– Om Casa Chamas politiska och konstnärliga transvestigender-omsorgsarbete i Brasilien

av Isabel Löfgren

Publicerad i Ord&Bild 3-4.2021. Urban Konst
Översättning: Christian Nilsson

I förgrunden: AllICEEE (@alli_ceee). I bakgrunden: DJ Joseph Rodriguez (@jh_rodriguezbr). Festival Chama em Ação. April 2021, Casa Chamas Youtube-kanal.

De hade bestämt sig för att döda oss, vi hade bestämt oss för att inte dö.
– Conceição Evaristo

De säger corpas istället för det maskulina corpos. De säger cistem istället för system. Samhället kallar dem ”trans”, ”transsexuella” och ”transvestiter”, men de föredrar termen transvestigender. Casa Chama i São Paulo i Brasilien fungerar som en plattform och en social institution som drivs av och för transvestigenderpersoner. Termen transvestigender menar de har en överskridande potential på såväl kulturella som sociala och politiska nivåer ”eftersom den lyfter fram behovet av att förändra begreppet om kön både i teorin och i praktiken och behovet av att stoppa det våld som det binära könandet ger upphov till”.[1] De ser termen som ett redskap för att motverka de oerhört omfattande och dödliga konsekvenserna av transfobi, rasism, våld och fattigdom.

Enligt en aktuell rapport har Brasilien världens högsta incidens av femicid och homofoba/transfoba brott, med en mordstatistik på 82% bland transpersoner, varav 10% har tillskrivits politiska motiv i samband med att högerextremisten Jair Bolsonaro kom till makten 2018.[2] Den förväntade livslängden för transpersoner är 35 år, jämfört med ett nationellt genomsnitt i Brasilien på 75 år. Den överväldigande majoriteten av Brasiliens transkvinnor – 90% av dem – lever liv märkta av hemlöshet och sexarbete. Utifrån Achille Mbembes definition av ”nekropolitik,” där de ”relevanta” sociala grupperna skyddas på bekostnad av dem som staten betraktar som sociala ”parias”, kan man med fog hävda att det i Brasilien bedrivs en institutionaliserad transfientlig nekropolitik som leder till en systematiserad prekarisering och ett utplånande av personer med transidentitet.[3]

São Paulo är den stad i världen som har högsta antalet transpersoner som lever i hemlöshet och fattigdom – men är samtidigt också en plats med ett mångfasetterat kulturliv med en allt större social acceptans och synlighet för HBTQIA+-personer i det offentliga rummet, och med världens största Prideparad. Trots detta presenteras transvestigenderpersoner i de etablerade medierna ofta som avvikande, något som ytterligare avhumaniserar en redan utsatt grupp och gör dem ”icke sörjbara”.[4] Mindre välkänt är hur självorganiserade sammanslutningar av och för transvestigender-konstnärer såsom Casa Chama arbetar med akuta frågor om mänskliga rättigheter och skydd för transvestigenderpersoner.

Casa Chama grundades 2018 för att stärka och skydda transvestigenderkonstnärers liv och skapande. Det är en av flera gräsrotsorganisationer som mobiliserat mot president Jair Bolsonaros transfobiska och kulturfientliga extremhögerpolitik. Redan kort efter grundandet av organisationen stod det klart att de framför allt måste inrikta sig på behovet av att skydda så många transvestigenderkonstnärers liv som möjligt från den rådande transnekropolitiken. Gruppen blev snabbt en formell non-governmental organization (NGO)[5] som inte bara utgör en kulturplattform för att öka transrepresentationen, utan också gör aktiva interventioner i ”cistemet” utifrån en bredare politisk kamp för transvestigenderpersoners rätt till det som den transmaskulina kulturskaparen Digg Franco, ledare för Casa Chama och en av grundarna, kallar ”ett värdigt liv”. I denna kamp arbetar Casa Chama med transvestigenderkonstnärer och bygger upp samarbeten i frågor som rör sjukvård och juridisk hjälp, arbete och arbetslöshet, synliggör och avmarginaliserar transfrågor i samverkan med transpolitiker, slår tillbaka mot administrativt våld och bygger upp en bas för att kräva juridiska rättigheter.[6]

*

Jag har varit allierad med Casa Chama och arbetat tillsammans med dem sedan slutet av 2018, då jag skrev en artikel i tidskriften Paletten om brasilianska konstnärers mobilisering inför valet.[7] I samband med detta intervjuade jag Digg Franco (som jag mött genom gemensamma vänner i den brasilianska konstvärlden), för att där bidra med ett transperspektiv. Efter hand kom jag att hjälpa till med att översätta material, skriva ansökningar på engelska, utveckla projekt och annat för att mobilisera stöd och synliggöra deras arbete i olika internationella sammanhang. Vår mångåriga vänskap har resulterat i en serie artiklar som publicerats i kulturella och akademiska sammanhang och som tar upp Casa Chamas unika politiska inriktning vad gäller transomsorg och hur de flätar ihop denna med konstnärliga och mediala praktiker och samverkar med rörelser för social rättvisa.

Under en av våra många konversationer – vanligen på WhatsApp på grund av tidsskillnaden mellan Stockholm och São Paulo – formulerade jag tillsammans med Franco en definition av Casa Chama som ”en autonom zon av [trans-]rexistens”, där ”rexistens” [rexistência] är en blandning av orden resistance och existence – motstånd genom överlevnad. För gruppen transvestigenderpersoner handlar motstånd inte endast om opposition utan om en affirmation av existensen och en kamp för humanisering.

Övre mitten: Leona Jhovs. Övre höger hörn: Matuzza Sankofa och Rodrigo Franco, Casa Chamas medgrundare. Instagram: @casachama_org.

Casa Chama fungerar som en autonom zon[8] genom att förändra representationen av transvestigenderpersoner, genom att överskrida tidigare former för socialt förankrade kollektiva praktiker, genom att omsätta sin transomsorgsetik i administrativ praktik, genom att bygga upp ett arkiv av transhistorier kopplade till kommunikativa utåtriktade kampanjer, och på senare tid också genom att organisera transvestigender musik- och performancefestivaler – något som sammantaget bygger upp en diskursiv plattform för kampen om transrättigheter och synliggörande.

