(Klicka på bilderna ovan för att se alla bilder från Marit Kaplas vandring)
Av Marit Kapla
Jag står framåtböjd med båda armarna utsträckta och siktar med min mobiltelefon på en huggorm. Solen står högt på himlen och ormen ligger utsträckt på stigen framför mig. Jag filmar ormen. Min egen skugga kommer med. Jag filmar igen. Jag lägger upp ormen på Instagram.
Jag tänker på hur bra det är att jag inte är rädd för ormar. Det spelar i och för sig ingen som helst roll, tänker jag sen. Ett ormbett är ett ormbett. Ett ormbett mitt i skogen, ensam i oländig terräng, långt från bilvägar och vårdcentraler, är ett olämpligt ormbett.
Så, medan jag står på stigen och känner mig pinsamt fången i en illusion om osårbarhet, strax innan ormen rasslar iväg i blåbärsriset – varför är jag här? På en höjd intill sjön Nedre Fryken i Värmland, en ovanligt varm måndag i juni?
Det korta svaret är för att jag älskar Värmland. Det lite längre svaret är: på grund av två tidigare texter i Ord&Bild. Den första är skriven av författaren Aino Trosell. I Ord&Bilds 125-årsjubileumsnummer, som kom ut 2017, skriver hon och andra skribenter om varsitt specifikt decennium i Ord&Bilds historia. Aino Trosell ansvarar för nittonhundratalets första decennium. I texten beskriver hon sin egen familjehistoria under de åren, varvat med hur samma period gestaltades i Ord&Bilds årgångar. I några meningar nämner hon hur Ellen Key, en av dåtidens tongivande intellektuella, vandrar längs Fryken i spåren efter Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga som kom ut 1891. Mer behövs inte. Jag har läst och läst om Gösta Berlings saga. Selma Lagerlöf är en av de författare jag håller högst. Jag älskar dessutom som sagt Värmland, det landskap där jag vuxit upp och bott i mer än halva mitt liv, med en kärlek som ibland känns problematisk. Vilken rätt till Värmland har jag efter 20 år i västgötsk exil? Har kärleken förstärkts av exilen? Varför kallar jag det ens exil, är inte det lite löjligt? Är det en nostalgisk fantasivision av Värmland jag älskar? Hur kan jag uttrycka min kärlek utan att bli en endimensionell lokalpatriot? Och mer allvarligt, i tider av nationalism och polarisering, hur kan jag förvalta den utan att stänga någon ute?
Jag söker upp Ellen Keys text i Ord&Bild nr 4 1900. Den bygger på en vandring i juni 1899. Hon viker halva texten åt Gösta Berlings saga, eftersom hon ”hört många önska att erhålla ’en nyckel till Gösta Berling’”. Men hon har också ett vidare syfte med texten. Genom en överdådig – möjligen i överdådigaste laget – skildring av den svenska naturen när den som är vackrast, vill hon underbygga en nationalkänsla som hon menade skulle utgå från naturen och folket. Hon polemiserade därmed med andra, till exempel författaren Verner von Heidenstam, som byggde nationalkänsla med hjälp av storsvenska kungar och krig. Ellen Key skriver: ”Man talar nu för tiden många stora – och tomma – ord om patriotism, medan man låter den fosterlandskärlek, som rotas i en torfva, som växer ur en hembygd, som värmes af en djup samkänsla med vår natur och hela vårt folks lif – icke blott vårt ’folklif’ – förfalla”.
Här vilar en oemotståndlig möjlighet att få gå till botten med både litteratur och landskap. Jag beslutar mig för att göra om Ellen Keys vandring, 119 år senare. Med målet att undersöka hur samma landskap, detta landskap som jag hyser så starka känslor för, skildras i olika tider och olika genrer, ska jag vandra i Gösta Berlings, och i Ellen Keys, fotspår.
Det är vandra jag vill göra, inte campa. Eftersom jag ska gå genom bebyggda områden beslutar jag mig för att ordna mat och logi längs vägen och bara bära med mig en liten ryggsäck med det allra nödvändigaste. Genom närläsning av Ellen Keys text lägger jag upp rutten. I textens första del skriver hon uteslutande om Fryksdalen, men i den andra delen, publicerad i Ord&Bild nr 5 1900, besöker hon fler orter.
Jag pusslar med vandringens början och slut. Problemet är att jag är beroende av ställen som kan erbjuda kost och logi på lagom avstånd. Jag läser i Elsa Lindskogs Gårdarna i Gösta Berlings saga om resandet förr i tiden. I landslagen från 1400-talet fanns det bestämmelser om värdshus som skulle uppföras på en dagsresas avstånd, det vill säga två till tre mil från varandra. En paragraf som gärna får införas igen. Ju längre norrut från Karlstad jag kommer, desto färre alternativ står till buds. Förändrade resvanor och den urbanisering som hade börjat redan i slutet av 1800-talet och som Ellen Key flera gånger noterar i sin egen text, har sakta men säkert glesat ut butiker, serveringar, pensionat och hotell. Å andra sidan har digitaliseringen och turismen skapat nya fenomen som Airbnb och campingplatser. Och är det något landskap jag kan ringa en vän i, så är det Värmland.
I slutet av Ellen Keys text hittar jag pusselbiten som i ett slag gör min egen sträcka självklar. Hon lämnar Värmland och reser till Omberg, där hon tio år senare kommer att bygga sitt hem Strand för att leva där resten av sitt liv. Ellen Keys egen biografi sipprar in i texten och jag bestämmer mig för att kopiera, igen. Jag ska helt enkelt vandra från min mammas lägenhet i Karlstad till byn Osebol i norra Värmland, där jag är uppvuxen. Det blir en rörelse motströms längs Klarälven och motströms i förhållande till urbaniseringen och min familjs och många andras förflyttning. Jag ska gå från den plats människor dras till, till den plats människor lämnar. Genom att vika av från Klarälvdalen västerut och vandra norrut genom Fryksdalen kan jag ändå följa Ellen Key i spåren, innan jag efter åtta dagar kommer till byn Värnäs strax norr om Osebol där bussen tar mig tillbaka till Karlstad.
