Känner du dig lite refuserad?

Det här brevet kommer inte att nå dig. Tyvärr har vi inte läst ditt manus och kommer nog inte heller att göra det. Så som läget ser ut nu kommer vi nog inte heller att svara på ditt brev, dina samtal eller din e-post. Vi har helt enkelt inte resurser till det, du förstår: det är något kusligt sant i mekanismen som styr oss. Vi är inte här, vi är på semester, vi har inget löneavtal, vi strejkar. Du behöver inte ta illa vid dig, vi läser inga manus längre, vi kan inte läsa, vi föredrar att göra dåliga översättningar och strunta i portot. Vi gör en cut-up av hans senaste bok/hennes senaste bilder och ramlar ur oss det som vore det metadoniska psykomorfer. Det är heller inte viktigt var vi får det ifrån egentligen, du får inte veta. Du får vänta. Du får inte veta om du får veta. Sanningen styr oss; resurser, ideal, kontanta sådana eller kärleken till böcker. Det här brevet kommer inte att nå dig. Visst, du kanske säger att man inte kan knulla en bok, därför kan man inte älska den. Jag håller med, men inte min fru, som inte äger ett enda exemplar av dig eller din kärlek. Vi har bytt telefonnummer, adress, efternamn, ISBN-nummer och förlagsort. Du kan nå mig på tryckeriet. Vi har bytt tryckeri. Vi har semester, vi har bytt semester, vi har bytt ut semestern mot industrin. Vi har bytt ägare, språk, valuta och/eller regering. Den reglerar bitsen, bytesen och domänens hexagonala källkod. Vi har inga avtal, ingen skyldighet. Vi har bara den malande sumpen i kafferummet. Tyvärr har vi ingen möjlighet, du är en i mängden. Det här brevet kommer inte att nå dig.

Man har sparat på sina ord i 20 år… Man har sparat på sig själv… Inte skvallrat. Väntat på den där dagen när man äntligen skall träda fram och förbluffa alla med den hemlighållna, enastående sanningen om sitt projekt.Detta som man inte en dag varit ur ens tankar.
Man vänder sig för att bli förutsättningslöst prövad inte till ett förlag hemma utan till ett större förlag ”lite längre bort”. Därhemma har de som man kunde vänta, ty mitt arbete var oreserverat mastodontiskt redan då, hoppat över ens lärda text i början och sedan vant sig vid att tala förbi. Spänningen stiger. Det blir uppenbart att SÅ försiktig får man inte vara att man inte lämnar spår som alla kan se efter sig, spår som samtal, kontakter och allmän ”know-who”, spår man kan få fram fram på momangen. Förlaget hör sig för. ”Ah, dendär odågan…Vi har inte hört något viktigt…En nobody…” säger den aktiva och sekulära, EU-vänliga, förut pseudovänster-, medelklassen som mangrant alltid hållit sig på avstånd.
Kan inte förlaget veta SJÄLV?
En gång hände det att ett stort förlag sa ja till mig. Jag hade hållit tyst i 15 år. Under redigeringsprocessen hände det att de ”hörde sig för” och lät en uppblåst provinskultfigur med stort ego och liten IQ som de tänkte ”kände till mig bättre” från den förra skrivarepoken ta del av mitt manus. Efter detta övergav man i tonfallet i vår korrespondens min egen version av mitt liv och min dikt (som jag sparat enkom för denna dag, egentligen)och gav mig en underligt mager, fattig, grå och skadad identitet.Då sa JAG nej.

Dette held ikkje mål, seier refusjonen. Vi veit, vi har aldri påstått noko anna heller, seier tekstene. Men om de nokon gong skal få eit ja frå meg må de endre dykk, seier refusjonen. Ja, vi skal forsøke, seier tekstene. Dette er interessant, seier refusjonen nokre år seinare. Eg vil gjerne sjå meir. Men om de vil ha eit ja frå meg må de endre dykk, seier refusjonen. Ja, vi skal verte flinkare, seier tekstene. Og tekstene vert flinkare og flinkare til flinkheit er alt dei er. Ho som skriv byrjar verte fortvila. Var det hit ho skulle? Tomleiken. Keisemda. Ord, ord, ord. Refusjonen ler hånleg. Du har ikkje noko å kome med seier refusjonen. Ho som skriv stansar nesten heilt å skrive. Ho flyttar til Uppsala og studerer på framande språk og går vidare inn i språkløysa; ein sjølvreduksjon, ein sjølvrefusjon. Til slutt er alt av ho refusert vekk. Ho som skriv finnast knapt. Og er det no eigentleg refusjonen sin feil? Det spelar inga rolle lengre. Men så ein dag får ho brev frå ei veninne som seier: du har noko å kome med, skriv det som kjem av seg sjølv, skriv til ingen, det er einaste måten å sleppe unna refusjonen. Ho som skriv skjønar at veninna har rett. Til helvete med deg refusjon, seier ho og byrjar å skrive att. Og tekstene vert uflinke og betre enn nokon gong. Tekstene vert faktisk knallgode. Men ingen får lese dei. Så det så.

Ingen får sin miniatyrjärnväg refuserad.

