Vad skulle hända om människan inte var den enda människan? Hur hade Homo Sapiens sett på sig själv om Neandertalmänniskan eller denisovanerna levt kvar? Håkan Lindgren ställer frågor utan att vänta sig säkra svar.
Av Håkan Lindgren
Ursprungligen publicerad i Ord&Bild nr 2-3 2017
Svante Pääbo. Foto: Håkan Lindgren
Arkeologen Dimitra Papagianni har sagt det bäst. Neandertalforskningen får oss att omvärdera vad det innebär att vara människa, skriver hon tillsammans med Michael Morse i The Neanderthals rediscovered (2013). Människan ser och förstår genom kontraster; bara i jämförelsen med någon annan blir du synlig för dig själv, och kontraster förutsätter en viss distans. Den som aldrig har rest utomlands har inget att jämföra sitt eget land med, och den som aldrig har läst äldre litteratur är på många sätt blind för sin samtid. I jämförelsen med den art som ligger oss närmast, och som ändå inte är vi, kan vi få grepp om oss själva ur en ny vinkel.
De första fossila neandertalbenen upptäcktes 1856, tre år innan Darwin utgav On the origin of species, i ett kalkbrott i Neanderdalen i västra Tyskland. William King, professor vid Queen’s College i Galway, insåg att hjässan med de ovanligt grova ögonbrynsbågarna måste komma från något som aldrig hade påträffats tidigare – en annan människoart. Vid en vetenskaplig kongress i Newcastle 1863 gav han den nya arten namn efter fyndplatsen. Vi vet nu att neandertalarna inte är direkta förfäder till Homo sapiens, utan våra närmaste syskon i ett släktträd som omfattar ett tjugotal kända arter. De levde i Europa, Mellanöstern och en bit in i Asien. Om man så vill är neandertalarna de ursprungliga européerna medan vi är afrikaner.
Kunskapen om människans förhistoria har utvidgats rejält de senaste årtiondena. Genetiska studier gör att vi nu kan rita en tidskarta som i grova drag visar hur människan har spritt sig från Afrika till resten av världen. Allt har skett tack vare den smala landbryggan mellan Afrika och Mellanöstern. Hade Afrika varit en isolerad kontinent skulle planetens historia ha sett annorlunda ut. 2008 upptäcktes ytterligare en människoart som var samtida med oss och neandertalarna: denisovanerna, uppkallade efter Denisova-grottan i Sibirien.
Det stora genombrottet i neandertalforskningen kom 1997, när Svante Pääbo och hans forskarlag blev de första som kunde läsa neandertal-DNA. De yngsta neandertalbenen är 30–40 000 år gamla; att utvinna DNA ur så gammalt fossilt material ansågs omöjligt. Genomen i våra celler skulle inte kunna överleva en timme utan kroppens reparationssystem, skriver Pääbo i sin bok Neandertalmänniskan (2014). Efter döden bryts DNA-molekylen ner snabbt. Dessutom: hittar du DNA när du tar prov på en fossil benbit är sannolikheten stor att det är ditt eget. Människor sprider ett moln av hudflagor och DNA omkring sig. Du måste också vara säker på att DNA:t inte kommer från bakterier eller andra mikroorganismer som har levt i benet. Extrem renlighet är nödvändig för att få användbara resultat. Pääbo har arbetat målmedvetet sedan 1980-talet med att utveckla metoder för att utvinna och pussla samman DNA från utdöda organismer. Ingen trodde ens att det var möjligt att utvinna läsbart DNA ur tretusenåriga mumier, men Pääbo knäckte mumien och mammuten på väg till neandertalaren.
2009 kom nästa sensation, när Pääbo kunde visa att människor och neandertalare har parat sig med varandra. Härstammar vi från de människor som en gång lämnade Afrika kommer en till två procent av vårt DNA från neandertalare. Det är lika mycket som om vi hade haft en neandertalare i släkten för sex generationer sedan (vi får 50 % av våra gener från vardera föräldern, 25 % från var och en av deras föräldrar, och så vidare bakåt).
