Krisande män och kontrollerad orgasm – mansrörelsens affektiva politik
Lucas Gottzén
Jag hittar honom på ”Vital Force Sexual Mastery”, hemsidan där dansken Jakob Kaergaard mot 249 euro lär män att få multipla orgasmer och längre erektioner. Bland sexterapeuter och tidigare kursdeltagare gör artisten och debattören Alexander Bard reklam för danskens tantriska sexkurs.
”Det bästa råd jag kan ge män”, säger Bard i videosnutten, ”är att få ordning på sitt sexliv. Om du är man och inte har koll på ditt sexliv kommer ingen att lita på dig. Det kommer att vara i vägen för allt du gör. Jakob Kaergaard är en av de bästa tantriska lärarna, som hjälper män att kontrollera sin sexuella energi”. Bard radar upp vinsterna med att ha koll i sänghalmen: ”Du kommer bli lugn, ha självförtroende. Du kommer vara bra på att samarbeta med andra män. De kommer att lita på dig.” Han konstaterar slutligen: ”Kvinnor kommer inte att ha några problem med det.”
Bard är en centralfigur i en framväxande strömning av aktivister som vill hjälpa en påstådd krisande manlighet. Likt andra samtida mansrörelser är männen bakom ”MANifestet” inspirerade av Jordan B Peterson, psykologiprofessorn som blev YouTube-stjärna efter att ha fördömt en ny kanadensisk lag som skyddar transpersoners rättigheter. Peterson plockar russinen ur den vetenskapliga kakan för att påvisa vikten av könsskillnad och sexuella hierarkier, och uppmanar män att återta kontrollen i en kaotisk och alltför feminiserad värld.
Även om Peterson är viktig för många inom Bards mansrörelse så skiljer de sig från andra mansaktivister genom att ge österländsk andlighet en central plats. Svaret på de samhällsomvandlingar som påverkar män är vare sig ekonomisk omfördelning eller mer jämställdhet utan manliga förebilder, broderskap – och tantra. Skillnaderna må vara diametrala, men denna mansrörelse har faktiskt sina rötter i 1970-talet, då vänsterns män började fundera över vad andra vågens feminism innebar för dem. Den tidiga svenska mansrörelsen samlades kring föreningen Befria mannens och RFSU:s läger och mansgrupper med målet att tillsammans med kvinnorörelsen verka mot kvinnoförtryck och för en förändrad mansroll, då den gamla ansågs skapa känslomässigt stumma män, oförmögna till intimitet.
Redan i denna tidiga, profeministiska mansrörelse betonades det inre livet. Terapeutiska övningar skulle öka mäns medvetenhet och frigöra dem från bindningen till en destruktiv manlighet. Även om de hävdade att könsnormer gjorde män till emotionella krymplingar underströk de samtidigt att kvinnor var patriarkatets största förlorare.
Men istället för att fortsätta försöka reformera eller göra sig av med mansrollen började Befria mannen på mitten av 1980-talet snarare betona ett återupprättande av manligheten. Mansrörelsen gick, som idéhistorikern Helena Hill uttryckt det, från att framhålla rätten att vara mänsklig till rätten att vara manlig. Från att ha sett manlighet som en socialt påtvingad roll påbörjades nu också sökandet efter en sann könsidentitet i mannens inre djup.
Kriget mot mannen
Den svenska mansrörelsens utveckling liknade i stora stycken den i USA och Storbritannien, där det snart uppstod en splittring mellan profeministiska män och de som pläderade för mäns rättigheter. De senare distanserade sig från feminismen och blev allt mer konservativa, en del uttryckligen kvinnofientliga. Mansrättsaktivisterna har under åren lagt krutet på att stötta män i vårdnadstvister, vid våldtäktsanklagelser och som offer för kvinnors våld i nära relation. Den består av enskilda debattörer och organisationer, inte sällan med motstridiga åsikter. I Sverige har denna rörelse aldrig varit särskilt samlad men tankegodset har återfunnits i mansjourer och hos enskilda debattörer, som 2000-talets ”jämställdister” vilka lånade delar av kvinnorörelsens rättighetsdiskurs för att plädera för ”sann” jämställdhet.
