Under senare år har en stil som vi skulle kunna kalla ”mångröstad personalism” präglat ett antal litterära verk, ofta med uttalade dokumentära inslag. I dessa kan vi, menar idéhistorikern Karolina Enquist Källgren, läsa en slags frihet i gemenskap och nå både allmängiltighet och solidaritet genom enskilda röster.
Denna essä publicerades i Ord&Bild nr 5 2022
Av Karolina Enquist Källgren
Stil och erfarenhet
Det går att identifiera ett återkommande grepp i Olga Tokarczuks romaner Löparna och Jakobsböckerna. Ännu tydligare framkommer samma grepp i de dokumentära romanerna skrivna av den stilbildande Svetlana Aleksejevitj, i Ljudmila Ulitskajas roman Daniel Stein, tolk, i Maria Stepanovas Minnen av minnet, eller i den svenska litteraturen Marit Kaplas nyutkomna Kärlek på svenska och Osebol från 2019. Så också i Peter Englunds svit om det första världskriget eller i den på svenska nyligen utkomna Folket i krig av Sofia Fedortjenko, med förord av Englund. I de här romanerna samsas det personliga tilltalet i de enskildas erfarenheter och genom den dokumentära genrens många källor med en större berättelse som uppstår ur det månghövdade. Ett gemensamt angreppssätt hos författarna är det lyckade försöket att översätta och gestalta det dokumenterade och enskilda på ett sådant sätt att något allmängiltigt blir synligt. Greppet består i att låta många historier blir till en, ofta genom ett explicit uttalat arbete med minnen och vittnesbörd. Resultatet bör förstås som en egen litterär stil.
Till skillnad från den postmoderna romanen – som i enlighet med Lyotards valspråk om att man bör misstro de stora berättelserna har övergivit metanarrativen – tycks denna delvis nya stilströmning istället framhäva den stora berättelsen som en produkt av de många enskilda. Låt oss kalla det en mångröstad personalism. Här gestaltas relationen mellan det enskilda jagets erfarenheter och särdrag – personen – och det större sammanhang som bildas av ett myller av likaledes personliga röster. Vi skulle kunna använda begreppet dialektik (i hegeliansk mening) för att förstå den här rörelsen mellan det enskilda och det allmängiltiga, men det skulle vara missvisande såtillvida att det litterära greppet vi här talar om inte tycks förutsätta ett överskridande av det enskilda för en ny och mer allomfattande helhet. Istället skulle man kunna säga att stilen uppstår i det vibrerande spänningsförhållande där författaren som en balansakt mellan två poler upprätthåller både det enskilda och det allmänna. Stilens kärna återfinns i det förmedlande ögonblick innan överslaget i något nytt och bestämmande sker. Genom denna spänningsrelation ställs läsaren inför ett moraliskt anspråk som den måste förhålla sig till om den väljer att fortsätta läsa.
Det kanske onödigt komplicerade hegelianska språkbruket hjälper oss att se tre skäl till att tala om en litterär stil hos dessa böcker. Stil betyder här inte uteslutande ett sätt att skriva på, som ett antal litterära grepp, utan istället något större som har med hur vi erfar världen att göra. Genom den konkreta framställningen ger stilen – när vi läser – ett gestaltande ramverk för hur vi skall erfara verkligheten. Inte minst den verklighet som utgörs av vårt historiska minne. I det här fallet, gällande de romaner som kan sammanföras under begreppet mångröstad personalism, är det möjligt att urskilja åtminstone tre grundläggande aspekter av hur de organiserar erfarenheten. För det första att den helhet som uppstår genom de många sammanfogade rösterna och berättelserna inte är historisk, det vill säga att den övergripande meningen som uppstår i romanerna inte på ett bestämt sätt infogar sig i en på förhand given framåtskridande historia. Exempelvis de europeiska staternas konsoliderande, eller det segrande Rysslands motstånd mot nazismen.
För det andra att om den helhet som romanerna gestaltar återfinns i spänningsförhållandet vid det förmedlande ögonblicket, så är helheten också beroende av den som är mottagaren av det förmedlade. Det större sammanhang som uppstår ur romanernas många röster är alltså en förmedlande helhet som inte på förhand är given. Bortom de av författaren valda orden är läsaren i hög grad delaktig i och uppfodras att medskapa det allmängiltiga budskap som förmedlas i de enskilda berättelserna. Den mångröstade personalismen är en romanstil som uppmanar till delaktighet i en minnes- och skapandeprocess som överskrider romanen.