Transomsorg som konstnärlig praktik

Även om Casa Chama idag arbetar med ett helhetsperspektiv för att skydda transvestigenderpersoners liv, är det viktigt att komma ihåg att de började som ett konstnärligt residensprojekt för transvestigenderkonstnärer som arbetar i gränslandet mellan bildkonst, musik och performance. Casa Chama uppstod som en motståndsrörelse som kritiserade marginaliseringen av transvestigenderkonstnärer i konstvärlden. Den brasilianska ickebinära konstnären och skribenten Jota Mombaça formulerar det på följande sätt i en text skriven till São Paulobiennalen 2016:

konstvärldens olika system (som alla ingår i en struktur som är vit och cis) är inte skilda från de sociala mekanismer som reproducerar den mycket besvärliga situationen för människor som är olydiga vad gäller genus och för svarta och rasifierade dissidenter. Tvärtom: dessa system intar en priviligierad plats utifrån vilken det görs avgränsningar av vad som är möjligt att tänka och föreställa sig.[9]

Konstvärldens system är ett symptom på de rådande sociala strukturerna – en del av problemet och inte av lösningen. Det är därför särskilt viktigt att arbeta med synlighet och utsatthet på transvestigenderpersoners egna villkor. Cinthia Marcelle, en brasiliansk samtida konstnär med internationell karriär och medgrundare av Casa Chama, säger:

även om samhället inte erkänner [trans-]kroppar som legitima, så kan [trans-]kroppar ge varandra erkännande på konstens område; det är därför viktigt att reflektera över hur stort detta område kan vara

I ett konstteoretiskt sammanhang kan man säga att Casa Chama är en del av ett slags ”social vändning”, en typ av socialt engagerad konstnärlig praktik som är sammanflätad med rörelser för social rättvisa.[10] Dessa praktiker utgår ifrån tydliga strategier för social förankring och deltagande genom ett gemensamt konstskapande eller deltagande i större sammanhang av sociala kamper. Man arbetar med kulturellt skapande i ett socialt sammanhang samtidigt som man utvecklar diskursiva och relationella praktiker som är i linje med den kritik av institutionerna man utvecklat.

Det som utmärker Casa Chama är att dess konstnärliga självorganisering är en permanent överlevnadsstrategi, inte en tillfällig ”hjälp” åt en grupp att uppnå sina sociala och politiska mål och därefter gå vidare. Casa Chama kritiserar konstvärldens etablerade system för dess tro på att orättvisor kan motverkas genom att fixa till representation på ytnivå utan att förändra de djupare strukturer som Mombaça påtalade i citatet ovan. Casa Chama agerar inte defensivt och spelar inte på någon offerroll – tvärtom är de orienterade mot en tydlig framtidsvision om ett system där det är möjligt för transpersoner leva, där det finns plats för deras historia och minnen och där det finns aktiva praktiker för samarbete och ömsesidig hjälp.

Verónica Valentino, *Today I am a free-floating wave, as strong as they think of me weak*, 2nd Chama Festival, April 2021, Casa Chama Instagram @casachama_org.

Jag menar att Casa Chama genom sina praktiker visar på ett nytt sätt att förhålla sig till deltagande och sociala rörelser genom att de själva kontrollerar betingelserna för all mobilisering genom sitt exemplariska system för trans-självstyre, ömsesidighet i transomsorg och konstnärlig ”rexistens” – något som också pekar mot en verklig transformation av konstvärldens strukturer vad gäller synlighet och deltagande. Franco framhåller att Casa Chamas filosofi om konstnärlig transomsorg i syfte att skapa ett nytt system är något i grunden praktiskt, något som utgår ifrån erfarenheten att systemen för transpersoner antingen reproducerar hegemoniska och koloniala cis-strukturer, eller är obefintliga.

Under det senaste decenniet talats mycket om ”vändningar” (den sociala vändningen, den pedagogiska vändningen, en global queer vändning), men Mombaça framhåller ”cuir-trans-vändningen” i Brasilien och Latinamerika som något mer omstörtande:

Sedan 1960-talet har det omstörtande genombrottet för antirasistiska, queer/cuir, feministiska och dekoloniala diskurser och praktiker definitivt förändrat den horisont för representation som definierar den politiska synlighetsregimen.[11]

I Latinamerika markerar skiftet från ”queer” till ”cuir” en radikal kritik som inte kommer endast ifrån sexualitetens marginaler, utan också ifrån marginaler vad gäller ekonomi, ras, genus och funktion – fundamentala områden för att utveckla en politik för intersektionellt motstånd. Det latinska uttalet ”cuir” bidrar till att artikulera en ny utsägelseposition med en dekolonial och geopolitisk brytning som slår tillbaka mot koloniala epistemologier, inklusive en angloamerikansk (”queer”) historieskrivning i vilken latinamerikanska berättelser tenderar att suddas ut, delvis för att dessa diskursiva mobiliseringar är nyare, men delvis också för att det finns en slagsida i produktionen av kunskap som gör att periferins berättelser blir mindre synliga och ”talbara” i globalt perspektiv.

Marina Mathey, 1st Chama Festival, 2019. Bild: Casa Chama.

