adressaten. Och vem som är mottagaren.
Eller som Bogart säger i Casablanca: ”Here´s looking at you, kid.”
Det här är från min sida inget ställningstagande angående Mario Vargas Llosa, eftersom jag inte läst mer än en roman av honom. Det var dessutom längesedan (jag minns den förvisso som snuskig). När jag väl gör det kommer det att visa sig ifall jag kan förmå mig att läsa hans litteratur utifrån dess förtjänster, eller ifall också jag är en av dem som lägger hans böcker ifrån mig, irriterad över att bli påtvingad umgänget med allehanda kroppsdelar på ett sätt som gör att resten av texten skyms. Att det blir svårt att se skogen för alla träden. Så att säga.
Men om jag inte gör det – alltså lägger boken ifrån mig och känner att jag kan ha överseende med lite gubbslem i ögonkanten – kommer jag att kunna göra det till stor del på grund av formen på mitt eget kön. Att det är den form som det oftast viftas med som med ett vapen. Och att det är de som har den andra formen som det oftast viftas åt.
Här är några av artiklarna i debatten.
Kajsa Ekis Ekman, Nathan Shachar, Stephen Farran-Lee, Anne Swärd, Hanna Nordenhök, Åsa Linderborg, Ulf Eriksson, Cullhed
Oavsett om du är en av dem som uppskattar Mario Vargas Llosa, eller finner honom obsolet, vill jag ännu en gång rekommendera vårt Latinamerika nummer av Ord&Bild. I det kan du läsa något om Llosa, men främst om yngre författare, som kommer i en andra boom av latinamerikanska författare.
Och för protokollet vill jag nämna att det var ett nummer som var möjligt att göra tack vare ekonomiskt stöd från Svenska Akademien.
Martin Engberg
