Sent i november (1970)
Tove Jansson
Förlaget M
Av Mathias Wåg
Ur Ord&Bild 3-4 2022
”Ett uppbrott kommer som ett språng!” Snusmumriken vaknar och det är höst i luften. Han plockar snabbt ner tältet och lämnar Mumindalen. Så börjar Tove Janssons Sent i november. Boken handlar om en paradisdal på väg in i hösten. Muminfamiljen har redan lämnat dalen och huset står tomt. Det är en melankolisk bok, en sådan som ska läsas på hösten. I boken innan, Pappan och havet (1965), hade hon låtit muminfamiljen bosätta sig i en fyr långt ut till havs. Den handlade om en familj i kris, som vantrivdes. Sent i november är den avslutande delen i muminsviten. Det ger boken en extra dimension. Det är Janssons farväl till Mumindalen.
Snusmumriken tvingas i bokens början vända åter till dalen, för att leta efter några ackord, en melodi som han glömt kvar. En sång om regnet ska komponeras. Det visar sig att han inte är ensam i dalen längre. En efter en söker sig flera av de angränsande dalarnas invånare till det tomma huset, för att söka efter muminfamiljen. Eller snarare för att söka en dröm om familjen, en dröm om mamman och pappan. Homsan Toft, Filifjonkan, Hemulen, Onkelskruttet, Mymlan och Snusmumriken drivs alla till huset, sökandes olika drömmar. I sina arbetsanteckningar laborerade Jansson med olika titlar på sista boken: Dröm i november, Den lyckliga familjen eller Det övergivna paradiset.
Den första muminboken föddes ur finska Vinterkriget. Under de sovjetiska bombangreppen mot Helsingfors slutade Tove Jansson att måla. ”Färgerna bara dog. Allt blev bara grått”, sade Jansson i Tordis Ørjasæters intervjubok Möte med Tove(AWE/Geber, 1986). Istället sökte hon sig till drömmarna om barndomen, till mammans berättelser vid kakelugnen, till somrarna i den grönskande dalen på Blidö i Stockholms skärgård. Så växte berättelserna om Mumindalen fram. Om en mycket lycklig familj som trivdes med varandra. Kriget var högst närvarande i de första muminböckerna. Det var berättelser om katastrofer som också blev äventyr, om flykt där man också fann vänner, om en vitalism som alltid övervann undergången. Och om ett öppet muminhus, dit alla nyfunna vänner kunde flytta in och bli en del av den expanderande familjen.
Så kom det stora genombrottet. Mumin blev serie i brittiska Associated Press på 50-talet, med miljonupplagor, reklamkampanjer, leksaker och jippon. Tove Janssons frihetsskapelse och förströelse omvandlades till en boja, varje vecka skulle hon leverera en ny seriestripp. Mumin blev ett arbete, en plikt. Med boken Trollvinter (1957) vände hon upp och ner på sin berättelse, för att hitta en ny vinkel som fördjupar karaktärerna. Katastrofen är nu vintern, Mumintrollet vaknar ensam och tvingas bege sig ut i en främmande värld, vinterlandskapet. I de första böckerna är trollen små, de fnattar runt bland igelkottar och möss. Nu förmänskligas Mumin. Får ett ansikte. Gnyr och klagar. Boken är en brytningspunkt.
Det är drömmarnas Muminhus och familj som varelserna i Sent i november söker efter. Men Mumindalen är inte längre paradisdalen och familjen inte den trygga familjen att fly till. Drömmarna har börjat suddas ut, de får allt svårare att minnas familjen och dalen. Istället finner de ett tomt hus.