Trots likheterna finns det också tankeväckande skillnader mellan neandertalaren och människan. Neandertalarna existerade under 400 000 år, vilket är betydligt längre än de 150 000 år vi har funnits här. Deras genomsnittliga hjärnvolym var minst lika stor som vår. De använde stenredskap och eld, det vore högst osannolikt om de inte hade språk, och de var skickliga jägare. De fällde bison, björn, mammut och noshörning. Det enda som skilde oss från dem vid den tiden var att vi hade börjat tillverka små smycken av pärlor och snäckskal. Efter att de första människorna hade etablerat sig permanent utanför Afrika för omkring 50 000 år sedan gick vår utveckling fort. Bara några tusen år senare hade vi nått fram till Australien, vilket innebär att vi måste korsa stora sträckor öppet vatten.
Neandertalarna gjorde ingenting av detta. De tog sig aldrig vidare till Australien eller Amerika. Deras stenredskap såg i stort sett likadana ut under hela perioden: först mot slutet, när de hade fått kontakt med oss, kan man se att deras verktyg tar intryck av våra. Alla material som hittas vid en neandertalboplats har hämtats från ett par kilometers radie. Karaktäristiskt för vår art är att vi tidigt har långväga handelskontakter med andra grupper, vi byter till oss ett pigment eller en särskild sorts sten som är bra att göra pilspetsar eller smycken av.
En annan fråga är varför de försvann. De hade överlevt en mindre istid, men kort efter att vi dök upp på scenen dog de ut (vi samexisterade under 40 000 år, vilket är relativt kort för en art som hade levt tio gånger så länge). De skulle fortfarande kunna vara kvar här. Vilken planet skulle det ge oss?
Ingen kunde vara bättre lämpad att diskutera sådana frågor med än Svante Pääbo. Jag besöker honom på Max Planck-institutet i Leipzig, där han leder avdelningen för evolutionär antropologi. Det verkar vara en trivsamt opretentiös institution. På väg upp för att träffa Pääbo kan jag inte låta bli att stanna i trapphuset och fråga om de har ritat på väggarna.
– Ja, det där, svarar hans sekreterare Viola Mittag, brukar jag kalla vår wall of fame.
Besökande vetenskapsmän har skrivit sina namn med spritpenna direkt på väggen. I röran av namnteckningar urskiljer jag Nobelpristagarna James Watson (DNA-spiralen) och Sydney Brenner (organutveckling och celldöd).
– Och bakom dig, fortsätter hon lika förtjust, har vi vår wall of shame.
I hörnet har besökande politiker skrivit sina namn. Angela Merkel och den svenske kungen hör till de gäster vars namnteckningar nu skäms på väggen, utan att de själva vet om det.
Svante Pääbo har givetvis ett neandertalskelett på rummet. En kopia, förklarar han.
Skelett på Svante Pääbos kontor. Foto: Håkan Lindgren
Jag vet från början att mina frågor är hopplösa. Det som främst intresserar mig är sådant som det är omöjligt att svara på.
Eftersom Pääbo har sysselsatt sig med neandertalare så länge undrar jag om han har utvecklat några intuitiva idéer om hur de skulle kunna tänka och reagera. Att deras hjärnvolym var lika stor som människans betyder inte att deras hjärnor behöver vara organiserade på samma sätt som våra. De hade lägre pannor och mer långsträckta huvuden än människan; tänk rugbyboll jämfört med människans fotboll, skriver Papagianni och Morse. Vill man spekulera kan man föreställa sig att de hade mindre pannlober – bakom pannan sitter delar av hjärnan som associeras med planering, beslutsfattande, komplext tänkande och socialt beteende. Vilken effekt kan det ha haft på deras personlighet? Och hade de istället mer av något annat, som vi saknar?
– Hur de tänkte vet vi inte, svarar Pääbo. Någonting som stör mig inom antropologin är att folk hittar på historier och berättar dem med auktoritet om de råkar ha en prestigefylld position. Det jag skulle vilja tillföra är att skilja klart på det vi vet och det vi inte vet. Och sedan kan vi ju alla spekulera och fantisera, men det är inte jag i någon bättre position att göra än någon annan. Det verkar som om du vill förföra mig till att spekulera.
– I så fall är det ditt jobb att hålla emot. Tror du att de hade ett språk?
– De måste ju ha haft någon slags vokal kommunikation. Om det skulle vara bara ett annat språk som vi skulle kunna lära oss på folkhögskolan, eller om det skulle vara svårare för oss att lära sig, det vet vi inte heller.
