Av Filip Lindberg
Offerzonerna
Fredrik Nyberg
Norstedts (2018)
I sin åttonde diktsamling Offerzonerna drar Fredrik Nyberg in karga och utarmade landskap i författarskapet. Ensliga tält av tegel. ”Vädret är kusligt.” Opålitligt. Gräs brinner och substantiv slocknar. Saker slukas av slukhål.
Att läsa Offerzonerna är att ”snubbla över utslängda yxor”. Osäkerheten äter sig in i mig. Jag förstår sällan vad som försiggår, men kan förnimma det. Det är en kuslig dubbelhet. Diktsamlingen absorberar migrations- och klimatpolitiska motiv i syfte att mutera fram ett till hälften identifierbart språk. Resultatet är en oroande poesi som rör sig i gränslanden mellan överlevnad, fylla och lek.
Offerzonerna skrivs efter tre viktiga böcker i Nybergs författarskap: en trilogi bestående av diktsamlingen Att bli ved (2013), avhandlingen i konstnärlig forskning Hur låter dikten? Att bli ved II (2013), samt diktsamlingen Slingorna & undergången: Att bli ved III (2015). Mot denna bakgrund framstår den nya boken ömsom som ett brott, ömsom som en fortsättning. Jag tänker mig Offerzonerna som en samling exerciser. Dikter som övar med nya medel, i andra marker.
Offerzonerna disponeras i fem numrerade avdelningar, där varannan del hör samman. Dikterna i del I, III och V bildar en enhet där varje del förses med två datum, vilka sammantaget löper över ett tidsspann på ungefär ett år – från den 5:e april 2017 till den 24:e februari 2016. De delar vars datum ligger närmast vår tid placeras alltså längst fram i boken, vilket gör att läsningen förs in i en tidsligt omvänd rörelse: från närtid till förflutet. Jag lägger inte märke till denna kronologi – och läser det först som om dikterna går ifrån kontrollerade till sönderfallande arrangemang på boksidan. Del I består nämligen av tio kompakta stycken, alla åtta rader långa:
Hur tätt står tälten?
Jag försvinner återigen ner i källaren.
Skräpet bär jag i famnen.
Här finns ännu djupare fåror.
Det är mycket ensamt i rummet
som rimmar.
Det är ensamt att helt ensam
hålla elden med liv.
Den strikta interpunktionen fångar omedelbart min uppmärksamhet: hur hårt punkterna sätts. Raderna är som staplade på varandra. Och även om de sista radbrytningarna stör styckets symmetriska form påminner dikten om ett block. Ty här finns en strävan efter balans, en dämpad aggressivitet, som oroar. För som sagt: kronologiskt börjar det i kaos och slutar i kontroll, även om en inte läser dikterna i den ordningen. Jag tycker mycket om denna tvetydighet: hur dispositionen lurar läsaren. Den omvända kronologin osäkrar mina omläsningar och gör det svårt att hitta en trygg position att läsa boken ifrån. Felläsningen visar sig dock vara produktiv, då den får mig att läsa den tilltagande klimatkatastrofen som samtidig med tiden efter den. Mina oroskänslor kan därmed inte reduceras till en känsla av att ha blivit vilseledd. Nej, oron har snarare med diktsamlingens dystopiska drag att göra: att katastrofen och kakofonins tilltagande genom Offerzonerna nu får en radikalt annan karaktär. Den omvända kronologin komplicerar katastrofens konventionella narrativ och händelseförloppen blir betydligt svårare att konceptualisera.
En annan sak: för min inre bild framträder zoner som runda, avgränsade platser. När jag uttalar ordet ”zon” finns där en omisskännlig militärisk underton, som om en strävan efter att fastställa gränser mellan eget och fientligt territorium ligger latent i ordets funktion. Jag anar att min föreställning om zonens runda form delvis är konsekvens av det ”o” som ligger inklämt i ordets mitt. Boktiteln sätter en illavarslande ton. Zonens många prefix (risk-, faro-, grå-, skydds-, no-go-) har redan innan läsningen börjat lett in mina associationer mot andra, hotfulla marker. Krig, beväpnade vakter, taggtråd och elektrifierade stängsel.
Men min oro handlar främst om skiftet av plats, ty genom läsningen börjar jag bekymra mig för ängen – den rumsliga enhet som hittills tagit störst plats i Nybergs författarskap. Zonen avgränsas på liknande sätt som ängen (med diken och stängsel), men utifrån en annan diskurs. ”I den kapitalistiska hegemonin finns det inte längre någon plats för äng”, som det heter i Att bli ved. Prefixet ”Offer” fogas dock samman med ”zonerna” på ett oförutsägbart sätt. Nyordet stannar kvar i samma diskurs, men inrymmer samtidigt ett motstridigt perspektiv: klimatflyktingarnas.
