Argentinas galenskap: De tre romanerna
Tunneln
Om hjältar och gravar
Abaddon, utplånaren
Ernesto Sábato
Modernista (2021)
Översättning: Martin Rogberg, Peter Landelius, Annika Ernstson
Av: Joel Kellgren
När den argentinske författaren Ernesto Sábato gick bort i slutet av april 2011 var han mindre än två månader ifrån sin hundraårsdag. Han lämnade efter sig ett särpräglat författarskap som i mångt och mycket kretsar kring det land och det sekel han levt i. Media gav honom smeknamnet Argentinas samvete, den svenska nyutgivningen av hans samlade romaner i ett band har i stället givits titeln Argentinas galenskap. Sin höga ålder till trots, gav han under sitt liv ut endast tre romaner – Tunneln (1948), Om hjältar och gravar (1961) och Abaddon, utplånaren (1974) – varav den andra anses utgöra ett av de mest inflytelserika spanskspråkiga 1900-talsverken. Den blygsamma romanproduktionen innebär dock inte att han var improduktiv, han författade en mängd briljanta essäer som fortfarande väntar på att översättas till svenskan.
Först ut är Tunneln, en kortroman om drygt hundra sidor. Romanen består av en rad monologer av konstnären Juan Pablo Castel. På en utställning får han syn på en kvinna, María Iribarne, som studerar en av hans målningar. Hon har fått syn på en detalj i konstverket som ingen annan tycks ha lagt märke till, vilket får Castel att dra slutsatsen att hon och ingen annan på riktigt kan förstå honom och hans konst, och där tar en historia om besatthet och paranoia sin början. Att det inte kommer att sluta väl får läsaren veta redan vid romanens första mening: ”Det får räcka med att säga att jag är Juan Pablo Castel, målaren som mördade María Iribarne; jag antar att alla har rättegången i färskt minne och inte behöver närmare upplysningar om min person.” Tunneln är mycket av en debutroman, skriven av en författare som söker behärska skrivandet och ännu inte förmår ta ut svängarna. Det innebär inte att den är illa skriven – tvärtom är monologerna på samma gång febriga och återhållsamma, stilistiskt sett välskrivna – utan snarare betyder det att den är idédriven, fast i sin form och därför också bitvis statisk, liksom innesluten i sig själv. Här finns dock det tematiska stoff som Sábato skulle komma att utveckla i de senare romanerna – förföljelsemanin och paranoian som gränsar till det psykotiska. Samtidigt finns det en existentiell resonansbotten, som handlar om de tillsynes små valens stora konsekvenser och omöjligheten i att på riktigt möta en annan människa, vilket återspeglas i det citat romanens titel är hämtad ifrån: ”att det i alla fall bara fanns en enda tunnel, mörk och enslig: min egen”. Till och med blindheten, som vi ska återkomma till, spelar en om än marginell, roll i Tunneln. Översättningen som är från 1951 är något daterad, och att Modernista valde denna översättning, när det även finns en nyöversättning av Peter Landelius – som också har översatt Om hjältar och gravar – utgiven på Lind & Co så sent som 2011, är obegripligt såvida det inte är ett utslag av ren snålhet.
Om Tunneln har sin utgångspunkt i den individuella galenskapen så behandlar den monumentala Om hjältar och gravar den kollektiva. Romanen består av fyra delar och tar avstamp i ynglingen Martíns möte med den några år äldre Alexandra vilket blir inledningen på en desperat relation. Alexandra tar med Martín till sin familjs hus, en gammal byggnad med utkikstorn i Buenos Aireskvarteret Barracas, och där börjar historien om aristokratfamiljen Vidar Olmos och dess förfall. I Barracas, som under 1800-talet inhyste Argentinas rikaste familjer men som med den stora migrationen från Europa under början av 1900-talet allteftersom förändrades till ett arbetarklassområde, lever familjen som om tiden upphört att existera. Eller, kanske är det så att i huset i Barracas existerar hela Argentinas historia samtidigt. För även om romanen till största del utspelar sig på 1950-talet, under Juan Peróns första presidentperiod, så vävs den politiska utvecklingen samman med Argentinas självständighet och det efterföljande inbördeskriget under 1800-talet.
