Redaktionellt

Hur litteraturen ska eller inte ska skrivas är ett återkommande debattämne. Visst önskar man ofta mer produktiva diskussioner, bättre formulerade och genomtänkta argument, men jag vill ändå tro att de där striderna hjälper till att hålla grundläggande litterära frågor puttrande. Hur yviga uttryck de än tar sig. Vad gör litteraturen angelägen? Vad gör just detta litterära verk till en angelägenhet eller inte? Varför ägnar jag mig, som skribent eller redaktör, timme efter timme åt något som intresserar få, i en bransch där det är svårt att överleva? Och om ens ståndpunkt får mothugg kan man tvingas att formulera, eller omformulera, sin poetik. Vilket är bra.

Samtidigt är de där önskningarna man vill att litteraturen ska uppfylla – hur den borde eller inte borde se ut – oftast dömda att flyta omkring i luften, utan att någon fångar upp dem.

För hur skulle det gå till?

Litteraturen ska vara begriplig, episk, motsätta sig all sorts formförtryck, önskas det; präglas av pulserande liv och stilistisk stringens, önskas det; att den som en formförstörande språkmaskin ska bryta sönder rådande makt–ordningar; att den ska rymma både personlig erfarenhet och samhällsanalys. Att den ska vara underhållande. Att den ska tala lågmält. Skrika. Att den ska förmå att berätta en rak och realistisk berättelse med hjälp av intressanta personporträtt. Att den ska vara en berättelse som kortsluter all logik. Att den inte ska vara en berättelse. Inte en dikt. Att den ska vara ett ja och inte ett nej. Eller tvärtom. Att den ska skänka läsaren en ny blick på världen, eller bara en stunds flykt från vardagen.

Och alla de där behoven kan ju litteraturen möta. Om än inte med varje bok, eller inom samma pärmar. Och önskningar kan man ju tillåta sig, tänker jag, i alla fall som läsare, men tänker samtidigt att de krafter som är verksamma i skrivandets stund är mer sammansatta än att de enkelt låter sig underkastas ens det mest tjänstvilliga författarskapets rena vilja.

Så här:

Bara den litteratur som får tillåtelse att existera kan bli till.

Det är med litteratur som med vampyrer: den måste bjudas in för att kunna stiga över tröskeln.

Och nu syftar jag inte på de grindvakter som avgör vad som ska publiceras, eller lyftas fram i mediabruset.

Den tillåtelse jag tänker på är den som måste formas i författarskapets inre. Hur ett material kan förvaltas och omvandlas till litteratur avgörs trots allt inte av önskningar, oavsett från vem, utan av författarens grundläggande förutsättningar, och vilken förmåga denna har att upprätthålla en känsla av att det jag vill och kan skriva har rätt att få existera. Den som har haft skrivkramp vet vad jag menar.

Ett sådant inre utrymme kan ibland kräva upprättandet av yttre fiender, eller som hos August Strindberg, Maja Lundgren och Carina Rydberg: att liv och litteratur iscensätts i ett växelspel. Och betraktat på det sättet är det inte heller konstigt om de litterära fejderna har en tendens att bli hätska. Det är mycket som står på spel. Den som förlorat sin inre tillåtelse att skriva går under som författare. Murar upp! Svärd fram!

Det är angelägna frågor, oavsett om de når en bredare allmänhet eller inte. Det är i litteraturen språket och berättelserna slipas för att kunna beskriva verkligheten. Verkligheterna. Språket ger dig nya ögon, eller förblindar dig med klichéer. Och håller du inte med får du beskriva det på ditt sätt.

Sedan kan tillåtelsen må bra av att möta någon form av motstånd. En total formfrihet kan vara lika förlamande som inre förbud, och kanske är det därför många författarskap blir förlösta först i en avgränsad litterär genre. Det har jag själv erfarenhet av: först när jag vågade låna ur skräck och SF-litteraturen hittade jag fram till den tillåtelse jag behövde för att skriva min debutbok. Zac O’Yeah beskriver något liknande i det här numret: hur det krävdes att han flyttade till tropikerna för att hans skrivande skulle lossna. Var och en tar till det han eller hon behöver, tänker jag.

Men att genrebeteckningarna i förlagskatalogerna blir fler har med något annat att göra än en förståelse för den kreativa processen. En kommersiell litteratur kräver tydligt definierade nischer, och marknadens genrer – som Ann Steiner skriver om i det här numret – bevakas inte bara av ekonomiavdelningen, utan lika mycket av läsarna.

Av deras önskningar, skulle man kunna säga.

Och så var det resonemanget tillbaka.

Eller så är det bättre att låta Anne Carson säga det, med ett citat ur hennes dikt som vi publicerar i det här numret, i Mara Lees översättning:

Djupt djupt under våra våldsamheter drar en annan klarröstad helig flod sitt stråk.

Varför vi vanligtvis inte hör den,

är det ingen som vet och inte heller jag.

Det kanske kan få vara är ett slags svar på varför, tänker jag. Varför litteraturen. Och varför den så ofta brister i sina föresatser. Det den försöker nå ligger djupt begravt. Men när den då och då springer fram ur sina källor, uppfyller den långt mer grundläggande behov än sådana som kommer i form av önskningar om en mer randig poesi, mindre rutig prosa och inte fullt så blommiga essäer.

Martin Engberg

Augusti 2010