Nr 2 2019
Tema: Europa
Innehåll
Redaktionellt Ann Ighe & Marit Kapla
Några veckor i Grekland Mikela Lundahl Hero Axel Karlsson Rixon
Allt om Rick’s Zac O’Yeah
Ursprunget, urbilden – Bruno Schulz och Drohobycz Emi-Simone Zawall
Den begärliga anakronismen. Arvet efter 1989 Håkan Forsell
Vem tillhör konsten? Göran Collste
Det stora utbytet – teorierna bakom Christchurchdådet Göran Dahl
Monumentet, staten och institutionerna: om ultranationalismens överlevnad i det demokratiska Spanien Karolina Enquist Källgren
Ett gräs som ändå skulle dö. Anteckningar om Neapel, festen och framtiden Lars Hermansson
Tre dikter om exil Bertolt Brecht i översättning av Malte Persson
Om gudar och namn Hanna Johansson
Hilma Angered Strandberg – i autofiktionens gränsland Emma Melldén
KRITIK
Dreams of leaving and remaining Lovisa Broström
Vem dödade min far Jenny Högström
Borges 2 (1945–1970) Joel Kellgren
Till vänsterpopulismens försvar Mathias Wåg
Redaktionellt
Av Ann Ighe & Marit Kapla
Det här numret är inte en Europakarta. Det är inte en förklaring till ett valresultat. Men kanske är det en sorts kameraåkning längs några av Europas och det europeiskas gränser, och ibland en djupdykning rakt in i historiska sår och hjärtland. Europa kan inte försvaras, skrev Aimé Césaire, i sin “Discours sur le colonialisme” från 1955. Kolonialismen och proletariseringen var det som gjorde att Césaire menade att detta inte bara var en försvarspolitisk, utan också en djupt moralisk utsaga.
Europa är inte bara svårt att försvara, utan också vederbörligen svårt att beskriva. Var börjar det? Var slutar det? Vem hör till, vem gör inte det? Vilken är kärnan, vad utgör periferin? Är kontinenten geografiskt definierad eller råder någon annan princip? Var finns början, var finns slutet, var går gränsen? Trots svårigheten att nagla fast vad och var Europa egentligen är har intensiteten i den politiska, rättsliga och ekonomiska integrationen under senare decennier gjort att allt fler berättelser, böcker, plattformar och politiska deklarationer har handlat om Europa och det europeiska. Samtidigt har också spänningarna, krafterna för en disintegration, blivit starkare.
Grekland, så ofta konstruerat som någon sorts vagga och ursprung för europeisk kultur är svårt krishärjat. Landet har sedan 2010-talets början varit sinnebilden för Eurozonens misslyckanden. Även idag kan “några veckor i Grekland” naturligtvis innebära en semester. Men, vi inleder detta nummer med en essä i fotografi och text av Mikela Lundahl Hero och Axel Karlsson Rixon, som har volontärarbetat i ett institutionaliserat förvar för flyktingar. Några veckor i Grekland var för dem känslan av att vara en droppe i havet. Med sig därifrån bar de berättelser och bilder av de människor som kommer att vänta många, många veckor på att ens få sina ansökningar om asyl behandlade. Somliga kanske får vänta till 2023.
Den tyske författaren Bertolt Brecht levde under lång tid i exil och i detta nummer har Malte Persson valt tre dikter på det temat och översatt dem. I “Tankar om exilens varaktighet” skriver Brecht i Perssons översättning:
Se på spiken som du slagit in i väggen!
När, tror du, ska du återvända?
Vill du veta vad du innerst inne tror?
Vi lämnar spiken där, i väggen.
Emi-Simone Zawall placerar författaren Bruno Schulz inom de väggar där han bodde, i staden Drohobycz (dess polska namn) som under 1900-talet har varit såväl polsk som ukrainsk. I en vindlande essä tar hon oss genom landskap, tid och författarskap.
Ibland tar texterna oss med till sökandet efter ett exkluderande, essentialistiskt begrepp om det europeiska, som i Göran Dahls undersökning av franska högerextrema tankar. Dahl går in i idévärlden hos den nyss avlidne Guillaume Faye och hans archeofuturism, och hittar där en science-fictionartad rasistisk ideologi vars bärande beståndsdelar klingar närmast ordagrant ur munnarna på såväl europeiska politiker som terroristen i Christchurch.
I Lars Hermanssons essä hamnar vi på randen av en annan vulkan, nämligen Vesuvius. Hermansson tar oss med till undergången och apokalypsen som tema, (på sitt sätt blir det ett slags uppföljning till Joni Hyvönens text i förra numret av Ord&Bild) och frågar sig hur vulkanen påverkar människorna som lever på och intill den. Det blir napolitansk kulturhistoria, och ett konstaterande att vulkanerna är en av få företeelser på jorden som verkar vara relativt oberörda av antropocen.
