I DN 1/10 2010 gör Jens Liljestrand en huvudlös analys av bokbranschens allt större splittring: alltihop beror på att författarna övergett epiken, menar han. Det förvånar mig när författare går ut – inte för att försvara litteraturens bredd – utan för att slå ett slag för ökad enfald. I den stund en bok ges ut och får pärmar är dess framgång avhängig också andra saker än dess text, såsom författarens namn, hur verket klassificeras, förlagets prestige etc. etc. Något annat är naivt att påstå. Men det är förstås inte grundproblemet med Liljestrands sätt att resonera.
Liljestrand ställer sig oförstående inför att det skulle kunna finnas andra motiv att ägna sig åt skönlitteratur än att få så många läsare som möjligt. Han påpekar att han träffat författare som inte vill skriva mer säljande ifall det betydde att de var tvungna att kompromissa med sin konstnärliga övertygelse. Ja? Och det skulle vara …dåligt?
Vem vi föreställer oss som läsare för det vi skriver varierar säkert: en del har sin sambo eller mamma i tankarna. Andra bär på en mer abstrakt bild, kanske tanken på en läsare som inte enkelt går att föreställa sig. När Sofi Oksanen säger sig ha blivit förvånad över den uppmärksamhet hennes roman Utrensning fått, tror jag att hon här hyfsat uppriktig. Hon hade inte kunnat föreställa sig att så många skulle vara intresserade av att läsa om en gammal gumma i skogen, menade hon. Om hon däremot påstått att hon föreställt sig ”större delen av den bokälskande europeiska mänskligheten” som läsare medan hon skrev skulle jag ha haft svårare att tro henne.
Den författare som föreställer sig ”den stora massan” som läsare har med all sannolikhet mindre chans att åstadkomma ett verkligt betydande litterärt verk än den som i första hand skriver kompromisslöst utifrån sin egen litterära övertygelse. Sådant kräver förstås integritet. Att författaren väljer. Väljer att skriva på det ena sättet och inte på det andra. Väljer vilket perspektiv, vilka ord, och vilken litterär strategi som bäst ligger i samklang med det han eller hon vill få fram. Att valet då alltid skulle bli att skriva ”episkt” (som är det ord Liljestrand lite svepande definierar sitt estetiska ideal med) är förstås befängt att tro. Eller att bokhandlarna skulle ändra strategi, och börja ta in fler böcker bara för att fler författare satte igång och försökte skriva ”mer säljande” (vilket hos Liljestrand tycks vara synonymt med episkt). Den utveckling bokmarknaden genomgår har med en bredare förändring av det mediala landskapet att göra.
Alla litterära begåvningar ser inte ut på samma sätt: visst finns det säkert de som gärna skulle ha velat skriva nästa Lars Kepler, men för nöja sig med att plita fram banbrytande poesi som på sin höjd blir läst av prenumeranter av smala litterära tidskrifter. Det betyder inte att deras texter är mindre värda i en litterär ekologi, där de litterära verktygen och uttrycken hela tiden måste prövas för att behålla sin relevans. Förmodligen tvärtom.
Några av de mer intressanta författarskapen från senare tid skulle visserligen förtjäna en större publik. Men det är möjligt att en bok som till exempel Anne Carsons Röd självbiografi ser för annorlunda ut – trots att den både är passionerat och intelligent skrivet – för att bokhandlarna skulle köpa in den och lägga den i travar som om den vore den senaste Läckberg. Anne Carson skriver dessutom – trots att Röd Självbiografi befinner sig på gränsen mellan dikt och prosa – i högsta grad episkt, men ordet pekar då kanske snarare bakåt, mot verk som Odysséen och Illiaden, än mot författare som Ian McEwan eller just Sofi Oksanen.
Alltså: den litteratur som vill skildra sin samtid måste vara i ständig rörelse. Det som igår var ett relevant sätt att skildra något på behöver inte vara det idag. Gamla grepp kan göras om till nya. Det är bara en sak som är säker: litteraturens gränser är inte, och kommer aldrig att vara, en gång för alla definierade.
Men att Jens Liljestrand också har en högst enögd litterär estetisk agenda har redan framhållits av Anders Johansson i Aftonbladet.
Martin Engberg