Om man har ett språk och man har 400 000 år på sig borde det hända vissa spännande saker, tänker jag. Det borde uppstå myter, sagor, sånger, skämt, dagdrömmar, fördomar och religioner. Man borde få någon form av muntlig litteratur och muntlig historieskrivning (kommer ni ihåg den där vintern som var så kall att vi höll på att frysa ihjäl, och så vidare). Tänkandet klättrar på språket, som i sin tur klättrar på tänkandet och utvecklas till allt större uttrycksfullhet. Varför ledde inte deras språk till samma tekniska och kulturella racerlopp som människan befinner sig i?
– Ja, det är ju the million dollar question. Det syftar vår forskning till att försöka ta reda på. Men vad det skulle vara, det har vi ingen åsikt om idag.
Skillnaden mellan vårt och neandertalarnas DNA är bara lite drygt 30 000 nukleotider. Nukleotidmolekylerna kan förenklat beskrivas som bokstäverna i den genetiska koden, av vilka det finns fyra stycken: de välkända förkortningarna A, G, C och T. Människans DNA består av mer än tre miljarder par av sådana molekyler. Pääbo och hans team söker efter en förklaring i de små genetiska förändringar som skiljer människan från neandertalaren.
– Förhoppningen är att det bland dessa förändringar döljer sig några som är avgörande för den här kognitiva utvecklingen, vad är det som gör oss så speciella. Vad som gör att det är vi som har expanderat, blivit miljoner och miljarder individer. Det behöver ju inte vara att man är smartare individuellt, det kan till exempel vara någonting i socialitet, någonting som gör att varje generation kan bygga vidare på vad den föregående generationen har uppnått. Vad det beror på kommer vi nog aldrig fullständigt att förstå, men vi kan lära oss någonting av det.
– De gener som vi har fått av neandertalarna, vad gör de för något?
– För det första är det så att vi bär på olika bitar av det genom som har kommit från neandertalarna. Du har inte samma saker som jag. Vi kan pussla ihop nästan halva neandertalgenomet genom att hoppa från individ till individ. Väldigt mycket av neandertalarnas genom finns kvar i folk som går omkring på två ben idag. Sedan finns det en del saker som har gått upp i frekvens för att de har varit av fördel i det förgångna. Det finns en variant av en gen som är vanlig i Asien, där 25–30 procent av befolkningen har den. Idag, när vi äter för mycket nästan hela vårt liv, medför den risk för typ 2 diabetes, men förmodligen är det någon sorts anpassning som hjälper oss i en situation av svält, som har kommit över från neandertalarna. Sedan finns det en hel del saker som har med immunförsvaret att göra. I Tibet lever befolkningen på hög höjd, över tretusen meter, och där finns det en gen som kommer från neandertalarnas avlägsna kusiner, denisovanerna, som nästan alla i Tibet bär på, och som medför att man har lättare att leva där det är ont om syre i luften.
Pääbo och många andra är särskilt intresserade av genen FOXP2, den så kallade språkgenen (namnet har ingenting med rävar att göra, det är en förkortning för ”forkhead box”). Som alla gener är den involverad i många olika saker, förklarar han.
– Dess funktion är att slå på och slå av andra gener, den är en transkriptionsfaktor. Den är aktiv under hjärnans utveckling, och den gör då ett protein som har två aminosyreförändringar som vi delar med neandertalare, men där vi skiljer oss från människoapor. De här förändringarna innebär att nervcellernas elektrofysiologi ändras, de påverkar hur nervcellerna kontaktar varandra.
När Pääbo och hans team flyttar över en mänsklig FOXP2-gen till en mus kan de se att musen lär sig vissa saker snabbare än sina oförändrade syskon. Det är inte säkert att genen gör exakt samma saker i musen som i människan, men vi är tillräckligt lika för att forskarna ska kunna dra meningsfulla slutsatser. Rent konkret går det till så att mössen släpps in i en labyrint, där de letar efter chokladmjölk, som de tycker om. En lampa antyder att de ska gå till vänster för att hitta mjölken.