”Visst ligger kvinnor i underläge på en del områden, och det ska vi försöka ändra på” skriver Pär Ström i Mansförtryck och kvinnovälde (2007). ”Men vi får inte glömma bort – vilket görs idag – att männen på andra områden ligger i ett rejält underläge gentemot kvinnor och ibland är utsatta för ren diskriminering. Det måste också bekämpas. En sådan helhetssyn på genusfrågan, med en könsneutral grundsyn, är den enda framkomliga vägen om målet är sann jämställdhet.”
Likt profeminister menar mansrättsaktivister att alla far illa av stereotypa könsnormer, men poängterar istället att mäns utsatthet osynliggörs. Sociala och psykologiska problem som särskilt drabbar män – hemlöshet, självmord, att pojkar halkar efter i skolan – tas som inteckning för ett pågående krig mot män. Ett krig som leds av feministerna.
Bortom Mah-Jong och Rambo
Parallellt med mansrättsaktvismen växte en annorlunda form av mansrörelse fram på 1980-talet. Istället för att bedriva debatt, fokuserade den mytopoetiska rörelsen på sina egna sår. Den amerikanska poeten Robert Bly var den oskrivne ledaren; i Sverige kom terapeuten Åke Högberg att bli den primära uttolkaren. I självhjälpsböckerna Det vilda i mannen – från mamma till mognad (1992) och En liten bok om konsten att vara pappa (1995) ger Högberg en historielektion för att förstå mannens kris. I bondesamhället utgjorde män förebilder för sina söner eftersom de arbetade i familjens närhet på gården, men industrisamhällets könsarbetsdelning gjorde fäder frånvarande i sina barns liv. Kvinnors intåg på arbetsmarknaden förändrade dock könsrelationerna radikalt, inte minst eftersom män nu avkrävdes sitt ansvar i omsorgen av barnen. Här någonstans gick allt snett, menar Högberg. I försöken att lämna den traditionella machomannen ryggen kom män att efterlikna kvinnor i alltför hög grad.
På en av Högbergs manskurser, som skildras i UR-reportaget Bröder som blöder (2008) berättar en äldre deltagare om sina erfarenheter. På sjuttiotalet, säger han, klädde han sig i Mah-Jongkostym för att tillfredsställa kvinnors längtan efter mjukismän. ”Men sen när vi blev mjuka var det inte vad de ville ha” påpekar han med viss bitterhet. Kvinnorna önskar sig snarare en man ”som står fast i sig själv men som ändå har det här mjuka i sig. Lyssna, vara ödmjuk, ta in. Men ändå veta vad man vill”.
Högberg är kritisk till de manliga förebilder som finns att tillgå. Mjukismannen är snäll men vek och vågar inte stå för sina åsikter. Machomannen å sin sida behöver ständigt vara i överläge och rädda den värnlösa kvinnan, men är oförmögen till långvariga relationer. Den nya man Högberg vill skapa är en gyllene medelväg mellan dessa två ytterligheter. Han är kraftfull och bestämd, men också lyhörd för kvinnors önskningar. Han utgör ett slags aristoteliskt modererad manlighet som balanserar mellan två överdrivna extremer. Han kanske också utgör vad sociologerna Tristan Bridges och C. J. Pascoe kallat för en hybrid maskulinitet, en manlighet som inkorporerar vissa jämställdhetsideal men samtidigt upprätthåller patriarkala värderingar.
Fadern har lämnat pojken stukad, skriver Högberg i sin pappabok. Berövad sin far har han ingen (man) som kan leda honom till en trygg, vuxen manlighet. Detta förvärras av att modern binder ”sonen till sig som ersättning för en dålig relation till maken eller i brist på make”. Pojken blir så matriarkatets fånge i hemmet och den kvinnodominerade skolan. För att kompensera för sin feminiserade uppväxt behöver pojken, när han trots allt lyckats växa upp, ta sig ur mammans skugga och läka såret från den frånvarande fadern.
Högbergs skuldbeläggande av kvinnor blir flagrant när han diskuterar våld. Han ger först de frånvarande fäderna en släng med sleven för att dagens pojkar hyser ett onormalt intresse för våld. ”Ju mindre kontakt pojken har med sin pappa, desto större risk för ett överdrivet våldsamt beteende”. Men resten är kvinnornas fel. Våld är visserligen inte något medfött, men pojkars aggression är ett biologiskt faktum eftersom de har ett behov att uttrycka sin energi och ”sin expansiva lust”. Problemet är att oroliga kvinnor hindrar dessa naturgivna krafter istället för att låta pojkar vara pojkar. Att lägga locket på leder bara till mer våld.