I de flesta böcker om Tove Jansson lyfts denna aspekt. Muminfamiljen var en drömd variant av hennes egen barndom och familj, en tillflykt under kriget. Efter publiceringen av Trollvinter dog Tove Janssons pappa, Victor Jansson. Boken Pappan och havet tillägnades honom. Och samtidigt som Sent i november publicerades gick mamman Signe Hammarsten bort, som muminmamman direkt baserades på. Mumindalen började bli alltmer avlägsen för Tove Jansson, hon var själv redo att bryta upp, likt Snusmumriken. I Sent i november har hon skrivit in sig själv i Homsan Toft, vars drömmar blir berättelser som växer honom över huvudet och får liv. ”Du ska akta dig för att låta saker bli för stora”, säger Snusmumriken varnande till Toft. Motivet återkommer i Tove Janssons fortsatta litterära skrivande. "Drömvärlden som skydd och undanflykt från ett liv i en verklighet som skrämmer och sårar, är […] ett återkommande motiv i Tove Janssons hela sena litterära produktion", skriver Birgit Antonsson i Det slutna och öppna rummet (Carlsson bokförlag, 1999). Fantasier och drömmar kan vara både ett livsrum och ett fängelse. De kan övergå i en besatthet. I novellsamlingen Det osynliga barnet (1962) klagar en ung homsa med alldeles för livlig fantasi på vuxenvärldens tydliga gränsdragning mellan dröm och verklighet. "De drog bara ett streck tvärs igenom allting och sa att på den ena sidan var alltsammans sånt som man kunde tro på och använda, och på den andra fanns det bara påhittade och onödiga saker". Barndomens diffusa gränsdragning mellan dröm och verklighet återkommer även i beskrivningen av åldrandet, det tema Jansson lyfter fram i sitt fortsatta skrivande. Åldringen Onkelskruttet i Sent i november ser glömskan som frigörande. Att inte veta vad som är minne och vad som är fantasi kan vara en befrielse, medan släktingar som hela tiden ska besöka en, fira en och prata med en, tvingar tillbaka verkligheten. Mötet mellan barnet och ålderdomen, mellan fantasi och egensinnighet, att släppa vuxenansvaret och få bli barn på nytt, återkommer i Sommarboken (1972), Tove Janssons roman om mamman Signes ålderdom och brorsdotter Sophies barndom. Både barnet och gamlingen kan strunta i konventionerna, göra vad de vill och drömma hur de vill.
Tove Janssons skrivande formades av hennes yrke som bildkonstnär. Främst genom den viktiga betydelse hennes illustrationer hade för berättelserna. Och även hur hennes erfarenhet av att måla teaterkulisser spelade en viktig roll i Farlig midsommar och bilderboken Hur gick det sen? Men det går även se hur hon närmade sig skrivandet som en bildkonstnär: berättelserna var alltid ofärdiga utkast, redo att göras om och organiskt få växa. ”Gång på gång målar hon samma konstverk, Mumindalen och familjen, men hon växlar belysning, färg och form. Delarna i tavlan flyttas ständigt om, fogas ihop i nya kombinationer och med nya strukturer”, skriver litteraturvetaren Boel Westin i Familjen i dalen(Bonnier, 1988). Motivet med det tomma Muminhuset som fylls med gäster förekommer redan i Trollvinter. Filifjonkans livskriser skildras i Farlig midsommar och novellen ”Filifjonkan som trodde på katastrofer” i Det osynliga barnet. I novellsamlingen finns en ung homsas fantiserade berättelser som växer över hans huvud och en hemul som vantrivs med sitt arbete på ett nöjesfält.
Vem är det som flyr in i drömmen? Och vad flyr de från? Det intressanta med Sent i novembers huvudpersoner är att de finns både i singular och plural. Det finns Filifjonkan och filifjonkor, Homsan Toft och homsor, Mymlan och mymlor. Singulära och universella. Birgit Antonsson beskriver att Tove Janssons gestalter "ofta representerar […] olika livshållningar". Boel Westin tar upp karaktärerna som representanter, allegoriska renodlingar av beteenden, som görs till individer. Professorn i skandinavisk litteratur W Glyn Jones lyfter att Hemulen och Filifjonkan "står för en speciell typ av medelklassrespektabilitet".
Kan man reducera huvudpersonerna till karaktärer och representationer? Det är här det blir spännande att läsa Sent i november mitt i vår tids laddade diskussioner om identiteter, representation och erkännande – det som brukar kallas identitetspolitik. Tove Jansson, menar jag, går en helt annan väg och försöker hitta vägar ut ur normer, rutiner, konventioner och förväntningar på individen. Identiteten upplevs kvävande, något att fly från. Huvudpersonerna på drift i Sent i november har det gemensamma att de kämpar mot att reduceras till en karaktär, en typ, en uppsättning egenskaper och predikat.
