(Texten publicerades i Ord&Bild nr 5 1968 och ingår i Digitalt jubileumsbibliotek nr 3, läs mer här.)
Jean-Paul Sartre
Daniel Cohn-Bendit
Ur ett samtal i Nouvel Observateur 20.5.68
Sartre: Vad många människor inte förstår är att ni inte har försökt utarbeta ett program och ge er rörelse en struktur. De förebrår er att ni river ner allt utan att veta – eller i varje fall utan att säga – vad ni vill sätta istället för vad ni river ner.
Cohn-Bendit: Precis! Alla människor skulle bli mycket lugnare, Pompidou först och främst, om vi grundade ett parti och kungjorde: ”Det här är människorna som står bakom oss, det här är våra mål och det här är de metoder med vilka vi tänker nå dem…” Då skulle man veta vad man hade att göra med och kunna bygga upp en front emot oss. Man skulle inte längre stå inför ”anarki”, ”oordning”, ”okonrollerbara utbrott”.
Men styrkan i vår rörelse ligger just i att den stöder sig på en ”okontrollerbar spontanitet”. Uppenbarligen har vi idag två möjligheter. Den första består i att samla ihop fem personer med en hyggligt fungerande politisk skolning och be dem formulera ett program, ställa upp realiserbara krav som också verkar väl motiverade, och säga: ”Detta är studentrörelsens ståndpunkt, gör nu vad ni vill!” Det vore den falska lösningen. Den andra möjligheten är att göra totalsituationen begriplig. Jag tror inte det är möjligt att skapa en sådan insikt hos samtliga studenter eller ens hos samtliga demonstranter. Men det räcker att en stor del av dem förstår. För att uppnå detta måste man avstå från att genast skapa en organisation och lägga fast ett program. Det skulle ofrånkomligen bara verka förlamande. Rörelsens enda chans är just denna oordning som tillåter folk att tala fritt och som till slut kan frambringa en form av ”självorganisation”. Till exempel måste man nu avstå från de stora, spektakulära massmötena. I stället måste man försöka skapa arbets- och aktionsgrupper. Och det var det vi försökte göra i Nanterre. –
Sartre: Ni har själv sagt att studentrörelsen nu står på höjden av sin makt. Men nu är det ferier, allt stannar av, kanske vänder strömmen. Regeringen kommer att dra fördel av det och försöka hejda er med reformer. Den kommer att inbjuda studenter till samarbete, och många kommer att anta inbjudan därför att de antingen säger sig: ”Vi önskar i alla fall ingenting annat än reformer”, eller: ”Det är visserligen reformism, men det är bättre än ingenting, och när allt kommer omkring har vi själva och av egen kraft åstadkommit dessa reformer.” Ni kommer då att ha ett förändrat universitet, men förändringarna kan komma att stanna på ytan och begränsa sig till en ökning av den materiella utrustningen, utrymmet, studentrestaurangerna. Vad som än görs i den vägen rubbar inte systemets grundvalar. Det rör sig om krav som de makthavande kan tillmötesgå utan att regimen ställs i fråga. Eller tror ni att ni kommer att uppnå förbättringar som för in revolutionära element i det borgerliga universitetet, förnyelser som t.ex. gör det möjligt att det som lärs ut vid universiteten råkar i konflikt med högskolans grundläggande funktion under nuvarande regim, nämligen att utbilda kadrer som är integrerade i det härskande systemet.
Cohn-Bendit: För det första kan också rent materiella krav mycket väl ha revolutionärt innehåll. Vad beträffar t.ex. universitetsrestaurangerna, så har vi ett principiellt krav. Vi kräver att de skall avskaffas, eller bättre: förvandlas till ungdomsrestauranger, där alla unga människor antingen de är studenter eller ej kan äta för 1:40 franc. Om de unga arbetarna arbetar hela dagen är det svårt att förstå varför de inte skulle kunna få äta för 1:40 på kvällen. Samma krav gäller för studentstäderna: vi vill att de ska omvandlas till ungdomskvarter. Det finns många unga arbetare och lärlingar som inte längre vill bo hemma hos sina föräldrar men inte har råd att hyra ett rum som kostar 300 franc i månaden. Också de skulle tas emot på studenthemmen, där hyran ligger kring 90–100 franc. Våra pappas gossar, som läser juridik eller statskunskap, kan mycket väl bo någon annanstans.
Jag tror förvisso inte att de reformer som regeringen skulle kunna genomföra räcker för att demobilisera studenterna. Sommarlovet verkar säkert dämpande på vår rörelse men kan inte bryta dess kraft. En del av oss kommer att säga: ”Vi har åkt dit” och inte söka göra klar för sig vad som egentligen har hänt. Andra kommer att säga: ”Situationen var inte mogen.” Men de mera stridbara kommer att förstå att man måste utnyttja det som nu har hänt; de kommer att analysera situationen teoretiskt och förbereda sig för att återuppta aktionen när den nya terminen börjar. För denna termins början kommer att bli katastrofal, vilka reformer regeringen än kommer med. Och de erfarenheter vi har gjort under vår oorganiserade, oönskade aktion – den aktion som regeringen själv framkallat – kommer att hjälpa oss att göra de aktioner vi kan förutse under hösten ännu effektivare.