Dansande män i Göteborgsskogarna
Lösningen på manskrisen är den enskilda mannens resa bort från mamman och våga möta det vilda inom sig – den aggressiva instinkt som Höberg menar finns förborgad i varje man. Han knyter an till sagan om Järn-Hans, nedtecknad av bröderna Grimm och populariserad i Blys bästsäljare. Kortfattat handlar berättelsen om infångandet av en farlig, förvildad man och hur en liten prins befriar och följer denne Järn-Hans till skogs, för att senare återvända som riddare i skinande rustning. Både Högberg och Bly läser sagan utifrån Carl Jungs psykoanalys och särskilt betydelsen av manliga arketyper. Vildmannen symboliserar inre manlig aggression som kommer till uttryck i krig, porr och våldsfilmer. Riddaren är en arketyp som står för den vuxna man som vågat möta sina rädslor.
För att bli riddare behöver pojkar initiationsriter där de umgås med enbart andra män, utmanas, lär sig manliga färdigheter och slutligen blir upptagna i den vuxna manliga gemenskapen. Först därefter kan de återvända till kvinnornas värld. Dessa ritualer har försvunnit i väst men finns kvar i ”primitiva” kulturer i Afrika och Nordamerika. Eftersom riter saknas i det moderna samhället tillhandahöll Högberg dessa på manshelger utanför Göteborg. I den kurs som dokumenteras i UR:s reportage berättar han sagor fyllda med arketyper, varefter männen målar fram sina inre upplevelser. De trummar sedan på plastfat och lever ut sin aggression i ringdans, likt en föreställd indianstam. Högberg låter också deltagarna utföra kroppsarbete på gården. I trädfällandet förenas de i fallocentrism.
”Vad är en grabbhelg utan en dos krafttag, svett och dåliga sexskämt?” frågar sig reportern. I bild kommer sedan en grupp män bärandes på en stor stock.
”Det var en rejäl dase”, skämtar en av männen.
”Penetrera!” ropar en annan.
Alla skrattar.
I den manliga gemenskapen kan den övergivne pojk-mannen slicka sina känslomässiga sår och hitta en positiv, vuxen identitet. Han skäms då inte längre över sin manlighet och att han är olik kvinnan. Rakryggad sätter han tydliga gränser och har bättre kontakt med sin sexualitet, menar Högberg. Han har lämnat bakom sig både den skamsna mjukisen och den bufflige machon och har istället tillgång till en bred palett av känslouttryck där han, grundad i sin djupa manlighet, vågar vara svag.
Att ejakulera upp i ryggraden
Även om mansrättsaktivsiter och mytopoeter fortfarande är verksamma så har ett nytt landskap av mansaktivism växt fram som är mer uppenbart misogyn och flörtar med alternativhögern. Grupperingar som Men Going Their Own Way, Red Pillers, Pick Up Artists och incels är förvisso löst organiserade och återfinns främst på internetforum som Reddit och 4Chan, men har blivit så omfattande att den amerikanska organisationen Southern Poverty Law Center har lagt till ”male supremacy” till listan av hatideologier. Grupperna, som ibland får beteckningen manosfären, har skilda mål och åsikter, men samsas kring en vägran att böja sig inför vad de anser som orsaken till (vita) mäns förtryck: politisk korrekt jämställdhet, feminism och ”kulturmarxism”. Länge var den brittiska provokatören Milo Yiannopoulos, tidigare redaktör på Breitbart News, centralgestalt. Numera heter husguden Jordan Peterson.
Incels och andra manosfärsgrupper finns i viss utsträckning också i Sverige, men den svenska mansrörelse som just nu framstår som bäst organiserad är den bakom MANifestet. Budskapet i manifestet känns igen från Högberg och mansrättsaktivister: manligheten befinner sig i fritt fall. I försök att hantera krisen har en del män sökt sig till rasism och kvinnoförakt, medan andra ägnar sig åt ”symbolisk ’självkastrering’ genom att fatta radikalfeminismens fana”. Dagens utmaningar för män kan dock endast lösas genom nya ritualer, manlig gemenskap och österländska ”psykoteknologier”.
