Dagbok 1935-1944
Mihail Sebastian
h:ström (2019)
Översättning: Inger Johansson
Av: Ludvig Köhler
I oktober 2019 gav Rumäniens president Klaus Werner Iohannis klartecken för bygget av ett Förintelsemuseum i Bukarest med orden: »De rumänska judarnas historia representerar ett arv som har hållits dolt för oss i decennier«. Länge var Rumäniens roll under Förintelsen och andra världskriget nedtystad och förringad av myndigheterna och den rumänska offentligheten. År 2003 gick det till slut inte längre att undanhålla historiska fakta. Landets dåvarande president Ion Iliescu påstod då att Förintelsen inte hade varit något unikt i Rumänien och att den även hade drabbat rumäner. Uttalandet utlöste en diplomatisk kris mellan Rumänien och Israel, varpå presidenten meddelade att han hade tillsatt en internationell kommission av historiker för att utreda saken. Wieselkommissionen, uppkallad efter den berömde Förintelseöverlevaren och fredsmäklaren Elie Wiesel, kom fram till att cirka 280 000 rumänska judar och 380 000 ukrainska judar mördades i Rumänien mellan åren 1939-1945.
Dessa siffror chockerade med rätta många och resulterade i en omvälvning i det rumänska samhällets bild av sig själv under andra världskriget. Som allierade med Nazityskland hade rumänska myndigheter och militärer själva verkställt, under diktator Antonescus ledning, avrättningarna av en stor del av judarna som levde i regionen. Särskilt utsatta var områdena mellan dagens Rumänien, Moldavien och Ukraina, som då hette Bessarabien och Bukovina.
Långt ifrån dessa rurala provinser där de allra grymmaste handlingar utfördes mot judar levde den judiske juristen och författaren Mihail Sebastian, född Iosif Hechter. Han föddes i Brăila i östra Rumänien 1907, men flyttade sedermera in till huvudstaden för att studera juridik. Med tiden sögs han in i Bukarests kulturliv med romaner som Accidentul (»Olyckan«) och Oraşul cu salcâmi (»Staden av akaciaträd«), inspirerade av dåtidens modernistiska strömningar, som var starka i det franskinspirerade rumänska kulturlivet.
Nu introduceras Sebastian till en svensk läsekrets med Dagbok 1935-1944, utgiven av det självständigt driftiga Umeåförlaget H:ström, i en mycket noggrann och tonsäker översättning av Inger Johansson. Boken gavs ut i hemlandet postumt, så sent som 1996 och vållade då en stor debatt kring landets antisemitiska arv. Kanske var det början på den process som sedan skulle leda till den kommission som tillsattes några år senare. Dagbok 1935-1944 är sannolikt den allra viktigaste pusselbiten för att förstå stämningen som rådde under dessa fatala krisår, då fascismen och antisemitismen slog ut med full kraft i det rumänska samhället och möjliggjorde massavrättningar, pogromer och djupt inhumana särlagstiftningar för den judiska befolkningen.
Lyssnade på utsändning från Warszawa i går kväll, en konsert med Bruno Walter. […] Mozart utsökt och melodiös som aldrig förr. Universiteten har stängts. I morgon ska jag alltså inte gå på Naes kurs. Jag har sett bestialiska saker på gatan. Vilddjur.
Mihail Sebastian påbörjar sin dagbok något år efter att ha gett ut De două mii de ani (»För tvåtusen år«), en bok som försågs med ett förord av Sebastians gode vän Nae Ionescu, en man som skulle komma att gå in alltmer i hetsandet mot judar och sympatiserandet med den fascistiska rörelsen i Rumänien. Ionescus förord dryper av antisemitism och går helt emot själva boken, men Sebastian bestämmer sig ändå för att låta publicera boken med förordet. Boken utsätts för häftiga angrepp från fascistiska tidningar, Sebastian hamnar i ett slags drev, och får problem i sin umgängeskrets. 1935 är alltså antisemitismen redan en del av Sebastians vardag, men hans humör är påfallande gott för det mesta. Han är knappast förtvivlad, utan tycks ta det hela ganska lugnt. Han bemöter sina vänners och kollegors antisemitism och fascistoida böjelser med ett förbluffande mått av tolerans och överseende, och då och då även med en sorts svart humor, som kanske även präglar hans val att låta ha med förordet.
Och för varje gång märker jag hur han klart och tydligt har glidit ytterligare ett stycke åt höger. När det bara är vi två kommer vi fortfarande rätt bra överens. Men offentligt är hans högerståndpunkter på väg att bli extrema och kategoriska. Med en sorts ren och skär aggressivitet sa han någonting direkt chockerande till mig: – Alla stora skapare är högermän. Bara så där, rakt upp och ner.
Sebastian är en något melankoliskt lagd man, men lever inte isolerat (vilket hans vän Max Blecher tycks ha gjort). Han umgås med hela gräddan av den dåvarande intellektuella eliten i Bukarest – religionsfilosofen Mircea Eliade (på den tiden mer känd som författare), filosofen Emil Cioran (innan han flyttade till Frankrike), dramatikern Eugene Ionesco och många andra. Hans sätt att skriva tangerar tjänstemannens, det är åt det torra och referatliknande hållet, något han själv är medveten om också. Verkets styrka består mer av dess funktion som unikt historiskt dokument snarare än att vara storartad och vacker litteratur.
