På natttåget mot Littfest i Umeå arrangerade tidskriften Ord&Bild en skrivartävling tillsammans med förlaget Teg Publishing och SJ. Alla på tåget var välkomna att delta och temat var Natten.
En enig jury bestående av författarna Anna Holmström Degerman och David Väyrynen, Anders Teglund från Teg Publishing och Ord&Bilds redaktörer Ann Ighe och Marit Kapla, utsåg Ann-Sofie Axelssons text Vi kallas natten till vinnare, med motiveringen: "För en stilmedveten text om arbete där språket följer timmarnas gång. När natten överlämnar vården av de gamla till dagen sluter texten sin cirkel." Vinnaren får presentkort på SJ-biljetter på valfri tur- och returresa i 1 klass inom Sverige, entré till Littfest 2018, texten publicerad digitalt av Ord&Bild, böcker från Teg Publishing samt en årsprenumeration av tidskriften Ord&Bild.
Andrapriset går till Anna Vapen för texten Natten. Andrapristagaren får presentkort på SJ-biljetter på valfri tur- och returresa i 2 klass inom Sverige, böcker från Teg Publishing samt en årsprenumeration av tidskriften Ord&Bild.
Tredjepriset går till Felix Lundin för texten På nätterna skriver jag på en essä. Tredjepristagaren får böcker från Teg Publishing samt en årsprenumeration på Ord&Bild.
Vi vill tacka alla som lämnade in bidrag till Författartåget och ser fram emot att arrangera nya upplagor!
Av Ann-Sofie Axelsson
Vi kallas natten
När dagen går sista rundan viskar dom i deras gamla öron: ’sov gott, snart kommer natten’. Dom sover redan men deras öron som hört i nästan hundra år hör till och med i sömnen. Ja, faktiskt hör dom mer när dom sover än när dom är vakna.
När dagen går sista rundan viker dom ner täcket på deras bröst, breder täcket över deras smalben och släcker ljuset och fyller vattenglasen till brädden på deras små bord. Om dom skulle bli törstiga. Dom ställer dom till brädden fulla vattenglasen närmast och ställer glasen med vatten och tänder utom räckhåll.
Sedan kommer vi. Sedan kommer natten. Vi går vår runda i halvmörkret och följer konturerna av kropparna under täckena med våra ömsinta ögon. Registrerar andning och puls med blotta ögat, lika känsligt som en sensor och lägger en hand över deras bröstkorgar, deras bara anklar. Vi mumlar läkemedelsföreskrifter och böner på alla språk vi kan och halverar doserna till dom sovande och ger dubbelt till dom som klipper med ögonen och ropar sina älskades namn. Vi går vår runda i halvmörkret och släcker ner lampor som lyser och radioapparaterna och teveapparaterna som pratar i halvmörkret. Ju längre natten går desto tystare blir det.
Vi går vår runda och fyller på dom urdruckna, omkullvälta vattenglasen och plockar upp tänderna från golvet och rör med våra händer vid fotografier av barnbarn och barnbarnsbarn och mumlar böner och barnramsor på alla språk vi kan och känner kärleken strömma från dessa barnansikten.
På vägen tillbaka går vi till dom mest behövande, dom som ligger som faraoner i sina sarkofager, med händerna korsade över bröstet och dom tunna ögonlocken som rispapper. Dom blåådriga händerna så stilla tillsammans som aldrig. Dom som rört vid och lyft och dragit hela sitt liv och som nu behöver vila. Dom mest behövande behöver läggas på sidan och rätas ut och lyftas lite extra och det är vi som kallas natten som gör det. Vi lyfter dom tillsammans och så varsamt, för vi vet att dom mest behövande inte klarar sig utan. Vi får inte mycket för det, vi tjänar ingenting på det, men vi vet att när vi lyfter dom tunna, dom kraftiga, dom långa och rangliga som kan gå av eller böjas när som helst, då känner vi att vi behövs. Våra händer nuddar varandra men vi säger ingenting för vi vill inte väcka dom mest behövande som behöver läggas på sidan och rätas ut och lyftas lite extra för att kunna sitta upprätta i morgon när barnbarnen och barnbarnsbarnen kommer på besök för att stryka deras papperstunna händer och viska om föräldrar som inte längre lever och husdjur som brukade lystra när man talade till dom, så märkvärdigt att man nästan trodde att dom kunde förstå vad man sa. Och barnbarnen och barnbarnsbarnen förlorar emellanåt blicken och tanken i teven som pratar i hörnet medan dom mest behövande slumrar bakom dom tunna ögonlocken och drömmer om att simma i den kalla sjön som dom bodde invid som barn.
När vi går sista rundan på natten viskar vi i deras gamla öron: ’god morgon, snart kommer dagen’.