För det tredje, i den hegelianska dialektiken uppstår friheten endast hos det absoluta subjektet vid historiens slut, men den mångröstade personalismen tycks innehålla ett annat sorts frihetsbegrepp. Det skall inte misstas för den liberala individens frihet, trots att romanerna gestaltar den enskilda individen som nödvändig och värdig. Frihetsbegreppet uppstår snarare när de enskilda historierna förmedlas till någon som genom läsandet gör dem till en berättelse och i och med denna större berättelse leds att agera. Friheten i de romaner vi här talar om uppstår i det förmedlande ögonblicket som en transformation hos den deltagande läsaren och som leder denne att agera. I den litterära mångröstade personalismen finner man ett begrepp om deltagande frihet, vars ambition är att förstå friheten som möjlig endast i gemenskapen vilket inte måste innebära att individen upplöses i helheten. Det kan också noteras att den litterära transformation som skapar ett gemensamt subjekt inte nödvändigtvis är en andens utveckling. Som läsare kan vi förstås välja att inte låta oss beröras, att inte delta. Det frihetsbegrepp som romanerna uppmanar till är ett där vi ytterst är fria att välja den gemenskap som vi vill aktualisera vår frihet i – samtidigt som den slår fast att vi måste ha gemenskap för att vara fria. Vi kan som läsare avstå från att bli berörda av just de här böckerna och därmed inte heller ledas att agera. Likväl är det intressant hur den månghövdade personalismens romaner menande leder oss till medskapande; till allmängiltighet och en sorts solidaritet.
Ett exemplariskt ögonblick
Innehållsmässigt spelar de ovan nämnda romanerna upp spänningen mellan det enskilda och det allmänna genom att låta vardagens många erfarenheter samlas kring en enhetstematik som är relativt stabil. Det betyder inte att allas erfarenheter på ett tema skrivs fram som likvärdiga eller ’det samma’ utan att vi som läsare känner till och känner igen temat. Det kan vara första eller andra världskriget, förintelsen, eller som i Kaplas Osebol, en avfolkningsbygd, eller hos Olga Tokarczuk, en religiös sekt. De många vardagliga rösterna kommer sedan att problematisera vår förförståelse av temat, samtidigt som de enskilda erfarenheterna återupprättar temat som just precis en betydelsefull och gemensam berättelse. De kvinnliga erfarenheterna i den sovjetiska armén ifrågasätter det officiellt sanktionerade ryska minnet, men bidrar samtidigt till att andra världskriget blir en ännu starkare universell berättelse. Och i Osebol skrivs avfolkningsbygden in i den svenska samtiden som avgörande och betydelsefull. Viljan att gestalta de enskilda erfarenheterna i ett historiskt sammanhang inbegriper också viljan att göra berättelsen mer universell och det i sin tur en sorts tro på att den åtminstone hypotetiskt fullständiga berättelsen skall ha effekt i läsaren. Den sålunda konstruerade spänningen mellan det enskilda och det allmängiltiga utgör stilens mening och viljeriktning. Det blir synligt i exempelvis Minnen av minnet där Maria Stepanova skriver:
Men själva idén – att minnas genom att i blindo plocka upp fragment av den egna eller den allmänna historien, att dra fram dem ur det redan välkändas och underförståddas skugga – lämnade mig inte. Och jag hade ju redan en begynnelse till en sån räddningsaktion tack vare en egenhet jag hade lagt mig till med: under ett telefonsamtal kunde jag krafsa ner något som sades på en lapp, eller om jag var på jobbet kunde jag slänga ner ett par ord i ett anteckningshäfte, och på så vis hade massvis av oansenliga katalogkort ansamlats helt osystematiskt, de uppstod av bara farten, och även om jag aldrig gick tillbaka till dessa anteckningar hade de likafullt kommit att bli till en fast del av mitt liv.[1]
Stilmässigt är spänning mellan det vardagliga och den stora berättelsen omedelbart tilltalande – mellan telefonsamtalens krumelurer och den allmänna historien; en sorts realism utan den sovjetiska realismens idealiserade och symboliska lidande. Utan diskbänksrealismens frossande i oförlöst lidande. Ambitionen att på så sätt nedteckna detaljerna i den stora berättelsen antyder ett hopp om det gemensamma, såväl som om läsarens intellektuella rörlighet. Stilen ställer dessutom den uppmärksamme läsaren inför intressanta frågor som går utöver de rent litterära. Den avgörande frågan är hur den månghövdade strävan efter allmängiltighet kan ha effekt som går utanför texten. När blir de snabbt nedkastade anteckningarna en stabil punkt i livet? Hur fungerar förmedlandet, i triangeln författare, röster, läsare, i det ögonblick som en helhet uppstår ur det enskilda? Det vill säga, på vilket sätt aspirerar den mångröstade personalismen på att organisera våra erfarenheter?