Snusmumriken och Mymlan står i boken oförstående inför motiven hos varelserna som söker sig till huset. Snusmumriken konstaterar att han ”hade träffat många filifjonkor och visste att de måste handla enligt sin art och sin egen vanskliga bestämmelse”. Mymlan förklarar att ”En hemul är alltid en hemul och det händer honom bara samma slags saker”. Men för Hemulen, Filifjonkan, Onkelskruttet och homsan Toft skaver deras roller, att de tvingas leva upp till den roll deras kollektiva identiteter föreskriver. Rutiner, vanor och normer, deras ”artväsen”, har blivit en järnbur. Skavandet är tydligt i hur Tove Jansson presenterar dem i berättelsen. ”Hemulen vaknade långsamt och kände igen sig själv och önskade att han varit nån som han inte kände”. Hans handlingar kändes meningslösa. ”Plötsligt tyckte hemulen att allt han höll på med inte var något annat än att flytta saker från ett ställe till ett annat eller tala om var de skall stå och han undrade i ett ögonblick av klarsyn vad som skulle hända i fall han lät bli”. Denna stund av klarsyn får Hemulen att lämna sitt hem. Filifjonkan kommer till en liknande insikt efter att hon råkat låsa sig ute på taket när hon storstädade under en höststorm. ”Jag ska bli något helt annat än en filifjonka”, tänker Filifjonkan när hon med hjärtat i halsgroppen bestämmer sig för lämna sitt kvävande hem och fara på visit till muminfamiljen.
De tvingas till ett val: att fortsätta i rutinernas vantrivsel eller bryta med dem. Och det valet har ett kairos, ett ögonblick som måste fångas, en flyktlinje som måste tas. ”Det finns de som stannar och de som ger sig av, så har det alltid varit. Var och en får välja själv men hon måste välja medan det är tid och aldrig någonsin ge efter”, skriver Tove Jansson.
Huset de möter är nedstängt, tomt och dammigt. Drömmen pyser ihop. Men eftersom de snarare rest från något än till något, stannar de kvar och flyttar in i Muminhuset. Trots de irriteras över att finna de andra där och stör sig på varandra. Ändå uppstår en gemenskap ur denna brokiga sammansättning. Det är långt från de tidiga muminböckernas lättsamma äventyrsgemenskaper. Snarare är det en skara som söker gemenskap som inte inkräktar och tränger sig på. Den nya gemenskapen växer fram genom konfrontationer. Samma föreställningar som de flytt från finns hos dem som de möter. De trampar varandra på tassarna. Försöker slänga på varandra normerna och mallarna igen. Till en början bemöts deras försök att kliva utanför sina identiteter och roller med skepsis. Det krävs ilska och utbrott för att tappa maskerna och träda över sina gränser. ”Är det inte så att hemuler alltid ska ordna och ordna, frågade Filifjonkan. […] Plötsligt ropade hemulen: Jag ordnar ingenting! Jag vill bo i tält och vara fri!” Onkelskruttet, Filifjonkan, Hemulen, homsan Toft och till och med Snusmumriken får sina utbrott. Mymlan förklarar lugnt att även muminfamiljen brukade tänka mörka tankar, till de andras tvivel. Det krävs att de konfronterar sina rädslor: Filifjonkans för baciller och insekter, homsan Tofts för att tappa ansiktet och ryta ifrån, Hemulen för att ge sig ut och segla – hans ständigt framskjutna dröm som hängt över honom. Men med utbrotten och rädslans panik kan en katarsis uppnås som öppnar för förändring. ”Det skrämde Toft att upptäcka en helt annan slags homsa inne i sig själv, en homsa som han inte kände och som kanske skulle komma tillbaka och skämma ut honom inför alla andra”. Även Snusmumriken tvingas inse att han inte bara kan välja ensamheten utan behöver axla familjens roll och hjälpa andra. ”Helt plötsligt, oväntat, saknade han familjen. Det var också besvärliga. De ville prata. De fanns överallt. Men med dem kunde man vara ensam. Hur bar de sig åt egentligen, undrade Snusmumriken förvånat. Hur är det möjligt att jag kunde vara tillsammans med dem under alla långa somrar utan att nånsin märka att de lät mig vara allena”. Med små knuffar och uppmuntringar hjälper han dem försiktigt vidare. Han lånar Filifjonkan sitt munspel, tvingar med Hemulen på en fisketur till havs, tipsar Onkelskruttet om fiskeplats där det nappar och varnar Toft för att låta fantasierna växa honom över huvudet. Först där efter kan en gemenskap uppstå, i en fest i Muminhusets kök där alla får blomma ut, när de gemensamt accepterar varandra – inte som karaktärer och identiteter, utan som om de inte var det.
