GIBCA 2021 – The Ghost Ship and the Sea of Change

5.6–4.9–21.11.2021

Curator: Lisa Rosendahl

Av Oscar Svanelid

Ord&Bild 3-4 2021: Urban konst

I andra delen av Göteborgsbiennalen The Ghost Ship and the Sea Change som smygöppnade i somras etablerar curatorn Lisa Rosendahl en syn på havet som tragedi. Det är en träffande omvärdering med udden riktad mot Göteborgs historia och naiva sjöfartsromantik. Samtidigt lyfter biennalen fram havet som scen för en existentiell och sociopolitisk förvandling vid slutet av världen som vi känner den.

Visst blir det lite flummigt med konstverkens alla mindfullnessövningar, besvärjande saltformationer och helande stenar. Men som tur är erbjuder GIBCA även intressanta nyläsningar av Shakespeare, vilket sker parallellt med verkens många vittnesmål över kolonialismens och kapitalismens fasor. Det där med Shakespeare lyfts inte av biennalen, men det var i hans berömda komedi Stormen (förlagan till Per Åhlins lilla mästerverk Resan till Melonia från 1989) som ”sea change” myntas i en scen som handlar om ett förlist skepp. Det betecknar hos Shakespeare de själsliga och kroppsliga förvandlingar som uppstår i möten med havet, särskilt hos de som har drunknat.

En ytterligare bedrift är att GIBCA väcker liv i schablonen om spökets politiska subjektivitet, vilket sedan Jacques Derridas klassiska Marx spöken (vars svenska översättare Jonas (J) Magnusson finns representerad med ett verk på Göteborgs Konsthall) har inspirerat den europeiska vänstern. Idag känns Derridas syn på spöket en aning daterad och så även hans polemik mot Francis Fukuyamas euforiska föreställning om historiens slut. Först tänkte jag att Rosendahl slog in öppna dörrar och, vad som i konstvärlden är än värre, klädde sin biennal i förra säsongens mode. Men hon gör det helhjärtat och skapar nya associationer, vilket i den här artikeln får mig att fundera ett varv till kring vad det egentligen innebär att leva i en värld hemsökt av både historiska och framtida gastar.

Jonas J Magnusson & Cecilia Grönbergs verk verk på Göteborgs konsthall. Foto: Hendrik Zeitler

Den tydligaste associationen till havets spöken sker på Röda Sten konsthall, där arkitektgruppen Kooperative für Darstellungspolitik skapat en utställningsarkitektur i form av en replik av en dansk västindiefregatt som på 1600-talet sjönk utanför Göteborgs kust. Det rekonstruerade spökskeppet blir en närmast övertydlig påminnelse från Göteborgs koloniala förflutna. Det skiljer sig från den förra upplagan av biennalen som curaterades av Rosendahl, vilken kritiserades för att sakna en röd trå som sammanförde de olika verken. Jag tycker att det nya, mer direkta upplägget fungerar bättre genom att skapa kopplingar mellan stadens koloniala historia och samtida händelser.

Som i Michael Baers grafiska och textuella berättelse av en oljetanker som står övergiven i Röda havet vilket inte handlar om det förflutna som går igen, utan om att framtidens spöken redan är här. Om fartyget sjunker skulle den orsaka enorma miljöförstöringar som i sin tur hotar att slå mot den lokala fiskenäringen. Snarare än att som hos Shakespeare sänkas av en hård storm, visar Baer hur fartyget har kört fast i ett komplext geopolitiskt spel där den används som en ”tickande bomb”.

Ett annorlunda framtidsperspektiv finns i Hira Nabis film All That Perishes at the Edge of Land (2019), som skildrar det slitsamma arbetet med att plocka isär ett lastfartyg på en skeppsbrottsgård i Pakistan. I filmen ges lastfartyget en mänsklig röst med vilken det begrundar hur det kommer att leva vidare som ett spöke av asbest och olja i arbetarnas kroppar. Också här träder fartyget fram som en tickande bomb, vilket hos Nabi sätts i relation till arbetarnas framtida insjuknande. Ytterst väcker hennes film frågor om de internationella rederiernas exploatering av arbetarkroppar och anmodar nya försök att formulera den globala, rättsliga international som Derrida drömde om.

