I nyutkomna boken En spricka i språket (Albert Bonniers Förlag 2018) skriver Sven-Eric Liedman och Per Magnus Johansson om Karl Marx och Sigmund Freud – ständigt kontroversiella, dödförklarade och återuppståndna till ny aktualitet. Vid bokens releasearrangemang på Göteborgs Stadsteater den 6 september var Catharina Thörn, docent i kulturstudier vid Göteborgs universitet och medlem av Ord&Bilds redaktionskommitté, och Marit Kapla, redaktör för Ord&Bild, inbjudna att framföra repliker om och till Marx respektive Freud. Här publicerar vi deras anföranden.
Några ord om smärtan
Av Catharina Thörn
Denna text tillägnas Sven-Eric Liedman som i sin gärning arbetat för att göra Marx tillgänglig för en svensk publik.
"Jag vill säga åtminstone några ord om smärtan som finns i världen i dag.” Med dessa ord inleder författaren John Berger texten Skrivet om natten från oktober 2002 – ett drygt år efter elfte september och ett halvår innan USA invaderade Irak. När Berger skriver sin text är vi ännu bara i början av det krig mot terrorismen som i så hög grad präglar vår samtid tillsammans med en växande islamofobi och ökande högerpopulism.
Även jag vill säga några ord om smärtan som finns i världen. Vi står här tillsammans idag –några få dagar kvar till valet då Sverigedemokraterna spås göra sitt bästa valresultat någonsin. Den varmaste sommaren i modern historia har just passerat och gjort det allt mer påtagligt för oss det fullständigt ohållbara sättet som vi har organiserat våra liv på – oupphörligt jagade av tiden och i ständig jakt efter nya saker och nya upplevelser. Och trots att vi i våra vardagliga umbäranden kan blunda för det misstänker jag att det är fler här än jag som ligger vakna om natten i vetskap om att andra betalar ett högt pris för de privilegier vi omger oss med. Vi lever enligt John Berger i en skammens tid – en skam som ”underminerar vår förmåga att hoppas och förhindrar oss att blicka framåt”.
”Skammen”, skriver han, ”börjar med påståendet (som vi alla erkänner på något sätt men som vi, på grund av vår maktlöshet, avfärdar) att mycket av det nuvarande lidandet skulle kunna lindras eller undvikas om vissa realistiska och relativt enkla beslut fattades. Det finns i dag ett mycket direkt samband mellan mötesprotokollen och stunderna av ångest”.
När Marx skrev Kapitalet påbörjade han ett nytt projekt. Till skillnad från många av hans tidigare texter är Kapitalet inte skriven som ett politiskt manifest. Här finns ingen strategi för politisk organisering eller teori för politisk handling. Istället gav han sig in i ett omfattande projekt av att försöka kartlägga hur kapitalismen förändrar och med tiden blir principen för samhällelig organisering – ja kort sagt hur mänskligt liv underordnas principen om ekonomisk tillväxt. Politiken finns där – mellan raderna – men det är själva analysen som står i fokus. Samtidigt skrev han till sin franske förläggare att bokens tillgänglighet för arbetarklassen var viktigare än allt annat. Den uppgift som Marx tog på sig var att visa på samband. Genom att exponera det våld och de interna motsättningar som präglar kapitalismen ville han ge oss ge oss möjlighet att faktiskt förstå hur saker hänger samman. Att några kan ha pengar i överflöd medan andra inte har råd att köpa nödvändiga mediciner. Att vatten kan vara en bristvara i en del av staden samtidigt som den finns i ett överflöd porlande från fontäner i en annan del av samma stad. Att billig arbetskraft utnyttjas för att skapa bostäder i lyx, nöjespalats, rekreationsområden och OS-byar som de själva aldrig kommer att ha råd att beträda. Eller att en global elit bygger privata utopier på enorma markområden och utnyttjar ändliga resurser för att upprätthålla en livsstil i excess. Under 2017 gick 82 procent av världens skapade rikedom till den rikaste procenten av jordens befolkning.
”Kapitalet” skrev Marx ”kommer till världen, blod- och smutsdrypande ur alla porer från topp till tå.” Men eftersom kapitalismen är ett allomfattande system var han också medveten om att det skänker oss rikedomar, bygger städer, järnvägsnät och numera också flygplatser, mobiltelefoner, datorer, skolor osv – ja kort sagt: kapitalismen är det system inom vilket vi skapar våra drömmar och ambitioner.
Kapitalet publicerades för 150 år sedan. Ni är kanske några som undrar vad en så gammal bok kan ha att säga om vår samtid idag. Varför ska vi mitt i allt det tumult vi lever i läsa just Kapitalet? Faktum är att när Marx skrev boken var det bara liten del av världen som lagts under systemet. Idag är kapitalismen global – det är egentligen först nu som det som Marx pekade på som tendenser är till fullo realiserade. I samband med publiceringen av den första tyska utgåvan av Kapitalet skrev Marx:
”Dock om den tyske läsaren fariseiskt skulle rycka på axlarna åt de engelska industri- och jordbruksarbetarnas förhållande eller optimistiskt lugna sig med att i Tyskland står det ännu inte på långt när så illa till, så måste jag säga till honom. De te fabula narratur – det är om dig som det berättas här.” Och det tål att upprepas än idag – det är om oss det berättas i Kapitalet – om vår värld.
