I det första valet som hölls efter revolutionen i Iran kunde man bara rösta ja eller nej. Ja eller nej till den nya konstruktionen ”Den islamiska republiken Iran”, en konstruktion som inga människor, och inga regeringar, vid den tidpunkten kunde veta vad den skulle komma att innebära. 98,2 % av folket kryssade ”ja”, i vad som för mig framstår som det mest skrämmande valet i Irans historia. Den nya regeringen och de människor som var kopplade till den började genast formulera republikens lagar och regler. Så fylldes namnet ”Den islamiska republiken Iran” med betydelse, och i takt med att den nya lagstiftningen trädde i kraft började folk inse vad ja-rösten egentligen innebar. Flera av de nya organ som regeringen skapade hade till enda uppgift att kontrollera vem som gjort vad innan revolutionen, och vilka som gjorde vad efter den. De som haft något som helst samröre med någon av de kommunistiska grupperingarna, eller vilken sammanslutning som helst som inte var underställd den islamiska republiken, blev uppsagda från sina arbeten. De som protesterade bestraffades med fängelse, tortyr och förtal. Den nya regeringen hängde ut kvinnor inom motståndsrörelserna som ”horor”, och deras politiska aktiviteter återgavs i dagstidningarna som ”gruppsex”. De tvingades bikta sig i nationell tv, och många av dem dömdes till dödsstraff genom hängning. Den som vägrade underställa sig regimens nya klädkod, den mörka skugga som drog in över landet, drabbades av samma våld.
En morgon stoppades min mamma i entrén till sin arbetsplats. Hon hade blivit uppsagd på grund av de dokument som fanns om hennes politiska aktivitet innan revolutionen, och skickades hem igen. Under månaderna som följde försökte hon på alla sätt återfå sitt arbete. Hon var lärare till yrket, ett jobb hon både tyckte om och behövde för att kunna försörja oss. Till slut var det den nya lagstiftningens egna byråkrati som blev hennes räddning. I och med mängden lärare som varit politiskt aktiva före revolutionen blev det snart lärarbrist och staten tvingades så småningom återanställa vissa av dem. Min mamma såg till att följa det nya regelverket till punkt och pricka – hon tog på sig den svarta chador de tilldömt henne att bära, bad så många gånger om dagen som krävdes och utropade ”Ner med USA!” i klassrummet så ofta som en lärare förväntades göra det. Hon fick tillbaka sitt jobb, men förlorade en del av sin identitet. Innanför hemmets väggar höll hon dock hårt i sina egna värderingar och uppfostrade sin dotter därefter. Jag växte upp med alla de paradoxer det innebar att röra sig mellan hemmet och livet så som det utspelade sig där utanför – i skolan, på gatan och på tv. Och till slut flydde jag. En flykt innebär inte bara ett försök att undkomma polisen eller rättsväsendet. Det var också att ge mig av från alla de regler och lagar som styrt mig som kvinna, som inte låtit mig röra mig på egen hand, och som förvandlat varje uns av manöverutrymme till en byråkratins labyrint, där jag och många andra kvinnor släppts in utan några möjligheter att ta oss ut på andra sidan.
Jag kom till Sverige som flykting. Och som sådan är det enda jag kan göra att följa instruktionerna i de dokument som ges mig, och svara ja på varje fråga som ställs. På sätt och vis borde byråkratin visa sig från sin minst komplicerade sida för någon som bara har ett asylärende att hantera, som ännu inte är en del av systemet i bredare mening. Ja och nej. Ja – kanske, om du är en flykting som är tacksam för allt som har med det nya landet att göra, om du håller dig på den plats som anvisats dig och där du förväntas sitta still i väntan på Migrationsverkets beslut. Nej – om du gör någonting som helst annat än detta. Då får du istället, återigen, uppleva i vilken grad byråkrati och våld är sammanflätade. När vakten utanför klubben kollar mitt id-kort för asylsökande och säger ”Du kommer inte in på det här kortet” svarar jag ”Men min ålder står ju där”. Han tar ett kliv fram i ansiktet på mig och säger med hotfull röst: ”Vad jag tittar efter är upp till mig.” Jag och de vänner jag är där med är helt på det klara med att situationen kommer att bli våldsam om vi argumenterar vidare.
Den utopi som den nya iranska regeringen strävade mot efter revolutionen förbjöd dans, glädje, sång, färg och konst. Efter 30 år av dessa förbud lyckades jag ta mig till en annan punkt på kartan, en plats som också den hallucinerar om att vara en sorts utopi i världen. På denna nya punkt, som är Sverige, får jag inte heller tillträde till platser där jag skulle kunna dansa, för att dokumentet i min hand inte duger. Förmodligen erfar människor som lever i olika sorters utopier olika typer av våld i relation till sina respektive byråkratier. I Sverige, precis som i Iran, innebär byråkratin olika saker beroende på vilken samhällsklass du tillhör och vilken situation du befinner dig i. I båda dessa utopier kan byråkratin göra saker möjliga eller omöjliga för dig, också på en helt vardaglig nivå, beroende på ditt kön, din ras och din klass.