Hira Nabis film *All That Perishes at the Edge of Land* (2019). Foto: Hendrik Zeitler

Men allt är inte nattsvart. Biennalen etablerar även en syn på havet som scenen för ett poetiskt sorgearbete. På Röda sten kan besökarna betrakta Alberta Whittles RESET (2020) nedsjunkna i fåtöljer där konstnären även har placerat färgglada, kviltade filtar. Whittle belönades nyligen med det prestigefulla Frieze Artists Awards och har lyfts fram som ett nytt stjärnskott. Jag känner mig dock motvalls när jag i filmens inledning uppmanas att sakta andas ut, vilket för mig som gärna skiljer mellan konst och yoga leder till stresspåslag.

Alberta Whittles *RESET* (2020). Foto: Hendrik Zeitler

Därefter böljar filmen fram i meditativa sekvenser av simmande ormar och folksamlingar under Black Lives Matter, men även av romantiskt månljus och silverskimrande fiskar. En central gestalt är en svart kvinna (Mele Broomes) som dansar i en idyllisk brittisk herrgård. Hon är klädd i en dräkt av trådar och snäckskal som för tankarna till drunknade slavar, men även den shakespearianska synen på havet som renande metamorfos. I slutscenen dansar kvinnan vid en damm formad som ett järnkors, vilket i ett och samma andetag lyfter fram sorgearbetet som smärtfyllt och outhärdligt vackert.

På Göteborgs Konsthall lämnas havet och även den globala utblicken därhän. Istället hamnar fokus på Sverige med sina sköna, exploaterade landskap och rasistiska konstskatt. I det stora utställningsrummet har Salad Hilowle skapat en rojalistisk stämning med sin installation av medaljonger, björkstammar och klarblå ljussättning. Som besökare välkomnas man till verket av en huvudport, vars skylt hänvisar till det anrika och nu stängda Stockholmsapoteket Morianen. Längre in finns konstnärens träavgjutning av den morian (ett ord som förut användes för mörkhyade personer) som fanns på apoteket.

På ett djupare plan funderar jag hur Hilowles hänvisning till apoteket kan förstås i relation till biennalens idé om konstens farmaceutiska egenskaper. Först tänker jag detta som en övertolkning av hans verk som snarare handlar om det sjuka i den svenska monarkins stereotypa representationer av svarta. Men det finns även ett ikonoklastiskt drag där Hilowles bildstorm inte nöjer sig med att rasera den rojalistiska byggnaden utan, mer medryckande, använder den som scendekor för pjäser där svarta skådespelare, och morianernas spöken, intar huvudrollen.

I filmen Vanus Labor (2021) läser Hilowle en text inspirerad av den rasifierade hovnarren Goshis dagböcker. ”De sa att jag alltid hade vilda ögonbryn. Så länge jag gjorde på mitt sätt kallades jag naturbarnet”, säger Hilowle där han står barfota i en sal på Kungliga Akademien för de fria konsterna. Filmens titel är en parafras av hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahls (även känd som den svenska målarkonstens fader) 1600-tals porträtt av vita småbarn som tvättar sin svarta lekkamrat. Som betraktare bjuds man in att kontemplera målningen, som idag hänger på länsmuseet i Gävle, från perspektivet av de svarta besökare som i filmen har slagit sig ned framför den. När kameran långsamt zoomar in på motivet gör sig rasismen kännbar som del av den svenska konsthistoriens arvsmassa. I en annan scen sjunger sopranen Sanna Gibbs en förtjusande aria medan hon håller sin svarta hårfläta med handen. Hon kallar sig ”asynja”, vilket var namnet på hovet av gudinnor i nordisk mytologi, och när hon vänder ansiktet mot det klarblå ljuset ovanför visar sig denna arkaiska miljö kunna erbjuda estetisk transcendens även för svarta kroppar.

I nästa utställningsrum visar Erika Arzt och Juan Linares en serie färgade och broderade textilier. De hänger i stålställningar och ser ut att sväva som kroppar, snarare än vålnader, i rummet. Tydligen ska verken skildra konstnärernas egen utmattning och sjukdomsförlopp. Sedda i det sammanhanget framstår målningarna som skilda stämningslägen där nattsvart ångest kontrasterar med vad jag ser som ljusgul rofylldhet. När jag går närmre syns de tusentals stygn som har sytts på dukarna som linjer och knippen av trassliga nervtrådar. Snarare än att erbjuda en förlösande eller metamorfisk transcendens, har Arzt och Linares skapat en på samma gång abstrakt och verklighetssinnad gestaltning av den sjukes känsloliv.