En början till ett svar är att konstatera att det är avgörande att vi känner igen den stora berättelsen i de många enskilda uttrycken, även om vi inte måste dela erfarenheten. Om så inte vore fallet skulle läsaren inte kunna bli delaktig. För delaktighet krävs någon sorts igenkänning så att läsaren kan gå med, oavsett om vägen erbjuder oväntade gupp, hotande djurliv och tvära krökar. Samtidigt är det inte de faktiska omständigheterna som vi måste känna igen, utan snarare den existentiella eller moraliska berättelse som gestaltas genom dem. Det enskilda måste fungera som sedelärande, här använt utan den underton av ironi som ordet ofta uttrycker. I de romaner vi här talar om förmedlas och problematiseras temats övergripande moraliska budskap genom gestaltningen av den enskildes sårbarhet när liv och moral skall samsas. Och sårbarheten, speciellt i relation till de historiska händelser romanerna behandlar, den känner vi igen och erkänner.
Ljudmila Ulitskaja skriver i Daniel Stein. Tolk:
Den här gången skall jag försöka befria mig från dokumentens tvång, från för- och efternamn på verkliga människor som kan bli sårade eller ta skada och behålla det som har en ’oprivat’ betydelse. Jag ändrar namnen, lägger till egna personer, påhittade eller halvpåhittade, byter ut plats eller tid för handlingen, i övrigt är det strikta tyglar som gäller och jag är noggrann med att inte vara självsvåldig. Det vill säga, jag är bara ute efter fullständig sannfärdighet i uttrycket…[2]
I Ulitskajas roman gestaltar den enskilda upplevelsen en djupare mening eftersom den inte är faktamässigt sann. Det är denna djupare och ofta moraliska betydelse hos ett livsöde (sant eller falskt) vi känner igen som allmängiltig. Denna och de andra romanerna gestaltar enligt exemplets logik när de etablerar och bibehåller spänningsförhållandet mellan de enskilda berättelserna och den förmedlande helheten hos det moraliska budskapet. Det ögonblick av spänning där moralisk enhet står mot enskild erfarenhet kan förstås som ett exemplariskt ögonblick; ett ögonblick där enskilt öde, individens agens och handlingsfrihet, ställs mot de tvingande omständigheterna i ett historiskt skeende. För individen kan detta historiska skeende vara osynligt, men för läsaren råder ingen tvekan om den moraliska värdeskala som temat bär med sig. Ulitskaja skriver avslutande om sin romanfigur:
Det känns i själen att jag har genomlevt en viktig lektion med Daniel men när jag försöker definiera för mig själv vad det är för viktigt jag har lärt mig så kokar hela lektionen ner till att det fullständigt saknar betydelse vad du tror på, det enda som betyder något är ditt personliga uppförande.[3]
Att den enskilda romankaraktären kan eller är tänkt att förmedla en sådan lektion beror på att den är inskriven i ett större narrativ som vi känner till. Vi känner till och erkänner förintelsens fasor, liksom delar av det första världskrigets grymhet, och de flesta av oss är överens om att fördöma det utplånande kriget. Även landsbygdsfrågan, eller frågan om ’det riktiga Sverige,’ bär i den samtida debatten med sig ett starkt anstruket moraliskt ställningstagande. Det skall tilläggas att denna reflektion inte är menad som en kritik, på det sätt som samtiden ofta fördömer politiskt korrekta –moraliserande värdeomdömen. Tvärt om är det viktigt och nödvändigt att de stora berättelserna inkluderar moraliska ställningstaganden, och att den romangenre vi här talar om kan bidra med kunskap om hur de förra kan byggas utan att reducera de många individuella erfarenheterna. I de här romanerna är det individens exempel som får oss att själva vilja agera, det är individens exempel som får oss att förändras. Romangenren pekar ut en modell för solidaritet där det individuella är nödvändigt för det gemensamma eftersom det är genom det enskilda exemplet som andra individer kan delta i det allmänna, trots att de inte delar samma erfarenheter.
