Av Johan Söderberg & Anton Törnberg
Polariseringen av samhällsdebatten undergräver möjligheten att nå bred uppslutning bakom vetenskapligt underbyggda riskbedömningar. Johan Söderberg och Anton Törnberg pekar här på att de faktiska osäkerheter som mycket av den naturvetenskapliga forskningen alltid har innehållit framgångsrikt utnyttjas av klimatskeptiker, och menar att detta bör mötas med samhällsvetenskapliga och humanistiska verktyg.
Årets ord 2019 är enligt Oxford Dictionary ”klimatnödläge”. Tre år innan var det ”post-sanning” (engelska: ”post-truth”) som lexikonet korade till årets ord. Bägge orden beskriver ett och samma förlopp. Trots att larmrapporterna om jordens accelererande temperaturökning samlas på hög, får forskningen liten utväxling i en politisk vilja att vidta åtgärder som krävs. Översättningsarbetet från forskningens språk till politikens stupar på en faux ami[1] i ordet ”osäkerhet”. Ordet får helt olika innebörd i respektive sammanhang. I modelleringen av det globala klimatsystemet måste åtskilliga osäkerhetsfaktorer förutsättas. Hantering av osäkerhet är en oundviklig och integrerad del av den normala forskningspraktiken inom alla vetenskapliga fält, möjligen med undantag för en icke-tillämpad förgrening av matematiken. Annorlunda förhåller det sig när vetenskapen ska informera det politiska beslutsfattandet.
Den retoriska kraften i påståendet: ”forskningen säger x”, bygger på en vida spridd föreställning hos allmänheten om att forskningen kan slå fast hur saker och ting förhåller sig, objektivt och med absolut visshet. Denna tilltro till vetenskapens institutioner möjliggör en bred, partiöverskridande uppslutning bakom gemensamma verklighetsbeskrivningar, varmed dessa verklighetsbeskrivningar också kan ligga till grund för demokratiskt beslutsfattande. Men för att leverera beslutsunderlag i rättan tid måste forskarsamhället tillhandahålla resultat som ofrånkomligen är provisoriska och probabilistiska, och som alltså bygger på sannolikheter.[2] Övertron på vetenskapen hos allmänheten riskerar då att slå över i motsatsen, i skepticism, eller, med en mer uppdaterad benämning, i faktaresistens.
Dessa allmänt hållna iakttagelser om svårigheterna med att översätta rön från en vetenskaplig till en politisk kontext ställs på sin spets i debatten om den globala uppvärmningen, liksom inom andra politikområden där det finns starka intressemotsättningar. Glappet mellan, å ena sidan, forskningens praktiker, och, å andra sidan, den idealiserade bilden av vetenskapen, tillhandahåller en ”möjlighetsstruktur” för de aktörer, främst fossilindustrin och allierade stater,[3] som inte önskar se sitt handlingsutrymme kringskuret av det aktuella kunskapsläget. Osäkerheten i klimatmodellerna och i prognoserna om framtidens klimat ställs mot en idealiserad och ouppnåelig standard för vetenskaplighet. På den vägen kan faktaresistensen framställas som ett argument för ”sund vetenskap” och ”sunt förnuft”.
