Nr 5 2017
LYUBOV - kärlek på ryska
REDAKTIONELL INLEDNING Ann Ighe & Marit Kapla
OM SVETLANA ALEKSIJEVITJ Horace Engdahl
MEDKÄNSLAN SOM SLAGRUTA Ulrika Knutson
"BARA KÄRLEKEN KAN RÄDDA MÄNNISKOR SOM ÄR SMITTADE AV VREDE" Intervju med Svetlana Aleksijevitj
ATT GÖRA FILM MED SVETLANA ALEKSIJEVITJ Staffan Julén
KÄRLEKENS MÅNGA ANSIKTEN Julija Tjernjavskaja
DET SVÅRA OCH DET NÖDVÄNDIGA. BERÄTTELSER OM KÄRLEK Per Magnus Johansson
KÄRLEKENS GÅTA Carin Franzén
OM OLGA SEDAKOVA Johan Öberg
TVÅ DIKTER Olga Sedakova
ATT SPEGLA SIG I VARANDRA Sara Broos
KÄRLEK SOM MOTSTÅND (ELLER INTE) Dmitri Plax
OM HENNE OCH OM MIG Volodja Sjtjelkun
***
Ann Ighe & Marit Kapla
REDAKTIONELL INLEDNING: LYUBOV – kärlek på ryska
november 2017
Kära läsare. Du håller i din hand ett ovanligt nummer av tidskriften Ord&Bild. Det är nämligen inte bara ett tidskriftsnummer som går ut till prenumeranter och återförsäljare, utan det fungerar också samtidigt som katalog för utställningen LYUBOV – kärlek på ryska.
Utställningen är egentligen något annat och mer än en vanlig utställning. Kanske kan vi beskriva det bäst som att långfilmen LYUBOV – kärlek på ryska får ett hem på Liljevalchs konsthall i Stockholm under en månads tid, efter världspremiären där den 11 november 2017.
Filmen är gjord av regissören Staffan Julén i nära samarbete med den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitj, som tilldelades Nobelpriset i litteratur 2015. Hennes verk Utopins röster finns översatt till svenska i fem volymer som tillsammans utgör ett litterärt körverk om livet i Sovjetunionen och hur nationens katastrofer präglat befolkningen där, både före och efter kommunistregimens fall. Rummet på Liljevalchs där filmen visas har scenografi av Ulla Kassius och Moa Möller, som inspirerats av biografen oktober i Minsk, Svetlana Aleksijevitjs hemstad. Här arrangeras också en samtalsserie under utställningsperioden.
Svetlana Aleksijevitj sa tvärt nej när Staffan Julén för fyra år sedan frågade om han fick göra en film om henne och hennes dokumentära metod. Samtidigt öppnade hon dörren och bjöd in honom att filma de intervjuer hon gör med människor i Ryssland och Belarus i arbetet med sin kommande bok om kärlek. Poängen är att parallellt göra två självständiga konstnärliga verk – en film och bok – delvis byggda på samma dokumentära material.
Det öppnar för Ord&Bild att göra ett temanummer i anslutning till utställningen, där vi tar tillfället i akt att ägna oss åt flera ämnen som intresserat oss och tidskriftens läsare länge. Vi erbjuder en fördjupning i Svetlana Aleksijevitjs författarskap med försök att fixera hennes plats i det sovjetiska och postsovjetiska sammanhanget. Men numret du har i handen behandlar också teman som den dokumentära skildringen, det subjektiva urvalets problem och sökandet efter svårdefinierade begrepp som verklighet och sanning. Det handlar om konstens utmaningar och möjligheter och – det handlar om kärlek.
Det är just kärlek vi måste tala om nu, i vår polariserade tid, menar Svetlana Aleksijevitj i den intervju Staffan Julén gjorde med henne 2014 och som publiceras i det här numret, transkriberad och översatt av Kajsa Öberg Lindsten. Aleksijevitj säger: ”Det är bara kärleken som kan rädda människor som är smittade av vrede”. Lika svårt som människor tidigare haft att tala med henne om de trauman som skildrats i hennes tidigare böcker: andra världskriget, kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, kriget i Afghanistan och Sovjetunionens upplösning, lika svårt visar det sig vara att tala om lycka och kärlek. Är det så för oss alla, oavsett var vi befinner oss i relation till det forna Sovjetunionens gränser? Eller är ”den röda människans” kärlek speciell? Vi hoppas att texterna i det här numret ska belysa även just det, som också är filmens undertitel – ”kärlek på ryska”.
I numret berättar Staffan Julén ingående och personligt om hur det varit att göra film med Aleksijevitj och vad de särskilda förutsättningarna fått för konsekvenser för den konstnärliga – och kanske finansiella – processen. Sara Broos, som gjort flera subjektiva dokumentärer om människor som står henne nära, ger i sin text ytterligare relief åt frågorna om filmskapande, konst och ansvar.
Julija Tjernjavskaja skriver med en inifrånblick om kärlekens roll i det sovjetiska och postsojvetiska samhället, Olga Sedakova ger oss förtätad kärlek i två dikter översatta av Mikael Nydahl, och Dmitri Plax, som har dubbelt perspektiv från Aleksijevitjs hemland Belarus och Sverige, reflekterar över vilken roll kärleken spelar i hennes författarskap och i vilken grad kärlek kan fungera som motstånd.
Per Magnus Johansson undersöker även han det specifikt ryska med kärleken som skildras i filmen LYUBOV – kärlek på ryska, men med psykoanalysens och konstens hjälp hänvisar han också till kärlekens universella karaktär. I sin text om kärlekens gåta försöker Carin Franzén fånga den undanglidande kärleken, om möjligt fixera den i tiden och lyfta fram dess subversiva kraft.
En introduktion till Svetlana Aleksijevitjs hela författarskap och det samhälle det är fött ur, ger Horace Engdahl, med en särskild blick på Aleksijevitjs förhållande till det intellektuella klimatet i Sovjetunionen. Ulrika Knutson närläser också Aleksijevitj och intresserar sig för släktskapet med den författare Aleksijevitj ofta själv citerar och hänvisar till: Fjodor Dostojevskij.
Och vad ska ett temanummer om kärlek innehålla om inte ett kärleksbrev. En av de medverkande i filmen Lyubov, Volodja Sjtjelkun, tog kontakt med Svetlana Aleksijevitj med ett brev han skrivit om sig själv och sin dotter. Såväl i filmen som i det här numret skimrar Volodjas berättelse av en kärlek som samexisterar med lidande och sorg. Det är en kärlek vars fundament kanske är själva tiden. Ett liv av att vakna och somna tillsammans; av promenader, bad, måltider, avsked, återseenden. Som Svetlana Aleksijevitj säger i intervjun: ”Kärlekens spindelväv måste man väva hela livet, och man måste vara redo för den. Just det skulle jag vilja föra in i den här världen.”