Dag 1
(Karlstad – Fryksta)
Det kändes absurt att gå ut genom porten i hyreshuset vid Gamla stenbron i Karlstad där min mamma bor och bara gå därifrån. Inte till tågstationen, inte till någon bil som står parkerad längs gatan utan mot ett bed-and-breakfast-ställe i Fryksta, 23,5 kilometer bort, enligt kartappen i telefonen. Trots att jag gick till fots drabbades jag snart av en känsla av att allting gick för fort. Det hände massor hela tiden, jag hann inte med. Jag bar med mig en känsla av rikedom som skulle bestå under hela vandringen. Kanske uppstod den ur att jag hela tiden ”samlade” på världen omkring mig med min mobilkamera; kanske föddes den ur den fysiska aktiviteten. Jag gick på vägen istället för att bli fraktad längs den. Världen låg mot min hud och berättade i varje sekund något nytt.
På cykelbanan mellan Råtorp och Skåre är poesi målad på asfalten, ord för ord så att en cyklist ska hinna se och läsa i farten. Det är det konstnärliga verket Måndagslyrik, skapat av guppen Incredible Things Happen i samband med en tävling om konst i offentlig miljö. En av dikterna är ”Jag kunde ju vara” av Nils Ferlin. Jag läste den högt för mig själv och sedan började den gå på repeat i mitt huvud, i takt med in- och utandningarna i den nästan trettiogradiga värmen.
En luffare är jag – vad mera / jag kunde ju vara en präst / jag kunde ju vara en brukspatron / en bonde eller en häst … / Jag kunde ju vara en svala, / en kråka eller en snok, / en snok – eller kanske en blomma, / ett sommarstänk i en bok … / Nå – öster börjar i väster / och söder slutar i norr, / virrig är jag av frågor / och halsen är fan så torr … / … en luffare är jag, som halkar / förbi i vägarnas grus. / Mitt hjärta är hett som en masugn / och kallt som ett fattighus.
I stunden kändes det magiskt att dikten handlar om någon som också är ute och går, som kanske inte heller är säker på att gå i land med sitt företag. Men den (manliga) bohemkaraktär jag idealiserade hos Ferlin när jag gick på gymnasiet, fungerade den här dagen närmast alienerande. Jag kände mig inte särskilt ”torr i halsen”, och den hjärtats ambivalens som är så vackert formulerad föreföll, rättvist eller inte, mest vara något som kommit emot mig utifrån. Med en känsla av befrielse kände jag hur jag hellre gick tillsammans med Ellen Key och Selma Lagerlöf. Jag hoppades att det under de 30 år som gått sedan jag var gymnasist, har skett en förskjutning av den offentliga bilden av dem – på sin tid de två internationellt mest kända svenska författarna vid sidan av August Strindberg, som Ronny Ambjörnsson slår fast i sin biografi om Ellen Key – så att deras respektive persona idag kan tolkas coolare.
Ellen Key var 49 år när hon gjorde sin vandring, jag var 47. På fotona från den tiden ser hon stilla och orörlig ut men hon måste ha varit i bra form för att kunna gå två, tre mil om dagen. När dagarna blev som hetast och det kändes som om jag aldrig skulle komma fram, fantiserade jag om hur Ellen Key kanske hade droskor som skjutsade hennes bagage i förväg till nästa pensionat och plockade upp henne när hon blev trött. Å andra sidan kunde hon behöva det, tänkte jag, eftersom hon nog vandrade i obekväm långklänning och inte hade tillgång till keps och linne av funktionsmaterial. När jag besökte Strand senare på sommaren, frågade jag guiden vad Ellen Key hade på sig när hon var ute och gick i omgivningarna. ”Reformklänning”, var svaret. En löst sittande klänning som var populär bland medvetna kvinnor kring sekelskiftet och som bland andra konstnären Karin Larsson gärna bar. Fortfarande massor av tyg men kanske inte en lika obekväm klädsel som jag föreställt mig. Det är svårt att översätta en tid till en annan.
På kvällen kom jag fram till Fryksta vid Frykens södra spets, där Ellen Key började sin vandring på ”årets första junisöndag”. Här var jag, samma dag på året, 119 år senare. Klockan halv tio på kvällen var det 26 grader varmt. Namnet Fryken kan härledas ur ett äldre ord för ”kall”, men när jag badade var vattnet ljummet. De blå bergen höjde sig mot norr i skymningen och jag kunde inte sluta titta ut över sjön.
Dag 2
(Fryksta – Östra Ämtervik)
Redan på kvällen den första dagen, när jag lämnade Karlstads kommuns nät av gångvägar och stigar, blev jag medveten om vilken plåga det är att vandra i landsvägstrafik. Därför avvek jag utan att blinka från 70-vägen strax norr om Fryksta när jag såg en skylt där det stod ”Frykenleden”. En på sina ställen obanad stig löpte norrut på höjderna längs sjön, parallellt med bilvägen men i en annan värld. Plötsligt stod jag framför en hög med rosa-grå stenblock och en stolpe mitt i. På en plakett stod det ”gravröse”. Jag satte mig, åt en macka och tänkte på de som byggt röset. Varför valde de just den här platsen? undrade jag, och sen kändes det som en dum fråga. Kan man tänka sig en vackrare plats för en grav? En brant sluttning ner mot en sjö med utsikt över skogarna på andra sidan. Jag tyckte att deras val av plats skapade ett band mellan mig och dem, de namnlösa i vars fotspår jag också följde.
Om det nu är så att både de, för länge sedan, och jag, nu, ser den här platsen som vacker, vad beror det på? Det finns enligt Kant ingenting inneboende hos själva landskapet som avgör det. Den här biten av jordskorpan är som vilken som helst. Att jag uppfattar den här biten som vacker säger bara något om mig, inte om landskapet i sig.