I mitten av 1930-talet har han fullt upp och arbetar ständigt, både som jurist och som författare. Han besöker konserthuset Ateneum och inleder eldiga förbindelser med kvinnor. Som läsare på 2010-talet vet man dock alltför väl vad som komma skall. Läsningen blir redan i början smärtsam då man förstår att det bara är en tidsfråga, innan grymheterna tar vid. Vad som framgår av Sebastians dagboksanteckningar är att fröna till den antisemitism som sedermera ska komma att genomsyra hela det rumänska samhället, redan finns där, även bland många intellektuella. Trots en stor tillvändhet mot Frankrike jäser andra strömningar och drömmar om ett Storrumänien. Emil Cioran personifierar denna dubbelhet, men skulle komma att göra avbön för sin ungdoms synder senare i livet. Andra, som Mircea Eliade, förnekade in i det sista sin antisemitism före och under kriget.
Trots att han varit delaktig i upproret behåller Cioran tjänsten som kulturattaché i Paris som han fick av Sima några dagar före dennes fall. Den nya regimen höjer hans lön! Han reser om några dagar. Se där vad revolutionen kan göra för en!
Man kan i början av dagboken se paralleller till flera av vår tids dagboksskribenter, vars dagböcker fungerar som ett slags ventil när man står mitt i ett mediadrev. Det finns personer som misskrediterar Sebastian för att han är jude. Dessa personer avvisar han med en djärv elegans och självsäkerhet. Han stör sig även på judar i sin omkrets, som han tycker är alldeles för chauvinistiska. Han slår mig som en mycket hederlig människa, om än lite stel och präktig.
Med tiden tvingas Sebastian skriva utifrån ett annat raison d'être, och den egna situationen blir mer sekundär. På ett symboliskt plan visar denna övergång skillnaden på litteratur skriven i ett tillstånd av frihet och litteratur som skrivs under krig och förföljelse. Läsningen förändras och blir brännande, ja, man känner rentav en plikt att läsa vad Sebastian skriver. Referaten från radions nyhetssändningar blir fler och fler och tar allt större plats på dagbokssidorna. Europas länder och det rumänska samhället tvingas ta ställning i upptrappningen mellan Nazityskland och Sovjetunionen. Landet blir Naziallierat. Sebastian följer händelserna minutiöst och ser gamla vänner välja sida. Liksom Stefan Zweig försöker han in i det sista att inte falla till föga för den antisemitiska propagandans banalitet, eller blanda sig in i de politiska händelserna. Dagboken är hans huvudsakliga ställningstagande, att noga nedteckna vad som sker.
Sebastian vräks från sin lägenhet, blir av med sitt arbete och blir tvångskommenderad till förnedrande arbetsuppgifter. Kriget når sin kulmen år 1941, det år då den värsta massavrättningen sker i staden Iasi i östra Rumänien, då 13 000 judar mördas. Det är det dagboksmässigt mest omfattande året, och den absolut tyngsta delen av boken. Det tycks uteslutet att Sebastian kommer att överleva kriget. När han i slutet av 1944 konstaterar att kriget är över, vill han bara ha sin frihet åter. Men han är en desillusionerad man som har glömt alla gamla vanor. Den torra prosan blir nödvändig för att kunna härbärgera det infernaliska flöde av händelser som utspelar sig.
Kriget kommer över oss. Inte det krig som ansatt oss i fem års tid som ett moraliskt drama, utan det fysiska kriget. Stora omvälvningar kan ske varje timme, varje minut. Återigen dras vi in i spelet med vårt liv, vårt eget kött och blod.
Efter kriget tycks många ha låtsats om att de aldrig var delaktiga eller sympatiserande i det som då pågick. Men det var många, en betydande majoritet rentav av det rumänska samhället. Vad som består är den enskilde människans raka dagboksblad, som inte skrevs utifrån syftet att söka konflikt, utan enbart för att skildra händelserna som de var. De hände på riktigt, och Sebastian höll på att drivas till vansinne. Men då, när nästan allt hans hopp har lämnat honom, vände det. Han får tillbaka sin anställning och rätten att bo i en dräglig bostad. Några muntert återgivna möten med ryssar och amerikaner som vistas i den av Sovjet övertagna staden Bukarest markerar att den allra mörkaste tiden är över. Han börjar gå på teater och lyssna på musik igen.
Sin fyrkantighet till trots är ändå Sebastian en människa som blir omöjlig att inte känna värme för, efter att man har lärt känna honom i denna omänskligt prövande tid. Man vet var man har honom. Han har varit huvudvittne till en av de värsta perioderna i Europas moderna historia och han klarade sig igenom det, även om han är en betydligt mer nedbruten person än innan kriget. Det är verkligen sorgligt att Sebastian blev överkörd av en lastbil 1945, för övrigt på ett liknande sätt som hans roman Accidentul handlade om, just då kriget var över och han kände sig redo att börja med en stor bok om kriget.