På Blå Stället i Angered visas två verk av Solveig Qu Suess, som släpper fokus på individen för att ta ett större grepp om det geopolitiska läget. Hennes essäfilm AAA Cargo (2018) dokumenterar bygget av den nya Sidenvägen, ett kolossalt kinesiskt infrastruktursystem som via Centralasien sträcker sig till Afrika och Europa. Det brukar betraktas som sinnebilden för Kinas strävan efter att rita om världskartan, men har som namnet antyder använts som propaganda för att återuppväcka drömmen om det kinesiska imperiet. Qu Suess anlägger ett kritiskt perspektiv, men min favoritscen är den som fångar två kinesiska mellanchefers barnsliga förtjusning över kommunistpartiets satsning. När filmen fokuserar på ”paralogistiker” som nyttjar den framväxande infrastrukturen för sin egen vinning och på så sätt skapar en inre instabilitet kommer jag att tänka på Derridas syn att nya spöken oavbrutet föds ur Marx kropp. Den huvudsakliga politiska aktören i filmen är dock öknen vars oberäkneliga dynor och sandstormar bjuder motstånd gentemot Kinas aggressiva expansionspolitik, vilket är en tankeväckande form av geologisk nihilism.

Solveig Qu Suess *AAA Cargo* (2018). Foto: Hendrik Zeitler

Med The Ghost Ship and the Sea Change avslutas Lisa Rosendahls verksamhet som curator för Göteborgsbiennalen, ett arbete som inleddes med förra biennalen 2019. Denna version kan ses som det andra kapitlet i hennes uppgörelse med stadens koloniala arv, vilken sätts in i ett globalt och historiskt perspektiv. Hon har vässat sin kritik och minskat betydelsen av den intrasslade, labyrintiska subjektivitet som tidigare var huvudfokus men som fem år senare känns mindre viktig. Rosendahl slutar onekligen med fanan i topp, men jag är mindre övertygad om hon uppnådde målet med att åstadkomma större, strukturella förändringar. Den nuvarande upplagan sammanfaller med Göteborgs firande av sitt 400-årsjubileum och var tänkt att utmana politiker att tänka annorlunda kring eventstadens historia och framtid. En intressant ingång rörande biennalens fortsatta aktualitet ligger i samarbetet med Statens konstråd, där Rosendahl har utforskat möjligheten att skapa ett minnesmärke över stadens koloniala historia. Synd bara att det endast resulterar i förslag på ”Possible monuments”. Då ett möjligt monument, om man ska vara krass, är samma sak som inget monument alls.

Det går inte heller att komma ifrån att endast ett fåtal verk fokuserar på Göteborg, och dessa har i alla fall hos mig inte lämnat bestående intryck. Ytterst kan detta ses som ett problem för biennalens urval av konstverk som trots tankeväckande skildringar av kolonialism och rasism endast i sällsynta fall ger nya perspektiv på kollektivitet och politisk mobilisering i det lokala sammanhanget. De flesta verk är finstämda men också en aning försynta, där den reflexiva essäfilmen gjorts till biennalens huvudsakliga format. Därför är det min förhoppning att nästa upplaga av biennalen är mer punkig och skoningslös i sin kritik av kapitalismen. För om historien och samtiden är rutten borde inte konsten fungera som lisa för själen.

Som besökare är dessa invändningar mindre viktiga och det råder inget tvivel om att biennalen har påverkat mig på en personlig nivå. Det blev tydligt häromdagen när jag besökte min far som lider av Parkinsons sjukdom. Han har förlorat sin talförmåga och har svårt att röra sig, vilket gör hans ögon än mer betydelsefulla. Det hade varit försonande att lyssna till Shakespeares stormfågel Ariel som säger att det inte finns något av ”honom som bleknar, men lider en havsförändring till något rikt och konstigt”. Samtidigt kan jag inte undgå att denna utsaga vänder sig till de som betraktar lidandet snarare än till de som själva lider, och hos Shakespeares är andemeningen trots allt att Ariel fabulerar.