Under det senaste året har jag stått på Brooklyn Bridge i New York och Jubilee Bridge i London och förgäves letat efter samma känslor som uppstår i mig när jag tittar ut över det värmländska landskapet. En utsikt över en storstad är för mig något fundamentalt annorlunda än en utsikt som den här. Kvantiteten hos staden gör den abstrakt. Jag ser så många hus och vägar på en och samma gång, där så många människor vistas i samma sekund, att tanken inte kan omfatta det. Samtidigt är det inte lättare att begripa natursceneriet. Den synbarliga ursprungligheten överväldigar – tanken på att människan inte har en del i det här. Naturen bara är, den struntar i oss. ”Stjärnorna kvittar det lika / om någon är född eller död”, för att citera Ferlin igen.
När jag går runt i en stad brukar jag i tankarna försöka klä av den asfalten och de höga husen, för att få syn på landskapet under och se vilken plats det egentligen är. Utan flervåningshus, pizzerior, äldreboende och förskolor är Gråberget i Göteborg, där jag bor, inget annat än en bergsknalle med utsikt över Göta älvs utlopp i Kattegatt. Frågan är om jag skulle förstå platsen bättre för det. Staden och det obebyggda landskapet är båda gåtor, bara olika sorters gåtor.
Dessutom förefaller det svårare nu än tidigare att tänka så; att civilisationen och naturen skulle vara skilda åt som olika enheter. Den trettiogradiga värme jag vandrar i till exempel, tolkar många forskare som en extrem väderlek som kommer att bli allt vanligare i takt med att människans koldioxidutsläpp höjer jordens medeltemperatur.
Det blev en vidunderlig dag. På en tallmo flaxade en tjädertupp upp precis framför mig och flög tungt iväg. På väg ner från berget mot Nilsby såg jag Frykens vågor mellan rader av raka granstammar. Mörker, ljusreflexer och mörker. I huvudet gick inledningen av Dantes Den gudomliga komedin på repeat. ”Till mitten hunnen på vår levnads vandring / hade jag i en dunkel skog gått vilse / och irrat bort mig från den rätta vägen.”. Livskrisvarning. Skogen var ännu inte dunkel, jag var inte riktigt vilse, men visst var det inte långt därifrån? Och var det inte det som var så underbart?
I Nilsby knackade jag på i ett hus för att fylla på vattenflaskan – jag bar endast med mig en halvlitersflaska plus en tub vätskeersättning i brustablettform, vilket kanske var lite väl rationellt, på gränsen till dumdristigt – och pratade en stund med en man som varit och lagt avloppsrör till villorna på Färjestad i Karlstad hela dagen. Han berättade om en tyska som kommit nedrasande från samma berg som jag ett annat år, fullständigt utmattad efter att ha underskattat vandringen, och jag försäkrade honom att jag skulle hålla mig till bilvägen resten av dagen. Han beskrev ändå hur jag kunde hitta gamla landsvägen om jag följde kraftledningen lite längre fram och strax därpå fann jag mig själv följa kraftledningen. Jag kunde inte låta bli.
Sent på kvällen kom jag gående över gärdena mot Gunnerudsgården strax öster om Östra Ämtervik. Gården byggdes en gång som ålderdomshem, finansierad av bland andra Selma Lagerlöf. Idag upplåter bonden huset åt personer och föreningar som sysslar med konst, litteratur och teater, och här skulle jag få sova.
En stor hord med kor kom rusande i solnedgången och sprang bredvid mig, med bara ett tunt stängsel mellan mig och dem. Det var alldeles tyst förutom smattret av klövar mot marken och kornas frustningar. Solens matt brandgula strålar bröt igenom det uppvirvlande dammet och jag visste inte längre riktigt var jag var. Jag tänkte på en annan värmländsk författare, Göran Tunström, och hans roman Juloratoriet, där allt som händer, händer för att en mamma en dag mister livet framför klövarna på en koflock i nedförsbacke.
Dag 3
(Östra Ämtervik – Sunne)
Jag lämnade Gunnerudsgården med en tid att passa – halv tolv var det guidad visning på Mårbacka, Selma Lagerlöfs föräldrahem. Det gick på auktion i slutet av 1800-talet men 1907 köpte hon tillbaka det för att flytta dit och bo där fram till sin död. På väg dit hukade jag i vägrenen för att komponera en bild på rosa lupiner, vita hundkäx, björkar och en grusväg som slingrade sig mot bergen i fjärran. En tankbil från Arla mejeri körde förbi bakom mig. Först var jag så låst i landsvägsvandrarens tilltagande motortrafikhat att jag bara såg den som ett störningsmoment. Sen grämde jag mig över att jag inte fotograferade den i stället. Den måste ju vara en viktig länk i försörjningen för mjölkbonden vars kor jag kom i närkontakt med igår kväll. Jag irriterade mig på att jag var fast i att ta ”vackra” bilder. Min förutfattade mening om vad som var betydelsefullt och värt att fotografera i det här landskapet verkade ligga i linje med förra sekelskiftets nationalromantik och gjorde mig blind för det andra.
Ellen Key besökte också Mårbacka 1899. Det är fascinerande att läsa hur hon introducerar för läsaren den gård som Selma Lagerlöf kallar Lövdala i Gösta Berlings saga. ”Det heter i verkligheten Mårbacka och är en typisk liten värmländsk herregård, liggande just vid foten af den östra bergåsen.” Sedan 1942 när gården öppnade för allmänheten efter Selma Lagerlöfs död är Mårbacka ett av Värmlands mest besökta turistmål, men 1899 är den fortfarande en bondgård bland andra.