Termen ”cuir” synliggör således ett strategiskt bruk av epistemisk olydnad för att peka ut möjliga andra metodologier som diskursivt framskapar en bild av livet utifrån ett perspektiv av social upproriskhet och organiserad civil olydnad. Detta bidrar i sin tur till att underminera vissa samhälleliga gundantaganden och åstadkomma det Mombaça kallar en ”olydig genusomfördelning” och ”mångfaldiga sexuella dissidentformer” som trycker på för en mer substantiell systemförändring. Att göra motstånd mot transnekropolitiken handlar alltså inte bara om identitet, representation och skillnad – det handlar om att omdefiniera grundvalen för det mänskliga. Det handlar om att se hur varje kropp arbetar med och tror på sin egen förmåga till självförsvar, och detta kräver ett radikalt skifte i synen på och tänkandet om världen. För att lära sig att försvara sig själv, menar Mombaça, måste man utveckla nya sätt att uppfatta sin skörhet och utveckla strategier och verktyg ”som endast en kropp och en subjektivitet som förmår att bebo sin skörhet kan utveckla. Självförsvar handlar om att lära sig om sina begränsningar och utveckla taktiker för att fly när man behöver fly, att lära sig att läsa våldets koreografier och att studera former för att intervenera i dem.”[12]

I linje med Mombaças tänkande säger Digg Franco:

Casa Chama omdefinierar den konstnärliga praktiken som en politisk praktik för överlevnad, bortom de utvidgade feministiska diskursernas representations- och identitetspolitik. Vi kan endast vara konstnärliga; för det vi är och hur vi agerar kräver en frihet och ett mod som endast kan uppnås genom ett konstnärligt perspektiv på de extrema betingelser vi lever under.

Just nu är Casa Chama i färd med att skriva ihop ett program för en konstutställning som de planerar att göra med ett etablerat konstgalleri, och i utkastet till manifest kan man läsa:

Vi kommer att finnas inuti deras rum, men all vår inspiration och alla våra referenser kommer någon annanstans ifrån. Det handlar om hacking och om att väcka förundran, om att vi agerar som om allt vore som vi önskar – ett strålande framträdande! Bekvämt, tillgängligt, demokratiskt och med maximal infrastruktur och resurser för en gångs skull.

Låt oss komma ihåg att Casa Chamas medlemmar har lång erfarenhet av den samtida konstvärlden; de ser hur radikal oberoende konst presenterad i den etablerade konstvärldens rum kan vara ett sätt att synliggöra transvestigendernarrativ, att föra in dem i andra rum med andra narrativ. Själva krocken visar på andra sätt att vara i världen.

Transvestigenderstrategier för organisering

För Casa Chama är transomsorgen inte bara en filosofi om konstnärliga praktiker, utan också något som genomsyrar organisationens inre arbete. Värdighet, egenmakt, och stärkandet av ”rexistensen” är värden som praktiseras genom att varje enskild person tar på sig ett affektivt och etiskt ansvar för den andre. Artisten och skribenten Ana Matheus Abadde uttrycker det som att man ”brutit med en patriarkal, paternalistisk struktur där någon gör något för dig” genom att skapa ett rum i vilket ”vi gör saker med och för varandra.”[13] Detta är ett vidareförande av ”den öppna familjens kultur” som utgår ifrån en idé om ömsesidig hjälp som kommer till uttryck i mottot ”quem acolhe é acolhido, quem é acolhido acolhe” [på engelska: ”whoever cares is cared for, who is cared for takes care”].[14] En av de känsligaste aspekterna av livet som transvestigender handlar om att bli övergiven av sin familj i tidig ålder, och därför är också den närhet och tillit som präglar Casa Chama ett viktigt element – skapandet av en plats där det går att uppleva tillhörighet.

Casa Chama talar inte om transpersoner som ”klienter”, och beskriver inte sin stödverksamhet som ”tjänster” på det sätt som annars är typiskt för NGO-diskurser. Man gör motstånd mot den nyliberala trend i organisationen av välfärden som talar om grundläggande rättigheter i termer av affärsmässig ”effektivitet”, man gör motstånd mot den kommersialisering av välfärden som privatiseringen av den offentliga sektorn innebär, och man avvisar ”välgörenhet” som en uppifrån-och-ner-modell – något som annars är vanligt förekommande i den ideella sektorn.[15]

Casa Chamas organisationsform påminner snarast om det Kropotkin kallade ”ömsesidig hjälp”.[16] den amerikanske transaktivisten, juristen och akademikern Dean Spade har utvecklat denna idé vidare och beskriver en modell för ömsesidig hjälp i vilken projekten (a) är inriktade både på att tillfredsställa grundläggande behov och på att utveckla en gemensam förståelse av varför vissa grupper inte har tillgång till det de behöver för att överleva; (b) mobiliserar människor, vidgar solidariteten, bygger rörelser; och (c) arbetar med en deltagarstruktur och löser problem genom kollektivt handlande utan att vänta på någon frälsare.[17]

Casa Chama har gemensamma drag med många andra projekt för ömsesidig hjälp: Man arbetar vanligen nerifrån-och-upp, icke-hierarkiskt, med deltagandeprocesser, delat ledarskap och beslutsfattande genom konsensus. Inom ett sådant ramverk arbetar denna typ av organisationer inte bara med enskilda frågor, utan kämpar för rättvisa och frigörelse i alla aspekter av det gemensamma livet.[18] Spade skriver vidare om ”gemensamma strävanden efter värdighet, omsorg och rättvisa, vilket gör det möjligt att samordna handlandet utifrån övertygelsen att gruppens medlemmar själva är de som är bäst lämpade att hantera de kriser de ställs inför”.[19] Ur detta perspektiv är alla handlingar som utförs i sociala rörelser som är organiserade utifrån modellen om ömsesidig hjälp inbäddade i livet självt och hämtar därifrån sin kraft att angripa orättvisornas orsaker, söka frigörelse och åstadkomma systemförändring.

Transvestites will heal this nation, Ventura Profana, Panorama de Arte Brasileira, Museu de Arte Moderna de Sâo Paulo, 2019. Bild: Casa Chama, @casachama_org.

I en av mina långa konversationer med Digg Franco frågade jag hur denna filosofi om ömsesidig hjälp i kombination med transomsorgens politik kommer till uttryck i organisationens vardagliga verksamhet. Kan man säga att det finns en särskild transvestigenderstil när det gäller att driva verksamheter? Han svarade på följande sätt:

Att vara trans är något som genomsyrar alla processer i organisationen, från utvecklandet av projektförslag till genomförandet av dem och reflektionen över deras resultat. Inom organisationen strävar vi efter att jobba platt och lösa upp hierarkier så att vi har jämställda röster mellan alla som har nyckelpositioner – och vi jobbar aktivt med att hålla kolla på olika typer av privilegier inom gruppen. Våra transvestigendererfarenheter är en nyckelaspekt för organisationens värdighet och integritet, för all vår verksamhet, våra samarbeten och allianser.