– Det tar en viss tid innan de lär sig att lampan är viktig för att hitta chokladmjölken. Så långt är det ingen skillnad mellan de humaniserade mössen och deras syskon. Men sedan kommer det en punkt när man kan ta bort lampan och de har internaliserat det, jag ska hela tiden gå till vänster så hittar jag mjölken. Den switchen är de mycket snabbare på, de humaniserade mössen. Hos FOXP2 finns också en regulatorisk förändring som påverkar hur den här genen slås på och av själv, som är unik för moderna människor, och där skiljer vi oss från neandertalarna. Nästa steg är att vi vill stoppa in den här förändringen i en mus för att se vad det kanske innebär.
– Var det nyttigt för oss att para oss med neandertalarna? Det lär ha funnits en flaskhals i människans historia, vid ett tillfälle var vi väldigt få, vilket gör att den genetiska variationen mellan oss är ganska liten. Behövde vi ett tillskott av neandertalgener?
– Något som är farligt med evolutionsforskning är att det finns en tendens att alltid säga att det som har hänt måste ha varit bra och nyttigt, och de som har överlevt är de som är bättre på något sätt. Jag skulle nog vara beredd att säga att man hade klarat sig även utan att blanda sig med dem. Det är troligt att man också har blandat sig i Afrika med andra grupper där. Men vi känner inte till så mycket om det, för vi har inte några genom från utdöda människoarter i Afrika.
Människan är en mycket bisarr apa. Våra samhällen har sina närmaste paralleller bland kolonier av havsfåglar som måsar och pingviner, skriver Jared Diamond i Den mänskliga apans uppgång och fall (1993). Ingen av våra närmaste släktingar bland aporna lever i par. Schimpanser lever i promiskuösa grupper, orangutanger är solitära, medan gorillor lever i harem med en hane och flera honor. En annan märklig detalj är att människan föder så stora ungar att det är farligt för modern. En gorilla på 90 kilo föder en unge på 2 kilo; i förhållande till moderns storlek är en människounge dubbelt så tung. Varför har evolutionen gjort det farligt för oss att föda barn?
– Det visar kanske bara att det inte är så att allting är optimerat.
Och hur mycket betyder egentligen generna? Enligt Diamond var Homo sapiens genetiskt i stort sett oförändrad under hundra tusen år utan att det hände något särskilt, men sedan sker det en nästan explosiv utveckling med bättre stenredskap, musikinstrument, grottmålningar och så vidare. Han antar att detta beror på att språket tog ett steg framåt, inte på genetik.
– Man kan ju mycket väl tänka sig att det tar så lång tid innan man utvecklar så mycket kultur att vi hittar spår av det idag, svarar Pääbo. Det är ju inte så att man över en natt börjar göra allt det här. Och neandertalarna har funnits två-tre gånger längre tid och de gjorde det inte.
Kan de helt enkelt ha varit nöjda, frågar jag. Att de kunde vara nöjda är en tanke som kanske inte ens slår oss när vi letar efter en förklaring, eftersom inget kunde vara mer främmande för Homo sapiens, den konstant otillfredsställda arten. Å andra sidan: med tanke på allt storvilt de jagade bör man nog inte föreställa sig Homo neanderthalensis som en sorts tjuren Ferdinand, nöjd med att bara sitta under korkeken och lukta på blommorna.
– Det är mycket möjligt, ja. Det som jag finner slående är ju att av alla människoformer som har funnits i två miljoner år är det bara den moderna människan som systematiskt börjar korsa vatten där man inte ser land på andra sidan. Det finns alltid några knäppskallar som vill segla ut och bli berömda eller upptäcka någonting. Och det slutar aldrig. Vi har så att säga upptäckt allting här på planeten, så nu måste vi åka till månen, vi måste åka till Mars.
Vilken effekt skulle det ha haft på oss om neandertalarna och varför inte också denisovanerna fortfarande var kvar? Om vi genom hela vår historia hade varit vana vid att dela den här planeten med en eller flera andra människoarter? Vad hade det gjort med oss – socialt, psykologiskt, kulturellt? När vi började röra på oss över klotet kan det ha funnits så många som fem samtidiga människoarter, skriver Papagianni och Morse: vi, neandertalarna, denisovanerna, möjligen också Homo floresiensis i Indonesien och Homo erectus i Östasien. En värld med en enda människoart är något ovanligt – fram tills helt nyligen har det alltid funnits flera.
Jag tror att människan är djupt präglad av att vi har varit ensamma – det har varit vi och sedan djuren. Sökandet efter liv i universum och besattheten av att utveckla artificiell intelligens kan ses som ett sätt att fly från vår existentiella ensamhet.