Selma Lagerlöf fick idén till Gösta Berlings saga i början av 1880-talet när hon läste till lärare i Stockholm. Den kom, om man ska tro henne själv, till henne genom en uppenbarelse på Malmskillnadsgatan, beskriven i novellen ”En saga om en saga”. Hon gick och tänkte på Bellman och Runeberg och så slog det henne plötsligt:
Den värld som du levat i nere i Värmland, är inte mindre egendomlig än Fredmans eller Fänrik Ståls. Kan du bara lära dig att behandla det, nog har du lika bra stoff att bearbeta som dessa båda.
När man frågar sig vad landskapet spelar för roll för Gösta Berlings saga, är svaret alltså på sätt och vis att romanen är född ur landskapet. Selma Lagerlöf ville gestalta de historier hon hört under sin uppväxt, och skriva en roman om hela bygden. Genom åren har mycket sagts om hur Selma Lagerlöf också använder landskapet som verktyg i romanen. Hur hon förmänskligar det, låter handlingen drivas fram av årstidernas växlingar, skapar rumslighet med hjälp av slädfärder, åkturer och vandringar och understryker människornas öden med hjälp av element i naturen. Det jag själv tänkte mest på var hur jag vandrade genom ett landskap hon själv varit med om att skapa. Den som söker turistinformation på nätet via Sunne kommun hamnar på sidan ”Sagolika Sunne”. Många platser förekommer under annat namn i romanen, och lånar idag i sin tur sagans namn till verkligheten. Vare sig man vill det eller inte så smälter fakta och fiktion ihop. Mest av allt är det själva romanens förtjänst. Personer och händelser är så levande beskrivna att de känns som om de ännu lever och pågår. Så var också för Ellen Key, som skriver från Östra Ämterviks kyrkogård: ”Under de invid granarnas mörker blommande körsbärsträden, bland förgätmigejerna i gräset nästan väntade vi att se grefvinnan Dohnas och Gösta Berlings unga gestalter”.
Från Mårbacka vandrade jag över gärden och genom skogsdungar. I Askersby löpte en traktor upp och ner för sluttningarna på en kuperad åker och skördade hö. Det måste väl ändå vara tidigt? tänkte jag, och det var det. Sommarens rekordhöga temperaturer skulle senare resultera i nödslakt på boskap och stora skogsbränder, flera av dem i Värmland.
Jag vandrade in i Sunne med dagens ramsa i huvudet: ”ägg, bröd, ost och tomater, ägg, bröd, ost och tomater”. Inne på Coop Extra i Sunne blev allt som vanligt igen. Så som det var före vandringen.
Dag 4
(Sunne – Rottneros – Sunne)
Det var Sveriges nationaldag och när jag lämnade det hus jag hyrde hörde jag fiolmusik nerifrån Sunne centrum. En stråkensemble med ungdomar spelade på det lilla torget och publiken runt om utstrålade den självlysande stolthet och glädje nästan bara anhöriga till barn i en stråkorkester kan utstråla. Det var fint. Jag vandrade söderut på västra sidan Fryken, mot Rottneros, Majorskans Ekeby i Gösta Berlings saga. Längs vägen, fortfarande inne i Sunne, mötte jag flera personer som kom gående och cyklande från det asylboende som Migrationsverket driver i Hotell Selma Lagerlöf.
När jag planerade vandringen hade jag bestämt att det här inte var någon regelrätt reportageresa. Jag behövde inte prata med någon enda människa om jag inte ville. Den som vandrar ensam kommer ändå förr eller senare i kontakt med andra, och kanske lite mer gärna ju längre vandringen pågår. Nu började jag rannsaka mig själv. Vilka hade jag pratat med? Vilka hade jag porträtterat i mina instagramrapporter? Svaret kändes förutsägbart. Mest sådana jag redan kände, eller som liknade sådana jag redan kände. Jag var fast i min egen kropp och historia. Hur mycket främlingskap jag än kände inför Ellen Keys fosterländska projekt, vad höll jag egentligen själv på med, med detta värmlandshyllande på Instagram? Hela konceptet nationaldag gav mig ont i magen.
Lite mindre tillfreds än tidigare dagar satt jag till slut på en bänk utanför Rottneros herrgård. Jag ska ärligt säga att det inte var kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Gösta Berlings saga. När jag först läste romanen hade jag svårt att uppskatta upplägget med fristående kapitel, särskilt de som handlar om övriga kavaljerers öden och äventyr. Det var en vanligt förekommande kritik mot Gösta Berlings saga redan från början, att romanen bestod av ett antal historier som sinsemellan inte hängde ihop. Ellen Key ger uttryck för det i sin text i Ord&Bild. Hon skriver om romanen att handlingens tråd är ”mycket svag, något som dock pärlornas härlighet nästan kommer en att glömma.” Idag uppskattar jag fyrverkeriet av enskildheter mera, och särskilt de två oförlikneliga relationer som bär hela texten: mellan Majorskan och Gösta Berling å ena sidan, och mellan Majorskan och hennes mamma å den andra.
Jag hade tänkt leta efter smedjan där Gösta Berling och kavaljererna firar jul i romanens början. Jag hade tänkt gå lite längre söderut, till Öjerviks herrgård som är Sjöö i romanen, där Majoren bor med sina björnar. Men när jag kom ner till sjön så låg den precis så ”söndagsstilla” som Key beskriver den. Allt var blått, vattnet kluckade mot en liten stenbrygga där det stod stolar vända ut mot sjön, det kändes som en plats att gifta sig på. Det var fruktansvärt varmt och jag badade i stället. Jag började märka hur det jag hann se och uppleva under vandringen var så ytterligt lite. Mitt spår genom tiden var smalt som en sytråd, kantat av oceaner av oupptäckta platser och ögonblick. Jag lade mig och torkade i solen, en halv meter från en ruvande mås, och föreställde mig hur Elisabeth Dohna var på väg över isen från Borg på andra sidan sjön för att hindra Gösta Berling från att i hastigt mod förlova sig med Nygårdsflickan. Jag ville jag inte vara någon annanstans på hela jorden.