Påtagligt många av de pådrivande krafterna bakom motståndet mot den svenska klimatpolitiken har en ingenjörsbakgrund, ofta med en koppling till fysik och kemiämnena.[4] Ett sådant exempel är Tomas Brandberg. Politiskt sakkunnig för Sverigedemokraterna (SD) och med anknytning till den konservativa tankesmedjan Captus, har Brandberg varit en nyckelperson i att utveckla de klimatskeptiska argumenten innanför SD. Från och med 2015 har han i en rad artiklar i SD:s interntidning Samtiden insisterat på osäkerheten kring koldioxidens påverkan på klimatet samt klimatmodellernas bristande tillförlitlighet.[5] Osäkerheten består i svårigheterna med att förutse framtidens klimat samt avsaknaden av data från långa insamlingsperioder. En annan osäkerhet som klimatskeptiker lyfter fram gäller andelen av klimatpåverkan som är kopplad till utsläpp av just koldioxid. Brandberg argumenterar för att koldioxiden tagen för sig kan enbart höja jordens temperatur med någon enstaka grad. Därför menar han att det är oväsentligt att diskutera koldioxidens påverkan när jordens medeltemperatur påverkas av andra faktorer, som till exempel vattenånga, solens cykler, samt världshavens oscillationer.[6]
Det mediala genomslaget för de klimatskeptiska argumenten i den svenska mediedebatten kom när Martin Kinnunen, vid tiden SD:s miljöpolitiska talesperson, gick till angrepp mot de regionala konsekvensanalyser som SMHI har fått i uppdrag av regeringen att utarbeta på basis av klimatpanelen IPCC:s prognoser. Myndighetens analyser ska ligga till grund för samhällsplanering i kommuner och regioner, exempelvis så att förväntade havsvattenshöjningar tas i beaktande när bygglov ges, eller, för att dimensionera nya avloppssystem till den framtida nederbördsmängden. Osäkerheten i prognoserna (dessa är, när allt kommer omkring, prognoser) motiverade Kinnunen att dra slutsatsen, att SMHI bedrev ”tendentiös opinionsbildning”, inte vetenskap. I samma veva förslog SD en budgetminskning till myndigheten på 11 miljoner.[7] Förslaget möttes av en kritikerstorm och drogs tillbaks. På partiets hemsida står det idag att läsa, att: ”Sverigedemokraterna motsätter sig inte Paris-avtalet.”[8] Inte desto mindre vidhåller Kinnunen att: ”Parisavtalet är en PR-produkt”.[9] Hans partiledare, Jimmie Åkesson, fällde följande kommentar i augusti 2018, mot bakgrund av den sommarens många skogsbränder: ”Men jag har inte […] sett någon forskare som har sagt att det varma väder vi haft i Sverige den här sommaren, de bränder vi sett, beror på klimatförändringarna".[10]
Det kluvna budskapet i klimatfrågan kan tänkas hänga samman med den enda oro som Kinnunen har uttryckt i samband med klimatfrågan. När partiet i ett tidigt skede uppvaktades av representanter för klimatförnekarlobbyn, varnade han i ett internt mail för att en sådan allians skulle kunna skrämma bort potentiella, nya väljargrupper.[11] Det senaste rekordet för SD i opinionsmätningarna har sannolikt stillat den oron och öppnat upp för fler initiativ som går i samma riktning.
Den svenska klimatskepticismen är en importprodukt av färskt datum. För att göra sig en riktig uppfattning om inflytandet som just den retoriken kan tänkas få över opinionen och politiken i framtiden, behöver den inhemska debatten sättas i sitt internationella sammanhang. SD:s testballong om att skära i SMHI:s budget är oroväckande därför att det ligger i linje med ett mönster som känns igen från utlandet. När regeringsmakten fallit i händerna på konservativa och/eller högerpopulistiska partier med en extraktivistisk[12] tillväxtagenda, har miljöforskningen hamnat i skottgluggen. Under den tidigare, kanadensiska premiärministern Stephen Harpers styre,[13] och i USA under den sittande Trump-administrationen,[14] angrips miljöforskningen från högsta politiska ort: Genom riktade nedskärningar, omorganiseringar, chefstillsättningar, och i vissa fall, avsiktlig destruktion av arkiverad mätdata. Harper och Trump är dock bara två toppar på isberget.
På den amerikanska kontinenten är anti-miljörörelser ett sedan länge etablerat fenomen. I varierande grad är enskilda bloggare och aktivister i anti-miljörörelsen införlivade i ett nätverk av institutionaliserade aktörer. Finansieringen kommer från konservativa dollarmiljardärer, varav Koch-bröderna är de mest kända, och branschintressen, som Exxon-Mobile.[15] Mobiliseringen mot miljöforskningen är systematisk och begränsar sig inte till klimatfrågan. Samma institutionella aktörer, och ofta samma individer, är involverade i en lång rad motkampanjer på hälso- och miljöområdena för att förekomma att vetenskapligt underbyggda riskbedömningar ska leda till industriregleringar: Toxikologiska effekter av bekämpningsmedel, påverkan från laxodlingar på det vilda beståndet, cancerogena effekter av industriutsläpp, och listan kan göras mycket, mycket längre.[16] Framväxten av högerpopulistiska partier i många europeiska länder har skapat ett brohuvud för dessa aktörer på den här sidan om Atlanten. Partierna tillhandahåller en politisk plattform där motståndet mot miljöforskningen kan integreras i en enhetlig världsåskådning och motståndsidentitet - den att vara emot etablissemanget.