Lovet ger studenterna tillfälle att analysera sitt vankelmod, sådant det manifesterades under de fjorton krisdagarna, och tänka igenom vad de vill göra och vad de kan göra. Men vad angår möjligheten att införa ett slags ”motlära” vid universiteten, så att de inte bara kommer utbilda borgerligt välanpassade kadrer utan revolutionärer, så är det en förhoppning som jag uppfattar som idealisk. Den borgerliga undervisningen kommer även i reformerat skick alltid att producera borgerliga kadrer. Människor fastnar i systemets kugghjul. I bästa fall blir de inlemmade i en välvillig ”vänster” som själv sitter fast i det maskineri som håller det gamla samhället igång. Vårt mål är att skapa en ”parallellundervisning”, såväl i tekniska ting som i ideologiska. Vi vill återupprätta universitetet på en fullständigt ny grundval, även om ett sådant företag bara skulle hinna bli några veckor gammalt. Vi kommer vända oss till professorer från vänstern och yttersta vänstern, som är beredda att samarbeta med oss i seminarier och bistå oss med sitt vetande i den forskning vi själva vill starta. Fast i så fall måste de förstås avstå från sin ställning som ”professorer”.
Vi kan anordna seminarier inom alla fakulteter – men naturligtvis inte huvudföreläsningar – om arbetarrörelsens problem, om teknikens utnyttjande i människans tjänst, om de möjligheter automationen erbjuder oss. Och ingenting av detta från den teoretiska synvinkeln – det finns idag inte en sociologibok som inte börjar med satsen: ”Tekniken måste ställas i människans tjänst.” Nej, det ska röra sig om konkreta saker. En sådan undervisningsmetod skulle naturligtvis råka i diametral motsättning till den som systemet har utvecklat, och experimentet skulle förmodligen inte bli långlivat: systemet skulle snabbt reagera, rörelsen skulle drivas tillbaka. Men det väsentliga är att göra en erfarenhet som fullständigt bryter med det gamla samhället. Och om den erfarenheten också inte blir så lång, så låter den dock ana möjligheter: man skymtar något nytt, en flyktig bild som utplånas igen men är nog för att bevisa att något nytt kan existera. Vi inbillar oss inte att kunna skapa ett universitet av socialistisk typ i vårt samhälle, för vi vet att universitetets funktion förblir densamma så länge systemet består. Men vi tror att vi kan öppna bräscher.
Sartre: Det skulle förutsätta existensen av en ”anti-institutionell” rörelse så stark att ingen motrörelse kan få makt över studenterna. För UNEF anklagar ni ju för att ha blivit ett fackförbund, dvs. en institution, som är förkalkad.
Cohn-Bendit: Vi anklagar det framför allt för att vara så genomorganiserat att det inte längre är i stånd att ställa krav. Att hävda studentintressen är överhuvud taget en problematisk sak. Vad är det för ”intressen”? Studenterna utgör ingen klass. Arbetarna, bönderna utgör sociala klasser och har objektiva intressen. Deras krav är alldeles klara och riktar sig mot arbetsgivarna eller borgerlighetens representanter. Men studenterna? Vem är deras ”förtryckare”, om inte systemet självt?
Sartre: Nej, studenterna är ingen klass. De definieras av sin ålder och av sin anknytning till vetenskapen. En student är någon som en dag måste upphöra att vara student, och det i varje samhälle, också i det som vi drömmer om.
Cohn-Bendit: Det är just på den punkten en ändring måste ske. I det nuvarande systemet säger man: här är några som arbetar, där är några som studerar. Skillnaden består. Men man kan föreställa sig ett annat system, där alla är sysselsatta inom produktionen – en genom de tekniska framstegen högt utvecklad produktion – och där alla samtidigt har möjlighet att fortsätta sina studier: ett system av produktivt arbete och studier samtidigt.
Undantagsfall kommer alltid att finnas: man kan inte gå långt inom den matematiska forskningen eller t.ex. medicin och sköta en annan syssla på samma gång. Det är heller inte fråga om att ställa upp enhetliga regler. Det är grundprincipen som måste ändras. Man måste från första början vägra att göra skillnad mellan studenter och arbetare. Det är klart att detta inte kan uppnås i morgon dag. Men något nytt har nu börjat, som av nödvändighet kommer att fortsätta.
Sartre: Det intressanta med er aktion är att den har satt fantasin vid makten. Även er fantasi har förvisso gränser, men ni har på det hela taget fler idéer än era föräldrar hade. Vi som nu är äldre blev uppfostrade till att ha föreställningar om vad som var möjligt och vad som var omöjligt. En professor kommer att säga: ”Avskaffa examina? Aldrig! Man kan ändra på proceduren, men avskaffa den – nej!” Och varför? Därför att han själv har tillbragt halva sitt liv med att avlägga examina.
Arbetarklassen har ofta skapat nya kampmetoder, men alltid i samband med en bestämd situation som den just då befunnit sig i. 1936 uppfann den ockupationen av fabriker därför att det var det enda sättet att befästa och bygga ut en valseger. Men ni har en fantasi som är vida rikare. Det bevisar de paroller man idag läser på Sorbonnes murar. Från er har utgått något häpnadsväckande, något omtumlande, något som upphäver allt som har gjort vårt samhälle till vad det idag är. Detta vill jag kalla en utvidgning av det möjligas område. Vik inte tillbaka!
Jean-Paul Sartre (1905-1980) var en fransk filosof och en av förgrundsgestalterna inom existentialismen. Daniel Cohn-Bendit var ledande inom den franska studentrörelsen år 1968 och gjorde därefter politisk karriär.
Digitalt jubileumsbibliotek publiceras med stöd av Göteborgs Stads projektstöd Pronto.