Jag fortsatte tänka på nationaldagen och på författaren Taiye Selasis tanke om hur frågan ”var kommer du ifrån?” borde ersättas av ”var är du en local?” Hon menar att vi bör fråga oss tre saker: hur ser våra ritualer, till exempel dagliga rutiner, ut och var äger de rum? Var har vi våra relationer? Och, till sist, var gör restriktioner att vi inte kan vara, även om vi skulle vilja? Det sättet att se på ursprung löser många knutar och skapar nya samband.
För min egen del finns inga som helst formella restriktioner som hindrar att jag i morgon dag flyttar tillbaka till mitt Värmland, och kanske sänder en tanke till alla de som inte är så lyckligt lottade att de kan välja var de ska bo. Men kan här finnas en icke-formell restriktion som ligger och skaver? Jag har, som så många andra, valt att flytta från en plats till annan, där det finns ett arbetsliv med större möjligheter. Kan det ligga bakom känslan av att min existens på den plats där jag har mina rutiner, och efter 20 år förstås en hel del relationer, ändå är en form av exil?
Dag 5
(Sunne – Stöpafors)
Jag lämnade Sunne i en grubblande sinnesstämning, som förstärktes när nästan det första jag gick förbi var det värdshus som är den magiska plats där Majorskan och Gösta Berling möts för första gången. I verkligheten ligger ett gulmålat hus på motsvarande plats, och den nutida verksamheten heter Broby gästgiveri, precis som i romanen. För nästan exakt 29 år sedan satt jag här på uteserveringen med studentmössa på huvudet och rökte cigarr. Bäst som jag gick och försökte låta bli att tänka på vad jag skulle gjort annorlunda om jag fick leva om mitt liv, mötte jag ett gäng killar som skulle kunna vara ensamkommande flyktingbarn, i backen mellan skolan och samhället. De hade kepsar och t-shirts och två stycken skojbråkade om en cykel. ”Hej!” sa en av dem. Jag sa också hej, gick vidare och ångrade mig genast. Varför stoppade jag dem inte? Varför pratade jag inte med dem? Jag tyckte att samhällets gränser gick rakt genom mig.
Min frustration eskalerade när jag kom ut på Europaväg 45. Att vandra längs en 90-väg innebär att oavbrutet vara på helspänn. Varje gång det kom en långtradare gick jag av den smala vägrenen och ner i diket. Jag sökte desperat efter en alternativ väg på kartan och vek av upp i skogen vid första bästa tillfälle. Resten av dagen blev vandringens mest odramatiska, för att inte säga händelselösa. Kanske berodde det på att jag närmade mig platserna där jag tillbringat min barndom och ungdom. Jag kände igen allt. Småstenarnas rosaröda och grå färg på grusvägen, tallbarren i vägkanten och hur luften kändes när den varma dagen svalnade. Jag började få svårt att få syn på landskapet. Jag hade sett det så många gånger förut, det gick inte längre att skilja från mig själv.
Dag 6
(Stöpafors – Oleby)
Jag vaknade tidigare än någon annan dag och klockan nio var jag redan uppe på Tossebergsklättens topp. Berget är 343 meter högt och eftersom det är av hyperit, en mer motståndskraftig bergart än det omgivande urberget, graniten och gnejsen, har det inte slitits ner i samma omfattning, utan höjer sig dramatiskt i landskapet. En serpentinväg ledde uppåt och gjorde mig desorienterad. Jag hann tänka ”wow, på andra sidan Tossebergsklätten ligger en sjö som är lika stor som Fryken, varför har jag aldrig lagt märke till den förut?” innan jag fattade att det var Fryken. En vit skåpbuss körde om mig och bakom mig stakade sig en tjej på rullskidor uppför den sista tvärbranta backen. Utanför serveringsbyggnaden stod hon som jobbade där och noppade vissna blommor ur en blomlåda och sa: ”God morgon!”. Utsiktstornet var inte upplåst än så jag satte mig med ryggen mot det och tog en kopp kaffe ur termosen. Det låg en svag morgonkyla i luften men temperaturen steg snabbt, det skulle bli ännu en het dag. Himlen var molnfri och sjön glittrade i solskenet. I fyra väderstreck syntes fält och skogar i tusen nyanser av gult och grönt, höbalar, kalhyggen, gårdar med blänkande plåttak och i fjärran de blå bergen, nu högre än förut. Flugor surrade, fåglar kvittrade och i sydväst hängde den bleka månskäran.
Den som åker bil längs Europaväg 45 kan se en bit av allt det här, lite längre ner på berget, där Trafikverket byggt en rastplats. Jag har sett utsikten därifrån många hundra, kanske tusen, gånger och jag tröttnar aldrig. Det här är den vackraste plats jag vet.
Platsen var viktig för Selma Lagerlöf och Ellen Key också. I Gösta Berlings saga heter den Gurlita klätt. I kapitlet ”Den stora björnen i Gurlita klätt” tar Selma Lagerlöf spjärn mot en äldre natursyn än den som råder i hennes samtid. Det är en bild av naturen som en farlig plats.
Där ligger Lövens sjö i härlig skönhet, men tro honom inte! Han lurar på rov: varje år måste han uppbära sin skatt av drunknade. Där ligger skogen, lockande, fridfull, men tro honom inte! Skogen är full av oheliga djur, besatta av onda trollpackors och mordlystna skojares själar. [ … ] Ond är naturen, besatt av osynliga makter, som hata människan.
Ellen Key uppehåller sig också länge vid Tossebergsklätten i sin text. Jag kan tänka mig att Selma Lagerlöf gärna hade strukit lite i Keys långa beskrivning av solnedgången, inte bara för att (i min fantasi) ge igen för den ”svaga” ”handlingens tråd”, utan för att Lagerlöf representerar ett effektivare stilistiskt ideal. Hon skriver själv om sina stilistiska principer i berättelsen ”Vad det kostar” från 1925: ”Tänk er att ni i en bok råkar på en lång beskrivning på en solnedgång, en aftonrodnad. Bekänn ärligt, att ni helst hoppar över den, så gör jag åtminstone.”