På rörelsens Men’s Gathering-läger är talarna ofta experter på tantra, däribland Jakob Kærgaard (dansken som Bard vurmar för i den där reklamsnutten) och Herman Ottosson, till vardags mansgruppsledare i Stockholm under konceptet The Raw Man. En uttalad inspirationskälla är amerikanen David Deida, som presenterar sig själv som något av en buddistisk sexradikal. I självhjälpsboken Den suveräna mannens väg (2002) ger han mustiga råd för manlig framgång i karriär och kärleksliv.
Deida ser ökad jämställdhet som något grundläggande positivt eftersom det gjort könen mindre beroende av varandra. Men det har också gjort att män betonar sina feminina sidor i allt för hög grad. Enligt Deida har alla människor både kvinnliga och manliga kvaliteter, men de flesta män – 80 procent närmare bestämt – är manliga. 10 procent av alla män har primärt kvinnliga kvaliteter och 10 procent är ”balanserade” och mer eller mindre ointresserade av sex. (Motsvarande andelar gäller även för kvinnor, och det gäller inte endast heterosexuella relationer.) Eftersom attraktion bygger på könsmässiga motpoler bör jämställdhet göra halt vid sovrumsdörren, för om män och kvinnor håller fast vid en politiskt korrekt könslikhet även i den intima sfären kommer relationen förtorka. Utan tydlig polaritet reduceras sex till ”två kompisar som bestämmer sig för att gnugga sina könsorgan mot varandra”.
Deida presenterar istället en testosterondrypande idealman, en Fabio hämtad ur bästa tantsnusk. ”Han älskar att ta sin kvinna sexuellt, att ta henne med kraft, men inte med en gammaldags machostil”. Han är inte heller en ”new age-mes eller en ryggradslös och ständigt smilande romantiker. Han är ingen androgyn hedersknyffel”. Mannen skäms inte för sig själv när han tar kvinnan med storm. Han tar henne ”hårt” eftersom det krävs en ”tydlig givare” och en som ”villigt tar emot”.
Om den ideale mannen är en viril schablon så är kvinnobeskrivningen nedlåtande. Kvinnor som försöker efterlikna män i arbetsliv och relationer blir manhaftiga och inget män vill ha, utan män blir lyckliga endast med en kvinna med intensiv feminin energi. Denna ideala kvinna är slav under sina känslor. ”En kvinna med en övervägande feminin sexuell natur säger ena stunden att hon älskar dig, och sedan, när du gjort något som du inte är medveten om själv, att hon hatar dig. Detta är tjusningen med det kvinnliga.” Hon ljuger kanske inte i strikt mening men känslor är långt viktigare än fakta. Den feminina kvinnan framstår som vild, opålitlig och ansvarslös, inte sällan tjatig och jobbig. Hon är omöjlig att förstå sig på, i det närmaste irrationell. Det går i alla fall inte att förstå sig på henne och hennes problem med vanligt (manligt) sunt förnuft.
Eftersom kvinnan är så styrd av sina passioner krävs en stabil man som lyssnar på henne lite lagom mycket. I mötet med hennes vilda temperament behöver han hålla sig stoiskt lugn och ta kontrollen. Först när han har kommandot över alla delar av relationen – ekonomi, sex, känslor, andlighet – blir hon trygg. ”Om du vill att din kvinna ska kunna koppla av i sin femininitet och skina på ett naturligt sätt måste du befria henne från kravet att ta befälet.” För detta heroiska uppdrag behöver mannen disciplinera sig själv. Självdisciplin, menar Deida, innebär inte att förtrycka sig själv utan att låta de högre begären styra de lägre. Likheterna med de former av självteknologi den sene Michel Foucault identifierade i antiken är slående. Mannen måste styra sig själv och arbeta på självet, annars kommer han vare sig kunna regera över sin familj eller bekräfta sin kvinna.
Styrandet av självet hos Deida är också en fråga om hur mannen hanterar sina kroppsvätskor. Den helt avgörande självteknologin är kontrollen av den egna orgasmen. Uppskjuten utlösning kommer tillfredsställa kvinnan bättre och ge ett rikare sexliv, men hon kommer också att få större förtroende för mannen. Om han saknar besinning kommer hon (undermedvetet) förlora tilliten till honom, eller etter värre: hon får övertaget.