Sábato är långt ifrån ensam om att skriva fram en nations historia genom att skildra flera generationer i en och samma familj. Det som gör Om hjältar och gravar till en sådan storslagen roman är hur familjeeposets genremässiga konventioner kombineras med en skarp blick för det mänskliga psykets mörkaste sidor. Detta framgår framför allt i romanens tredje del ”Rapport om Blinda”. Skriven i jagform från Fernando Vidar Olmos perspektiv, lägger romanen fram en teori om en världsomspännande konspiration som styrs av blinda människor. I gestaltandet av en tilltagande galenskap ur ett jagperspektiv påminner ”Rapport om Blinda” på många vis om Tunneln till både form och innehåll. Men där Tunneln förblev fast i sin egen struktur spränger ”Rapport om Blinda” den egna textens ramar. Kontrasten mellan den kontrollerade prosan och det okontrollerade inre själslivet som skildras utgör kärnan i såväl ”Rapport om Blinda” som Tunneln. Genom sin placering, liksom innesluten av den övriga romanen, blir ”Rapport om Blinda” ett svart hål om drygt hundra sidor som den övriga texten graviterar mot. Fernandos tilltagande förföljelsemani går från sakligt redogörande till att bli alltmer manisk, för att till slut kulminera i mardrömslika hallucinationer. Dessa febriga hallucinationer sammanfaller med att Fernando, i sin jakt på de blindas organisation, träder ned i Buenos Aires kloaker. Det ligger nära till hands att läsa denna passage där Fernandes irrar runt under ett myllrande Buenos Aires metaforiskt, som ett symboliskt nedstigande i ett grumligt undermedvetet, och jag tror att en sådan läsning är giltig. Men det rör sig inte endast om ett utforskande av det enskilda subjektet, utan också om ett kollektivt utforskande av staden som skådeplats för mänskligt liv. Sábato skriver: ”Och staden blir tillslut den sista etappen i hennes [människans] vilda framfart, det högsta uttryck för hennes högmod och den högsta formen för hennes alienering”. Människans tilltagande alienering under moderniteten utgör en av grundvalarna för Sábatos författarskap. Och även om han är upptagen av smutsen, våldet och galenskapen finns det också en humor i skildringen av det moderna livets villkor, som när den förtvivlade Martín irrar runt på stadens gator:
”Han klev på en buss, och känslan av att världen blivit meningslös blev ännu starkare: en buss som for fram så kraftfullt och beslutsamt mot ett mål som inte intresserade honom, en så precis och tekniskt effektiv mekanism som förde honom någonstans, han som inte hade något mål och inte trodde på någonting och inte hoppades på något och inte behövde åka någonstans; ett kaos som transporterades med en exakt tidtabell, biljetter, konduktörer, trafikinspektörer.”
Det går att anlägga ett biografiskt perspektiv på Sábatos upptagenhet vid människan som en i grunden irrationell varelse i en värld som blir alltmer ändamålsenlig. Som Anders Cullhed skriver i sitt väl avvägda förord lämnade Sábato en lovande karriär som forskare i atomfysik (blott tjugonio år gammal innehade han den första lärostolen i atomfysik i såväl Buenos Aires som på hela den latinamerikanska kontinenten i stort) för att i stället bli författare. Han hade i sin ungdom haft höga positioner i Argentinas kommunistiska partis ungdomsförbund, och när han senare under några år bodde i Paris var han en del av en grupp surrealistiska poeter och konstnärer. Dessa tre entiteter – vetenskapen, marxismen och surrealismen – utgör en treenighet som på olika vis har återkommer i alla tre romaner. Vetenskapen finns närvarande på det sätt han sätter upp teser som han sedan söker bekräfta eller förkasta, men också i ifrågasättandet av framstegstanken och det moderna projektet. Surrealismen i utforskandet av det undermedvetna, upptagenheten vid drömmen och hallucinationen, och marxismen återfinns i hans sociala patos, och i skildrandet av Argentinas samtid och historia. Trots att alla tre positioner utgjorde faser som han senare kom att lämna eller ifrågasätta slutade han aldrig brottas med dem. Vilket inte minst märks i hans sista roman Abaddon, utplånaren som i mångt och mycket är ett försvarstal för konsten och dess existensberättigande.
Abaddon, utplånaren utkom 1974 och är en slags hybridroman där Sábato testar romangenrens gränser. Formen är uppluckrad och gränsar hela tiden till det essäistiska, men kan också falla samman i lyrik. Att gränsen mellan essä och fiktion är hårfin beror mycket på de metatextuella lager där Sábato skriver in sig själv som karaktär i sitt litterära universum. På så vis kommenterar han sina tidigare verk och dess tillkomstprocesser samtidigt som romankaraktärer ur dessa verk även återkommer i Abaddon, utplånaren för att samtala med romankaraktären Sábato på ett vis som för tankarna till hans samtida Jorge Luis Borges. Genom intervjuer, mardrömmar och autofiktiva passager byggs ett montage som förvisso är spretigt men aldrig utan skärpa.
Sábatos sista roman är på det sättet en slags utvärdering av det egna författarskapets värde liksom av litteraturen i stort. Han skriver att han var tvungen att lämna vetenskapen eftersom han inte stod ut med dess jakt på det kliniskt rena, det absoluta. I fiktionen fann han en plats för att upphäva brytningen mellan det magiska och det logiska tänkandet och kunde på så vis verka för en slags återförtrollning av världen. Människan har ett behov av myten menar han, och den konstform som bäst lämpar sig för att verka på både det logiska och det mytiska planet samtidigt är romanen. I romanen ser Sábato en potential att bygga en bro över den spricka mellan myt och logik som moderniteten skapat och på så vis också kunna beskriva hela människan.
Sábato såg viljan till det absoluta återkomma hos unga radikala studenter i deras krav på en litteratur som syftar till social rättvisa. Samtidigt som han i Abaddon, utplånaren argumenterar för en litteratur för litteraturens skull förebådar han på ett i det närmaste kusligt vis det som komma skulle i Argentina. En alkoholiserad man tycker sig under ett delirium se en dödsängel hägra på himlen över Buenos Aires. När han berättar det för sina kamrater skrattar de åt honom. Samtidigt blir studenten Marcelo torterad till döds i en källare, anklagad för att ha haft samröre med kommunister. Två år efter att Abaddon, utplånaren kom ut ägde statskuppen rum och Argentina blev en militärdiktatur. Ytterligare några år senare skulle Sábato komma att leda den sanningskommission som utredde tusentals försvinnanden av tusentals personer som slutade som Marcelo. Detta mynnade ut i rapporten Nunca más [Aldrig mer],1983. Epitetet Argentinas samvete är således befogat, titeln Argentinas galenskap likaså.