Förutom de nära två spalterna av ”eldstrimmiga, guldkantade, rosenblommande skyar”, refererar Key till Lagerlöf och skriver lite roligt att björnar liksom kavaljerer ”hafva längesedan i Värmland sett sina bästa dagar. Där finnas nu i stället blott öfverflöd af räfvar och trämassefabrikanter!” På Tossebergsklättens topp hör Ellen Key taltrastar, gökrop och koskällor. Berget ”tillhörde ännu ensamheten och tystnaden – åtminstone tills industrien upptäcker den vackra, rosenskimrande granit, af hvilken den är danad!” Här ligger den avgrundsdjupa skillnaden mellan det landskap hon gick genom och det jag vandrar i. Bilarna på Europaväg 45 är små nere vid bergets fot och tycks röra sig långsamt, men de hörs som ett ständigt brus. Mänsklig verksamhet – transport, import, export; lokal och global infrastruktur – sätter genom trafiken sitt dominerande märke i landskapet.
Utsiktstornet öppnade, jag gick in och uppför trappan. Det ljusnade mot toppen och uppe på plattformen blev jag överväldigad av landskapets skönhet. Jag filmade samma sekvens flera gånger – trappstegen, ljuset, en 360 graders panorering – och la den bästa versionen på Instagram. Jag blev stående, oförmögen att hantera den oändliga rymden; allt det blå och gröna, vattnet, skogen och bergen. Jag fylldes av motstridiga känslor av välbehag, rastlöshet, tillfredsställelse och frustration. Jag ville stå kvar här för evigt och jag ville gå därifrån. Det var så fruktansvärt vackert. Det gjorde mig inte glad.
Efteråt har jag halkat runt i filosofiska översiktsverk och skrifter, som Ferlins luffare i landsvägens grus, för att gå till botten med känslorna på Tossebergsklätten. Jag tänkte samma tanke jag har tänkt många gånger förr, när utsikter öppnat sig över sjöar, älvar, skogar, berg och hav. Som i Elvis Costellos låttitel: ”All this useless beauty”. All den här skönheten som bara strålar rakt ut i universum, vad ska vi göra med den? När Kant resonerar om det sublima beskriver han det som något extraordinärt som skiljer sig från skönhet. Det sublima är en både positiv och negativ lustkänsla samtidigt. Det har att göra med det oändliga, med saker som människan inte kan få in i sin begreppsram. Här finns något som stämmer med utsikten från Tossebergsklätten, även om Kant troligen skulle ha tyckt att den utsikten är för mesig för att få kallas sublim. Men här finns en vidöppen rymd. Det finns ingen ram runt landskapet, det begränsas bara av horisonten och mitt synfält. Det är snarare jag som ramas in av landskapet. Det är ett perspektiv som är jobbigt att föreställa sig och kanske påverkar det min sinnesstämning.
Sen är det det där med att landskapet bara ligger där och struntar i mig och min heliga skönhetsupplevelse. Jag förstår inte landskapet och det förstår inte mig, om det nu skulle ha haft medvetande och känslor, som det har i Gösta Berlings saga. Kanske tydliggör upplevelsen inför landskapet att samma sak gäller mellan människor. Mina känslor för en annan människa ligger hos mig själv. Vad och vem den människan egentligen är, får jag aldrig veta. Ur det perspektivet verkar prognoserna för verklig kommunikation människor emellan dystra. Färgar det den slösande naturupplevelsen på Tossebergsklätten?
För att börja nysta i själva känslan, är vemod det begrepp jag tycker ligger närmast till hands, enligt SAOB en känsla ”av (bitterljuv) sorgsenhet eller nedstämdhet eller saknad”. Melankoli definieras som en besläktad känsla men mer negativ och tyngre att bära. Sigmund Freud beskriver känslan melankoli som relaterad till det som händer när ett litet barn inser att det är en egen person och inte en del av sin mor. I och med separationen uppstår en känsla av avvisande och förlust. Den övergår i en stark men ambivalent kärlek som föder melankoli. Ekologen Timothy Morton tar avstamp i Freuds tankar och menar att känslor av melankoli inför ett landskap kan ha sin grund i samma erfarenhet av förlust.
Det låter på något sätt rimligt. Om jag har blivit runtburen i det här landskapet innan jag kunde skilja på mig och min omgivning, är det kanske inte så konstigt att det uppstod en känsla av avvisande och förlust när jag insåg att jag inte var en del av det. Kanske skulle den känslan också gå att överföra till andra landskap som jag inte nödvändigtvis har vuxit upp i. Samhörigheten mellan människa och landskap är en del av det som Morton kallar för the mesh. Naturen existerar inte som något som står i motsats till människan, kulturen eller civilisationen. Allt hör ihop i en enda röra – älvar, asfalt, huggormar, Coop-butiker, försommarhetta och romaner. Att se allting som en helhet är det enda möjliga sättet att ta sig an miljöförstöring och klimatförändringar, menar han. Det är det som är den ekologiska tanken.
Tankespåret om melankoli, separation kontra samhörighet och ekologi träffar ganska rätt. Jag upplever själv just nu hur jag känner mig mer och mer som en del av den natur jag går igenom, ju närmare mina hemtrakter jag kommer. Ytterligare ett lager tillkommer när jag läser Karin Johannissons bok Nostalgia. Känslan nostalgi, som hon skriver om som hemlängtan, tycks ha samma ursprung som vemod och melankoli – en känslomässig erfarenhet utlöst av förlusten av tillhörighet. Hon skriver om hur nostalgin fick lägre status i det moderna industrisamhället: ”Känslan uppfattades som ett tecken på svaghet, någonting barnsligt och pinsamt som måste döljas. Den representerade känslomässigt beroende, brist på flexibilitet och social missanpassning.”