Med vetskap om denna historik, framstår försöken från samhällets sida att bemöta ”falska nyheter” och faktaresistens genom att lära ut källkritik till skolelever, låta faktagranska sociala media, och än mer ihärdigt basunera ut det aktuella kunskapsläget om klimatförändringarna till allmänheten, som missriktade och rent av kontraproduktiva. Dessa åtgärdsprogram bygger på en verktygslåda och en världsbild som är hämtad från naturvetenskapernas egen (mycket begränsade) självförståelse. En retorik som insisterar på att ”fakta är fakta” riskerar att ytterligare förstärka den möjlighetsstruktur som klimat- och vetenskapsskeptikerna redan vet så väl att utnyttja. Som med ett aikido-grepp vänder klimatskeptikerna upp-och-ner på idealbilden av naturvetenskaplig forskning som en källa till absolut säkra sanningspåståenden. De behöver bara peka ut några väl valda exempel på all den osäkerhet som klimatvetenskapen, i likhet med all annan vetenskap, handskas med i praktiken. Därefter är det fritt fram för dem att utmåla klimatforskarna som ett kotteri av experter som döljer sina egenintressen och sin ”tendentiösa opinionsbildning” bakom en förment objektivitet. Retorik av det slaget kan få stort gehör hos grupper som redan identifierar sig med att tillhöra anti-etablissemanget.
Verktygen för att lösa upp denna knut behöver sökas i samhällsvetenskapernas verktygslåda, inte i naturvetenskapernas. Det är systematiken, graden av organisering, och de ekonomiska intressena bakom produktionen av klimatskepticism som måste kartläggas och kommuniceras till allmänheten.[17] För att samhällsvetenskaperna på bred front ska kunna lämna ett sådant bidrag krävs dock ett brott med den spårbundna anti-positivismen och beröringsskräcken med allt som påminner om ”Cartesiansk dualism”. Den akademiska kritiken mot de naturvetenskapliga kunskapsanspråken påminner om aikido-strategin som klimatskeptikerna använder sig av för att frånta klimatvetenskaperna deras legitimitet.[18] Mången samhällsvetare och humanist skulle, om de ställdes mot väggen, bli tvungna att instämma i Martin Kinnunens påstående, att SMHI:s beräkningar är oskiljaktiga från ren och skär politik. I bekämpandet av faktaresistens, liksom inom kunskapsteorin överhuvud, gäller den gamla klyschan att förändring börjar med en själv.
[1] Begreppet ”falsk vän” beskriver två ord i två olika språk som låter eller stavas på ett snarlikt sätt men som betyder helt olika saker.
[2] Probabilistiska utsagor beskriver statistiska sannolikheter, utan att göra anspråk på att ett scenario kommer att inträffa med en absolut nödvändighet.
[3] Cook, J., Supran, G., Lewandowsky, S., Oreskes, N., & Maibach, E., (2019). America Misled: How the fossil fuel industry deliberately misled Americans about climate change. Fairfax, VA: George Mason University Center for Climate Change Communication. Tillgänglig: www.climatechangecommunication.org/america-misled/
[4] Det gäller för Lars Bern, ledamot i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin och klimatskeptisk bloggare. Se: https://anthropocene.live/. En annan som stämmer in på beskrivningen är Peter Stilbs, professor i fysikalisk kemi vid KTH, och medgrundare till ”Stockholmsinitiativet”, sedermera ”klimatupplysningen”. Se: www.klimatupplysningen.se. En tänkbar förklaring är att miljöhotet omkullkastar det modernistiska samhällsprojektet som i hög grad förvaltas av ingenjörsvetenskaperna. Om detta, se: Jonas Anshelm & Martin Hultman (2014) “A green fatwā? Climate change as a threat to the masculinity of industrial modernity”, NORMA, 9:2, 84-96.