Om vi hade fortsatt att utvecklas parallellt med neandertalarna hade det haft en mängd konsekvenser för båda arterna. Skulle de ha övertagit jordbruk och mobiltelefoner på samma sätt som de övertog våra förbättrade handkilar? Hade de båda arterna fortsatt att blanda sig med varandra?
En tänkbar sidoeffekt är att vi kanske hade kommit fram till darwinismen långt tidigare. Det hade varit intuitivt begripligt att vi har utvecklats ur andra arter. Och om de andra människoarterna fortfarande var kvar hade det inte längre räckt att beskriva människan som intelligent. Jämförelsen med dem hade fått oss att upptäcka hurdan vår intelligens är, på samma sätt som man beskriver att en personlighet skiljer sig från en annan. Skulle vi beskriva vår intelligens som nervigare, rastlösare, lekfullare än deras – eller något annat?
– Sådant är intressant att spekulera om, säger Pääbo. Det beror på hur vi tänker på det här. Kanske skulle vi uppleva en rasism mot dem som var ännu värre än vad vi upplever bland oss, för att de faktiskt är lite annorlunda. Eller så hade vi kanske inte kunnat göra den här dualismen mellan djur och människor. Om vi hade en annan varelse som använde eld, som hade någon form av språk, då hade vi kanske haft en mycket mer inkluderande bild. Men återigen, det hänger på vad vi tror om människan.
– Skulle vi ha kunnat ha de monoteistiska religioner vi har nu, där människan ensam är formad till guds avbild och satt att härska över resten av skapelsen? Och hur är det, kan neandertalare komma till himlen?
– Det funderar katolska kyrkan på. Den förra påven hade en liten kommission för att tänka ut om neandertalarna hade själ. Enligt Aristoteles, som katolska kyrkan stöder sig på, finns det en tredelning av själen. En vegetativ själ, en animalisk själ som vi delar med djuren, och en mänsklig själ som bara människor har. Frågan är hur det var med neandertalarna. Hade de två eller alla tre delar av själen? För fem år sedan blev jag inbjuden till Vatikanen för att prata om vad vi visste. Sedan avgick påven, och jag tror att den nuvarande påven inte är särskilt intresserad av frågan.
När Homo sapiens kom till Europa lämnade hon efter sig något nytt i människans historia: en liten flöjt, gjord av en benpipa från en fågel. Ledde det också till historiens första folkmord? Jag frågar Pääbo om han tror att vi utrotade neandertalarna.
– Det vill jag inte uttala mig om. Det har säkert någonting med moderna människor att göra, men hur och på vilket sätt, det är en annan fråga. Konkurrens i någon form. Det kan mycket väl ha varit olika saker i olika delar av världen, det behöver inte finnas ett svar på detta.
– Skulle du vilja återuppliva en neandertalare?
– Nej.
– Det är ju ännu ett exempel på att människan hela tiden vill vidare, till månen och Mars. Någon kommer att vilja vara den förste som säger ”Jag klonade en neandertalare”.
– Det finns ju en sådan redan, George Church på Harvard, som går omkring och säger att han kan återskapa neandertalarna, och att han letar efter en äventyrlig kvinna som skulle kunna bära fostret. För det första tror jag att det är tekniskt omöjligt, och för det andra är det etiskt omöjligt. Vi skapar inte en människa av vetenskaplig nyfikenhet. Jag har skrivit en debattartikel i New York Times om hur idiotiskt det är. [”Neanderthals are people, too”; New York Times 24/4 2014.] Sedan dess pratar inte George Church med mig.
Skulle vi ha tyckt att neandertalarnas röst lät irriterande? På Youtube finns ett spekulativt klipp från BBC-programmet Horizon (2014). Talpedagogen Patsy Rodenburg låter en försöksperson härma en neandertalare utifrån vad vi vet om deras kroppsbyggnad. De hade större näshålor och kortare strupe än vi, så de måste ha låtit gälla och nasala, tror hon, och samtidigt varit ganska högröstade med tanke på deras stora bröstkorg och kraftiga lungor.