Beslut tas på öppna möten för att möjliggöra deltagandet av så många som möjligt av dem som faktiskt gör jobbet, så att de människor som påverkas av besluten också är de som tar dem. Rekrytering sker inte utifrån de kriterier som annars är norm, såsom akademiska kvalifikationer, utan snarare utifrån nivån på engagemanget och förståelsen för frågor utifrån ett transvestigenderperspektiv. På operationell nivå genomförs alla projekt och aktioner av grupper som tar vara på medlemmarnas kunskaper och förmågor och som bygger kompetens inom gemenskapen.

1st Chama Festival, 2019. @casachama_org

Ett transvestigenderperspektiv kan till exempel innebära att man identifierar och bekämpar det som medgrundaren, skådespelaren och skribenten Leona Jhovs kallar ”vardaglig transfobi” när man väljer vilka samarbetspartners eller finansiärer man blandar in i ett projekt. Till exempel kan organisationer som leds av cispersoner, också inom HBTQIA+-rörelsen, ibland helt förbigå djupare aspekter som är särskilt viktiga för transvestigenderpersoner.

Strategiskt är målet att stärka existerande transdiskurser, bygga nätverk och identifiera nya grupper inom transgemenskapen som har behov vad gäller synlighet och omsorg – till exempel transmän, vars narrativ ofta suddas ut i bredare trans- och feministiska diskurser. Transvestigendergemenskapen är så komplex och brokig att man kan kan säga att Casa Chama hanterar ett flertal aspekter av en hel social ekologi. Organisationen har också som vision att skapa strukturer för att bilda större koalitioner kring bredare sociala frågor som påverkar transpersoner, såsom skademinimering, HIV, institutionellt våld och diskriminering inom sjukvården. För att åstadkomma detta förlitar man sig på ett brett spektrum av systerorganisationer, finansierande partners, donationer, och allierade på olika yrkesområden som arbetar ideellt. Dessa hjälper till att samla ihop de nödvändiga aktörerna i samhället som krävs för att bygga nya system som överskrider de redan existerande, på ett sätt som tillåter transpersoner att själva styra över sina liv och sin hälsa så att de kan överleva och blomstra – så att ”gränserna för vad som är möjligt att tänka och föreställa sig”, som Mombaça säger, kan flyttas bortom frågor om omedelbar överlevnad.

På vägen mot att upprätta en stabil struktur för Casa Chama har man mött ett stort antal utmaningar. Genom min tillgång till ledningens interna WhatsApp-grupp liksom WhatsApp-gruppen för kommunikation mellan alla medlemmar och den bredare gemenskapen har jag under en längre tid bevittnat Casa Chamas tilltagande bekymmer. Att hitta finansiering är en ständig kamp. Hanteringen av nya ansökningar från individer som söker stöd kräver mycket affektivt arbete, och för att driva på aktivismen och möta de behov och förväntningar som finns krävs ständig intensitet. Ofta berättar Franco för mig att han knappt sover på nätterna.

Utvecklingen från ett konstnärskollektiv/residens till en organisation som ger regelbundet stöd åt 400 personer (varav många men långt ifrån alla är konstnärer) och nu tillfälligt stöd åt upp till 800 personer som behövt akut hjälp under pandemin, har krävt upprepade förändringar av organisationen. Man började som en ganska platt struktur med flera medgrundare som hade överlappande funktioner, men med tiden har det vuxit fram en struktur med tydligare definierade roller, effektivare ansvarsfördelning och tydligare ledarskap, bland annat för att hantera inre konflikter som annars riskerat att splittra organisationen.

I takt med att projekten blivit allt mer uthålliga har det också funnits behov av att utveckla nya kompetenser. Casa Chama har varit tvungna att uppfinna sig själva på nytt för att kunna hålla sig flytande, undvika utbrändhet och upprätthålla motivationen, tålamodet, peppen, egenmakten. Dessa utmaningar har samtidigt fungerat som möjligheter att stärka den övergripande visionen att på ett radikalt sätt omfördela omsorg och hälsa, göra motstånd mot anpassning, vägra ta rollen som frälsare, vara vaksam på de villkor som kopplas till donationer och annan finansiering, hålla fokus på kärnfrågorna, och bygga långsiktig uthållighet.[20]

Casa Chamas omsorgspraktiker är således inga kortsiktiga åtgärder, utan medvetet inriktade på en permanent verksamhet och uppbyggandet av institutioner som istället för klichéer om representation och inkvotering arbetar utifrån det faktum att transvestigenderkroppar måste fortsätta att existera inom institutionerna. Som Franco konstaterar i ett av samtalen med mig: ”Om vi lyckas skapa en uthållig stödstruktur för transvestigendergruppen, inklusive aspekterna kommunikation och konst, så kan vår modell utan tvivel också tillämpas på andra utsatta grupper i samhället för att på så sätt uppnå förändring på systemnivå.”

Att få transröster att höras, synas, ihågkommas

För en autonom zon av [trans]rexistens som strävar efter ett värdigt liv är frågan om kommunikation mer än bara ett instrument eller en del av en organisatorisk strategi – det är i sig en form av överlevnad. Med ett stort antal begåvade artister och performers under sina vingar har Casa Chama kommit att bli ett framgångsrikt medieproduktionshus som producerar eget innehåll och egna kulturevenemang som på olika sätt är kopplade till organisationens transomsorgspraktiker. Sociala medier och all extern kommunikation är viktiga, dels för att växa och öka synligheten, nå nya människor, sprida unikt material, dels för politisk mobilisering, offentliggörande av missförhållanden och orättvisor – och för att visa världen att organisationer som Casa Chama existerar. Det handlar om att genom upproriska praktiker som erbjuder utrymme för samtal och deltagande göra transvestigenderkroppar och -sinnen synliga och möjliga att tala om och med. Allt sammantaget blir detta ett unikt levande arkiv av transberättelser och minnen utanför den etablerade historieskrivningen.