“Varje gång hon suger in dig i ett okontrollerbart behov att få utlösning har hon erövrat dig. Hon kontrollerar och bestämmer över dig.” När mannen undviker utlösning visar han sig oberoende av orgasm och kan styra sig själv, enligt Deida. Men det räcker inte med att kontrollerar när han ska komma, det är också viktigt hur mannen kommer. Att ejakulera är att förspilla sin säd. ”Den suveräne mannens orgasm exploderar istället upp genom ryggraden till hjärnan och därifrån regnar den ned genom kroppen och ger näring och lycka.” Detta himmelska tillstånd åstadkoms genom tantriska övningar. Mannen uppmanas att spänna bäckenbotten och sammandra bäckenet uppåt och in mot kroppen strax innan han kommer. Genom daglig träning lär han sig styra orgasmen in i ryggraden, och på så sätt fördjupa njutningen.
För Deida är den sexuella relationen isomorf. Hur mannen hanterar det som händer i sovrummet kommer, som Bard påpekar i reklamklippet, avspeglas inte bara i relationen till kvinnan utan i allt han företar sig. Så även om mannen uppmanas att ge av sig själv utan förbehåll behöver han ”penetrera världen” som han penetrerar kvinnan – med kontrollerad, manlig passion.
Mansrörelsernas affektiva politik
Rättviserörelser – som kvinno-, hbtq- och arbetarrörelsen – har ofta försökt hantera och nyttiggöra negativa känslor som aggression och ilska. I Den uppskjutna vreden (2013) visar historikern Jens Ljunggren hur svensk socialdemokrati under 1900-talet lyckades få kontroll över massornas vrede. Genom att kanalisera politisk aggression till mer konstruktiva affektiva tillstånd, så som folkhemmets känsla av gemenskap, lyckades partiet inte bara undvika revolution och kaos utan också dominera det politiska landskapet under förra århundradet.
Känslor har förstås också varit centrala i mansrörelserna, de har formligen svämmat över av berättigande, självömkan, rädsla, hat, aggression och passion. Likt alternativhögern sammanförs mansaktvister även av sitt nostalgiska tillbakablickande och förändringsrädsla (känslor som ironiskt nog samtidigt leder dem framåt). De kan sägas ägna sig åt ett slags affektiv politik, inte minst genom den känslomässiga retoriken men också i upptagenheten vid svårgripbara flöden och energier.
Medan mansrättsaktivister låter aggression blomma fritt gentemot feminister och kvinnor – med incel-anhängaren Elliot Rodgers massmord i Santa Barbara 2014 som det mest flagranta exemplet – så söker de mytopoetiska och andliga mansrörelserna uppskjuta vreden eller moderera passionerna. Högberg menar att pojken endast kan bemästra aggression genom att möta det vilda inom sig, Deida genom tantriska övningar. En man som inte skäms för sig utan bemästrar sin manliga sexuella energi har – till skillnad från lismande velourmän och plumpa mansgrisar – auktoritet över sig själv och sin kvinna.
Bard är mer frank: ”Pöbeln drivs av sin sexuella frustration. De med fungerande sexliv har inte den aggressionen. Titta på de här genusäktenskapen, de är rena helvetet” säger han 2017 i en intervju på Katerina Janouchs hemsida. ”Männen tar ut det med aggression, kvinnor blir bitchiga.”
Mänsklighetens historia utgörs av försök att bemästra naturen. Ingenjörer och vetenskapsmän har koloniserat och kanaliserat naturkrafterna för att skapa välstånd, men relationen till naturen har också handlat om att kontrollera kvinnan, som ansetts stå närmare det jordiska och irrationella, och civilisera mannens egna svårbemästrade passioner. Maskulinitet framstår så hos de två mansrörelserna inte främst som en könsroll eller en inre natur, utan snarast som en teknologi för att reglera livskrafterna, som försök att tygla okontrollerad affekt. Att uppmana män att få koll på sin sexuella energi handlar således om att hantera det kaos som knyts till det kvinnliga, men som ligger latent även i mannen och hemsöker honom likt en osalig ande.