Den italienska filosofen Giorgio Agamben försöker spåra samma former av kommande gemenskaper i sina böcker, gemenskaper som inte bygger på att tillhöra en särskild kategori eller klass (filifjonkor, hemuler, homsor...). Som varken är individuella (Filifjonkan) eller universella (filifjonkorna), som inte bär på en gemensam essens (”filifjonkor måste handla enligt sin art”) eller bestämda egenskaper (”hemuler ska alltid ordna”). Agamben söker andra former av gemenskap i Paulus första kristna församlingar, i fransciskanska klosterordnar eller i Herman Mellvilles karaktär Bartleby (”jag skulle föredra att låta bli”). Istället för subjekt lyfter Agamben något han kallar la singularità qualunque, på svenska översatt till omväxlande vad-som-helst-singulariteten, den godtyckliga singulariteten eller ett varande vilket som helst. Filifjonkan som vill vara något annat än filifjonka, hemulen som önskar han var någon han inte kände, Onkelskruttet som vill få glömma i fred, Toft som upptäckt en homsa han inte kände i sig har alla sådana drag av ”varande vilket som helst”.
Agamben undersöker i sin bok Il tempo che resta (Bollati Boringhieri, 2000) de första kristna församlingarna som Paulus grundade, om hur kyrkans gemenskap är tätt förbundet med att leva i en messiansk tid. Messias har redan kommit, den förkunnade profetian realiserad och världen befinner sig nu i tiden innan apokalypsen. Det går inte att leva som ingenting hänt, som att allt var som förr. Agamben visar hur Paulus i sina råd till korinterna förklarar hur de troende när de inträder i kyrkans gemenskap inträder i något annat än det romerska imperiet. Ett parallellsamhälle som omdefinierar deras relation till imperiet, men framför allt deras relationer till varandra. Allt gäller fortfarande, inget gäller längre. Den kristna vistelsen i världen blir att vara i exil, att uppehålla sig någonstans som främling och bebo denna plats. ”Men det säger jag, bröder: tiden krymper. Även de som har en hustru måste nu leva som om de ingen hade, de som gråter som om de inte grät, de som gläder sig som om de inte gladde sig, de som köper något som de inte fick behålla det och de som lever i världen som om de inte levde av den” (Första Korinterbreven 7:29-31). Filifjonkan som lever som om hon inte var filifjonka, den havsfruktande Hemulen som om han inte var båtägare, Onkelskruttet som om han inte påmindes. Familjen har redan lämnat paradisdalen, uppståndelsen har redan skett, Messias har redan varit här. Nu i novembers slut råder en annan tid, en förändringens tid då tiden krymper. Det är tiden innan de yttersta dagarna, innan vintern inträder och familjen återkommer. I det övergivna paradiset, där drömmen omvandlar verkligheten. Sent i november är den sekulariserade messianska tiden, mumintiden som tar slut. Det går att leva på andra sätt, relatera på andra sätt till varandra. Bortom identitet och representation. Att vara tillsammans och få vara ensamma, hitta en gemenskap i ensamheten. Den gemenskap som uppstår i Muminhuset, vid muminfamiljens frånvaro, är det Agamben kallar en livsform. De gamla identiteterna varken fråntas eller förvandlas, Filifjonkan blir inget annat, men hon sätts i en annan relation till sig själv. Hon utvecklar konstnärliga talanger, finner nya sidor, lämnar fobier och tvång. Handlingarna karaktäriserar henne inte längre. Filifjonkan kan åter städa och laga mat, utan att behöva känna sig som hon blir filifjonka för att hon gör det. Hon kan vara sig själv annorlunda. Inte bli någon annan, men inte heller vara förväntningarna och rutinernas person. Det är nu när den nya familjen, livsformen i huset, formerats som de alla kan resa iväg igen. Huset har fyllt sin funktion, de kan lämna dalen och söka sig hemåt. ”Med en oerhörd lättnad kände homsan hur alla hans bilder försvann. Hans berättelse om dalen och den lyckliga familjen bleknade och gled undan, mamman gled undan och blev avlägsen, en opersonlig bild, han visste inte ens hur hon såg ut”. Novemberdrömmen kunde få glida bort. Paradiset överges. Då kom familjen hem igen, i tysthet för att gå i vinteride. Och Tove Jansson var fri att skriva annat.