Det tycks vara svårt att skriva om byråkrati utan att blanda in sina egna erfarenheter, tänker jag när jag läser David Graebers Reglernas utopi: Om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder. Han skriver om ett ideellt nätverk han varit aktiv i, som bestod av löst sammansatta grupper utan inbördes hierarki. De arbetade målinriktat och till stora delar konfliktfritt med att organisera massaktioner och protester mot storföretag och amerikansk ekonomisk politik, fram till den dag då en privatperson skänkte en bil till nätverket som ett sätt att stötta deras arbete. Det enda som krävdes var att ägandeskapet skrevs över på en av personerna i nätverket. Från den dagen började nätverkets veckomöten ätas upp av de legala problem som omgav ägandet, och allt mer tid gick åt att administrera bilinnehavet. (Till slut bestämde sig gruppen för att ordna en fest där gästerna fick betala fem dollar var för att med en slägga slå sönder bilen.) Den byråkrati som upprättats för att administrera ägande riskerade, till och med i en till synes så obetydlig fråga som en bil, för en stund att omkullkasta nätverkets arbete.
Erfarenheten av att stå i kö till en klubb med ett id-kort som inte godkänns kan inte beläggas genom forskning. Detsamma gäller en mängd andra erfarenheter som hänger ihop med att leva som flykting, på samma gång innanför och utanför systemet. Att vara i asylprocess är att befinna sig i byråkratins väntrum. Du sitter med en kölapp i handen och väntar på din tur att röra dig igenom den komplicerade labyrint som leder in i det svenska systemet. Trots att du flytt från våldet hos en byråkrati sitter du kvar utanför dörren till denna nya labyrint med dina skyddsskäl, som strax ska bedömas av en handläggare. Det är också här du möter byråkratins potential till ”flexibilitet”: det faktum att det till sist är en enskild människas vilja att lyssna eller anstränga sig som avgör huruvida du får stanna. Graeber skriver framför allt om byråkratin i politiska termer, men i denna gömda del av labyrinten framträder den sida av byråkratin som utspelar sig på en omedelbart personlig nivå.
När byråkratin ställs inför sina egna begränsningar måste den skapa nya vägar, nya öppningar eller gränder i labyrinten. Jag fastnade nyligen i en av dessa gränder. Regeringen hade just meddelat att ett nytt beslut gör att en flykting med anställningskontrakt nu kan öppna ett bankkonto. Och eftersom det, bland de högar av papper som kommer med att vara papperslös eller flykting, vanligtvis inte finns något europeiskt id-kort eller något hemlandspass beslutade regeringen att låta ett intyg från Migrationsverket, som bekräftar flyktingens identitet med hjälp av ett antal signaturer och stämplar, gälla som identitetshandling i relation till banken.
Men när jag kommer till banken är det första de ber mig om ett europeiskt id-kort. Det andra de ber om är ett hemlandspass. Därefter inleds en process utan slut. Banktjänstemannen frågar mig om ytterligare nummer och stämplar och signaturer från Migrationsverket, Skatteverket, min arbetsplats, det id-kort mitt hemland utfärdat, och alla dessa papper ska vidimeras av alla tänkbara instanser, de ska vara utskrivna i färg, så fort allt är inlämnat saknas någonting ytterligare – med konsekvensen att mitt mål i slutändan är omöjligt att nå. När jag lämnat över alla dessa dokument och sitter på andra sidan skrivbordet och ögonblicket infinner sig då mitt namn ska skrivas in i systemet, säger plötsligt den trevliga personen bakom datorn: ”Jag är ledsen, men formuläret accepterar inte den här sortens ansökningar. Det krävs ett nummer i en ruta här som du inte har. Tyvärr kan vi inte hjälpa dig.” Och medan detta pågår på ett bankkontor så skriver en annan person på ett annat bankkontor, med betydligt färre dokument i sin hand, redan under ett papper och får ett kontokort i sin hand. Men eftersom tjänstemannen på mitt bankkontor inte vill ha mig som kund är alla vägar stängda. Byråkratin är ett svar på vår rädsla för kaos, skriver Graeber. Men under mina strider för att få ett arbetstillstånd, ett id-kort, ett uppehållstillstånd, ett bankkonto, skapar den istället ett annat, osynligt kaos. Vad gäller bankkontot så har jag fortfarande inget.
Det finns vackra exempel på en utopisk byråkrati, som det tyska postkontor jag läst om någonstans och som i slutet av 1980-talet levererade post från en dörr till en annan upp till nio gånger om dagen. Men den byråkrati jag mött är del av ett system som blivit sin egen logik, och som numera framstår som det enda alternativet. Vem styrs den av, vad är målet med dess utformning, av vilka skäl ser den ut som den gör? Jag föreställer mig att särskilda aspekter av den svenska byråkratin går en majoritetssvensk förbi. När allt tycks fungera lite för enkelt för en viss del av befolkningen finns det skäl att ana att något inte står rätt till – risken är att det för andra inte fungerar alls.
Översättning till svenskan av Linn Hansén