Exkurs om exemplaritet
Det är intressant att notera att den här romangenren har blivit populär i en tid där en globaliserad nyliberal politik har skapat en allt större social ojämlikhet. Fler och mindre grupper i samhället har erfarenheter och livsförutsättningar som går starkt isär, och tvingas försvara sina rättigheter i termer av erkännande av dessa erfarenheters oreducerbarhet. Det är i relation till en sådan ojämlikhetens princip för identitet som romangenren tycks experimentera med att exemplariskt gestalta en universell berättelse, utan att för den skull reducera de individuella erfarenheterna. Och tvärt emot andra romangenrer som skriver fram pekpinneartade moralomdömen, är det litterära exemplets mål att ställa läsaren inför en situation i vilken varje människa måste handla trots att inga val är uppenbart goda eller trots att utkomsten av handlingen kanske är meningslös. Exemplaritet betecknar alltså ett specifikt retoriskt grepp som karaktäriserar den månghövdade personalismen som litterär stil. [4]
Som litterärt fenomen är exemplaritet på intet sätt nytt. I antik litteratur var det ett vanligt litterärt grepp och vi återfinner det bland annat hos Seneca i hans brev från exilen, liksom något senare hos Plutarchos i hans Jämförande levnadsteckningar, eller i Augustinus Bekännelser.[5] Där framställer den senare sin egen omvändelsehistoria som exemplarisk och med syftet att få andra att handla på ett sådant sätt att frälsningen blir en mänsklig möjlighet. Hos Plutarchos tjänar levnadsexemplen syftet att jämförande diskutera moraliska och politiska principer. Hos Seneca tjänar de istället till tröst genom att gestalta moraliska principer som står över ödets och politikens växlingar. Men även i senare tid har exemplaritet framställts som lösningen på de ibland katastrofala konflikter som uppstår när samhällslivet polariseras. Exemplaritet som litterärt grepp återfinns hos Hanna Arendt i Men of dark times, och det är en grundförutsättning för den didaktiska teater som Bertold Brecht och Walter Benjamin förespråkade. Som en föregångare till de tre sistnämnda finner vi fenomenologen Max Scheler som i flera texter från tidigt 1900-tal diskuterade moraliska exempel. Också Arendts och Schelers landsman Paul Ludwig Landsberg föreslog, i La experiencia de la muerte,[6] exemplaritet som en nyckel till att förstå vår erfarenhet av döden. Så länge vi lever har vi inte själva någon direkt erfarenhet av döden, men erfar den genom någon annans exempel; som projektion, antecipation och analogi. När någon vi älskar dör erfar vi genom denne unika individs bortgång också döden som generellt villkor, i och genom den älskades unicitet.
Den närstående representerar i själva verket alla möjliga närstående. Denne är var och en, och var och en dör varje gång genom den närstående som dör sin enskilda död.[7]
Det är avgörande, menar Landsberg, att erfarenheten av den närståendes död och dess förutsättningar får oss att förändras på ett sätt som möjliggör att vi tar ansvar för dessa förutsättningar. Att vi alla dör, innebär att vi måste se till att döden är värdig och inte ett resultat av förnedring och förintelse. Landsberg skrev boken under sin exil i Spanien, och den blev viktig för den spanska filosofen María Zambranos idé om guiden. Guiden är en religiös litterär genre på spanska[8] men Zambrano utvecklade begreppet till att istället definiera en viss sorts människor eller idéer (ofta gestaltade genom litteratur och konst) och som genom sitt exempel lyckades förändra mottagaren på ett sådant sätt att denne tog samhälleligt och politiskt ansvar.[9] Guiden var en sorts kunskapsform, menade Zambrano.