Till skillnad från zonen är ängen även en bekant skådeplats i den västerländska naturlyriken; en trygg mark mellan civilisation och skog. När ängen får tjäna som projektionsyta för människans liv och förgänglighet blir det sällan särskilt farligt. ”Ängen upprättar ett cykliskt förlopp”, som Nyberg skriver i avhandlingen. Ängen beskrivs som en temporal plats; ett tidsrum skapat av det repetitiva och föränderliga, det föränderliga genom repetition. I sammanhanget blir plöjandet – brukandet av marken – grundande för Nybergs poesi. Det har med upprepningen – detta ständiga fram och tillbaka, vridandet och vändandet av detsamma – att göra. Men detta förändras i den nya diktsamlingen:
”HÄR ÄR MARKEN OCKSÅ SÖNDERPLÖJD”
I Offerzonerna pågår sönderfall av skog och mark. Det blir som tydligast i del V, där dikterna arrangeras i ett slags collage om etthundraen stycken. Citat skrivna i versaler varvas med olika långa diktstrofer – och i slutet bryts orden upp. Plöjandets omsorg har kort sagt slagit över i söndrande våld. I stunder är dikten rentav så splittrad att det är svårt att föreställa sig en plats. Det verkar bara gå genom negationer:
Jag står Helt omgiven av Icke-ängar
Istället för att omhänderta marken har repeterandet plöjt sönder den. Och när marken är sönderplöjd, det vill säga utarmad av upprepade rörelser, fungerar inte längre turnerande av teman och troper på samma sätt. Det är fint att se hur ett så centralt moment i Nybergs poetik utmanar sig självt: upprepningens konsekvenser pekas ut vilket tvingar poesin att operera på andra sätt. För om repetitionen innan haft en förmåga att skapa samlingspunkter i Nybergs böcker – ett slags noder som dikten kunde växa från – förändras detta i Offerzonerna. Förvisso finns det flera element som löper genom hela boken, medan andra avlöses och försvinner, men det är svårt att förstå hur samlingspunkterna fungerar i relation till varandra – vilket både skapar frihet och förvirring. Jag har bland annat är svårt att skapa mig en helhetsbild av diktsamlingen. Några gånger anar jag till och med att helhetsbilden är svårigheten att skapa sig en sådan helhetsbild. Ja, dikterna gör rentav motstånd:
”HOMOGENISERING ÄR LIKA MED VÅLD”
Offerzonerna är en heterogen diktsamling: del II och IV är annorlunda från de andra tre. Här finns många olika underrubriker, formulerade som frågor, uppmaningar eller konstateranden. Genom diktsamlingen verkar två parallella sviter pågå samtidigt. Oftast producerar denna heterogenitet en fri och oförutsägbar dikt, medan det gör andra avsnitt något ofokuserade – särskilt i del II. Visst kan det tyckas paradoxalt att kritisera denna spretighet när diktsamlingen uttryckligen skriver fram klimatkatastrofers vitt skilda verkningar. Men i del II finns passager som inte drar till sig min uppmärksamhet med samma självklarhet.
Gemensamt för alla avdelningar är emellertid att de får språkets ljudliga och betydelsemässiga sidor att samspela på intressanta sätt. En viktig utgångspunkt går att ana i underrubriken ”Se sönderslagna slingor”, där det tvåsidiga begreppet ”slingor”, som Nyberg använder för att beskriva sina poetiska fraser, har fördelen att det inbegriper en visuell sida – hur dikten ser ut på boksidan – liksom en auditiv sida – hur dikten låter. Slingan vill alltså göra läsaren uppmärksam på diktens auditiva och visuella existensform. Att de är samtidiga. Dessa samspel finner många olika uttryck:
Att Aldrig börja blöda började plötsligt blöda,
i tältet.
A:et i ”Aldrig” är ett litet typografiskt element med stora poetiska effekter: versalen ropar på rytmisk emfas, samtidigt som bokstaven skapar ett egennamn av en omständighet. Med andra ord är ”Aldrig börja blöda” en omständighet som är ett subjekt. Så vad händer när detta subjekt plötsligt börjar blöda? Jag vet inte riktigt. Kanske kommenterar motsägelsen på de omöjliga livsvillkoren i ”Offerzonerna”? Att tvingas leva där det inte går att leva.
En annan sak som pockar på min uppmärksamhet är hur frågor om begär återkommer i Offerzonerna. I tidigare diktsamlingar har begärets relation till Nybergs poetik diskuterats, men aldrig lika ihärdigt och performativt:
Varför är mitt begär så begränsat? Som om det satt en liten lärka
i ett litet lärkträd.
Jag läser de två raderna flera gånger, och efter ett tag börjar jag misstänka att svaret på frågan – ”Varför är mitt begär så begränsat?” – finns i frågans utformning. Alltså inte i vad den efterfrågar, utan hur. Såhär: när begynnelsebokstaven b i” begär” kommunicerar med b:et i ”begränsat” skapas en allitteration; ett likaljudande som fogar samman orden till en rytmisk enhet. Efter det följer liknelsen – ”Som om det satt en liten lärka / i ett litet lärkträd.” – som först framstår som rätt märklig. Vad har en liten lärka i ett litet lärkträd med begärets begräsning att göra? Mycket lite. Kanske inget alls. Snarare verkar liknelsens tautologiska utformning vara svaret: omtagningen iscensätter begäret. Ett begär efter att upprepa och därmed skapa ett överskott på betydelse, att skriva rader som tar omvägar runt sig själva. Genom dylika poetiska operationer omsätts och realiseras begäret. Inte nödvändigtvis i vad som skrivs, utan hur det skrivs. Detta är språkkritisk samtidspoesi när den är som bäst – med andra ord performativ, inte metadiktande.
Nyberg har en särskild förmåga när det gäller att finta bort mina förväntningar. Och Offerzonerna är en bok som växer för varje genomläsning, till den grad att jag inte vet vad jag ska göra av den. Poesin är så pass skarp och skrämmande, men samtidigt subtil och på något sjukt sätt hoppfull. Jag vet inte. Men även om jag vet att en global kapitalism, som förmår förvandla varje naturkatastrof till en marknadsdomän, aldrig skulle tillåta det, så kan dikterna inte hindra mig från att då och då börja drömma:
Tänk om allt gick sönder
och blev rättvist