[5] Brandberg, Tomas. (2015-08-21) Nej, jordens resurser tar inte slut. Samtiden. https://samtiden.nu/2015/08/nej-jordens-resurser-tar-inte-slut/ [2017-03-09]; Brandberg, Tomas. (2016-12-18) Sveriges nettoutsläpp av koldioxid är mycket låga. Samtiden. https://samtiden.nu/2016/12/sveriges-nettoutslapp-av-koldioxid-ar-mycket-laga/ [2017-03-09]; Brandberg, Tomas. (2016-03-20) Earth hour är en ickelösning på ett ickeproblem. Samtiden. https://samtiden.nu/2016/03/earth-hour-ar-en-ickelosning-pa-ett-ickeproblem/ [2017-03-09]
[6] Brandberg, Tomas. (2017-01-15) Dags att kyla av klimatdebatten. Samtiden. https://samtiden.nu/2017/01/dags-att-kyla-av-klimatdebatten/ [2017-03-14]
Brandberg, Tomas. (2015-11-30a) Klimatfrågan styrs av grupptänk. Samtiden. https://samtiden.nu/2015/11/klimatfragan-styrs-av-grupptank/ [2017-03-09]
[7] Tomas Brandberg instämde i att finansieringen till SMHI borde minskas. Brandberg, Tomas. (2017-01-15) Dags att kyla av klimatdebatten. Samtiden. https://samtiden.nu/2017/01/dags-att-kyla-av-klimatdebatten/ [2017-03-14]
[8] Tillgängligt: https://sd.se/our-politics/klimat-och-vaxthusgaser/ (2019-12-06)
[9] ”SD sågar klimatdebatten: ’Vänstervriden’” Aftonbladet 15:e maj 2019. Tillgänglig: https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/na0Bvo/sd-sagar-klimatdebatten-vanstervriden (2019-12-06).
[10] SR Ekot, 16 augusti 2018. Tillgänglig: https://twitter.com/sr_ekot/status/1029997043757068288 (2019-12-09)
[11] Journalisten David Baas har dokumenterat kopplingarna mellan initiativtagare till hemsidan, riksdagsmän i SD, och näringslivsföreträdare. ”SD-politik styrs dolt av klimatförnekare” Expressen 19:e oktober 2016. Tillgängligt: https://www.expressen.se/nyheter/sd-politik-styrs-dolt-av-klimatfornekare/ (2019-12-06). Se även: Martin Hultman, Anna Björk, Tamya Viinikka (2019) “The Far Right and Climate Change Denial.” i: (red.) Bernhard Forchtner. The Far Right and the Environment: Politics, Discourse and Communication. London: Routledge.
[12] Med ”extraktivism” åsyftas en modell för tillväxtökning där naturresurser uttöms utan att det påbjuder någon förädling eller återinvestering av resurserna, som exempelvis vid gruvdrift. Engels, Bettina & Dietz, Kristina (Red.) (2017) Contested Extractivism, Society and the State Struggles over Mining and Land. London: Macmillan.
[13] Stathis Psillos (2015) Evidence: wanted, alive or dead, Canadian Journal of Philosophy, 45:3, 357-381
[14] De Pryck, K. & Gemenne, F. (2017) “The Denier-in-Chief: Climate Change, Science and the Election of Donald J. Trump” Law and Critique (2017) 28: 119-126.
[15] M. and J. Farrell, (2019). “Climate change countermovement organizations and media attention in the United States.”i: Climate Change Denial and Public Relations (red.) N. Almiro och J. Xifra, s. 121-139. London: Routledge.
[16] För en sammanställning av sådana fall, se: (red.) Proctor, Robert & Schiebinger, Londa (2008) Agnotology: The Making and Unmaking of Ignorance. Stanford University Press, och: (red.) Gross, Matthias & McGoey (2015) Linsey. International handbook of Ignorance Studies. London: Routledge.
[17] Ett sådant, banbrytande verk är: Oreskes, Naomi & Conway, Eric (2010) Merchants of Doubt: How a Handful of Scientists Obscured the Truth on Issues from Tobacco Smoke to Global Warming. Bloomsbury Press.
[18] Denna poäng gjordes tidigt av ingen mindre än Bruno Latour, se (2004) Why Has Critique Run out of Steam? From Matters of Fact to Matters of Concern. Critical Inquiry 30 (2) 225-248. Insikten har utlöst en identitetskris innanför ämnet Teknik- och Vetenskapsstudier (Science and Technology Studies). Se specialnummret om “post-truth” i Social Studies of Science. (2017) 47 (4). För en extern kritik, se Andreas Malm (2017) Progress of this Storm. London: Verso Books.