Digg Franco, medgrundare och chef på Casa Chama, talar på Chama em Ação–festivalen. April 2021. Casa Chamas Youtube-kanal.

Leona Jhovs säger i en ljudfil hon skickat till mig på WhatsApp att ”eftersom våra minnen ständigt suddas ut när de dödar oss, så är målet för våra livesändningar att minnas dessa translivsberättelser”. Livesändningarna hon nämner är en serie strömmade program kallade ”Chama na Live” som sänds varje vecka på @casachama_org. Programledare är Leona Jhovs och andra medlemmar i Casa Chama, och deltar gör gäster från organisationens professionella nätverk av allierade eller från transgemenskapen – till exempel politiker, akademiker eller kändisar. Formatet hade lanserats redan före pandemin och blev sedan allt mer populärt som ett medium för samtal, kontakt och närvaro under lockdown-perioderna. Förutom att bryta isoleringen har sändningarna erbjudit en möjlighet att ytterligare utveckla en ”transomsorgens röst”.

Livesändningarna, som tar upp ett stort antal ämnen – från transpersoners barndom och uppväxt, säkrare sex, att åldras som transperson (ett ämne som färgas av de begränsade chanserna för överlevnad), att ta hormoner, till teman som mänskliga rättigheter och konst – sänds först live och publiceras sedan på profilen och flätas in i flödet av olika poster. Denna samling av livesändningar, sammanflätad med postade foton, länkar till olika crowdfundingkampanjer, informationstexter och aktivistiska memes utgör ett noggrant orkesterat flöde av omsorg som sammantaget vittnar om en kraftfull aktivistisk mediestrategi. Detta levande arkiv på nätet öppnar flera möjligheter för det man kan kalla en musealisering av transerfarenheter online, som kan fylla en lucka skapad av marginaliseringen, osynliggörandet och utsuddandet av transröster i mainstreamkulturen – inklusive konstinstitutionerna.

Matuzza Sankofa, medgrundare och chef på Casa Chama, talar på Chama em Ação-festivalen. April 2021, Casa Chamas Youtube-kanal.

Om vi ser närmare på livesändningens dialogiska samtalsformat, med två människor som delar skärm under ett samtal, kan vi också anlägga ett perspektiv där formatet i sig framträder som ett slags transomsorg, en plats för historieskrivande och utvecklande av respekt för mänskliga rättigheter och transdiversitet. Detta relativt intima format gör att transvestigenderkroppar blir ”talbara” bortom muséernas vanliga enkelriktade kommunikation och tysta konstobjekt. Formatet avmystifierar också det Spivak talar om som den subalternas [trans-]kropp utan röst – något som i media oftast blir en osynlig Annan – och gör den till någon som aktivt talar och producerar kunskap och diskurser på egna villkor.[21] Som Grada Kilomba uttrycker det: ”Man kan endast tala när ens röst blir lyssnad till. I detta register är de som lyssnas till också de som ’hör hemma här’”.[22]

Men synligheten i detta medium rymmer också en paradox. Även om den ”transomsorgens röst” som utvecklas här är relativt välkomnande och inkluderande, så dyker det ofta upp frågor om utsatthet och sårbarhet för hatiska verbala angrepp och hur man ska bemöta dem. När Jhovs frågade den afro-amerindiska transkonstnären och regissören Neon Cunha om denna paradox, fick hon följande svar:

Det är givet att människor kommer att angripa oss på internet. För att åstadkomma en humanisering online måste vi också tydligt påminna om att våra kroppar gång på gång avhumaniseras. Vår kamp är i detta avseende riktad mot personer som inte är trans, som insisterar på att placera oss i ett sårbart läge, trots att att vi försöker att ta mer plats med våra samtal. Men visst har vi kommit långt, det finns nu en synlighet med en ny värdighet, det har skapats möjligheter för att utveckla vår transexistens. Vi bebor nu ett möjlighetsrum som skapats av oss, för oss…[23]

Casa Chama har utsatts för relativt lite hatiska verbala angrepp och cyberangrepp – fram till december 2020, då de drabbades av nätfiske och under en tid fick sitt konto nedstängt. Lyam S. på Casa Chama gick snabbt ut med information på Instagram och i organisationens olika WhatsApp-grupper:

Den 10 december 2020 har NGO-gruppen Casa Chama utsatts för ett transfobiskt cyberangrepp. Hackers har skaffat sig tillgång till vårt konto och tagit bort delar av vårt material, bland annat poster med information om transvestigendergruppens rättigheter i samhället, information om våra aktioner, och livesändningar som spelats in under pandemin – innehåll som är politiskt och nödvändigt. Vi har nu återfått kontrollen över vårt konto. Inga transfobiska brott kommer att kunna tysta oss. (…) Våra röster utgör ett nätverk. Som Jota Mombaça säger: ”de kommer inte att döda oss, inte riktigt än”. DE KOMMER ALDRIG ATT LYCKAS TYSTA OSS![24]

Med hjälp av allierade som är experter på cybersäkerhet kunde arkivet återställas, men det var inte förrän efter detta angrepp som man vidtog adekvata åtgärder på detta område. Det blev en indikation om vikten av att arbeta med datasäkerhet och skydd av personuppgifter i denna typ av organisationer som är inriktade på frågor om överlevnad, inte minst för transaktivister som av den konservativa omgivningen betraktas som radikala och överskridande.

