Håkan Lindgren läser en efterlängtad volym av den franske författaren Emmanuel Bove. Den existentiella tomhet texterna beskriver hör till en svunnen litterär epok, menar Lindgren. Idag är ensamheten ersatt av kollektiva identiteter och tryggheten i de konflikter som uppstår när de vänder sin aggressivitet mot varandra.
Av Håkan Lindgren
Titel: Bécon-les-Bruyères och andra texter
Av: Emmanuel Bove
Översättning: Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer
Bokförlaget H:ström, 2016
Jag har väntat på den här boken på grund av en enda mening. Det som fick mig att vilja läsa Emmanuel Bove var en formulering i Huset som Proust byggde (2007), Kristoffer Leandoers essäsamling om fransk litteratur. Om Boves personer hade kommit tillbaka från första världskriget minus en arm eller ett ben skulle de vara begripliga, säger Leandoer. Men det som har amputerats bort från dem är osynligt. Omgivningen förstår dem inte, och deras egna försök att ta sig in i den mänskliga gemenskapen visar att de själva inte vet hur de ska komma tillrätta med det som fattas dem.
Han tillägger: ”det utmärkande för Boves huvudpersoner är alltid detsamma; alltid just detta handikapp som genom själva sin osynlighet gör dem obegripliga, rentav osympatiska för omgivningen.” Leandoer skriver så självständigt och inspirerande, även om sönderskrivna författarskap som Prousts och Rimbauds, att du strax borde släppa den här texten och leta upp hans bok.
Emmanuel Bove (1898–1945) slog igenom 1924 med romanen Mes amis (”Mina vänner”), om en man som saknar vänner och som gång efter gång misslyckas med att skaffa sig några. Bove skrev på kort tid ett tjugotal romaner plus ett fyrtiotal noveller, och föll sedan i glömska efter sin död. Stig Sæterbakken hör till dem som på nytt har lyft fram honom: ett av de fem numren av sin kortlivade tidskrift Marginal ägnade han åt Bove (nummer 5, 1997).
Enligt Thomas Steinfeld (SvD 1/10 2017) beror Boves återkomst på att Peter Handke fick upp ögonen för honom och översatte Mes amis till tyska1981. De närmast följande åren, visar en koll i Deutsche Nationalbibliothek, översatte Handke också romanen Armand och Bécon-les-Bruyères. Handke var en av Sæterbakkens favoriter – kanske finns en förbindelse här? 1985 kom Mes amis på svenska, vilket Sara Stridsberg har tagit intryck av, anser Steinfeld: "Det är svårt att tänka sig Sara Stridsbergs romaner utan en påverkan av Emmanuel Bove, framför allt i sättet att beskriva själstillstånd genom att skildra ljusförhållanden, enkla rörelser eller ting."
Bove skriver i en välbekant genre: hans personer är ensamma, känsliga, tänkande, en aning missanpassade. De längtar efter kontakt, men när tillfället kommer förlorar de hela den vältaliga känslighet de hade alldeles nyss, när de formulerade sina tankar för sig själva, med läsaren som vittne. De blir buffliga, passiva, lättsårade och egoistiska, och varje kontaktförsök slutar i ett misslyckande.
I de noveller som Klemets och Leandoer har översatt finns stämningar och situationer som har beskrivits så många gånger att de framstår som klassiska. En ensam nattvandrare möter en kvinna på en folktom gata, förföljer henne, och övertalar henne sedan att följa med till sitt rum, utan att särskilt många repliker behöver sägas. Jag lyssnar efter det som gör att Boves tonfall skiljer sig från andra författare i samma genre. Hans mjukhet och illusionslöshet befinner sig liksom på andra ställen i kroppen än deras, hans uppmärksamhet fäster sig vid delvis annorlunda saker.
Han når inte hela vägen fram till den intensitet som krävs för att jag ska bli starkt berörd, men hans iakttagelseförmåga syns i alla sidodetaljer: ”Det verkade som om det nya dagsljuset inte kände igen föremålen från kvällen innan.” Han kan beskriva föremål så att han låter närmast ömsint, och samtidigt hörs det att han vet en hel del om ensamhet, nattvak och fattigdom, utan att han behöver understryka det. ”Kläder blir inte skrynkligare på natten än på dagen”, kommenterar han, och det räcker. Han vet också en hel del om de snabbt skiftande relationerna mellan människor. Kvinnan som nattvandraren har tagit med hem sätter sig och gråter. När han vill trösta henne reser hon sig: ”Eftersom hon stod upp, gick jag fram till henne med en liten aning mindre medlidande.”