Hade vi tyckt att neandertalarna hade rytmen i blodet? Det räcker med att se närmare på hur sammansatta människors fördomar om andra grupper är för att ana att vårt förhållande till dem hade varit lika komplicerat: det hade sannolikt varit sammansatt av avund, humor, rädsla, härmande, överlägsenhet och underlägsenhet. Eftersom de var skickliga jägare kunde de kanske grilla kött på ett sätt vi gillade och försökte efterlikna. ”Älskling, vad sägs om en neandertalmiddag ikväll?”
En av de senaste årens mest minnesvärda science fiction-filmer är den sydafrikanska District 9 (2009; regi Neill Blomkamp). Den visar att mötet med en främmande civilisation inte behöver förändra någonting alls – och att människan kan vara den art i universum som man behöver se upp för. Är det denisovanerna och neandertalarna som var normala, vad det än innebär, medan sapiens är undantaget i den mänskliga familjen? På Nya Guinea, som Diamond har studerat, är det lokala främlingshatet ”extremt” bland öns stenåldersjordbrukare och jägar-samlare; samtidigt är det en kulturellt rik plats med tusen av jordens omkring femtusen språk. Miljöförstöring är inget nytt i människans historia, skriver Diamond. Åttio till nittio procent av de stora djurarterna i Amerika och Australien försvann snabbt när människan kom dit. Till de djur som utrotades på den amerikanska kontinenten hör hästar: indianerna hade kunnat möta de europeiska kolonisatörerna till häst, om de inte hade ätit upp dem tio tusen år tidigare.
Människan vantrivs om hon är unik i skapelsen, det får henne att känna sig ensam, men hon vill heller inte ha några rivaler. Det är en av de många olösliga motsättningar hon bär på. Hennes grundläggande rastlöshet och otillfredsställdhet är en enorm drivkraft, lika konstruktiv som destruktiv. Vi bör inte se det som ett konstruktionsfel, som ett problem som ska – eller ens kan – lösas. Den är ett villkor vi har att leva med, en del av vår natur liksom bin flyger och bävrar bygger dammar.
Varje horisont irriterar och stimulerar människans intellekt. Hon tappar intresset för allt hon uppnått och tänker: Varför får jag inte veta vad som finns på andra sidan? Hon trivs i opposition. Varje gång hon har undanröjt ett hinder för det hon kallar sin frihet upplever hon friheten som tomhet och söker efter nya hinder. Vid behov skapar hon själv de tvång som håller henne nere. Homo sapiens tänker stort, men hon är också barnslig nog att kräva att hennes fantasier ska förverkligas. För neandertalarna räckte det kanske med att ligga på rygg och begrunda stjärnhimlen. Deras fantasi kan ha varit tillräckligt välutvecklad för att de skulle kunna säga: Jag kan resa till månen så ofta jag vill. Vi, däremot, måste resa dit på riktigt.
Om vi tänker oss neandertalaren som en människa utan allt detta som är karaktäristiskt för oss, om vi tänker oss henne formad av helt andra inneboende konflikter, av sina egna förmågor och begränsningar – vad får vi då?
Nya fynd fortsätter att förändra vår bild av neandertalarna. Trehundra meter in i Bruniquel-grottan i södra Frankrike finns två cirklar byggda av avbrutna stalagmiter. En mindre, omkring två meter, inuti en större med fyra till sju meters diameter. I juni förra året meddelade ett forskarlag i tidskriften Nature att stalagmiterna måste ha brutits av för mer än 170 000 år sedan. Vad stencirklarna än betyder kan de bara ha gjorts av neandertalare.
Innan jag går tittar jag in i ögonhålorna på neandertalskelettet bredvid Pääbos fåtölj. De är tomma och meddelar ingenting.
Litteratur
Jared Diamond, Den mänskliga apans uppgång och fall, 1993
Dimitra Papagianni och Michael A. Morse, The Neanderthals rediscovered, 2013
Svante Pääbo, Neandertalmänniskan, 2014
Svante Pääbo, ”Neanderthals are people, too”, New York Times, 24 april 2014
Ed Yong, ”A shocking find in a Neanderthal cave in France”, The Atlantic, 25 maj 2016
Som vidareläsning rekommenderas Svante Pääbos Dorcas Cummings-föreläsning (2015). Den finns på Cold Spring Harbor-symposiets webbplats: http://symposium.cshlp.org/content/80/291.full
Texten har producerats med hjälp av Västra Götalandsregionens stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik