Beställ vårt senaste nummer »

Enkäten om Göteborgs intellektuella klimat!

Vad anser du om Göteborgs intellektuella och kulturella klimat? I det senast numret av Ord&Bild ställde vi den frågan till människor som har en koppling till frågan. Här kan du läsa ytterligare några svar på samma frågor och själv svara på dem.

Ord&Bild gör en enkätundersökning för att ringa in det kulturella och intellektuella klimatet i Göteborg, och vad Göteborg betyder, eller kan sägas stå för, i det svenska kulturlivet.
Svara på de frågor du tycker är relevanta eller meningsfulla, strunta i andra, kasta om ordningen eller klumpa ihop frågorna till ett sammanhängade svar. Men försök hålla dig inom 2000 tkn. Vi förbehåller oss rätten att korta ned svaren.

  1. Kan du kort beskriva din relation till Göteborg?
  2. Vad kännetecknar det Göteborgska kulturlivet?
  3. Vad är det bästa med Göteborgs kulturella och intellektuella liv?
  4. Och det sämsta?
  5. Finns Göteborgsandan? Hur skulle du i så fall beskriva den?
Kommentarer
  1. Carl Forsberg skriver:

    1.

    Ja och nej. Frågan kräver två svar eftersom jag har två relationer till Göteborg. Jag jobbar här, på Medieverkstäderna och för Författarcentrum Väst, och både mina och min flickväns föräldrar bor här. Eftersom jag har bott, studerat och arbetat i staden med vissa avbrott i snart tretton år känner jag förstås massor av människor här: vänner, kollegor, restaurangpersonal. Kontaktnätet är nästan skamligt stort.

    Min andra relation till Göteborg har att göra med mina återkommande resor söderut, till Malmö och Köpenhamn. Så fort jag kommer utanför stadsgränsen och Halland breder ut sig under räls eller motorväg känner jag mig fri. När jag rullar in i Skåne blir jag lycklig. Och när jag vänder hemåt, när jag ser de första stadsljusen från Göteborg genomskära mörkret fylls jag av en känsla som liknar musiken från The Knifes förra skiva. Hotfullt, spännande, vemodigt. Jag kan inte riktigt förklara det.

    2.

    Intellektuell spänstighet och modighet samt estetisk öken. Vi har kul filosofer, sociologer och administratörer men riktigt, riktigt ont om bra författare och konstnärer.

    3.

    Ja, det måste väl vara uppkäftigheten och den ibland framskymtande svarta humorn. Att vilket kulturevenemang som helst plötsligt kan förvandlas till en svartklubb. Att arvet som arbetarstad faktiskt skiner igenom ibland, visserligen på gott och ont, men det ger vårt kulturliv en skitig och köttig sida. Man hade kunnat använda en så utsliten term som ”äkta”. Sen är det förstås en avgörande kvalitet att man anlagt staden så vist att man har närmare både till Köpenhamn och Oslo än till Stockholm. Och jag vill än en gång påpeka fördelen med att bo i den region av Sverige med den mest dynamiska kulturpolitiken (tja, möjligen i konkurrens med Skåne då).

    4.

    Den estetiska fegheten och konformismen, åtminstone inom litteratur och konst. Åh, den är förödande – men tyvärr inte unik för Göteborg. Vad jag tycker om G-Ps kulturbevakning har jag redan skrivit om på annan plats men det kan väl sammanfattas med att säga att den hör hemma under den här punkten i enkäten.

    5.

    Slicka uppåt och sparka neråt? Nej, skämt å sido tror jag att det inom den kulturella sfären i Göteborg finns betydligt mindre korruption än i den stockholmska. En hård ärlighet bland redaktörer och arrangörer. Men jag tycker mig se en slags göteborgsk ton hos vissa författare som jag skonsamt ska låta vara anonyma…

  2. Ann Ighe skriver:

    1. Min relation till Göteborg? Jag är _kvar_ i Göteborg. Inte född här, men jag kom i puberteten på Södra Guldheden, flyttade från mammas trea i Majorna till en rad ockuperade hus i tonåren och har sedan 1989 bott i Majorna. Min ursprungsfamilj har lämnat staden, men jag har stannat och byggt upp en ganska stor, spretig och mycket göteborgsbaserad familj sedan dess. Det är i Göteborg jag kan gå och överväldigas av minnen. Jag tyckte att Sonya Hedenbratt och Valhallas 50-talsbowlinghall var exotiska när jag flyttade hit. Nu är de en del av min historia.

    2, 3, 4. Göteborgs kulturliv kännetecknas av att det på gott och ont inte är Stockholm eller det skånsk-danska gyttret. Göteborg är en ö, utan särskilt nära kontakter ens med Oslo. ”Kulturlivet” kan man dock i sig splittra upp på så många aspekter, och jag tror inte att de är jämnstarka. Det finns en envis levande musikscen, mängder med unga människor som gör saker utifrån egen lust och kreativitet. Mycket av det kan hända varsomhelst (i t ex Kristianstad), men Gbg har åtminstone den storleken att vissa sådana projekt kan växa rätt rejält. Gbg har också en försvarlig universitets- och högskolevärld som både bildkonst, teater, film och musik kan växa runt. Gbg ligger i en region som har tagit ett eget grepp på kulturen. Gbg har en museivärld som försöker och verkar i ”kulturlivet”. Men Gbg har inte mer än ett litet statligt verk, Gbg har inte de största tidningsredaktionerna, förlagen, filmbolagen etc. Göteborg är en fri grupp helt enkelt. Som går på projektpengar.

    Allt detta är ju både bra och dåligt. Man kan inte vara så säker på att man ”blir nåt” i Göteborg, man får försöka tro på det man gör istället. Det Göteborgska kulturlivet är … uthålligt, på något vis. Jag tycker om det.

    Min bild av Göteborgsandan finns i flera versioner: En mer akademisk och analytisk, där man kan se hur Gbg har präglats av sina ekonomiska förutsättningar, av att historiskt ha varit både en betydande handelsstad och en betydande industristad, och av de maktpolitiska konstellationer och sociala relationer som vuxit fram ur det. En stad med internationell ekonomi och småstadens politik. Den andra bilden av göteborgsandan är den som man ofta använder när man blir förbannad över att intressen möts när man vill att motsättningar ska kunna tydliggöras, och när beslutsvägar är märkliga och ogenomträngliga. Den tredje bilden har att göra med egna erfarenheter av att som aktivist och husockupant hamna i en situation där våra motståndare – kommunpolitikerna – trots allt kommunicerade med oss. Där sossarna och de kommunala bolagen på gott och ont hängde så nära samman att de rakt av betraktade oss som ett politiskt problem – som man kunde prata med, ibland. På stockholmarna skickade man nationella insatsstyrkan. Nåväl – till sist fick även vi se kravallhjälmarna uppifrån, från våra fönstersmygar i Haga.

  3. G=T=B=R=G skriver:

    1. Kan du kort beskriva din relation till Göteborg?

    Det är viktigt att komma ihåg att Göteborg verkligen har betett sig illa. Göteborg gör bort sig med jämna mellanrum men kommer alltid
    tillbaka med förnyad kraft. När man tänker efter är Göteborg den enda som alltid ställt upp när det verkligen gäller. Göteborg har verkligen kämpat. Det har inte alltid varit en dans på rosor, det ska gudarna veta. Vi får inte glömma att Göteborg är som ett barn ibland, helt jävla ansvarslöst. Göteborg har aldrig gjort någonting för mig. Alla vet ju att Göteborg bara är ett påhitt. Man hittar aldrig Göteborg på en karta. Har man köpt en biljett till Göteborg kan man erkänna sig
    grundlurad. Den som säger att den är uppvuxen i Göteborg ljuger.

    2. Vad kännetecknar det Göteborgska kulturlivet?

    Hamnen är enorm och det finns inget annat att exportera än tång och fiskpanetter. I trakterna kring Tingstadstunneln betyder Orfeusmyten något speciellt.

    3. Vad är det bästa med Göteborgs kulturella och intellektuella liv?

    Det finns inga rosa pengar i Göteborg. Sanningen finns inte i en byggnads skönhet.

    4. Och det sämsta?

    Vad är det du sitter och fiskar efter egentligen?

    5. Finns Göteborgsandan? Hur skulle du i så fall beskriva den?

    Sant eller inte säger det trots allt mycket om skillnaden mellan dåtidens och dagens Göteborg.

  4. [...] Nå, en intervju av mig kan man nu höra på Barometerns webradio. Och vad jag tycker om Göteborgs kulturliv kan man läsa om på Ord & Bilds nya hemsida. [...]

  5. [...] På webbplatsen pågår nu en undersökning. Redaktionen undrar “Vad anser du om Göteborgs intellektuella klimat?“. [...]

  6. Lena Stenmar skriver:

    När jag flyttade hit på 60-talet kände jag mig länge rätt främmande i staden och i Göteborg. Hemma var på landet och i Södermanland. Men det var länge sedan – nu är Göteborg min hemstad, ja den enda stad jag någonsin kallat så.

    Några av mina bilder skulle kunna formuleras så här: Stadens centrum präglas av Götaplatskulturen och Järntorgskulturen – den ena med sina kulturinstitutioner, sin ofta förutsägbara konst och sin strama arkitektur – den andra mer fri, fattig och nyskapande. Och så har vi stadens paradgata Avenyn, där nu även Bohusslöjd tvingats kapitulera inför trycket av affärskedjor, klubbar och kriminella gäng. Grannen Gamla Ullevi, ett par kvarter bort, ockuperas allt som oftast av fotbollshuliganer. Göteborg är en av Europas mest segregerade städer och dess centrum har väldigt få förbindelser med sina nordöstra förorter. Vi som lever i centrum vill inte riktigt kännas vid att hela världen finns här i vår stad. Göteborg är en krämarstad och en arbetarstad, starkt präglad av att vara landets andra stad.

    Det bästa och sämsta med Göteborgs kulturella liv kan vara att Göteborg är Sveriges andra stad. Det finns ett lillebrorskomplex som ofta tar sig uttryck i att vi ömsom smutskastar, ömsom idealiserar huvudstaden: ”En stor del
    av kulturkakan går till Stockholm. Där finns resurserna,karriär-möjligheterna och alla huvudkontoren. Men här i Göteborg är vi överlevare med entreprenörsanda.” Jag har med tiden alltmer kommit att uppfatta mig som innevånare i Västra Götaland och allt mindre som göteborgare. Och jag är litet stolt över regionen som
    sägs ligga i framkant. Den var tidigt ute med det som nu kallas portföljmodellen och har landets största bidrag per capita till kultur (men beror det inte på en felräkning?).

    Göteborgsandan är för mig en strävan efter samförstånd. Visst vilar det något småtrevligt över Göteborgsandan: ”Här i goa Göteborg bråkar vi inte utan samverkar för stans bästa. Göran och Janne snackar ihop sig och så löser det sig”. Men jag frågar mig var de ideologiska skillnaderna tar vägen, de som gör att det betyder något för välfärdsfrågorna och kulturpolitiken om jag röstar på det ena eller andra blocket. Och jag frågar mig vilken stad vi talar om – Hammarkullen eller Örgryte, Play Teaterkonst eller Operan, Stena eller Faktum.

  7. Olav Fumarola Unsgaard skriver:

    1. Jag är en inflyttad Stockholmare. Det kommer alltid att påverka min relation till Göteborg. Inflyttade Stockholmare är nämligen stadens allra minsta minoritetsgrupp som betraktas med skepsis både från sin nya hemstad och sin gamla.

    2. Det som kännetecknar Göteborg är att staden har en egen idé till skillnad från Stockholm. Då huvudstaden ängsligt försöker anpassa sig efter de stora världsmetropolerna bara är Göteborg. Det betyder att det i Stockholm sällan kommer att skapas något verkligt originellt medan allt som skapas i Göteborg faller utanför mittfåran. Stockholm skapar goda efterapare medan Göteborg skapar original. Det betyder att Göteborg är bättre utsidan om man gillar det egensinniga, udda och normbrytande.

    3. Det sämsta är att allting jämt görs i opposition. Missförstå mig rätt- men motståndet kan i bland falla in en trött gest och tömmas på sitt innehåll. Detta är förståeligt då motsättningarna är större. Detta gäller politiken, Liseberg, Stockholm eller finkulturen.

    4. Det finns ingen eller väldigt lite makt att få i Göteborg vad det avser kapital (kulturellt eller ekonomiskt) inom kultursektorn. Det ger ett bra samarbetsklimat med färre ränkspel och hårda armbågar. Det slutar med att alla känner alla för att alla går till Klaras.

    5. Göteborgsandan är för mig ett begrepp som handlar om lokalpolitiken där (S) och ( borgerligheten) delar upp styrelseposter och makt sinsemellan. Det handlar om att politiska beslut till större och större del fattas av kommunalägda bolag utan riktig insyn eller kontroll från politiken. Detta är ett allvarligt demokratiskt problem. Dock påverkar det bara delvis kulturlivet.

  8. Karl Palmås skriver:

    1.Kan du kort beskriva din relation till Göteborg?

    Född här. Vid tjugo hatade jag staden, och allt den stod för. (Framförallt indie-sunk-loser-cyniker-scenen.) Var icke desto mindre mycket glad att flytta tillbaka till Göteborg, vid de övre tjugo. Har nu insett mitt öde, och tycker att jag var lite barnslig som stretade emot.

    2.Vad kännetecknar det Göteborgska kulturlivet?

    Jag önskar att jag kunde hävda att stadens kulturliv präglas av den klassiska hamnstadens logik – fri konst och fri business möts i ett gemensamt oberoende från Statens räfflingar. Men så är det ju inte riktigt.

    Om man studerar aktörerna inom den så kallade “nätpolitiken” slås man av något intressant: I Malmö finns de argaste aktivisterna, och i Stockholm finns opinionsbildarna. I Göteborg finns… Spinoza-läsgrupperna. Detta är rätt talande: Göteborg är lite som ett kloster – ett ställe för stilla och anonym reflektion.

    Kulturstockholmare på besök säger sig uppskatta den totala avsaknaden av kändisskap och mediaexponering; det faktum att scenen domineras av smala kulturtidskrifter och akademi. Samtidigt verkar få uthärda klosterlivet under någon längre tid.

    3.Vad är det bästa med Göteborgs kulturella och intellektuella liv?

    Vi är, klosterlivet till trots, rätt så promiskuösa. Alla är med alla, vilket leder till att nya tankesmittor sprids och muterar snabbt, oberoende av disciplinära gränser.

    4.Och det sämsta?

    Göteborg & Co, GotEvent, BRG med flera ges för fria tyglar i stan. Dessutom är det tråkigt att vi inte lyckats få igång hamnstadens abstrakta maskin: Det borde finnas kapital så att vi kan etablera lite fler oberoende kulturinstitutioner.

    5.Finns Göteborgsandan? Hur skulle du i så fall beskriva den?

    Tyvärr är Göteborgsandan i högsta grad alive and kicking. Förhoppningsvis kommer ett nytt politiskt ledarskap borga för ett öppnare klimat. Mer transparens, mindre bastuklubb: Yes, we can!

Lämna en kommentar

Publicerad

15 juli, 2009

Reaktioner

8 kommentarer