Jag tycker faktiskt också att min egen känsla är lite pinsam. Jag har flyttat flera gånger i mitt liv, utan att ångra mig eller se tillbaka. Jag skulle beskriva mig själv som en person som aldrig längtar hem utan tycker att mitt hem är där jag för ögonblicket befinner mig. Men så är det de här starka, motsägelsefulla känslorna som kommer så fort jag kör över länsgränsen mellan Åmål och Säffle. Det paradoxala är att jag kände så här redan som tonåring när jag fortfarande bodde i Osebol. Hur kan man längta till sitt barndoms landskap fast man fortfarande bor där? Fast man till och med fortfarande är barn?
Medan jag skriver den här texten, i november 2018, visar SVT ett reportage om min gamla grundskola. Det går bara 23 elever där nu och Stölletskolan är därmed den minsta skolan i Torsby kommun. Barn som jag aldrig har sett men vars efternamn och ansiktsdrag jag känner igen, blir intervjuade. De berättar med allvarliga röster hur tråkigt det känns när kompisar flyttar. Å andra sidan blir det mindre bullrigt i klassrummet, säger en positiv kille.
Skolan hade många fler elever när jag gick där och klasserna 6–9 fanns fortfarande kvar. Men jag minns ändå hur min uppfattning av min hemort som universums medelpunkt krockade med omvärldens syn på den som en plats man borde överväga att flytta från. En undantagsplats som inte riktigt räknades. Hur ska barnen som växer upp där nu kunna låta bli att känna samma sak? Är det då man börjar gå runt och längta hem fast man är hemma?
Jag slet mig från Tossebergsklätten och på väg ner för berget blev jag omkörd av den vita skåpbilen igen. Föraren saktade in, stannade, vevade ner rutan och hälsade med ett skämtsamt: ”Har’u kom ôpp nu?” Han frågade hur lång tid det tog, och informerade om att det förmodligen var Stina Nilsson, längdskidåkaren som tog OS-guld i vintras, som intervalltränade här i morse. ”Tuffa jänter!” Hans goda humör smittade av sig och det behövdes, för nere på 45:an väntade vandringens absolut värsta del. I många kilometer kravlade jag upp och ner för den branta vägbanken för att inte bli omkullblåst av mötande bilar och lastbilar. Det ska sägas att det inte är själva biltrafiken som är problemet. Det som gjorde, och gör, mig så arg är att det i städer som Karlstad, där lokaltrafiken är väl utbyggd, dessutom finns gott om cykel- och gångvägar så att oskyddade trafikanter inte behöver röra sig bland tung trafik. På landsbygden däremot, där lokaltrafikens turer är glesa, har landsvägarna obefintliga vägrenar, så att gångtrafikanter och cyklister bara under mycket obekväma förhållanden kan ta sig mellan vissa punkter på kartan.
När jag vandrade in i Torsby i stekande hetta genljöd luften av minnen. Här gick jag i gymnasiet i tre år och här jobbade jag senare på Värmlands Folkblads lokalredaktion, som nu är nedlagd. Men idag fanns inte tid att förlora sig i historien. Helvetesvandringen längs 45:an hade tagit lång tid och min barndomsvän väntade med middag i Oleby. Jag stannade bara till i kyrkogårdens minneslund. Precis som med mitt hem, föreställer jag mig att min pappa, som jagade tjädertuppar, och som dog 2011, alltid är med mig där jag för ögonblicket är. Men hans aska är trots allt utströdd här. Ett av de sätt som vi uppgår i varandra på‚ landskapet och jag.
Dag 7
(Oleby – Överbyn)
Min kompis gick med mig en bra bit norrut och tiden rusade iväg när jag inte var ensam. Det var stekhett som vanligt och jag började nästan gråta när hon gav mig i förväg infrysta vattenflaskor att ta med på vägen. I huvudet gick Nordmans låt ”Vandraren” på repeat och gick inte att stänga av och det tinande iskalla vattnet räckte ända fram till stugan på Camping 45 i Överbyn där jag skulle sova.
Dag 8
(Överbyn – Värnäs)
Vandringens sista dag gick genom ett välbekant landskap. Det låg en tjärn med en sten i bredvid vägen, och på stenen satt en mås, och det var inte bara en tjärn, det var den tjärnen; det var inte bara en sten, det var den stenen. (Måsen borde dock ha blivit utbytt några gånger under åren).
Göken gol, luften stod still och på håll mullrade åskan. Jag stannade och drack kaffe på vad som verkade vara en nyligen anlagd uppställningsplats för skogsfordon. Det luktade svavel och myggstift. Under mossan syntes knallgul sand. Jag har ingen aning om vilken bergart som gör att den blir sådär knallgul, men jag har sett den sortens sand i hela mitt liv.
I novellen ”Värmländsk naturskönhet” driver Selma Lagerlöf tesen att Värmland inte är särskilt vackert. Å andra sidan hävdar hon att det ibland är vackert, men bara när man minst anar det. Det överraskar till och med henne, som, vilket hon mellan raderna självironiskt antyder, har en stor del i mytologiseringen av det ”vackra” Värmland.
Landskapets stumhet drabbade också mig när jag gick över skogen ner mot Klarälvdalen. Allt var både välbekant och främmande. Jag såg den meandrande älven och bergen som reste sig på båda sidor. Jag såg det som Selma Lagerlöf utnyttjar som berättarelement i Gösta Berlings saga, när hon låter både Gösta Berling och Majorskan uppleva tider av ensamhet och kris i de här trakterna – att den här dalgången har en annan karaktär än Fryksdalen. Naturen är kargare, det finns mindre jord att odla på och marken är inte lika bördig som lerjorden i Fryksdalen. Samtidigt var sandjord lättare att odla innan människor fick tillgång till bättre redskap och byarna längs älven är gamla; både Osebol och Värnäs finns med i den tidigaste, ännu bevarade, värmländska jordeboken från 1503.
