I början av talfilmens era arbetade simultantolkar i biosalongerna. En person översatte alla röster. I Östberlin berättades en historia om hur den engelske översättaren på en biograf en dag blev sjuk och ersattes av vaktmästaren, som man trodde hade hört filmens repliker tillräckligt många gånger för att lägga dem på minnet. Den kvällen skrattade publiken mer än vanligt. Flera biobesökare återvände dagen därpå för att se filmen en gång till, så bra tyckte de att den hade varit. Men publiken blev besviken, och den ordinarie tolken som nu var tillbaka blev utbuad och utskälld för att replikerna inte var desamma som kvällen innan. Det som egentligen var en dramafilm hade vaktmästaren genom språkliga och psykologiska kullerbyttor gjort om till komedi. Folk skrattade. Folk vill gärna skratta.
Sidorna i det här numret av Ord&Bild är kanske inte så skrattframkallande. Men liksom i den sanna eller påhittade historien om talfilmen handlar det på många av dem om de »andra sidorna». De sidor som först inte syns – eller kanske knappt finns – men som visar sig när saker och ting ställs på ända. De sidor man inte fick se, de sidor man inte förmådde se, de sidor man inte ville se.
I Karin Wiklunds, Johanna Maxls, Meira Ahmemulics och Malin Nords texter är modern en stark pol. Och ibland själva moderskärleken. Moderskärleken har redan från början två sidor: den ena är moderns kärlek till barnet och den andra är barnets till modern. Var och en av dessa sidor är dessutom ofta dubbel. Kärleken till modern och rädslan för att förlora henne kan ha en annan sida: skräcken för att likna, att bli som hon, att förlora sig själv. I Wiklunds och Ahmemulics texter reflekteras dessutom relationen till modersmålet. Att tvingas välja språk blir ibland att välja sida.
I Hamburg pågår sedan ett par år en omfattande stadsomvandlingsprocess, med utvidgning av stadskärnan som mål, och gentrifiering som ofrånkomlig konsekvens. Thomas Wiczaks arbete Zaun (stängsel) gjordes för att ifrågasätta stadens planer för Wilhelmsburg, där ett tullstängsel har hållit stadsdelen isolerad och avskild från hamnen i decennier. Wiczaks projekt annekterades och gjordes till en del av planerna. Hur ska man som konstnär förhålla sig till intressen som avväpnar kritik genom att inkludera den? Vilka strategier behövs för att undvika att gå den andra sidans ärenden?
För Ungerns vidkommande utgjordes »den andra sidan» under många år av den sida som vi i Sverige befann oss på: Väst. László F Földényi skriver i sin artikel om hur finanskrisen enligt honom inte bara visade den otyglade marknadsliberalismens förödande konsekvenser, utan också på ett smärtsamt men klargörande vis uppenbarade en sida hos befolkningen som präglats av landets speciella historia: den sida som vägrar titta rakt in i spegeln, och istället vildsint viftande pekar ut »de andra» inom det egna landets gränser – »främlingarna, romerna, judarna, liberalerna, de oliktänkande» – som skyldiga till allt ont.
I sin essä om Nabokovs postumt utgivna, ofärdiga bokprojekt The Original of Laura (Dying is Fun) reflekterar Matilda Södergran över hur vi läser det som en författare egentligen ville få utplånat efter sin död. Vari består fascinationen? Kan de ofärdiga sidorna, de ännu inte färdigstöpta meningarna säga något viktigare om livet och språket och skrivandet än författarens färdiga verk? Eller framkallar dessa halvfärdiga försök bara besvikelse?
Häromveckan gästade den fransk-amerikanska författaren Leslie Kaplan Göteborgs poesifestival, och i en föreläsning talade hon om demokrati som en vägran att låta sig placeras på en bestämd plats, och i linje med detta: skrivandet som en kamp mot klichéer. Eftersom språket är människans främsta gemensamma egendom, säger hon, och det ständigt hotas av krafter som vill sätta det på plats – göra det stelt, standardiserat, försöka skala bort dess möjligheter att låta andra sidor än den rent kommunikativa vara verksamma i det – måste det ständigt prövas och ifrågasättas.
Att ifrågasätta tillvarons ramar är också något som upptar Signe Vad i hennes konstnärskap. Hon beskriver sitt arbete som »människans känsla av instängdhet i sitt eget medvetande och i den egna kulturens tankerum». Med sina bilder reflekterar hon över individens handlingar i det gemensamma rummet.
I den dikt som växer fram i Pär Thörns kommande manus är juxtapositionen kompositionsprincip. Sidoställandet. Utsagor från olika skikt i tillvaron placeras intill varandra. Något nytt kan hända. En vardaglig utsagas skuggsida kan framträda i ljuset av en annan mening, sakliga uppräkningar börja blöda intill orden som följer. Och det allvarliga kan genom en övergång till något helt annat på en och samma gång bli ännu allvarligare och framkalla skratt.
Vår förhoppning är att sidorna i detta nummer, dessa inbördes olika texter och bilder placerade sida vid sida, just genom att de befinner sig i samma rum, tillsammans, kan få ytterligare något att hända. Där texternas och bildernas olika sidor rör vid varandra, via er som läser dem, i det gemensamma rum som är språket.
Linda Östergaard & Meira Ahmemulic
November 2010