Onlinefestivalen TRANSversalities

Konstnärerna, sångarna, skådespelarna och artisterna som är organiserade i Casa Chama är också del av en större rörelse av transvestigenderkändisar som brutit ny mark på kulturens område sedan tidigt 2010-tal. Namn som Liniker och Linn da Quebrada är exempel på transkvinnor som inspirerat en ny generation transvestigendermusiker och artister att övervinna en bakgrund med fattigdom och prekaritet och kliva in fram den samtida kulturscenens rampljus. Under 2019 var ett av organisationens prioriterade initiativ att producera den första Casa Chama-festivalen, ett projekt som förenade transdiskurser, politik, avantgardekonstnärer och representanter från transrörelserna och som nådde en stor publik på en berömd experimentteater i São Paulo.

Digitala flyers för Chama em Ação-festivalen. April 2021. @casachama_org.

Ambitionen var att föra samman ett nätverk för transmobilisering nationellt och internationellt till en unik kulturell och politisk plattform som hittills inte existerat. Planerna för en uppföljande festival 2020 fick skrinläggas på grund av pandemin, men 2021 arbetade Casa Chama för att utveckla nya sätt att genom digitala medier skapa något som kunde ha något av den rumsliga verkan som ett live-evenemang har. Festivalen 2021, kallad TRANSversalities, var ett hybridformat där man sände liveföreställningar digitalt, och nådde en stor publik via YouTube. Festivalen innebar en återkomst för många transvestigenderartister som varit borta ifrån scenen, kamerorna och studiorna under pandemin, och föresatte sig att, som Digg Franco uttryckte det, ”visa fram det vi genomlevt genom shower som på kreativa sätt sammanför skådespeleri, scenografi, färger, röster, minnen och erfarenheter”. Liksom i alla Casa Chamas initiativ är kampen för transfrågor synlig både på och bakom scen. De aktiva i projektgrupperna är alla transvestigenderpersoner, och alla deltagare får betalt, något som innebär värdiga arbetstillfällen för människor som typiskt lagt ned mycket hårt obetalt arbete på sin konstnärliga och diskursiva utveckling. I likhet med den första festivalen hölls även TRANSversalities på Teatro Oficina, ett ställe med en flera decennier lång historia av engagemang i sociala och politiska kamper genom radikala teaterprojekt. Teaterhusets arkitektur utformades av Lina Bo Bardi på 1950-talet och har höga byggnadsställningar på båda sidor om en avlång scen, vilket gör det möjligt att interagera med publiken. På grund av restriktionerna fick detta ta sig digitala former där man försökte simulera upplevelsen att vara på plats.

Fudidas Silk, från Chama em Ação-festivalen, Casa Chamas Youtube-kanal.

Jag tittade, trots tidsskillnaden mot Sverige, på livestreamen på Casa Chamas YouTube-kanal alla fyra kvällarna – ett 20 timmar långt program i vilket jag upplevde ”musikens olikartade och omöjliga sensibiliteter” precis som pressreleasen utlovat. Jag uppskattade närbilderna, de många kameravinklarna och ljuseffekterna, och förtrollades av bredden hos de uttryck och diskurser som erbjöds genom programmets 25 transvestigenderartister och talare. Under showerna var det många åskådare som interagerade via chatten och bidrog med uppskattande kommentarer och på andra sätt markerade sin närvaro i det digitala rummet – något som också möjliggjorde nya kontakter åskådarna emellan.

I detta format presenterades en noggrant koreograferad blandning av musik, scenpoesi, experimentell dans, performances och tal. Mellan akterna höll Casa Chama i mer diskussionsorienterade inslag. Dessa inkluderade samtal med artisterna backstage, introduktioner av artisterna och paneldiskussioner om aktuella frågor som transvestigendergruppen ställts inför under pandemiåret, något som gav festivalen tydligt politisk karaktär. För den som redan var bekant med dessa pågående kamper kändes festivalen som ”hemma”. För de åskådare för vilka dessa diskurser var nya var det ett tillfälle för lärande att möta transvestigenderfrågorna genom Casa Chamas och transgruppernas egna röster och deras tydliga omsorgsorientering.

En månad efteråt användes ett liknande digitalt format för Chama em Ação, den första festivalen som ägnades helt åt transmaskuliniteter, agender och ickebinära. Denna festival, i mindre skala än TRANSversalities, livestreamades från en tillfällig filmstudio inne i en skola för experimentell dans – även denna med vinklar och ljussättning anpassade för digital presentation via YouTube.

Chama em Ação presenterade över 20 transmaskulina, agender och ickebinära konstnärer, musiker, DJ:s, performers, kockar och designers, liksom olika kollektiva grupper inom Casa Chama som arbetar med frågor om autonomi och arbete. Konceptuellt handlade det om att svara på ett behov av ”socio-politisk-kulturella aktiviteter och en teoretisk, praktisk och lekfull pedagogisk ingång till konstruktionen av de många existerande TRANSitionerna och äganderätten till dem”, som Franco uttryckte det. Programmet för denna festival innehöll också ”pocket shows”, panelsamtal med allierade som arbetar inom sjukvården och rättsväsendet, informativa inslag från medgrundarna till Casa Chama, liksom förinspelade videos med transmaskulina/ickebinära illustratörer, konsthantverkare, designers, bildkonstnärer, dansare, med mera, vilket sammantaget gjorde detta till den första och största manifestationen av transmaskulina, agender och ickebinära konstnärliga uttryck hittills i Brasilien.

Deltog gjorde bland annat: A”T”E.ILÊ, ett nystartat transmodekollektiv som höll en workshop och beskrev sig som ”ett rum med möjligheter till kreativa insikter, som använder flera konstnärliga redskap för utveckling ekonomiskt, socialt, gemenskapsbyggande och individuellt, ett rum som möjliggör möten mellan en mångfald av människor som genom sina konstnärliga uttryck strävar efter att TRANSformera och TRANSskapa bortom sina egna genusuttryck”; Fudidas Silk, ett kollektiv som skapar unika silkscreentryck ”med syftet att blomstra oberoende av ett CIStem som ständigt tränger ut transvestigenderkroppar till marginalerna när det gäller värdiga arbetstillfällen” bidrog med en workshop kallad ”Färger ger liv åt drömmar du inte trodde var möjliga att åstadkomma på en tom duk” och visade tekniker för att trycka på kläder och affischer.