I flera av novellerna finns något som framstår som ett slags urscen för Bove. En ensam man närmar sig en gemenskap som han har alltför stora förhoppningar på. I ”Återkomsten” är Charles Becquet på väg tillbaka till den by där han stal tusen franc av sin chef på sågverket. ”Stackars jävel”, kommenterade chefen när polisen ledde bort honom, och denna replik blir i Becquets öron en sällsynt vänlighet, det enda medlidande han har fått i en värld som mest har visat honom likgiltighet. Långt senare söker han upp chefen och förväntar sig något slags fortsättning. Chefen har makten att förvandla Becquets tillvaro, han kan upphöja honom till en jämlike, en människa bland människor, men är för trög för att fatta det och ännu ett livsavgörande ögonblick går förlorat.
Trots deras inskränkthet uppfattar jag Victor Bâton, Charles Becquet och de andra personerna i Boves noveller som djupast sett demokratiska människor. Den upprättelse de drömmer om handlar om att förvandlas till jämlike, varken mer eller mindre. I motsats till så många andra frustrerade människor under mellankrigstiden, liksom i vår tid, tröstar de sig inte med fantasier om våld, hämnd eller makt.
Jag är rädd för att det inte längre kan skrivas sådana böcker. Beskrivningen av den sortens ensamhet, hur den känns, hur den deformerar människor, hör till en litterär epok som nu ligger bakom oss – säg från Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet (1864) fram till Beckett. Det är en ensamhet som var karaktäristisk för perioden sent 1800-tal till sent 1900-tal. Att den sortens litteratur inte längre skrivs beror på att identitetstänkandet har dödat ensamheten. Lösningen på den existentiella ångest som så många moderna författare har brottats med visade sig vara pinsamt enkel: tillbaka till nation, religion, familj, könsroller, etnicitet och andra kollektiva identiteter. Från tomhet och ensamhet tillbaka till tryggheten i de konflikter som uppstår när dessa frustrerade kollektiv vänder sin aggressivitet mot varandra. Dessa konflikter kommer sannolikt att generera den närmaste framtidens litteratur.
Efter framgången med Mes amis blev Bove inbjuden till en bokserie där kända författare skrev om kända franska platser. Han vägrade göra vad som förväntades av honom och gav förlaget en text om Bécon-les-Bruyères, en förort nio minuters tågresa från Paris. 1920-talets Bécon var ingen förort som man var rädd för eller föraktade, snarare en plats som folk var likgiltiga för, om de alls var medvetna om den, en plats där ingenting särskilt hände. Med andra ord en plats som var som personerna i Boves noveller – misslyckad, men på ett skevt sätt. Förbisedd, men avvisande om man vill ge den en chans. Medan han skrev texten bodde han naturligtvis där själv.
Bove skriver inte om Bécon utifrån någon sorts trotsig stolthet. Det handlar inte om att försvara den förort där han råkar bo. Han är tvärtom mycket kritisk, men förfaller inte till några lättköpta ironiska poänger. Han lyckas få Bécon att ge läsaren en fadd, lite metallisk smak i munnen – en smak som inte alls är påträngande, men den stannar kvar längre än man skulle kunna tro. Han skriver på samma gång distanserat och noggrant iakttagande, med egensinnigt skruvade associationer. Nere vid floden finns ”ett slags glidrännor varifrån det flyter samma sorts stenkolsslagg som ockupationssoldaterna hämtade i Mainz utkanter för att anlägga en kolstybbsbana till armékårens mästerskapstävlingar.” Hans beskrivning är detaljerad men ganska folktom – det är som om varje detalj gör honom uttråkad och samtidigt förbryllad över att den alls existerar, som om tristessen i Bécon var fullständigt absurd. Och det är den ju, om man tittar efter ordentligt.
Leandoers essä i Huset som Proust byggde gav mig lust att sluka Bove, men det finns inte särskilt mycket översatt till svenska. Mina vänner kom 1986, översatt av Katarina Frostenson. Utöver den finns En vinterdagbok, översatt 2008 av Emilie Moulettes plus ett temablock i tidskriften Res publica (nummer 51, 2001). Härnäst kunde det kanske vara dags för La piège (”Fällan”, 1945), hans roman om ockupationsårens Frankrike. Enligt Leandoer präglas den av ”en atmosfär som verkar Kafka men av samtida vittnesmål att döma var Vichyregimens genuina stämning av misstro, byråkratisk elefantiasis och det ständiga underliggande hotet från tyskarna.” Jag skulle gärna se vad Bove gör av det materialet.