Hon använde sig själv av antika och medeltida litterära exempel – Antigone och Héloise – men också för henne samtida exempel, som redskap för att skriva fram sitt politiska och filosofiska projekt. För henne var det avgörande att exemplen skulle gestaltas på ett sådant sätt att de kunde få effekt hos läsaren, det vill säga, läsaren skulle ledas till en inre transformation som möjliggjorde handling. På så sätt fungerade de lätt igenkänningsbara litterära bilderna, exempelvis Antigone, som en utgångspunkt för tanken att liksom leka kring; greppa tag och tänkande och kännande förvandlas. Bilderna kunde därför aldrig vara av sådan karaktär att de förmedlade ett bestämt moraliskt budskap, de måste ställa läsaren inför ett dilemma. Ett dilemma som ofta var ett känslomässigt dilemma. I fallet med Antigone så handlar berättelsen om en kvinna som av sin far, som också gestaltar den jordiska lagen, tvingas att ta avstånd från sin döde bror och dennes brott, i direkt konflikt med den naturliga lag om broderskärlek som Antigone själv och säkert de flesta av oss kan känna igen. Självklart skall döda familjemedlemmar, oavsett deras brott, begravas. Eller? Det motsatta kan vi också omedelbart gå med på. Självklart finns det brott som är så allvarliga att lagen måste upprätthållas framför allt och där brottslingen inte kan förlåtas oavsett släktskap. Exemplet fick ytterligare kraft av att Zambrano valde det mot bakgrund av spanska inbördeskriget. Ett krig som av henne och många andra uppfattades just som att bröder dödade bröder. Antigone-gestalten kunde således fungera som en sorts guide som pekade ut en riktning kring vilken tanken kan röra sig för att slutligen i varje enskild individ leda till ett ställningstagande.
Exemplets effekt
Även i Bertold Brechts artiklar om den episka teatern finner vi snarlika idéer om den effekt som karaktärsexemplet kan ha. Här menar han att skådespelarens mål måste vara framställa en karaktär på ett sådant sätt att allt det som åskådaren uppfattar som vanligt, familjärt och omedelbart tillgängligt istället kommer att uppfattas som slående, underligt, oförståeligt eller oväntat. Målet är att få åskådaren att reflektera över de sociala villkor som ligger bakom en händelse, en gest, eller en känsla. Genom reflektion kommer åskådaren att omvandla sin initiala och passiva sympati till en ny känsloupplevelse som underbyggs av en reflekterad förståelse av känslans sociala villkor.[10] Till skillnad från idealet i klassisk teater skall skådespelaren alltså inte sträva efter att göra karaktären till sin genom fullständig inlevelse, utan sätta ett exempel som kan väcka åskådarens rationella och känslomässiga reflektion.
Den typ av exemplaritet som återfinns hos Landsberg, Zambrano och Brecht fungerar genom att åberopa betraktaren (åskådaren eller läsaren) på ett sådant sätt att denne känner igen en erfarenhet som den aldrig fullständigt kan dela. Därutöver framställer den denna erfarenhet i ljuset av ett moraliskt dilemma. Därmed kommer igenkänning också att innebära en reflektion över de förutsättningar under vilket såväl moraliska som känslomässiga val görs och som bara kan göras genom att den egna känslomässiga kapaciteten sätts på spel. Exemplaritet åkallar betraktaren till deltagande i de val som gestaltas och ger möjligheten till känslomässig såväl som rationell solidaritet med sådana upplevelser och villkor som man inte själv har erfarenhet av.
Romanerna som samlas inom den mångröstade personalismen arbetar med denna sorts exemplaritet när de genom de många individuella exemplen återger en större och med allmängiltiga anspråk laddad erfarenhet. De många individuella livsödena, deras variationer av val och känslor, distanserar oss från den omedelbara föreställning som vi har om exempelvis förintelsen, kärlek eller landsbygden. Genom distansen uppmanas vi att också deltagande förhålla oss till de gränssituationer som uppstår i relationen mellan de många individuella berättelserna. Och det är just gränssituationens möjlighet till reflekterat deltagande som lägger grunden för solidaritet även med sådant som vi inte själva har upplevt eller någonsin kommer att uppleva. Det är på grund av spänningen mellan den enskilda berättelserna och anspråket på allmängiltighet i den moraliska sanningen som romanerna riktar läsarens uppmärksamhet mot (som till sitt innehåll kan skilja sig åt) som vi som läsare blir tvungna att delta. Men vårt deltagande innebär samtidigt en sorts frihet: ett fritt reflekterande över valen och handlingarna, som nu också blir våra val och våra handlingar. Solidaritet och gemenskap blir därmed nära knutna till den deltagande friheten.