Bland de individuella bidragen fanns till exempel den transmaskulina aktivisten och röstartisten Gabriel Lodi som fungerade som värd för festivalen. Han beskrev sin syn på skådespeleri på följande sätt:

Det är ett sätt att ta sig ur osynligheten och skapa en möjlig existens för andra, att normalisera våra [trans]existenser och corpas, så att vi kan leva. Jag använder scenen, kameran och dubbar röster för att skapa en upplevelse i vilken transkroppen är något naturligt, både som en hyllning till vårt motstånd och som en strategi för att hacka reglerna för de etablerade rummen.

Lodi hänvisar med uttrycket hacking till när transkroppar tar sig in i nya rum och omkodar dem till platser där gemenskap kan uppstå, och därmed utmana status quo. Att hacka är ett olydigt skapande av utrymme som hänger nära samman med kampen mot orättvisor och vardaglig transfobi.

Veni, på den andra upplagan av Casa Chama-festivalen, 2021. Bild: Casa Chama, @casachama_org.

Avslutningsvis presenterade sångaren och artisten All ICEEE tillsammans med DJ Joseph Rodriguez en blandning av rap, poesi och elektronisk musik som angrep den nekropolitik som svarta transvestigenderkroppar utsätts för, både nu och historiskt. Han sjöng: ”med fascister kan man inte kompromissa – dekoloniseringen måste genomföras, nu”. På sin Instagramprofil skriver han: ”vi måste värdera kroppar som är blackx medan de fortfarande är vid liv, fattar ni? Alla agerar direkt när det inte längre finns något liv som pumpar i våra corpas. Men vi måste agera direkt när vänner ber om hjälp, agera direkt när oberoende artister behöver vårt engagemang (…) Vi behöver mycket mer än mina texter för att förändra våra sammanhang, men jag fortsätter på mitt sätt, som en av vägarna mot avkolonisering”.[25]

Att utvidga omsorgens röst: ”transvändningen”

”Cuir-trans-vändningen” – realiserad genom Casa Chamas kommunikationsstrategier och konstnärliga produktion och den resulterande synligheten, minnet och politiska representationen för transfrågor – visar att det är möjligt att transformera världen. På YouTube-kanalen där festivalen fortfarande går att uppleva, liksom på Instagram-profilen med de inspelade livesändningarna, kan vi se hur Casa Chama lyckas använda dessa plattformar för att sprida sin politik för transomsorg och för konstnärliga uttryck. Det levande arkiv som de därmed skapat har en kraftfull potential när det gäller att skriva nya historier som överskrider transnekropolitiken och istället förlänga och etablera värdighet för transvestigenderpersoners liv. Det som blivit allt mer uppenbart under pandemin är att de sociala medierna också är platser för minnen, skyddade platser för synlighet och för mobilisering av rörelser som gör motstånd och kämpar för social rättvisa på ett sätt som utvidgar de rådande praktikerna för solidaritet och radikal frigörande politik.

Man kan bara hoppas att denna typ av inställning till liv, värdighet och humanisering av transvestigenderpersoner kan inspirera andra organisationer som arbetar med överlevnad och att flera kan ta till sig av idéerna om hur praktiker som utgår ifrån generositet och gästfrihet i tider av kris ”kan utvecklas till långsiktiga stödsystem som vi kan administrera tillsammans så att de hjälper oss alla att överleva och mobilisera för förändring”.[26] Detta innebär också att politiken på transvestigenderområdet inte bara är en enskild fråga, utan hänger samman med stora diskurser om social rättvisa på områden som ras och kön, och aktivism mot polisbrutalitet. Att göra erfarenheter mer tillgängliga är en nyckel till byggadet av koalitioner.

Franco säger: ”Vårt arbete är alltid en politisk process – vi började i politiken och det är inom politiken som vi kommer att åstadkomma den största förändringen”. Det har aldig funnits så många transpersoner med politiska uppdrag i Brasilien som nu – trots den konservativa Bolsonaroregimens pågående folkmordspolitik mot transpersoner. Under 2020 var det fler än 270 transpersoner som ställde upp som kandidater i de lokala valen. De kunde för första gången använda sina legala namn istället för sina dopnamn, vilket var en enorm seger när det gäller politiska transrättigheter. Erika Hilton, en 27-årig svart transkvinna från São Paulo som är nära allierad till Casa Chama, är den transperson som fått flest röster någonsin i Brasiliens historia, och den kvinna som fick flest röster i landets största kommunalval. Ett av hennes första tal som nyvald har lagts ut på Chama-Talks i samband med en intervju. Från talarstolen på São Paulo Citys stadsfullmäktige säger hon:

Detta parlament måste acceptera att det kommer att finnas transmän och transvestiter här, och vi kommer inte att låta oss skrämmas av de låga angreppen från våra galna kollegor här, vi kommer att stå kvar här som en påminnelse till alla valda företrädare om att deras uppdrag är att arbeta för hela staden. Politiken måste vara intersektionell, vittfamnande, och arbeta för dialog mellan alla sektorer.[27]

Valframgången för Hilton (som hade stöd ifrån Casa Chama och en mångfald av transgrupper, och som fick mer än 50.000 röster) handlar inte om CIStemets välvilja – den är ett resultat av social kamp. Som Neon Cunha uttrycker det i en av Casa Chamas livesändningar: ”Vår existens förverkligar idén om en möjlig mer pluralistisk mänsklighet för alla. Vi har en erfarenhet av frihet, vi förverkligar möjligheten att vara de vi är, något som kan vara frigörande för vem som helst”. För att försvara denna möjlighet, skriver Spade, ”måste vi slå tillbaka fascimens explosionsartade tillväxt, sätta stopp för statens rasistiska och transfobiska våld och bygga upp vår förmåga att agera tillsammans och skydda varandra”. I skrivande stund bedriver Casa Chama en crowdfundingkampanj för att kunna fortsätta att arbeta nästa år, och om ett par veckor ska vi börja skriva en ny ansökan till International Trans Fund. Kampen är långt ifrån över.