Ett annat stråk som vi, liksom det apokalyptiska, känner igen från såväl litteratur som politik i samtiden är minnet och minnets politik. Historikern Håkan Forsell drar oss med i en reflektion över många resor och decenniers kamp med att försöka komma över och förbi ett anakronistiskt begär efter den östeuropeiska kommunismens kvarlevor och andras erfarenheter. Han skriver: “Arvet efter 1989, det som alltjämt håller greppet om kontinenten, är uppdelningen av Europas invånare efter erfarenheter. Det fanns ett bråddjup mellan att ha varit där och upplevt, och att läsa sig till och besöka.”
Minnet efter diktatur och krig är närvarande inte bara längs såriga linjer mellan Europas öst och väst, utan också i sydväst. När Spanien nyss gick till parlamentsval var mångas ögon riktade mot det ultranationalistiska partiet Vox. Partiet tog platser, och därmed finns en ultranationalistisk ideologi direkt företrädd i ett eget parti, kanske för första gången sedan demokratin infördes i Spanien på 1970-talet. Men socialdemokraten Pedro Sánchez och hans parti PSOE blev ändå vinnare i Spaniens parlamentsval. Sanchez yttrade efter segern att “framtiden [har] vunnit och dåtiden har förlorat”. Kanske rymmer denna segervissa formulering ett djup utöver den ytliga politiska retoriken.
Karolina Enquist Källgren bidrar i detta nummer med en lång artikel där hon utforskar hur en nationalkatolsk, högerorienterad ideologi har levt kvar inom den spanska statens institutioner, inte minst genom kombinationen av en kollektiv amnesti för brott begångna under diktaturen och en minnespolitik som gör den gemensamma uppgörelsen och försoningen svår. Efter Kambodja är Spanien det land i världen som idag räknas ha flest antal försvunna, döda människor. Följ med Enquist Källgrens undersökning av betydelsen av kvarlevorna efter både general Franco och alla de oidentifierade offren i Valle de los Caídos – De stupades dal.
Göran Collste berör även han försoningstemat i sin text om stulen afrikansk konst i europeiska museer. Han frågar sig om ett återlämnande kan bli början på en ny, mer jämlik relation mellan Europa och de bestulna samhällena? Hanna Johansson rör sig i sin essä mellan Djursholm i Sverige och Ermoupoli i Grekland, två platser som bär spökstadens drag, men på olika sätt. Emma Melldén har läst, och fascinerats av, tre romaner av och en biografi om Hilma Angered-Strandberg. En idag ganska glömd svensk författare, samt det första – och enda – namnet som kommer upp om man googlar “skandalskriverska”.
I Zac O’Yeahs resereportage från Marocko får vi reda på varför den berömda filmbaren Rick’s kanske egentligen låg i Tanger, snarare än i Casablanca. Sökandet efter denna bar vänder också våra blickar mot en historia om Nordafrika där flyktingströmmarna gick åt motsatt håll under och efter andra världskriget än vad de gör idag. Då var det flyktingar från Europa som väntade längs Medelhavets södra kuster.
Vi har låtit numrets kritikdel i någon mån spegla Europatemat även det: Jenny Högström skriver om Édouard Louis Vem dödade min far, som hon läser som ett sätt att visa hur politiken dömer vissa människor till en för tidig död. “Som Louis själv skriver, apropå att historien om hans far till delar redan blivit berättad i Göra sig kvitt Eddy Bellegueule: ‘kanske måste jag upprepa mig när jag talar om ditt liv för ingen har lust att lyssna till ett liv som ditt? Kanske måste jag upprepa mig tills de lyssnar på oss? För att tvinga dem att lyssna? Kanske måste jag ropa högt?’”
Lovisa Broström har läst James Meeks Brexitreportage Dreams of leaving and remaining, en bok hon menar visar “att det verkar vara extra plågsamt för medborgare i ett land som en gång varit ett imperium och med självklarhet härskat över andra, att sedan inse att de nu är en i mängden.” Brexitomröstningen går igen i Mathias Wågs kritiktext om Chantal Mouffes Till vänsterpopulismens försvar, som han menar är ett manifest att använda just nu, våren 2019. Här finns ett efter och ett före: Efter Brexitomröstningen och Trumps valseger, inför EU-valet i maj. Mouffe menar att vi för stunden befinner oss i ett populistiskt ögonblick. Den italienska kommunisten Antonio Gramsci kallade det ett interregnum, ett skifte mellan två hegemoniska block. Där det gamla är döende men det nya ännu inte fötts. Det är just i dessa övergångsperioder som politiken blir möjlig igen, som framtiden är öppen och historien kan slå in på en annan väg.
Till sist har Joel Kellgren tagit sig an del 2 av den ambitiösa utgivningen av Jorge Luis Borges samlade verk på svenska. I en kommentar till en av novellerna skriver Kellgren: “Berättelsens yttre och inre ram sammanfaller genom en pendling mellan det förflutna, det nuvarande och det kommande”. Detta nummers berättelser om Europa beskriver i någon mening samma rörelse. En kameraåkning i rummet men även i tiden.