I en tid när social samhörighet inte tycks sträckas längre än till ’vi först’ erbjuder den mångröstade personalismen en möjlighet till en annan sorts solidaritet med dem med vilka man inte delar erfarenheter. Det sker inte genom att slå fast en strukturell tolkning enligt vilken några utvalda är de objektiva revolutionärerna. Istället erbjuder genren de mångas exempel och främmandegör det vi känner igen så att de strukturer som ligger bakom fenomenen friläggs. Och eftersom betraktaren möter det litterära exemplet med friheten att själv förhålla sig till de svåra val som strukturerna ger upphov till så måste de egna känslorna sättas på spel i gränssituationerna. Betraktarens känslospel leder till deltagande när det får en transformerande verkan och möjliggör identifikation och solidaritet med de vars erfarenheter av lidande är oss individuellt främmande. Här tycks vi erbjudas en modell för frihet och solidaritet som kan fungera som en nyckel för att skapa handlingskraftiga politiska subjekt.
Noter
[1] Stepanova, Maria, Minnen av minnet, Nirstedt, i översättning av Nils Håkanson, 2019, 33-34.
[2] Ulitskaja, Ljudmila, Daniel Stein. Tolk, i översättning av Ola Wallin, Ersatz, 2021, s.123.
[3] Ulitskaja, Ljudmila, Daniel Stein. Tolk, i översättning av Ola Wallin, Ersatz, 2021, s.509.
[4] I denna betydelse anger SAOB att begreppet exemplarisk har använts på svenska sedan 1675. Det är symptomatiskt eftersom det tidigmoderna var ytterligare en period när exemplaritet var en vanligt förekommande retorisk och litterär trop. Begreppet exemplaritet är inte vanligt på svenska, men förekommer i flera europeiska språk. Exemplarity på engelska, ejemplaridad på spanska, exemplarité på franska och Exemplarität på tyska. Den gemensamma roten är latinets exepmlaritas som betyder arketypisk kvalitet, exemplar eller modell. Gemensamt för de moderna språkens respektive begrepp är att exemplaritet är ett substantiv som beskriver egenskapen att vara exemplarisk, att illustrera, vara modell eller förebild för något. Det litterära begreppet anspelar på principen att det enskilda och exceptionella kan uppenbara något som är allmängiltigt, men också på de goda värden som förmedlas via gestaltande exempl. Den senare betydelsen återfinns bland annat i svenskans uttryck ’ett exemplariskt leverne’.
[1] Stepanova, Maria, Minnen av minnet, Nirstedt, i översättning av Nils Håkanson, 2019, 33-34.
[2] Ulitskaja, Ljudmila, Daniel Stein. Tolk, i översättning av Ola Wallin, Ersatz, 2021, s.123.
[3] Ulitskaja, Ljudmila, Daniel Stein. Tolk, i översättning av Ola Wallin, Ersatz, 2021, s.509.
[4] I denna betydelse anger SAOB att begreppet exemplarisk har använts på svenska sedan 1675. Det är symptomatiskt eftersom det tidigmoderna var ytterligare en period när exemplaritet var en vanligt förekommande retorisk och litterär trop. Begreppet exemplaritet är inte vanligt på svenska, men förekommer i flera europeiska språk.Exemplaritypå engelska,ejemplaridadpå spanska, exemplarité på franska ochExemplaritätpå tyska. Den gemensamma roten är latinetsexepmlaritassom betyder arketypisk kvalitet, exemplar eller modell. Gemensamt för de moderna språkens respektive begrepp är att exemplaritet är ett substantiv som beskriver egenskapen att vara exemplarisk, att illustrera, vara modell eller förebild för något. Det litterära begreppet anspelar på principen att det enskilda och exceptionella kan uppenbara något som är allmängiltigt, men också på de goda värden som förmedlas via gestaltande exempl. Den senare betydelsen återfinns bland annat i svenskans uttryck ’ett exemplariskt leverne’.
[5] För en god genomgång av exemplaritet som litterärt grepp i antiken, se till exempel Rebecca Langlands, Exemplary Ethics in Ancient Rome, Cambridge, Cambridge University Press, 2018.
[6] Den utkom först på spanska 1935, sedan översattes den till franska och slutligen till tyska. På tyska heter boken Die Erfahrung des todes.
[7] Landsberg, Paul Ludwig, La experiencia de la muerte, Santiago de Chile, Cruz del Sur, 1962, s.75.
[8] T.ex. den klassiska Guía espiritual, av Miguel de Molinos, skriven på 1600-talet.
[9] Zambrano, María, “La guía: forma del conocimiento,” Obras completas vol. II, Barcelona, Galaxia Gutenberg, 2016, s.469-489.
[10] Brecht, Bertold. Brecht on theater, the development of an aesthetic, red. Johan Willett, New York, Hill & Wang, 1992, s.133-143.