SYNTAX TERROR (att bli refuserad av UKON)

Urdikten: Konkret Och Nästad:

(define lsdRob
; blötsnösörja är falnade stjärnor
(lambda (x)
if (= x ’sträng terror’)
‘älgpäls; ståpäls’
(’syntax error’)))

Håkan Eklund: Jag har försökt att få någon intresserad av mitt diktande rätt så
länge. Det är en hård bransh, där man pendlar mellan hopp och nederlag. Så varför?
Vad driver mig? Jag utforskade den sköra poetiska delen av min själ…

Om Håkan Eklunds manus

POSITIV KRITIK:
* Jag är mycket imponerad av innehållet, fantasin och bilderna som målas upp.
* Det samlingen har emot sig är att den inte ger ett särskilt positivt intryck vid första
genomläsningen. Dock växer den med fler genomläsningar och det är många dikter som jag fastnar för.
Det som är skönt med den här samlingen är att den inte innehåller så mycket ”tonårsångest” utan mer
mogna tankar.
* Det finns en del lovvärda skapelser i denna samling. ”Fynd” är t.ex. riktigt fyndig och
”Han är Buck Ryan” ger mig också viss behållning.

UNDERLAG FÖR REFUSERING:
* Eklunds manus är att det är alltför omfattande, och det är tyvärr ett intryck som består efter att
noggrant ha läst de hundra sidorna. Det går inte någon egentlig röd tråd genom verket – även om det är
indelat i kapitel med titlar som ”Stillsamhet”, ”Hjältesagor”, ”Ont i huvudet” m.m. – utan det är
fristående dikter, i de flesta fallen oberoende av varandra, som radas upp.
* Ett flertal av dikterna lämnar mig fullständigt opåverkad (exempelvis ”Memoar” och ”Kom – ihåg – lista”),
vilket jag inte tycker är något gott tecken. En dikt ska beröra den som läser den; göra
läsaren glad, ledsen, förbannad etc, men definitivt inte lämna läsaren oberörd!
* Jag tycker inte att språket flödar helt naturligt. På sina ställen känns det ganska konstgjort, lite
som om författaren försöker skapa en egen stil, men inte riktigt når ända fram. Han försöker svänga sig
med egna uttryck och ihopsatta ord och jag tycker inte riktigt att det funkar. När det gäller formen så
tycker jag inte att kapitelindelningen känns riktigt rätt. Särskilt inte i sista kapitlet som bara
innehåller två stycken dikter.

FÖRLAG TILL ÄNDRINGAR:
* Alla dikter i en diktsamling kan visserligen inte vara mästerverk, men i Eklunds fall skulle bortemot
hälften av dikterna behöva rensas bort. Jag är övertygad om att hela verket då skulle skina med en helt
annan lyster än vad som nu är fallet. Mitt råd är alltså att författaren skär ned och arbetar om för att
få ett betydligt bättre manus.
* Om Eklund fortsätter att bearbeta sina texter kan han mycket väl komma upp i den nivå som krävs,
antingen med detta manus eller andra skriverier.
* Författaren väljer ämnen som ofta känns lite oväntade och på så sätt känner jag mig mycket mer
positivt inställd till denna samling än de flesta andra manus som jag granskat (och gett tummen ner).
Men det är som sagt något som fattas. Jag kan inte riktigt sätta fingret på hela orsaken, men jag tror
att mycket handlar om att han måste bli något säkrare i sin stil och sitt språkbruk.

Du har just läst den senaste av alla Refuseringar som jag har erhållit från olika
förlag. Denna var ovanligt innehållsrik och gav mig lite mer än det bittra ”Nä”. Lite tips
på förbättringar och framförallt en rakryggad förklaring varför inte mitt manus dög. Och då
känns nederlaget lättare att bära, när man blivit förvissad att bedömmaren faktiskt har läst
ens bokstavering.
Denna krönika/text eller vad det nu slutar i, är ICKE tänkt och skapad för att spy galla, vägra
bita i det sura äpplet eller vädra ut mina spöken. Sånt är ju barnsligt. Man ger sig in i tuffa
gränder och får faktiskt vara beredd på att möta många fula spöken där. T ex: Folk som menar att
din poesi inte duger. Man blir härdad. & van.
Jag brinner inte särskilt för poesi. Jag gillar att gå kring o fundera i form av texter
och ibland blir det dikter av tankarna. Ibland bra, ibland mindre bra och ibland vill
jag hälla klorin på min hjärnsubstans för att den har tänkt fram så värdelösa ordkombinationer.
Och detta med att försöka få dikterna utgivna, handlar mycket om att se hur långt man kan
ta ens kreativitet. Jag har en konstnärlig gren i det träd som utgör min själ. Och jag
gillar att fuska mig fram på lite olika sätt. Jag ritar, målar och skapar musik. Jag
gör ett e-zine (som klassas som konstnärskap), jag skriver texter och jag diktar. Mitt
mest framgångsrika konstskapande är måleriet som har lett mig till att fått haft utställningar
och att få illustrera skivomslag.

Jag brinner inte särskilt för poesi..men jag kan inte förstå när någon säger att
dikterna inte håller nödvändig klass!

Jag sökte en gång utveckling på internet. Det var en sida där du publicerade dina texter
så andra kunde läsa och kommentera. Det var fruktansvärt utvecklande. Men det var oxå
fruktansvärt invecklande. Massan försökte forma mina alster till en ..mall. Det är egentligen
helt sjukt. Och jag förstod att jag var tvungen att avlägsna mitt diktande från sådana ställen.

Ovanstående kommer nu i konflikt med varandra!
1. Förändring krävs för att nå målet: Att ge ut sina dikter.
2. Dikterna förändras: Du ger inte ut DIN diktning.

Så vart leder denna spiral då, om inte neråt? Kanske inte nödvändigtvis.
Jag har en plan, som jag följer till punkt o pricka. Lätt att göra då planen
skrivs vart-efter-som. Men det handlar om att gå andra vägar, ändra målet
och manipulera omgivningen. Skapa nyfikenhet. Skaffa sympatisörer.
Endast så, med eget, värdelöst material kan jag vinna detta med
att få ut en samling. Får se hur det går! Kampen går vidare!!