Kulturteoretikern och marxisten Raymond Williams sa mot slutet av sitt liv: "Att vara verkligt radikal är att göra hopp möjligt istället för förtvivlan övertygande." Det ligger mycket i det. Ändå känner jag inte mycket hopp idag. Samtidigt påminner jag mig om att hopp är inget man finner utan något vi skapar. Tillsammans. När vi förmår agera i solidaritet och se varandras mänsklighet. Det är först när vi förstår sambanden som finns mellan all onödig smärta som förutsättningar kan skapas för att agera politiskt och solidariskt i global skala. Det var Marx utgångspunkt och det borde också vara vår.
Kära Sigmund Freud
Av Marit Kapla
Kära Sigmund Freud,
Hoppas allt är bra.
Jag vet inte om det nådde fram till dig, men för trettio år sen så avfärdade jag dina teorier, kategoriskt och entusiastiskt.
Jag gick på gymnasiet och läste psykologi, litteraturkunskap och historia. Du dök upp överallt men den bild av kvinnans sexualitet och själsliv som du erbjöd hade jag svårt att relatera till, även om det nog ofta var en slags vulgärtolkning av psykoanalysen som jag mötte och jag säkert ansträngde mig förhållandevis lite för att nå bortom den.
Om psykoanalysen tyckte mitt artonåriga jag, kort sammanfattat, att den drog för stora växlar på saker och ting.
Så tyckte jag, samtidigt som jag och mina vänner pratade oavbrutet om att göra uppror mot våra överjag; samtidigt som vi hänvisade till våra omedvetna drifter och hur de styrde oss och samtidigt som vi tog det för självklart att våra drömmar innehöll väsentliga ledtrådar till våra psykiska belägenheter.
Några år senare när jag läste litteraturvetenskap mötte jag psykoanalysens teorier som ett sätt att förhålla sig till litteratur.
Jag ber om ursäkt i retrospektiv, men det var återigen dags att avfärda, kategoriskt och entusiastiskt.
Det kanske var ett uttryck för en livshållning, och kanske omfattar jag den delvis fortfarande. Jag var otålig, jag ville framåt, jag hann inte stanna, leta symboler, tolka och analysera, när det dessutom verkade som om det arbetet var oändligt. Jag strävade mot det konkreta, praktiska, effektiva, och inte minst inkomstbringande. Jag hade inte tid att sitta och dra för stora växlar på saker och ting.
Men på senare år har jag fått gå från det kategoriska till det lite mer nyanserade, som så ofta händer.
Jag har flera gånger arbetat tillsammans med en psykoanalytiker här i Göteborg, som heter Per Magnus Johansson, som du kanske har haft lite mer kontakt med än med mig. Vi har deltagit i offentliga samtal om existentiella teman som kärlek och hat, och plötsligt ligger psykoanalysens idéer strödda i tankegångarna som glödande kol. Man kan återvända till dem gång på gång, och använda dem som bränsle i ständigt nya sammanhang.
Det är tankar om aggressivitet, narcissism, begär och död. Överhuvudtaget bottnar många intressanta idéer jag stöter på nu för tiden i dina teorier.
När jag till exempel försöker gå till botten med varför landskapet runt sjön Fryken i Värmland tar knäcken på mig för att det är så vackert, hamnar jag till slut, via ekologen Timothy Morton, i psykoanalysens resonemang kring känslan melankoli. Det handlar om banden till moderns kropp och att vi kanske är lika bundna till själva jorden.
Nyss samlade min kollega Ann Ighe och jag texterna i Ord&Bilds nya nummer under temarubriken Kontrollerad extas. Det var en ganska intuitiv process, grundad i vad våra medverkande skriver om. När jag sen läste den nya boken En spricka i språket, som du kanske har hört talas om, insåg jag via en passage om filosofen Herbert Marcuse hur Kontrollerad extas kan handla om överjaget, om möjligheterna till en kultur utan förtryck och om vilka krafter som måste bekämpas i jakten på evigheten.
Inför det här tillfället har jag funderat särskilt över ditt verk Drömtydning. Ibland publicerar jag nämligen själv, precis som du gjorde, mina drömmar. På Facebook i mitt fall. I ett något snävare urval än du gjorde. Men jag försöker sällan tolka dem i detalj, som du gjorde. Det beror säkert på att jag har privilegiet att inte behöva använda dem som en del av en behandling eller ett banbrytande filosofiskt verk. Men vad är det då jag söker i mina drömmar? frågade jag mig. Jag insåg jag att jag söker vitsen i drömmen. Och att du har skrivit en bok om vitsen och förhållandet till det omedvetna.
Så kanske är psykoanalysens teorier inte att dra för stora växlar på saker och ting. Kanske måste den väg som jag tyckte – eller tycker – mig så effektivt skynda fram på, först leda inåt innan den kan bära framåt och bli en utväg. Det framstår fortfarande som ett oändligt arbete, men kanske kan det passa för den som är på jakt efter evigheten.
Vänliga hälsningar, Marit Kapla
PS Jag har fortfarande några frågor om kvinnans själsliv, vi hörs om det.