När jag gick in på grusvägen som leder till mitt föräldrahem, kändes det som om tiden stått still sedan 1970-talet. Huset är sålt sedan 2007 till en dansk familj som har rustat upp det och har det som semesterhus. Det finns ingen särskild dramatik kring att huset gått ur släkten, så som det gjorde för Selma Lagerlöf med Mårbacka. Men idag, som varje gång jag ser det, var det som om jag fortfarande bodde där. Som om bilarna stod på gårdsplanen, hundarna skällde i hundgården och alla var hemma. Jag upplevde både distans och ett evigt band. Det är i mig hundarna skäller.
Flera grannar bjöd på kaffe och mat och jag fick pinna på för att hinna med. Från sista huset gick jag till busshållplatsen vid macken i Värnäs i sandaler. Äntligen kunde jag erkänna hur ont det gjorde på hälarna sedan stapplandet på snedden i den branta vägrenen längs 45:an. Plötsligt kom bussen och plötsligt gick den, och den gick så fruktansvärt fort. Jag fick svindel när vi flög fram söderut på riksväg 62, längs älven, mellan bergen, förbi kyrkan, bron och vårt gamla hus som inte syns längre bakom den uppvuxna skogen. Regndropparna mot rutan såg ut som tårar.
Att gå vidare
Ellen Key slutar sin text i Ord&Bild med att slå ett slag för att motverka kulturell utarmning av landsbygden, inrätta fler bibliotek och högre skolor, och hon hyllar den svenska naturen och dess mångfald. Trots det jag upplever som textens idag otidsenliga fixering vid det ”svenska”, är det hon skriver på slutet inte bara fortfarande aktuellt, utan till och med akut angeläget.
I slutet av Gösta Berlings saga dör Majorskan utan att testamentera Ekeby till Gösta Berling, och han är därmed fri att leva ett enkelt liv tillsammans med Elisabeth Dohna. Där lämnar romanen honom, med ett litet frågetecken för om han kommer att klara av det – ”som en tung gåta låge alltjämt över världen spörsmålet om hur en man skulle kunna vara både glad och god”. Fast Selma Lagerlöfs sista bekymmer i texten handlar inte om Gösta Berling. ”Här ha nu fantasiens jättebin svärmat omkring oss under år och dag, men hur de ska komma in i verklighetens kupa, det få de sannerligen se sig om.” Fantasi och inlevelseförmåga, också det en akut angelägenhet.
När jag klev av bussen i Karlstad, åtta dagar efter att jag gått iväg därifrån, kändes det som om hela Värmland dånade i mig. Jag hade fått leva ett annat liv, där maten smakade mer, det roliga var roligare och det sorgliga sorgligare. Nu visste jag inte hur det livet skulle kunna fortsätta. Var gick vägen?
Jag hade lagt upp en video på Facebook från den surrealistiska bussresan hem och i tråden skrev en vän några rader av den spanske poeten Antonio Machado. ”Caminante, no hay camino / se hace camino al andar”. Vandrare, det finns igen väg, du skapar vägen när du går.
Den digitala rapporteringen från vandringen, #värmlandruntpååttadagar, finns även tillgänglig på Instagram. Författarens tack till alla som bidrog längs vägen med fika, mat, logi och, mänsklig värme på såväl fysiska som digitala platser.
Texten är publicerad med stöd av Västra Götalandsregionens Essästöd.
Läslista
Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning Ingvar Björkeson (Natur och kultur, 1983)
”Allt färre barn på glesbygdsskolorna”, SVT Nyheter, 29 oktober 2018
Ronny Ambjörnsson: Ellen Key: en europeisk intellektuell (Albert Bonniers förlag, 2012)
Erik Erlandson-Hammargren Från alpromantik till hembygdsromantik. Natursynen i Sverige från 1885 till 1915, speglad i Svenska Turistföreningens årsskrifter och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (Gidlunds förlag, 2006)
Nils Ferlin: ”Jag kunde ju vara”, ”Stjärnorna kvittar det lika”, En döddansares visor (Bonniers, 1930)
Freudlexikonet
Karin Johannisson: Nostalgia (Bonnier Essä, 2001)
Emmanuel Kant: Kritik av omdömeskraften (Thales, 2003)
Dean Kissick: ”In 2016, it's not about where you're from, it's where you're local”, i-D, 20 juli, 2016
Ellen Key: ”Om sommaren sköna när marken hon gläds”, Ord&Bild nr 4 och 5 1900
Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga (Albert Bonniers förlag, 1891), , ”En saga om en saga”, En saga om en saga (Albert Bonniers förlag, 1908), ”Vad det kostar”, Från skilda tider II (Albert Bonniers förlag, 1945), ”Värmländsk naturskönhet”, Höst. Berättelser och tal (Albert Bonniers förlag, 1933)
Erland Lagerroth: Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson (Bonniers, 1958)
Elsa Lindskog: Gods och gårdar i Gösta Berlings saga (Press förlag, 1986)
Timothy Morton: The Ecological Thought (Harvard University Press, 2010)
Yngve Nilsson: Bygd och näringsliv i norra Värmland. En kulturgeografisk studie (Lund, Gleerupska universitetsbokhandeln, 1950)
Sofia Wijkmark: ”Jag borde väl ändå nu känna till Värmlandsnaturen?” Selma Lagerlöf ur ett regionalt perspektiv, Hemmaplan: Den regionala litteraturens traditioner, tekniker och funktioner, red Margaretha Ullström & Sofia Wijkmark (Karlstad University Press, 2012)
Roger Scruton: Beauty. A Very Short Introduction (Oxford University Press, 2011)
Susan Sontag ”On Photography”, Sontag, Essays of the 1960s & 70s (Literary Classics of the United States, 2013)
Svenskt ortnamnslexikon (Språk- och folkminnesinstitutet, 2003)
Aino Trosell: ”Barndom ungdom”, Ord&Bild nr 4 2017