Tack till Digg Franco, Mathuzza Sankofa, Leona Jhovs, Lyam S. och Casa Chama för ert förtroende och er vänskap.

Isabel Löfgren i samtal med Casa Chama, i samband med release av Ord&Bild 3-4 på Index Contemporary Art Foundation, Stockholm, november 2021. Bild: Daniel Terres

Referenser

All. ICEEE (2021), Instagramprofil @all.iceee (9 juni 2021)

Benevides, B. och Nogueira, S. (red.) Dossiê dos ASSASSINATOS e da violência contra TRAVESTIS e TRANSEXUAIS brasileiras em 2020, Associação Brasileira de Travestis e Transexuais, 2020. Tillgänglig på: https://antrabrasil.files.wordpress.com/2021/01/dossie-trans-2021-29jan2021.pdf

Bey, H. T.A.Z. Temporary Autonomous Zones. Autonomedia, 1991.

Bishop, C. ”The Social Turn: Collaboration and its Discontents”, Artforum, januari 2006.

Butler, J. Krigets ramar. Stockholm: Tankekraft, 2009.

Caravaca-Morera, J. och Padilha, M. ”Trans necropolitics: dialogues on devices of power, death and invisibility in the contemporary world”, Texto & Contexto, 27(2), 2018. Tillgänglig på: http://ciberindex.com/c/tc/27228p

Casa Chama Sobre Nós. A Casa Chama 2019. Tillgänglig på: https://www.youtube.com/watch?v=r40Knun1Apg

– YouTube-kanal. Tillgänglig på: https://www.youtube.com/channel/UC-KGcqZaN_ADiu6fNl5Wm5w

– Instagram-sida, @casachama_org. Tillgänglig på: https://www.instagram.com/casachama_org/?hl=en

Hilton, E. CHAMA TALKS #01, intervju med Erika Hilton, YouTube, 18 februari 2021, Tillgänglig på: https://www.youtube.com/watch?v=ZO3gNcF42-k

Jhovs, L. ”Chama na Live: Leona Jhovs entrevista Neon Cunha” [Instagram post]. Instagram. Tillgänglig på: https://www.instagram.com/p/CF2w8DYHmZC/ (2 oktober 2020)

Kilomba, G. Plantation Memories: Episodes in Everyday Racism. Unrast Verlag, 2008.

Kropotkin, P. (1902) Ömsesidig hjälp: en faktor i evolutionen. Stockholm: Bokförlaget Hansson & Bruce, 2017.

Lyam S. Uttalande på Casa Chamas Instragramkonto den 11 december 2020. @casachama_org. https://www.instagram.com/casachama_org/?hl=en

Löfgren, I. ”Fragments of an Ongoing Nightmare, Written from an Autonomous Zone of Resistance in a State of Perplexity”, Paletten, nr 316, 2019.

Mathey, Marina ”Em terra de genocídio, quem acolhe é acolhido, quem é acolhido acolhe”. UOL Online, 23 juni 2021.

Mbembe, A. och Meintjes, L. ”Necropolitics”. Public Culture, Vol. 15, nr 1, 2003, s. 11-40.

Mombaça, J. Rumo a uma redistribuição desobediente de gênero e anticolonial da violência! Oficina de Imaginação Política: São Paulo, 2016. Texten skriven på uppdrag av 2016 São Paulo-biennalen, ”Incerteza Viva”.

Puta Observatório Transvestigênere (2020) Tillgänglig på: https://putaobservatoriotransvestigenere.wordpress.com/

Spade, D. Normal Life: Administrative Violence, Critical Trans Politics, and the Limits of Law. South End Press, 2011.

– Mutual Aid: Building Solidarity Through This Crisis (and the Next). Verso, 2020.

Spivak, G. (1985) ”Kan den subalterna tala?”, i Postkoloniala studier. Raster, 2002.

Samtal med Casa Chama, i samband med release av Ord&Bild 3-4 på Index Contemporary Art Foundation, Stockholm, november 2021. Bild: Daniel Terres

Noter

[1] Citerat efter Puta Observatório Transvestigênere (2020). Casa Chama använder ordet ”transvestigender” för att inkludera de många olika identiteterna hos personerna de företräder. Det myntades av Indianare Siqueira, en brasiliansk politiker, aktivist, sexarbetare och transvestit. Det är en kombination av termerna ”transvestit” och ”transsexuell” som pekar mot en ickebinär rörlighet mellan maskulinitet och femininitet.

[2] Benevides och Nogueira (2020).

[3] Mbembe och Meintjes (2003).

[4] Butler (2009).

[5] I Brasilien är NGO:s en viktig del av civilsamhället (”den tredje sektorn”) som antingen kompletterar statens verksamheter eller är aktiva där statens stöd helt saknas, särskilt vad gäller marginaliserade grupper. Dessa NGO:s är antingen medlemsorganisationer, liknande Sveriges ”ideella föreningar”, eller självstyrande organisationer som företräder specifika intressen och inte är knutna till några statliga institutioner.

[6] Jämför Spade (2011).

[7] Löfgren (2019).

[8] Bey (1991).

[9] Mombaça (2016).

[10] Jämför Bishop (2006).

[11] Mombaça (2016).

[12] Mombaça (2016).

[13] Citerat från Casa Chamas hemsida: www.casachama.org

[14] Frasen lånad (med tillåtelse) från en artikel av Casa Chama-medlemmen Marina Mathey (2021).

[15] Spade (2020).

[16] Kropotkin (1902).

[17] Spade (2020).

[18] Spade (2020), s. 19.

[19] Spade (2020), s. 16.

[20] Jämför Spade (2020), kapitel 4.

[21] Spivak (1985).

[22] Kilomba (2008), s. 21–22.

[23] Jhovs (2020).

[24] Lyam S. (2020).

[25] All.ICEEE (2021)

[26] Spade (2020), s. 45.

[27] Hilton (2021).